En ondskefull gud har mänskligheten i ett järngrepp och den sandiga spelvärlden i Atlas Fallen fylls inte bara av reliker från förr. Blodtörstiga monster attackerar alla som rör sig utanför städerna och Deck 13 ger oss ett utmanande äventyr som bjuder på en semi-öppen värld och en känsla av att mänskligheten står på ruinens brant.
Efter ett kortare intro får vi skapa vår egna karaktär – en så kallad ”unnamed” som är en slav under en elak fältherre. Snart finner vi emellertid ett mytomspunnet vapen – som pratar med oss precis som i Forspoken som släpptes tidigare i år. Snart får vi hela världens öde på våra axlar när vi bokstavligen surfar fram på det sandiga landskap som presenterar sig för oss samtidigt som The Watcher – ett enormt vakande öga – tornar upp sig i skyn och frammanar sina monster till krigare mot spelaren.
Till skillnad från Forspoken så är världen fylld av betydligt mer liv. Vi hittar ett gäng bebodda städer och områden även om de öppna vidderna är fulla av faror som bara bäraren av relikvapnet klarar av att stå upp emot. Alla välkomnar dock inte vår käre protagonist med öppna armar, där vapnets historia har fläckat ned sitt rykte. Men det blir snart klart för dem att vi, eller rättare sagt protagonisten, behövs för att stå upp emot fienderna som kallas för vålnader.
Även om Atlas Fallen inte är någon Soulslike så är det fortfarande utmanande, och precis som i utvecklarnas The Surge-serie så är det möjligt att slå sönder olika delar på de fiender vi möter. Exempelvis ställs vi mot en enorm krabblikvarelse där vi kan slå sönder både klor och huvudets skydd. Spelaren behöver emellertid inte alltid slå sönder alla delar av en fiende, men när det görs är det större chans att monstret släpper bättre och ovanligare ‘loot’. Vi hittar också ett väldigt bra pareringssystem, och även om jag främst kastar mig undnan fiendens attacker i de flesta spel, så fungerar det riktigt bra här. Ett rött sken lyses upp när det är dags att utföra sin parering, och lyckas vi göra detta tillräckligt många gånger i följd fryser fienden fast i några sekunder.
Striderna är underhållande, speciellt mot de större fienderna och speciellt bossarna. Under äventyrets gång får vi tillgång till ett gäng olika förmågor – vilka kallas för ‘Essence Stones.’ Vissa har helande egenskaper medan andra exempelvis ger mer skydd eller förbättrar våra attackegenskaper. De mest intressanta är de stenar som låter oss attackera fienden på olika sätt och vi kan dessutom ha flera olika uppsättningar av dessa förmågor och växla beroende på vilka fiender vi ställs inför. En annan intressant ingrediens är att vi har en så kallad momentummätare och den fylls på om vi attackerar fienden utan att ta skada. Stenarna som vi utrustat oss med läggs in i tre olika nivåer, där den första nivån förstås är svagast – men är möjliga att aktiveras tidigt, medan den tredje bjuder på de starkaste förmågorna, men för att det ska bli möjligt behöver vi förstås attackera fienden ordentligt utan att åka på så mycket stryk själva. Med hjälp av tillräckligt mycket momentum kan vi sedan utföra en riktigt stark attack som dödar vissa fiender med ett enda slag.
Atlas Fallen levererar som sagt en semi-öppen värld med några medelstora områden. Förutom huvuduppdragen som oftast leder oss till fler underhållande strider så kan vi utföra ett gäng sidosysslor. Precis som i många open world-spel så har vi ett visst antal föremål som vi ska slå sönder på kartan ochså finns det en form av parkour-jakt, där vi ska jaga en stråle innan den släcks i ren parkour-stil. Sedan kan vi hjälpa spelvärldens befolkning med diverse problem de står inför, så som monster som tagit över en plats där de annars utvinner material. Sidosysslorna blir dock aldrig speciellt spännande, och känns mer som en form av utfyllnad där belöningen ligger i att vi får prylar som Essence Stones, en viss poäng som vi kan använda för att bland annat förbättra vår utrustning och vissa sidosysslor ger klirr i kassan.
Vi kan även uppgradera relikvapnet – en handske som bland annat även låter oss dubbelhoppa, kasta oss framåt i luften och lyfta upp enorma föremål ur den sandiga marken. För att ta oss vidare behöver vi leta oss igenom kartorna för att hitta material som låter oss uppgradera handsken och då blir det även möjligt att ta sig till platser som tidigare inte var nåbara.
Det skiner dock igenom att Atlas Fallen är en budgettitel, där den grafiska biten inte är särskilt avancerad och även om karaktärerna har helt klart godkända röstskådespelare, så finns det inte direkt några intressanta karaktärer. Världen känns mer levande än i Forspoken när det kommer till antalet människor som befinner sig i de olika områdena, men de har sällan något intressant att säga. Det som är Fallen Atlas starkaste kort är verkligen striderna, och det är just nyfikenheten kring vad för typ av boss som kommer härnäst som lockar mig till att fortsätta när jag tröttnat på att göra alla dessa sidosysslor som finns runt om i spelvärlden.
Atlas Fallen är ändå en mer än godkänd spelupplevelse just på grund av bataljerna med de olika monstren som fyller den ganska charmlösa spelvärlden.
Betyg: 6 av 10
Testat till PlayStation 5
Finns även till:
Xbox Series X/S
PC
X PLAY! ZINE 