Recension: Homefront: The Revolution (PS4)

Nordkorea har ockuperat amerikansk mark, och i Philadelphia har en motståndsrörelse gjort uppror. Spelaren kastas in i ett gerillakrig för att befria landet från diktaturens klor.

Homefront: The Revolution bjuder på ett Amerika i spillror, och på gatorna patrullerar tungt beväpnade nordkoreaner tillsammans med pansarvagnar och drönare. I den fiktiva verkligheten har storföretaget Apex monopol på den digitala marknaden, och med en trojansk häst i alla sina produkter slår de ut hela den amerikanska militären. Under trasiga och söndersprängda omgivningar gömmer sig emellertid en motståndsrörelse som inte skyr några medel för att stoppa de utländska fienderna.

Spelidén bygger på en öppnare värld, och det är tydligt att utvecklarna har kikat på spel som Assassin’s Creed. Här och var finns det olika kontrollpunkter som oftast vaktas av beväpnade fiender, och om spelaren lyckas ta över kommandot för området blir livet lite lättare för den nedtryckta befolkningen, och framförallt motståndsrörelsen som slåss i motvind. Vissa faciliteter tillhandahåller ockupanterna med drönare, och när jag lyckas få bort en av dessa stationer blir det förstås mindre obemannade flygfarkoster i luften. Dessutom kan spelaren väcka de hjärntvättade amerikanska invånarna genom att ändra radiokanaler för att minska närvaron av nordkoreansk propaganda, och rädda de förslavade människorna från blodtörstiga vakter.

Motståndsrörelsen tar till alla metoder som går, och det finns ett gäng olika vapen som spelaren kan förse med hemmasnickrade tillbehör. Det ger en liten illusion av den desperation som rebellerna befinner sig i, och den uppfinningsrikedom som skapas i och med detta. Olika rester från fordon och drönare kan också samlas ihop för att exempelvis skapa bomber av olika slag och en pryl som automatiskt hackar alla elektroniskt styrda enheter – såväl pansarvagnar som lås och andra tig.

Homefront: The Revolution bygger på en intressant idé, men utförandet är tyvärr desto sämre. Bilduppdateringen är otroligt låg, och när spelet drar igång sin autosparning låser sig skärmen i flera sekunder, vilket gör sig extra påmint när ett av sidouppdragen slutförs mitt i en strid. Hela flytet raseras. Buggarna lägger sig också på hög, och allt från karaktärer, till gräs, motorcyklar och vapen har hängt i luften, medan texturer varit helt genomskinliga och både fiender samt rebeller har försvunnit mitt framför ögonen på mig. Det hela blir inte bättre av att stora folksamlingar kan klämma ihop sig i trånga utrymmen och dörröppningar, och i rent vredesmod har jag plockat fram ett vapen för att göra lidandet kort, för mig alltså.

Fiendeelden är kraftfull, och det behövs inte många kulor för att vi ska falla till marken. Det gör att vi kan gynnas av att smyga oss in på hårt bevakade områden och ta ut motståndet i det tysta. Det blir extra spännande med en tyst armborst som inte väcker andras uppmärksamhet, men om vi blir upptäckta går larmet och fienden strömmar in. I detta skede önskar jag förstås att jag plockat med mig ett annat vapen som ger ifrån sig betydligt fler skottsalvor innan det är dags att ladda om. Men, när actionmomenten brakar lös sjunker intresset avsevärt. Ögonen blir snabbt trötta efter den mer precisionskrävande upplevelsen i kombination med den hackande bilduppdateringen och karaktärerna är bokstavligt talat dummare än tåget. Datorstyrda medspelare kan springa åt helt fel håll, och fler än en gång har jag sett stora fordon och pansarvagnar försöka köra igenom en ogenomtränglig betong- eller tegelvägg.

Upplevelsen blir snabbt repetitiv, och atmosfären gynnas knappast av de pinsamma karaktärerna och den på förhand intressanta plotten förvandlas till en kladdig sörja som aldrig klarar av att ta sig ur gyttjan. Jag väntar hela tiden på att jag ska få göra annat än att kasta något på ett fordon, kuta in i ett bevakat område och sätta på strömmen, eller något som påminner om detta. Tyvärr bjuder huvuduppdragen sällan på något unikt, och när utvecklarna valde att strunta i ett multiplayer-stöd hoppades jag på coop-möjligheterna. Fyra spelare kan ta sig ann olika uppdrag tillsammans, och för det mesta går de ut på att försvara en av medspelarna när han eller hon hackar någon sorts elektronikpryl. Det handlar alltså inte om något intressantare än så.

Visst finns det stunder då jag hittar underhållning när jag sakta men säkert gör ett område till en säkrare plats, men den bittra sanningen är att Homefront: The Revolution är mediokert. De halvöppna Philadelphia är generiskt, grått och tråkigt, och allt från handlingens presentation till den fallerande bilduppdateringen är underkänt. Det glimmar till då och då, och ibland har jag lagt ett par timmar på att ta över fästen och få invånarna att resa sig mot nordkoreanerna utan att jag vet var tiden har tagit vägen.

Homefront: The Revolution är ett helt okej actionspel som lider av en undermålig optimering. Var finns den lagande patchen nu när vi behöver den?

Godkänt!