Recension: Lost in Play

Lost in Play är ett mysigt peka-och-klicka-äventyr som får liv av två syskons flödande fantasi. Det är oerhört snyggt, speciellt med dess fantastiska animationer. Men håller det i längden när det är ett spel helt utan handfasta dialoger?

Äventyret kretsar kring de två syskonen Gal och Toto som försvinner helt in i sin fantasi. Deras lek blir för dem en föreställd verklighet och efter att systern skrämt iväg sin bror med ett egetpysslat monsterhuvud hamnar de i en mörk skog. Lost in Play växlar snyggt mellan verkligheten och fantasin hos barn och som spelare får vi vara med och hjälpa syskonen hem igen.

Det är en resa som sträcker sig 15 kapitel där varje avsnitt bjuder på en ny färgsprakande miljö där vi får sätta geniknölarna på prov. Ibland är det så pass simpelt att vi ska titta på en pizzakartong för att hitta numret till en pizzeria, medan vi får tänka till en gång extra vid ett annat tillfälle när vi ska rädda brodern i syskonskaran från att sitta instängd i en jättefisks mage. Precis som i vissa tecknade filmer är fiskens mage porträtterat som ett litet rum där vi behöver använda olika prylar för att nå en lösning – som aldrig känns för långt bort, men ibland kan det ta en liten stund att förstå vad som behöver göras. Finns lösningen subtilt någonstans omkring oss, kanske i bakgrunden på ett foto eller format i sanden? Dessutom finns det en möjlighet att få ett ordentligt tips för problemet vi håller på att lösa, och dessa kan användas precis närsomhelst utan några begränsningar.

De olika kapitlen innehåller också rena pussel, så som en egen tolkning av fyra i rad eller andra typer av brädspel. Dessa bjuder ofta på riktigt trevlig spelunderhållning, och bjuder samtidigt på ett trevligt avbrott i den mysiga huvudberättelsen. Men, som jag berörde i inledningen så finns det inte några handfasta dialoger. Karaktärerna pratar visserligen med varandra och de är dessutom försedda med röster, men allt prat består endast av märkliga läten. Istället visar sig berättelsen visuellt, och vid ett pussel ser vi händelseförloppet – som hon berättar om – i form av rörliga bilder. Det är verkligen snyggt presenterat, och lätt för alla att förstå vad som egentligen sägs.

Den tecknade filmkänslan blir också starkare utav att animationerna är så pass levande, och det är så pass snyggt att det ibland känns som att vi faktiskt sitter och tittar på just en tecknad film. Det gör också att det känns som ett riktigt bra spel för de som vill ha något att spela tillsammans med sina barn. Även om pusslen lär vara för svåra för de allra yngsta, så tror jag att de flesta barn skulle uppskatta att följa med kring vad som händer i äventyret.

Lost in Play är ungefär fyra timmar långt, men ungefär två tredjedelar in i spelet kände jag att det lilla extra ändå saknades. Det hade fått en extra skjuts av en ordentlig dialog samtidigt som humorn inte riktigt tilltalar mig. Ändå var det en riktigt mysig spelupplevelse med dess design, intressanta pussel och härliga musik, och jag hade inte tackat nej till en uppföljare.