Innan Mafia: The Old Country var det hela nio år sedan vi fick en ny del i Mafia-serien, bortsett den fantastiska remaken av originalet som släpptes under 2020. Men nu får vi emellertid resa till Sicilien för att nästla oss in i själva hjärtat av den maffiaverksamhet som startade under det tidiga 1900-talet. Men är det den Mafia-uppföljare som vi har väntat på?
I huvudrollen hittar vi Enzo Favara som har ett riktigt tungt bagage, men när han ansluter till Maffiafamiljen Torrisi ska hans liv komma att förändras ordentligt. Efter att ha överlevt de tuffa förhållandena i svavelgruvans mörka hålor stiger han in i en annan värld där heder och lojalitet står över allt annat. Berättelsen är oerhört bra och jag hade väldigt svårt att slita mig – jag var bara tvungen att veta vad som skulle hända härnäst. Jag ville veta hur det skulle gå för mina favoritkaraktärer – för att måla upp och levandegöra dessa personligheter är något som utvecklarna lyckats otroligt väl med. Detsamma gäller alla dessa storybaserade sekvenser som bjuder på allt från action till drama – och när jag efter en stämningshöjande inledning börjar jag längta efter att få skjuta fiender – det är ju trots allt ett actionäventyr.
Actionmomenten må kännas avskalade i jämförelse med många framtidsbetonade spel idag. Det här är 1900-talets Sicilien och vi har förstås ingen drönare att slänga upp som tar ut fienderna åt oss, eller miniguns som sprutar kulor. Det vi har tillgång till är förstås gevär, pistoler, granater och hagelbössor – inklusive en klassiska Lupara, och det är något tillfredsställande med att faktiskt låta sitt sikte avgöra striderna istället för mängder av specialförmågor. Fiendens eld gör mycket skada, och det är en form av covershooter där både vi och våra mostsåndare gärna tar skydd – men det känns riktigt gött att sätta kulorna i skallen på fienden – speciellt när berättelsen gör att vi verkligen kommer att hata vissa personer extra mycket.
Jag har spelat igenom spelet på PlayStation 5 och det första jag lade märket till var dock att aimassist:en faktiskt gjorde mer skada än nytta. Med de flesta pistoler och gevär så är skott i skallen dödande, men siktet förs gärna automatiskt in på fiendens kropp – och det blev nästan irriterande när två fiender var nära varandra och siktet började följa fel person. Det gjorde att det kändes mer bekvämt att stänga av aimassisten helt och hållet, men det går också att minska hur mycket sikteshjälp man faktiskt vill ha.
Till skillnad från Mafia 3 så återvänder Hangar 13 till seriens signum och fokuserar istället på ett berättelsedrivet äventyr där storyn hela tiden förs framåt. Open World-fokuset från föregångaren är alltså borta och istället får vi en större värld som fungerar som en kuliss – en sorts illusion av att världen är stor, men utan sidoaktiviteter som tar vår uppmärksamhet från huvuduppdragen. Längs de grusiga vägarna kan vi förstås köra dåtidens vrålåk eller ta oss fram med häst – och vi kan till och med skippa många av de turer som tar oss från en punkt till en annan med en snabbfunktion – men för mig blev det ytterligare ett sätt att sjunka in i den härliga atmosfär som spelet erbjuder, och ofta fördes goa dialoger mellan karaktärerna under dessa resor som man i sådana fall skulle gå miste om.
En sak som jag verkligen gillar med Mafia: The Old Country är de huvuduppdrag som går ifrån de vanliga spelmomenten – där berättelsen på ett sätt blir spelbar, där jag jagar någon genom en stad över hustaken, kör i min bil eller rider på hästryggen och samtidigt sätter kulor i fienderna eller där allt helt enkelt faller samman runt omkring mig samtidigt som jag brottas med fienden. Utvecklarna har lyckats väl med att fläta samman filmsekvenser och spelmoment och det ger en mäktig känsla. Många strider mynnar också ut i ett klassiskt knivslagsmål – en duell mot en mäktig fiende där vi både behöver parera och avgöra när det är läge att gå till attack. Dessa är riktigt blodiga, men i det enklaste laget – i varje fall på den normala svårighetsgraden.
Mafia: The Old Country har också en hel del smyguppdrag där vi dödar fienden i det tysta och vi kan undanröja våra spår genom att lägga fienden i en blå låda. Ofta får vi gömma oss och vänta på att två personer ska slutföra sin dialog – som faktiskt kan vara intressant att lyssna på – för att de sedan ska dela på sig innan vi kan röra oss fram och ta ut dem en och en i taget. Vi kan också lura dem att röra på sig genom att kasta mynt eller glasflaskor – inget som är speciellt nyskapande med andra ord. Tyvärr har vi inte alltid möjlighet att plocka fram ett vapen och börja skjuta fienden – något som ibland är förklarligt av storymässiga skäl – men jag hade uppskattat om jag alltid hade haft ett val.
I grund och botten är det här ett snyggt spel, men till standardversionen av PlayStation 5 får vi stå ut med en del bilduppdateringsproblem även i Performance-läget. Detta blir främst märkbart under race och biljakter, och i vissa stunder känns det som att upplösningen är dynamisk och sjunker lite väl mycket.
Mafia: The Old Country gör ändå ett väldigt bra jobb med att vara en filmisk spelupplevelse, och jag njöt verkligen av att följa berättelsen och känna den där härliga och stundom grymma maffiaatmosfären. Det ger illusionen av att jag faktiskt tar mig till det tidiga 1900-talets Sicilien och går rakt in i gangstervärlden, och även om man hör att det inte är en äkta siciliansk brytning så är det engelskspråkiga röstskådespeleriet bra. När jag var färdig med spelet efter drygt tio timmar kände jag att det faktiskt var fyllt av kvalitativt innehåll och det hade inte några utdragna sekvenser bara för att spä på speltiden – men trots att det storybaserade fokuset, utan en öppen värld, var något som tilltalade mig i början, så kan jag ändå känna att jag hade uppskattat om det i alla fall fanns några typer av sidosysslor. Exempelvis om jag hade kunnat delta i en sorts racingturnering eller fått skjuta loss mot fiender på ett eller annat sätt – för striderna är underhållande och jag hade inte tackat nej till fler. De enda sidosysslorna vi har nu är egentligen att plocka på oss diverse samlarobjekt som inte ger själva spelupplevelsen något, och att samla på sig pengar för att köpa nya bilar, kläder och vapen känns lite onödigt – det är inte allt för ofta vi faktiskt får välja bil och vapnen skiljer sig inte direkt markant, i varje fall inte när man satsar på huvudskott – en pistol eller gevär som skjuter single-skott och en hagelbössa som tar ut fiender på nära håll är emellertid allt jag behöver.
På sätt och vis är det inte direkt någon kritik ändå, det är bara det att jag hade en så god upplevelse med Mafia: The Old Country att jag vill ha mer – men kudos till Hangar 13 som vågar satsa på en renodlad maffiaupplevelse som inte förlitar sig på en öppen värld utan istället håller en väldigt bra pacing för gameplay och berättelse och lägger sig i en lägre prisklass än gemene AAA-titel.
Betyg: 8 av 10
Testat till PS5
Finns även till:
Xbox Series X/S
PC
Mafia: The Old Country utvecklades av Hangar 13.
X PLAY! ZINE 