Final Fantasy XVI tar den klassiska och kritikerrosade spelserien in i modern tid med en mörkare och vuxnare berättelse och vi får ett otroligt episkt actionrollspel från Square Enix. Men är det verkligen det vi vill ha av ett spel i den här serien?
Final Fantasy XVI utspelar sig i Valisthea och det handlar om ett Dark Fantasy-äventyr där utvecklarna tagit mycket inspiration av Game of Thrones. Det rör sig om en medeltida värld full av politisk drama, blodiga och makabra sekvenser och en protagonist – Clive Rosefield som tyngs av förfärliga händelser från förr och han tvivlar starkt på sin egna roll i världssamhället. Och visst får vi även se en och annan mäktig drake precis som i dess inspirationskälla. Mäktigt!
I Valisthea förlitar sig befolkningen på kristaller med magiska krafter och den är lika viktig för spelvärldens befolkning som elektriciteten är för oss. I ett sidouppdrag får vi exempelvis se prov på detta genom att en fiskare behöver sina kristaller för att hålla fisken välkyld och de behövs också för att tända lyktor och eldar. Det finns emellertid några som har möjlighet att använda sig av denna magi utan några kristaller, och de kallas för ”Branded” och precis som namnet antyder så märks de med en stor tatuering i ansiktet. Man kanske tror att personerna med dessa förmågor skulle vara högt uppskattade och eftertraktade i samhället, men istället tas de in som slavar och säljs som boskap och lever under betydligt sämre förhållanden samtidigt som de får arbeta till de stupar. Förutom Clive själv, som också är märkt och tar på sig sin fars rustning och beger sig ut för att bekämpa detta slaveri och för att sätta stopp för ”The Blight” som far fram som en farsot och tar kol på all form av liv.
Clives arsenal av färdigheter är förstås begränsad till en början där vi har några få färdigheter, men möjligheterna stiger i takt med att vi kommer längre in i äventyret och vi får möjlighet att greppa konceptet i takt med att vi får tillgång till fler attacker. I världen hittar vi också personer (Dominants) som har enorma Eikons (‘summons’) inom sig som Ifrit samt Shiva och vi kan förstås också använda oss av dessa krafter.
Fienden kommer också med två stycken mätare – en för livet och en ”will-”mätare. När den sistnämnda är tömd blir fienden försvarslös och vi kan dela ut extra mycket skada. Ju fler gånger vi träffar vår motståndare i detta tillstånd, ju mer skada gör vi och då kommer Eikon-krafterna från Garuda väl till pass där vi kan göra snabba och många slag mot fienden under kort tid och sedan kan vi exempelvis avsluta med Phoenix starka eldattacker när motståndaren tar som mest skada. De tuffaste striderna är dessutom väldigt fartfyllda och när allt flyter, där jag parerar fiendens attacker och delar ut riktigt mäktiga kombinationer, är oerhört tillfredsställande. Senare får vi också tillgång till en Limit Break-mätare som byggs upp av de attacker vi gör och när vi tar skada, och sedan kan vi låta helvetet braka löst med snabbare och mer förödande slag.
Vid vissa tillfällen väcks dessa Eikons till liv och vi får styra en av dessa bjässar i riktigt mäktiga strider. När jag fullkomligt flyger fram och världen runt om mig faller samman, samtidigt som jag skjuter mot en lika mäktig fiende, så toppar verkligen Final Fantasy XVI med några av de mest episka strider jag varit med om – oavsett spel. Ibland består dessa magiska strider mestadels av filmsekvenser där vi får vara med genom att trycka på rätt knapp som visas på skärmen, men vi får också slåss på egen hand med dessa bjässar, och utan att spoila något så hade jag varit med om den mäktigaste bosstriden jag någonsin tagit del av – och detta var långt innan äventyret var över.
Men även bosstriderna där jag spelar med Clives mer mänskliga form är formidabla och samtidigt som jag levlar upp protagonisten så får vi även poäng som vi kan fördela i färdighetsträdet där vi främst kan välja att uppgradera Eikon-krafterna. Lyckligtvis kan vi även ta bort poäng utan att vi förlorar något på det, vilket kommer väl till pass när man vill byta olika attacker mot andra.
Det här är en väldigt mörk berättelse där vi stöter på mängder av intressanta karaktärer, men jag vill inte avslöja några direkta detaljer kring dem eftersom att vi då börjar röra oss på spoilerminerad mark. Men låt oss säga att Clive är så långt ifrån Tidus från Final Fantasy X som det bara går, och han tyngs av ett helvetiskt förflutet som gör att vi har en betydligt mer dyster huvudperson i Final Fantasy XVI. Vi hittar emellertid ett fantastiskt djup och ett mörker som jag aldrig tidigare upplevt i något spel i serien samtidigt som sekvenserna är skapade med en sådan fingertoppskänsla. Allt från huvudsekvenser till sidouppdrag är oerhört välregisserade. Sidouppdragen handlar främst om mer stoff till berättelsen, där vi lär känna spelvärldens karaktärer och allt som händer runt om. Tillsammans skapar både de små och superepiska sekvenserna en levande värld där jag hela tiden lockas till att få veta mer.
Berättelsen skrider fram i rasande fart, men då och då får vi även bege oss ut i semiöppna landskap som består av allt från växtlighet fulla av liv och stora reliker av något som en gång varit, till kargt och kalla, livlösa, nästan skräckinjagande, områden som förstörts totalt av The Blight och soliga ökenmarker. Det finurliga är att den som endast vill uppleva huvudstoryn hela tiden matas med fantastiskt material där äventyret aldrig fläckas ned av intetsägande utfyllnadsmaterial, och den som vill veta mer om världen och dess befolkning kan göra det genom sidouppdragen och andra sidosysslor som jag inte vill spoila för er.
Performance-läget som ska erbjuda en högre bilduppdatering lider tyvärr av lite för många dippar i de störra områdena. Jag har emellertid spelat den största delen av äventyret i grafikläget – något jag aldrig annars brukar göra, men jag upplever inte de 30 bilderna i sekunden som något problem även om det är något jag är väldigt känslig för annars.
Jag hade skyhöga förväntningar på Final Fantasy XVI och slutprodukten har till och med överskridit dem. Det här är ett betydligt vuxnare Final Fantasy än vad vi har varit med om tidigare, och det känns som en helt naturlig del i spelseriens gång. Visst hittar vi fortfarande ingredienser från tidigare spel i serien, så som Chocobos, Mogles och kristaller, men det har skett stora förändringar. Valet att gå över till Dark Fantasy, med en betydligt mörkare spelupplevelse, känns emellertid helt naturligt och det är en av de bästa Final Fantasy-upplevelserna jag någonsin haft, och då är det ändå en av mina absoluta favoritserier. Det känns faktiskt som att dessa episka strider var något de ville förmedla med seriens tidigare, turbaserade stridssystem, men att det först är nu som tekniken gör det möjligt.
Square Enix levererar fantastiska actionrollspelsstrider, galet episka sekvenser och levande karaktärer i en mörk värld som jag bara inte kunde sluta spela. Jag har offrat nattsömn bara för att få spela ”lite till” och denna magiskt mörka resa är något av det bästa jag varit med om i spelväg.
Betyg: 10 av 10
Testat till PS5
X PLAY! ZINE 