Vi spelar The Inner World – The Last Wind Monk

The Inner World – The Last Wind Monk är uppföljaren till det hyllade peka-och-klicka-äventyret The Inner World. Undertecknad har testat en förhandsversion.

Den välpolerade upplevelsen som följer en rad av spel som verkar föra tillbaka peka-och-klicka-spelen med intressanta pussel, intressant och annorlunda artistisk stil och en lustig värld är alltså tillbaka. Där det första äventyret brast har nu uppföljaren lyckats och jag tänker då främst på spelets röstskådespelande och karaktärerna i sig. I övrigt levererar det mycket av samma ingredienser som sin föregångare och då framförallt bra tips när du har fastnat i de olika pusslen.

Utvecklarna påstår att du inte behöver spela det första spelet för att njuta av uppföljaren, men väldigt snabbt märker jag att det nog är bäst att ända ta sig an det först – ett enkelt uppdrag då det finns tillgängligt på de flesta medier, även din smartphone.

För mig vinner spelet mycket på sina roliga pussel och händelser, med en story som inledningsvis passar bra i dagens klimat med osäkra identiteter där det finns anledning, oavsett bakgrund, att i viss mån dölja ens inre tankar för att inte bli betraktade som kättare. Anledningen och något som spelet visar om och om igen? Individer gör ofta det som krävs för att bekräfta sina egna tankar och undvika att möta den obehagliga sanningen. Det är nämligen lättare att vara populistisk och följa strömmen.

Den stora skillnaden för mig, med en bakgrund i Beneath A Steel Sky och liknande spel, är att du fritt kan navigera mellan olika karaktärer på ett enkelt och lättillgängligt sätt. Samtidigt är världen intressant då den är väldigt unikt uppbyggd med en stil som gör den väldigt komisk.
I slutändan är spelet däremot bara ett… spel. En mening som en ung jag aldrig trodde att jag skulle yttra, för vad betyder det? Jo. Det finns spel som engagerar oss, som vi känner att vi bara måste spela. The Last Wind Monk är inte ett sådant spel, förvisso är det välgjort, men det levererar ingenting vi inte har sett tidigare. Det må vara polerat, men det är inte särskilt engagerande. Även om handlingen är intressant så ägnar jag inga tankar åt den efter mina spelsessioner. Heller får jag ingen längtan att gå tillbaka och ta mig vidare, det blir alltså mer som ett jobb. Är du ett stort fan av peka-och-klicka-äventyr så kommer du nog trivas, men för oss andra som inte är jätteintresserade i genren så skulle jag påstå att det är en titel du aldrig kommer förlora något på att inte spela.

Det är förvisso charmen med spel, filmer och ja, underhållning i stort. När många av oss var små fick vi ta allt vi kunde se för att stilla våra behov. Idag är världen olik, för idag finns det mer än vi någonsin kan hinna med. Jag tror därför att The Inner World – The Last Wind Monk kommer att nå framgång, för även om bara en procent av alla spelare är intresserade av genren och spelet i sig så innebär det stora intäkter för en liten utvecklare. Jag rekommenderar därför äventyret till dem som verkligen längtar efter ett nytt peka-och-klicka-äventyr, men för oss andra, nja, då kan vi nog vänta på ett annat spel i genren med en betydligt större budget. För då, då skulle vi kunna tala om en ny spelupplevelse.

Annonser

Recension: The Pillars of the Earth

Daedalic Entertainment tog på sig uppgiften att göra spel av Ken Follets succé till bokserie The Pillars of the Earth, och resultatet är en väldigt snygg 2D-upplevelse som sätter lyster över hela peka-och-klicka-genren.

The Pillars of the Earth (eller Svärdet och Spiran på svenska) är indelad i tre olika böcker, och den första har alltså spelifierats, medan de andra två är på väg. Daedalic har målat upp berättelsen med en väldigt snygg karaktäristisk stil, och vi får en fiktiv berättelse som utspelar sig under 1100-talets England.

