Recension: Dungeons & Dragons: Dark Alliance

Publicerad den av Tommy

Dungeons & Dragons må vara synonymt med tärningar och dialog, men i Dark Alliance handlar det om direkt action och strider med troll och annat otyg tillsammans med vänner och annat folk över nätet.

I Dark Alliance får vi följa en grupp legendariska äventyrare ledda av Drizzt Do’urden för att söka efter ett magisk föremål ”the Shard”, men de är inte ensamma. De får kriga mot ondsinta arméer och monster som också är ute efter kraften i ”the Shard”. Berättelsen ligger och puttrar lite i bakgrunden, och vi får kika på några trevliga filmsekvenser. Storyn stjäl aldrig fokuset från actionmomenten, men det är ändå ett trevligt inslag där berättelsen tar vid efter R.A. Salvatores roman The Crystal Shard, den första romanen i Icewind Dale-trilogin.

Fortsätt läsa Recension: Dungeons & Dragons: Dark Alliance

Recension: Resident Evil Village (PS5)

Publicerad den av Tommy

Med Resident Evil: VII Biohazard återvände Capcom till skräcken där vi fick följa Ethan Winters när han gick genom smått klaustrofobiska utrymmen i Baker-familjens hus för att söka efter sin fru. I Resident Evil Village fortsätter Ethans livs levande mardröm och den tar oss till riktigt hemska platser.

Resident Evil Village utspelar sig några år efter händelserna i seriens sjunde del och Ethan samt Mia Winters försöker återhämta sig och leva familjeliv tillsammans med deras nyfödda dotter Rose. Plötsligt stormar dock Chris Redfield in i huset och helvetet brakar löst. Snart befinner sig Ethan i en iskall och snöig skog och det enda han vet är att han måste hitta sin dotter till varje pris.

Förstapersonsperspektivet som vi fick bekanta oss med i föregångaren är förstås tillbaka och det kommer med en riktig inlevelse. Perspektivet är perfekt för att vi ska känna oss involverade i allt som händer Ethan, och hans upplevelser går rakt igenom TV-rutan. När vi tar oss till den by där skräckspelet utspelar sig kommer vi till förfallna stugor där deras skick inte bara kommer fram genom den snygga grafiken som presenteras med hjälp av hårdvaran i PlayStation 5, utan även genom knarrande plankor.

När allt är som lugnast och jag löser olika pussel på klassiskt Resident Evil-manér, är jag också som räddast. Jag vet att någonting kommer att hända snart. När bybor med klara kopplingar till varulvar börjar anfalla mig från alla håll, samtidigt som jag barrikerar dörrar och försöker undvika deras attacker så gott det går – eftersom att jag bara har en pistol med allt för lite ammunition – får jag klara Resident Evil 4-vibbar. Jag lägger benen på ryggen och adrenalinet pumpar medan jag försöker hitta något att göra en motattack med.

De flesta av de vanliga fienderna har just starka varulvsliknande drag, där vi fortfarande kan urskilja deras mänskliga form hos flertalet av fienderna även om de fått klor och sylvassa tänder. Andra har en mer grotesk vargform, och ni kan ju gissa vilka som bjuder på störst motstånd.

Miljöerna är skräckinjagande i sig och den täta atmosfären byggs upp av allt från design till ljud och starka nyckelmoment som jag inte tänker berätta om här – de måste upplevas på egen hand. Karaktärsgalleriet är fantastiskt, och vi hittar ett gäng färgstarka antagonister som skiljer sig starkt från varandra. Vi hittar till exempel Lady Dimitrescu och hennes tre döttrar som bor i ett slott som tornar upp sig bakom byn och när vi tar oss in här fylls jag av skräckblandad förtjusning och minnen från seriens första spel. Och här inne gömmer sig också pussel som inte är helt olika de vi stötte på i den herrgård där hela serien började samtidigt som det också är fyllt av skräckfyllda moment som får adrenalinet att pumpa samtidigt som hjärtat slår extra hårt.

En annan personlighet som vi stöter på relativt ofta är den mystiska försäljaren ”The Duke” och förutom att vi kan köpa diverse förnödenheter hos honom så gör han det också möjligt för oss att uppgradera de flesta av de vapen som vi hittar under resan. Utbudet av diverse vapen är också gediget i Resident Evil-mått mätt, där vi kan använda allt från pistoler, hagelgevär och sniper – fler vapen tänker jag inte avslöja för er, men spelet har ett relativt stort actionfokus där det gäller att hushålla med sin ammunition. Vid ett tillfälle hade jag slut på de flesta av mina kulor, och när jag då fick använda prickskyttegeväret i närstrid var det riktigt läskigt när jag mötte riktiga monster till fiender.

