Recension: Indika

Indika är ett av de mest udda spelen jag någonsin spelat och det är fullproppat med svart humor där vi hittar en nunna i huvudrollen.

Indika är även protagonistens namn som bor i ett kloster – beläget på den ryska landsbygden – under slutet av 1800-talet. Hon är dock en utstött nunna där hon ser syner som dansande gubbar som hoppar ur folks munnar, och när hon tappar skeden – på golvet – till den välsignade maten är hennes så kallade systrar inte nådiga i sin dom. I inledningen får vi exempelvis fylla på fem kannor med vatten i en tunna för dagens middag – men när en av systrarna ser detta häller de ut vattnet som Indika med argumentet att hon besudlat vätskan.

En annan sak som skiljer vår huvudperson från de andra nunnorna är att hon hör en talande röst i sitt huvud som ifrågasätter hennes tro. Indika försöker enträget att hitta sin plats i klostret, men den lille djävulen som helt gratis inkvarterar i hennes huvud försöker få henne att utagera helt utanför och bortom alla ramar. Efter att ha bett om tillåtelse att lämna det lilla samhället i över ett år dyker plötsligt chansen upp när ett brev ska levereras utanför dess portar och snart visar det sig att det handlar om en alternativ och oerhört märklig värld. Den grafiska stilen är nästan fotorealistisk, men naturen och byggnader är av det förvrängda hållet.

Vi får ta hjälp av kraften från både bön och djävulen som bor inom vår protagonist, och vi kan bland annat ta hjälp av dem ibland när vi löser äventyrets lättare pussel och får vara med om alla möjliga märkliga ting. Snart stöter vi på en fånge som är på rymmen – Illya, och det resulterar i ett väldigt underligt team som båda vill ta sig till staden Spasov. Vad finns då där? Jo en artefakt av legendariska mått och de behöver ta sig dit innan den försvinner vidare till en annan plats.

Vi vandrar genom ett kargt, bistert landskap och äventyret genomsyras av en mörk ton. Liksom diskussionerna mellan Indika och Illya eller djävulens monologer där situationer kan uppstå där hon skriker åt sin gratisinneboende demon. Mycket är spoilerkontaminerad mark, men vi får en mörk humor som beblandas med filosofiska frågor – mångt och mycket är öppet för egen tolkning vilket passar helt perfekt här och det får mig att fortsätta tänka på upplevelsen även när spelet är avstängt. De simpla pusslen kräver inte särskilt mycket eftertänksamhet, men jag uppskattar att det inte finns något som håller mig i handen – jag får helt enkelt ta reda på hur saker och ting fungerar på egen hand.

Då och då får vi flashbacks från Indikas barndom, och här får vi en stark kontrast till den fotorealistiska och riktigt snygga grafiken i övrigt. Där får vi utföra minispel som är skapade med betydligt färggladare pixelgrafik och får nysta ut hur det kommer sig att vår protagonist blev nunna. Under dessa sekvenser får vi också samla på oss en form av poäng som vi även kan få genom att hitta prylar och utföra sysslor i den vanliga världen – men utvecklarstudion Odd Meter förklarar tydligt att dessa poäng är helt menlösa, och det är helt upp till oss att tolka vilken symbolik det de representerar.

Indika är mer som en interaktiv, mörk upplevelse som blandar både svart humor med en fantastiskt bister atmosfär och vi får vara med om rent hemska saker som presenteras på ett riktigt bra vis. Det är en upplevelse som sitter kvar långt efter att äventyret är avslutat.

Betyg: 8 av 10
Testat till PC
Släpps även till dessa konsoler den 8 maj:
PS5
Xbox Series X/S