Spelaren får följa en drös av olika, spännande karaktärer. Prologen presenterar en spelsekvens där Tom Builder befinner sig mitt ute i skogen, som är täckt av kyla och snö, tillsammans med sin höggravida fru Agnes och hans barn Alfred och Martha. Tom börjar leta efter rent vatten, medan Alfred samlar torr ved till den sprakande brasan och Martha sätter igång med maten. Pappan tvingas till slut att slå hål på en istäckt vattenpöl för att få tag på vatten, och plötsligt skriker Agnes till – deras barn är på väg att födas. Vi blir presenterade för ett hårt liv, och karaktärer som alla har sina specifika karaktärsdrag som är lagom avvägda.

Under äventyret träffar vi på folks som är lätta att tycka om, men också sådana som jag kommer att avsky. De peka-och-klicka-pussel som inkluderas är sällan svåra rent tekniskt, och handlingen flyter på precis så snabbt som vi helt enkelt vill, utan svårigheten ligger istället i de moraliska och känslofyllda valen vi gör. Vem ska få mat, ska folk skydd även om den egna maten bara räcker till med nöd och näppe, och ska vi följa minsta vink från biskopen?

Daedalic lyckas verkligen få mig att känna empati för många av karaktärerna, och det slutar med att jag gör saker som jag sedan nästan skäms för – bara för att de omtyckta personerna ska få en bättre livsstandard, eller helt enkelt klara av att överleva dagen. Mycket av valen som görs av spelaren får konsekvenser för den fortsatta handlingen, och även om jag tagit mig igenom den första resan som tog ungefär 16 timmar, är jag sugen på att redan nu göra en andra runda innan det är dags för nästa ”bok.”

Röstskådespelarna gör ett fantastiskt jobb, och karaktärerna kommer inte bara till liv genom dess härliga design, utan också hur de uttrycker sig. När jag befinner mig i Kingsbridge – en kyrkby som kretsar kring ett massivt kloster – hopar sig både mänskliga och politiska problem. Vi får se världen ur olika karaktärers synvinklar, och när de sammansvetsar börjar jag sakteliga tvivla på några av de val jag gjort tidigare. Vi blir presenterade för en otroligt kraftfull berättelse, och för mig som har förkärlek till historia är detta ett fantastiskt äventyr som spelifierats på ett ypperligt sätt.

Recension: Agatha Christie: The ABC Murders

Microids Agatha Christie: The ABC Murders sätter den karismatiske Hercule Poirot i huvudrollen. Peka-och-klicka-äventyret bjuder på en resa tillbaka till 30-talet, med en stark huvudkaraktär, och ett gäng smarta ingredienser.

Allt börjar med att Poirot får ett brev som innehåller ett mystiskt meddelande som utmanar honom på ett ”test,” samtidigt som det antyds att något kommer att inträffa i Andover den 21 samma månad. Det rör sig förstås om ett mord, och den döde visar sig vara butiksägaren som mördats kallblodigt på plats i sin affär. Förutom en påse med jordgubbar, så hittas en ABC-gudie, eller rättare sagt en tidtabell, för landets tågavgångar på mordplatsen, och detta är startskottet för äventyret som målas upp i en mer tecknad, tredimensionell stil.

Som i alla andra peka-och-klicka-äventyr får spelaren plocka upp saker och granska prylar för att ta sig framåt i handlingen. Dessa moment är dock oerhört simpla i The ABC Murders, och istället får vi olika pussel att lösa när vi öppnar olika skåp, kassaapparater och andra föremål. Det gäller att knäcka ”koden” för att komma åt de viktiga prylarna, och även om dessa moment inte är överdrivet svåra, så ger de en viss ”aha-upplevelse” när de väl är lösta.

the abc murders ps4

En intressant ingrediens är att vi får vara med och lägga ihop bevismaterial för att dra olika slutsatser. Exempelvis får vi pussla ihop bitar som säger mycket om mördarens personlighet, och hur han eller hon agerar i olika scenarion. Det ger en härlig illusion av att få vara delaktig i mordgåtan när de löses på första eller andra försöket, men går det längre än så tappar inslaget sin funktion, då vi inte får någon sorts av bestraffning om vi gör fel utan kan testa olika kombinationer så länge som det behövs.

