Gods Will Fall är dundersvårt och sätter tålamodet på prov. När allt går som det ska är det emellertid helt fantastiskt.
När jag började min resa i Gods Will Fall trodde jag att det handlade om en Diablo-klon, men jag lurades av fågelperspektivet. Istället rör det sig om en dundersvår SoulsBorne-variant med permadöd som hela tiden ligger som ett hot över en. Och det borde vara svårt i och med att mänskligheten bestämt sig för att kriga mot självaste gudarna.
Ett gäng vikingar sköljs iland på en ö och för att slåss öga mot öga med gudarna får vi bege oss in i olika ‘dungeons’. Vi kan välja vilken grotta vi vill direkt från start, och under varje spelrunda skiljer sig svårighetsgraden. Vi vet alltså inte vilka ‘dungeons’ som är av det enklare eller svårare slaget, och börjar vi om från början kommer detta ha ändrats. Varje krigare har också sina egna ‘stats’ och vapen, men jag börjar med att skicka in min allra svagaste viking för att se vad som gömmer sig bakom grottans öppning. Om det visar sig vara för svårt fångas karaktären inne i grottan, och jag måste återvända med en ny kämpe och besegra bossen för att få med mig båda krigarna ut.
Jag förstår verkligen folk som hatar Gods Will Fall, det är en nischad spelupplevelse som kommer att få en och annan spelare att skrika ut i vrede. Men för mig är det väldigt belönande när jag till slut lyckas dräpa en boss och får med mig en eller två tillfångatagna vikingar ut. Då belönas jag också med saker som starkare vapen (förhoppningsvis) och erfarenhetspoäng som gör att mina krigare blir än starkare. Men sju helsikes vad arg jag blir när jag kommit en bit på vägen och alla vikingar har blivit tillfångatagna och det blir ‘Game Over.’
Jag ska emellertid vara ärlig. Under mina första spelpass med Gods Will Fall fick jag nästan ångest, jag kom inte någonstans och det tog ett bra tag innan jag lyckades ta mig ända fram till mitt första bossmöte. Jag försökte till och med att springa igenom en grotta samtidigt som jag undvek fienderna så gott jag kunde, men det resulterade i en hel flock av fiender som slutligen hann ikapp mig. Och dessutom förlorar grottans boss liv om vi dödar fiender på vägen. Det var fruktansvärt svårt, men jag fick gå tillbaka till samma tänk som när jag spelade titlar som Bloodborne och Dark Souls. Första steget var att lära sig fiendens attackmönster, och jag fick också inse att det inte alltid är smart att bara hoppa undan från attackerna. Istället är det ofta bättre att parera en attack och sedan utföra en mottatack.
Gods Will Fall är frustrerande, och det har gjort mig arg så många gånger, men samtidigt är äventyret så otroligt belönande när allt går vägen. Det är ett riktigt bra spel, men det är inte något som kommer att falla alla i smaken.
X PLAY! ZINE 