Recension: Sonic Mania

Sonic the Hedgehog hade sin storhetstid under Sega Mega Drive-eran, och med Sonic Mania har Sega verkligen gått tillbaka till sina hårt sittande rötter. Det blir en retrofest, med ett gäng olika finesser, och slutresultatet är överraskande.

Sega letade efter en stark ikon som kunde sätta sig upp emot Nintendos Super Mario, men Sonic var aldrig något självklart flaggskepp för det blåa, japanska företaget innan försäljningssiffrorna visade vägen. Resten är som ni alla vet historia, och med en hel drös olika försök inom 3D-sfären går utvecklarna tillbaka till grundprincipen – världens snabbaste igelkott i två dimensioner.

Under skolåren var jag en riktig Sega-fanboy, och Sonic-originalet var faktiskt det första spelet som jag tog mig igenom på egen hand. Det råder inte någon tvekan om att en klassisk blå igelkott värmer nostalgihjärtat extra, men jag väntade mig mest retrokänslor från Sonic Mania, men plattformsäventyret bjuder på så mycket mer än så.

Vi får extra av allt, mer färg, mer lekfullhet, fler gömda utrymmen, och en mängd olika vägar att ta oss fram med Sonics enormt snabba fötter. Bosstriderna levererar vid varje avklarad zon, och inte efter varje värld som det som oftast var tidigare. I en av de tidiga banorna springer jag på Dr. Robotnick och får spela ett parti Puyo Puyo – pusselspelet som faktiskt slår Tetris i min värld – och leendet sprider sig över hela mitt ansikte.

Den pixliga grafiken är knivskarp på dagens stora platt-tv, och härligheten flyter i 60 bilder per sekund. Det sistnämnda gör väldigt mycket för ett så pass snabbt plattformsspel som Sonic Mania är, även om vi måste sänka hastigheten rejält ibland för att ta oss förbi hindren på vägen. Den visuella biten känns som en konvertering av 16-bitarsgrafiken från Sega Mega Drive, samtidigt som den putsats till rejält med färger och snygga detaljer. Jag fick också rysningar när musiken pumpade igång under Chemical Plant Zone, och den nya musikmixen är underbar. De har tagit många av de klassiska banorna från de tre Sega Mega Drive-spelen och plattformsäventyret till Sega Mega CD, renoverat dem, och även skjutsat in ett gäng helt nya nivåer, bossar och fiender. Resultatet är inget annat än fantastiskt.

De klassiska, renoverade banorna är fantastiska, men några av de nya tillskotten levererar faktiskt ännu mer. En av favoriterna är Studiopolis som är fylld av neonljus och miljön är kraftigt influerad av Las Vegas. Spelmaskinerna och filmrullar kryllar på de tre nivåerna, och vi hittar också referenser till retrogodingar som Daytona USA och Street of Rage.

Sega visar verkligen att de är mästare på plattformsspel i 2D, och Sonic Mania lyckas locka intresset för både retrogalningar som undertecknad, och nya spelare som helt enkelt är ute efter ren underhållning. Att plattformsäventyret innehåller fler bossar än alla Sonic-spel till Sega Mega Drive tillsammans är en rejäl spelmässig fröjd, och det är också proppat med små hemligheter som både överraskar och verkligen fångar intresset.

Annonser

One thought on “Recension: Sonic Mania

  1. Ping: SpelPaus videorecenserar Sonic Mania | SegaZine - Den Sega spelbloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s