Spelaren får också förhöra flera av de misstänkta personerna, och innan vi pratar med dem kan vi studera dem för att ta reda på vilken sinnesstämning de har för tillfället. Detta kan bland annat låsa upp flera olika frågeställningar, och flera av frågorna kan leda till liknande svar, men vi blir belönade med poäng om vi agerar som Poirot skulle ha gjort.

Agatha Christie: The ABC Murders bjuder på en spännande mordgåta, men istället för att sätta spelaren på prov är det mer som ett interaktivt avsnitt från TV-serien, istället för att känna sig hundraprocentigt delaktig. Äventyret är dessutom kort, men vi får ändå valuta för den rabatterade prislappen. Poirot glänser med sin färgstarka personlighet, och jag känner mig lockad till en andra spelomgång nu när jag ser mordgåtan i ett annat ljus.

betyg3

Broken Sword 5: The Serpent’s Curse

Snart är det två decennium sedan Revolution Software släppte Broken Sword: The Shadow of the Templars, och när vi besöker George Stobbart och Nico Collard för att ta del av deras senaste äventyr får vi en uppsjö av referenser och minnestriggande sekvenser som sätter liv i nostalgins starka känslor. Nu har Broken Sword 5: The Serpent’s Curse släppts till Playstation 4 samt Xbox One, och undertecknad har drömt sig tillbaka till en svunnen tid då peka-och-klicka-äventyr tillhörde vanligheterna.

Man behöver inte ha spelat The Shadow of the Templars för att kunna njuta av The Serpent’s Curse som står stadigt på sina egna ben. George och Nico står och småpratar på ett galleri i Paris när en man stormar in, tar en tavla, och skjuter ihjäl ägaren. Det är början på en resa som är betydligt mer snårig än vad den först verkar, och den tar oss till platser som London, värmande Katalonien i Spanien och Frankrikes mysiga kaféer i Paris.

broken sword 5

När spelaren får greppa kontrollen är det uppenbart att de klassiska peka-och-klicka-momenten står för hela kärnan. Vi hittar till synes obetydliga prylar, så som tuggummi och en kackerlacka, men alla föremål har ett syfte. Pusslen är ofta kluriga, men de blir aldrig för långsökta som i Myst-serien, utan när en gåta är löst känns det ofta betydligt mer självklart än vid en första anblick.

De handmålade bakgrunderna är något utöver det vanliga, och när jag kommer på mig själv att stirra ut över Paris som sträcker sig mot horisonten har jag ett leende på läpparna. Röstskådespeleriet är många gånger klockrena, och det serietidningsliknande karaktärerna – som alla har otroligt starka personligheter – får den atmosfäriska stämningen att bita mig fast framför tv-skärmen bra mycket längre än vad jag först hade planerat.

broken sword 5 ps4

Broken Sword 5: The Serpent’s Curse är en väldigt nostalgiska resa för oss som förälskade sig i originalet och serien under 90-talet, och vi stöter på bekanta ansikten som poliskonstapel Moue och andra personligheter som jag inte vill avslöja. Det är en del av nöjet, att hitta både små och stora referenser till tidigare spel, och Revolution Software har verkligen pressat in mängder av fan-service utan att det känns påtvingat.

Peka-och-klicka-genren föds inte på nytt med Broken Sword 5: The Serpent’s Curse, den väcks återigen till liv. Med en fantastisk blandning av humor, spänning och en bländande estetik har Revolution Software levererat ett underbart äventyr.

betyg4
Fotnot: Vi har testat Xbox One-versionen av Broken Sword 5: The Serpent’s Curse.