Treyarch och Raven Software har verkligen slagit på den stora trumman när de utvecklat Call of Duty: Black Ops 6. Activision kommer verkligen tillbaka starkt och denna gång får vi inte bara en välsvarvad multiplayer-upplevelse utan en kampanj av stora mått.
Kampanjen utspelar sig i slutet av Sovjetunionens fall och det börjar precis efter det kalla krigets slut. Året är 1991 och vi tar oss till gränsen mellan Kuwait och Irak tillsammans med bland annat Troy Marshall och Frank Woods. Vi samlar ihop ett litet förband som går under radarn och möter en fiende – en organisation som kallar sig för Pantheon. Vårt team sätter upp sin bas i en stor stuga i skogen – där vi inte bara får kika på tavlan som tar oss till nästa uppdrag, utan vi får bland annat sätta upp olika stationer. Under uppdragen kan vi hitta pengar som vi bland annat kan använda för att få mer liv, stå emot explosioner eller få mer plats för skyddsplattor och granater. Det blir lite av en beroendeframkallande RPG-upplevelse som gör att vi hela tiden blir lite starkare på stridsfältet.
När det kommer till Call of Duty-serien är vi vana vid stora bombastiska strider som fullkomligt exploderar och tjuter i våra hörlurar och ljudsystem. Visst finns det sådana tillfällen i Black Ops 6-kampanjen också där vi mejar ned fienden med en stor pansarvagn, sitter i en helikopter och skjuter ned fienden och fullkomligt överöses av härlig action. Det är däremot i det varierande tempot som äventyret skiner som mest. Jag har fått ta mig igenom rena smygmoment, där vi inte ens har valet att plocka fram vår arsenal, jag har tagit mig över stora landytor i någon form av semiöppen värld – utan att det kändes som ett hopplock av bottar från Warzone som det gjorde i Call of Duty: Modern Warfare III. Dessutom har jag varit med om sekvenser där jag faktiskt blev rädd och varje uppdrag känns unikt på ett helt annat sätt än vad jag varit med om i ett spel i serien på väldigt länge.
Jag skulle inte gå så långt som att säga att Black Ops 6 förmedlar känslor, men det fick mig att känna något flera gånger. Storyn är intressant med en brokig grupp som inte hamnar mitt i ett stort fullskaligt krig. Det finns sekvenser som påminner mig om några av seriens bästa stunder, även om det inte har gett mig samma känsla som när jag kastade mig ut för ett snötäckt berg med en snöskoter i Call of Duty: Modern Warfare II (2009). Vissa uppdrag är lite för långa för sitt eget bästa, och jag var ganska irriterad när jag misslyckades smyga förbi ett antal fiender för elfte gången, för att sedan bli upptäckt och tvingades börja om från en checkpoint ganska långt bak.
Det här är ett äventyr som förs framåt av en spännande berättelse med en god atmosfär, där filmsekvenser sätter tonen – inte minst när soldaterna sätter sig i ett antal olika stridsflyg som fullkomligt dundrar fram och det dånar ordentligt i hörlurarna. Mixen av de olika uppdragen är väldigt god, även om det finns enskilda moment som jag inte är helt nöjd med. Inkluderandet av stora, bepansrade fiender – som Juggernauts plockade från Warzone. När det kommer till rena actionmoment föredrar jag en hel drös av fiender som riktar sin skotteld och sina granater mot mig, istället för att skicka fiender som tar emot en hel mängd kulor innan de faller till marken.
Vi har förstås en hel del prylar att tillgå, som exempelvis radiostyrda bilar som vi kan köra fram mot fienden innan vi spränger dem och raketer som kan släppas från flygplan. En intressant nyhet är att vi nu kan springa snabbt även bakåt och åt sidorna – varför inte göra ett snabbt spel lite snabbare? Jag tycker om den extra dimensionen det ger, speciellt i Multiplayer-delen, liksom möjligheten att runda hörn – utan att behöva visa hela kroppen för fienden när vi kikar fram. Detta sker automatiskt och de båda nya spelmässiga tillskotten ger ett bättre flyt och de snabbare sidoförflyttningarna gör det möjligt att både överraska fienden samt ett ytterligare verktyg till att ta sig undan en knivig situation.
Multiplayer-läget är spelseriens signum, och så även i Black Ops 6 även om kampanjen bjuder på den bästa Call of Duty-upplevelsen på många år. Vi hittar klassiska 6-mot-6-lägen som Domination, Search & Destroy och såklart Team Death Match. Vi har kunnat spela på 16 nya kartor sedan release. Tyvärr har mitt favoritläge från föregångaren – Cutthroat där tre stycken lag med lika många spelare möttes där vi inte hade några ”respawns”. Det var dock ett spelläge som hamnade längre och längre ned i hierarkin och i slutet var det i princip omöjligt att hitta några matcher, men det är synd då jag hade uppskattat fler spellägen där vårt liv är mer värt – där vi inte hela tiden kan ”spawna”. Gunfight där vi spelar 2-mot-2 inkluderas emellertid och det är precis lika spännande som tidigare där alla fyra spelare får använda samma förutbestämda vapen under varje runda.
Sedan kan vi givetvis levla upp vapen och stiga i nivå för att få tillgång till sikten och tillbehör som exempelvis kompensator som förbättrar träffsäkerheten på vapnen. I de senaste Call of Duty-spelen har som bekant vapnens rekyl ökat, vilket gör att vi behöver hålla emot skottsalvorna lite mer – men det är fortfarande en riktigt god känsla att skjuta i Black Ops 6. Dessutom är multiplayer-läget riktigt beroendeframkallande och när jag tänkt ”bara en match till” har det slutat med någon timme extra. Hela tiden ser jag saker som låses upp, nivåer som stiger, samtidigt som det är en rejäl spänning och intensitet i matcherna.
Call of Duty: Black Ops 6 är ett riktigt bra spel trots några mindre brister. Multiplayer-banorna är alla riktigt bra, spellägena är många även om jag personligen efterlyser fler lägen där spelarna inte har några tillgängliga ”respawns”. Dessutom har vi tillgång till ett zombie-läge och en riktigt bra kampanj.
Call of Duty: Black Ops 6 är det bästa spelet i serien på bra många år där de lyssnat på fansen och verkligen levererar det de vill ha.
Betyg: 8 av 10
Testat till PS5
Finns även till:
PS4
Xbox One
Xbox Series X
PC
Call of Duty: Black Ops 6 ingår i Game Pass.
X PLAY! ZINE 