Recension: Ride 5

Ride beskrivs av många som motorcykelspelens svar på Gran Turismo och med Ride 5 levererar de en oerhört verklighetstrogen upplevelse samtidigt som det aldrig varit mer välkomnande för nya spelare som nu.

Ride 5 kommer med den mest genomarbetade kampanjen hittills i seriens historia, med ett nytt spännande tillskott i form av rivaler. Det får mig att tänka på arkad- och Mega Drive-klassikern Super Monaco GP, men istället för att vi får ett kontrakt med ett nytt team när vi slår rivalerna kan vi istället bli belönade med helt nya motorcyklar samtidigt som vi klättrar på världsrankingen.

När jag tar mina första varv på motorcykeln faller jag i den första svårare kurvan. Jag får se hur min karaktär – som jag får skapa själv i en enklare editor – flyger in i väggen tillsammans med sin hoj. Med ett enkelt knapptryck kan jag emellertid spola tillbaka tiden några sekunder och ge mig på en ny chans på den initialt svåra passagen. De inledande 30 minuterna använder jag denna funktion ganska flitigt, men när jag blir vän med kontrollen och börjar få med mig farten i kurvorna och samtidigt åker om ett gäng motståndare känns det oerhört härligt. Jag får köra på allt från banor jag känner igen, som min personliga favorit Nürburgring, och även fiktiva – något som jag uppskattar mycket för variationens skull..

Det märks tydligt att Milestone lagt mycket kraft på att göra Ride 5 till en upplevelse för alla – både kärnspelarna av genren som uppskattar den stora utmaningen i en ordentlig motorcykelsimulator och nybörjare eller återkommande spelare som vill ha en lägre svårighetsnivå. I karriärläget har vi en standardvariant som är indelad i fyra olika akter där vi får köra allt ifrån mästerskap till att tävla en-mot-en i rivalrace, slåss mot klockan och förstås race där vi ställs emot en mängd andra åkare på banan. Här behöver vi inte vinna precis varje tävling, eller ens delta i exat allting så länge vi når en viss poäng för att låsa upp nästa utmaning, men vi vinner däremot fler motorcyklar om vi gör bra ifrån oss – och att utöka garaget med fler hojar är inte bara kul för samlarnerven – de krävs också för de tuffare loppen, speciellt om man höjer upp motståndarnas svårighetsnivå (standard är 40% av deras maxförmåga). Själv har jag kört på standardläget i karriären, men det finns också en mer utmanande karriärläge som heter Limitless Challenges för den som vill ha något ordentligt att bita i.

Blue Wave Circuit är en av de nya fiktiva banorna.

När allting väl sitter och jag börjar våga svänga in tidigare i kurvorna och får med mig den rätta farten börjar jag även söka nya utmaningar online. Vi kan förstås skapa eller hoppa in i befintliga ‘lobbies’ där värden väljer de olika förutsättningarna, så som vilken klass alla ska förhålla sig till. Då gäller det förstås att ha tillräckligt bra motorcyklar för att kunna utmana om topplaceringarna och jag har lagt betydligt mer tid i racen online än tidigare. Även om det inte finns någon form av rankingpoäng att tjäna, så möter jag både nybörjare på genren och personer som verkligen är duktiga. I början tävlar jag mot de som ligger längre bak i loppen, men när jag känner att jag hela tiden blir bättre, och till slut lyckas ta ett par förstaplaceringar får jag ett härligt lyckorus. Det blir oerhört beroendeframkallande och jag får svårt att slita mig när jag väl har gått online. Att också mäta sig med andra i ‘time trails’ – där världens spelare placerar sig i en hiscore-lista – är något jag uppskattat ända sedan Dreamcast online-dagar. Tyvärr är det alldeles för få spelare som har gett sig på ‘time trails’ i dagsläget för att det ska kännas värt att pressa tider och klättra på onlinelistorna, men det är förstås inte Milestones fel, men jag hoppas innerligt att fler spelare ger sig på detta.

Presentationen är relativt bra, med stilfulla och lättnavigerade menyer och en berättarröst som får mig spänd på vad komma skall direkt vid inledningen. Rivaler presenteras på en lagom nivå, där vi får höra en kortare redogörelse kring varför de är där de är idag. Det märks dock att det inte har samma resurser som andra stora racingspel i genren, men det är inte heller schysst att göra en jämförelse med storspel som Gran Turismo och Forza Motorsport när det handlar om en nischad titel. De grafiska detaljerna skiner inte, men det ser helt klart bra ut och när det är mörkt och jag ser motståndarnas ljus lysa upp i natten så skiner Ride 5 lite extra. Det är förstås avskalat i jämförelse med de största titlarna i racinggenren, och jag hade inte tackat nej till nya online-utmaningar och dylikt varje vecka, men förstår samtidigt att det inte går.

Ride 5 är emellertid det bästa motorcykelspelet vi kan hitta idag, och Ride 5 blev en betydligt mer beroendeframkallande spelupplevelse än jag initialt hade trott – trots att jag gillar seriens tidigare delar. När alla hjälpmedel, så som exempelvis bromsassistans och körlinjen, slutligen är avstängda och jag ändå tar mig fram på ett smidigt och snabbt sätt är det en ren fröjd. Ride 5 har verkligen något som Gran Turismo-serien inte har, och det är den speciella känslan av att styra en tung, snabb motorcykel och där levererar detta racingspel med bravur.

Ride 5 har ett gediget karriärläge som är rejälare än någonsin tidigare i serien där jag inte bara har ordentliga vrålåk i mitt garage, utan jag har fått nytta av varenda fordon som jag har köpt eller vunnit. Race efter race körs både mot datorstyrda motståndare och livs levande människor över nätet för att det helt enkelt är otroligt underhållande. Att det välkomnar nya spelare på ett snyggt sätt, utan att kompromissa för de som vill ha den riktiga simulatorupplevelsen, gör det förhoppningsvis till en ännu mer eftertraktad titel.