The Lord of the Rings: Gollum tar oss tillbaka åtta år innan händelserna i Sagan om Ringen och Daedalic Entertainment ger sig på att fylla i luckorna som J.R.R. lämnade gällande Gollum. Det har fått oerhört hård kritik, men kan det ändå finnas något ljus i detta äventyr som byggts med hjälp av den fantastiska film- och boktrilogin?
Precis som jag nämnde i artikeln om mina första intryck så inleds äventyret med att Gollum sitter inlåst i en cell samtidigt som Gandalf kliver in och förhör varelsen. Under de inledande spelsekvenserna fungerar deras dialog som en intressant berättarröst där de samtalar om situationerna jag nu fattar kontrollen över. Spelaren får klättra på väggar och göra enklare plattformshopp, men Gollum blir snart tillfångatagen av en ringvålnad och fängslad hos orcherna i Mordor.
Fängelselivet börjar och som nybliven slav så måste Gollum och spelaren utföra olika sysslor som att leta efter diverse föremål, ta sig ner i trånga gångar för att spränga saker och till en början känns berättelsen och inramningen godkänd. Men det blir snart repetitivt och spelmekaniken är omodern och känns som hämtad från Xbox 360- och PlayStation 3-eran i negativ bemärkelse. Vi tvingas klättra på väggar, för att ta oss långt upp i fängelsehålor och grottor, hoppa mellan avsatser och kontrollen är så oprecis att jag faller ned i avgrunden mängder av gånger samtidigt som att det aldrig känns som att det är mitt fel att jag dör. Vid ett tillfälle står jag under ett öppet fönster och tänker att jag bara ska behöva trycka på hoppknappen för att häva mig över kanten, men det går förstås inte. Istället tar jag ett kliv en meter bort, hoppar över kanten, missar plattformen och faller ned i Mordors rödgula lava. Detta äventyr är fullt av sådana inslag och tyvärr är det inte de enda problemen. Vid ett annat tillfälle behöver jag springa upp för en vägg (som visserligen är tydligt utmärkt med vitamålade sträck) för att sedan hoppa bakåt. Knappikonen för bakåthopp kommer upp, men inget händer, förutom att jag dör efter det femte försöket. Den tokiga bandesignen gör också att jag slår i bergskanter och annat så att jag dör om och om igen av helt fel anledningar.
Förutom att vi får klättra långa distanser, lösa ett och annat pussel så måste vi också akta oss för orcher och spindlar – detta är verkligen inte ett spel för någon med spindelfobi. AI:n är dock långt ifrån avancerad och vi blir aldrig lämnade till någon direkt frihet kring hur vi ska ta oss förbi fienden. Det skall kastas stenar på föremål för att få orcherna att röra sig från sina positioner och vi kan gömma oss bakom skydd, i hög växtlighet eller i mörkret. Dessutom kan vi strypa fienden om vi smyger oss på dem bakifrån. Förutom att detta aldrig blir underhållande är det också fullt av buggar – precis som i alla övriga delar av spelupplevelsen. Vid ett tillfälle dök en rödmålad symbol upp över en fiende som indikerar att denne sett mig. Detta trots att jag smög bakom ryggen på fienden och att den aldrig gick till attack – men det resulterade i att jag aldrig kunde ta ut honom. Två gånger var jag dessutom med om att en checkpoint sparats direkt i anslutning till en eller ett par fiender som såg mig direkt från start och jag hade nog bara tur att jag lyckades smita ifrån dem och inte behövde starta om hela kapitlet.
Det positiva i The Lord of the Rings: Gollum kan tillskrivas huvudpersonen själv. Röstskådespelaren har gjort ett bra jobb och varelsens små kommentarer är ofta roliga eller knivskarpa. Dessutom får vi ibland välja mellan protagonistens två personligheter – Smégol och Gollum – då och då. Ska vi välja ett snällare alternativ som Smégol eller gå efter den lömska Gollums val och förlora lite av varelsens mänsklighet? Jag får dock aldrig känslan av att det påverkar berättelsen.
Efter att ha tagit mig igenom lite mer än hälften av uppdragen ger jag upp. Min tid i de bruna, gråa grottorna började relativt intressant, men efter det har äventyret präglats av irritationsmoment så som mängder av buggar, krascher och en bandesign som lämnar mycket att önska. Kontrollen och kameran ställer till det nästan konstant och det lilla ljus som Gollum och hans alterego Smégol ger som karaktär hamnar snart i mörkret av så mycket annat. Grafiken, ansiktsanimationerna och spelmekaniken talar helt enkelt om en annan tidsepok.
Jag gick in i The Lord of the Rings: Gollum med ett öppet sinne, men det skulle tyvärr inte förvåna mig om jag ser äventyret som ”årets sämsta spel” när det är dags att summera spelåret 2023.
Betyg: 3 av 10
Testat till PlayStation 5
Finns även till:
PS4
Xbox Series X/S
Xbox One
PC
Kommer även till:
Nintendo Switch
X PLAY! ZINE 