Resident Evil Village bjuder på stora variationer när det kommer till olika hemska miljöer som är oerhört läskiga även om det är mitt på blanka dagen. Byn och dess närliggande platser bjuder alla på sin egna touch, och samtidigt som jag löser sidopussel, hittar gömda skatter och undersöker varje vrå, så känner jag mig aldrig säker även om jag har en uppgraderad och god arsenal med mig på resan. Det är ett riktigt läskigt äventyr, och när eftertexterna rullar efter knappt tio timmar lockas jag direkt till en andra spelomgång. Det är ett skräckfyllt äventyr som verkligen lockar mig till fler spelgenomgångar, och då är jag ände den typen av spelare som sällan tar mig igenom ett och samma spel flera gånger – särskilt inte direkt efter att jag sett eftertexterna rulla.

Resident Evil Village är en fantastisk fortsättning på Resident Evil VII, och det enda jag skulle vilja ha mer av är utrymmet vissa av spelets karaktärer får – inte för att de egentligen får för lite plats, men de är så pass intressanta att de gärna hade fått delta mer i den mystiska, skrämmande berättelsen.

Recension: Sea of Solitude: Director’s Cut (Nintendo Switch)

Publicerad den av Tommy

Depression är knappast enkelt att gestalta i spelform men det är just vad Jo-Mei Games gör med Sea of Solitude: Director’s Cut som nu har släppts till Nintendo Switch.

Vi axlar rollen som Kay, en ung tjej som bär på många tunga känslor. När äventyret börjar befinner vi oss på ett mörkt hav som gestaltar protagonistens känslor, men plötsligt finner hon en vän – ett ljus som avtäcker det mörker som ligger över en fiktiv version av Berlin. Hon börjar helt enkelt ta itu med sin och sina näras depression.

Fortsätt läsa Recension: Sea of Solitude: Director’s Cut (Nintendo Switch)

Recension: Neptunia Virtual Stars

Publicerad den av Tommy

Neprunia, Noire och ett par andra gudinnor från Neptunia-serien är tillbaka i ett actionrollspel som för dem in i den virtuella världen.

Berättelsen börjar med att Neptunia och hennes vänner (eller ovänner, de gnabbas en hel del) ska besöka en spelmässa. Efter ett och annat skämt, och en hel natt utan sömn för flera av karaktärerna, testar de på ett VR-spel med ‘full dive’. Det innebär att de hamnar i den digitala världen, eller rättare sagt rymden, Virtualand där hela deras sinne hamnar, men allt står inte rätt till. Den tidigare så lugna världen EMO har attackerats av en elak grupp varelser som kallas för Anti, och gudinnan Fair söker efter hjälp – och hjälpen består förstås av Neptunia, Blanc, Noir och Vert.

Fortsätt läsa Recension: Neptunia Virtual Stars

Recension: Little Nightmares 2

Publicerad den av Tommy

Little Nightmares 2 kommer med en isande mardrömsstämning, plattformshoppande och pussellösande på ett av de mest estetiskt tilltalande sätt, eller motbjudande beroende på hur man ser det.

Se gärna videorecensionen av Little Nightmares 2 på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Den Malmö-baserade studion Tarsier bygger vidare på konceptet de skapade med Little Nightmares – ett äventyr som inte riktigt kan benämnas som ett skräckspel, men som ändå kom med mardrömsliknande stämning. När jag börjar äventyret får jag ta kontrollen över den nya karaktären Mono i en mörk skog, och jag får känna på några enkla pussel för att bli varm i kläderna samtidigt som jag känner mig oerhört ensam i denna mörka, dystra värld. Snart träffar jag emellertid på Six, huvudkaraktären från originalet, som inte bara assisterar mig i olika pussel utan hon kommer även med en härlig värme. Jag får klara Ico-vibbar när vi springer hand i hand och följer en härlig berättelse utan vare sig dialog eller berättarröst.

Fortsätt läsa Recension: Little Nightmares 2

Recension: 13 Sentinels Aegis Rim (PS4)

Publicerad den av Tommy

Vi har saknat Vanillaware som inte släppt något spel sedan Dragon’s Crown 2013. Nu är de äntligen tillbaka med 13 Sentinels: Aegis Rim som blandar science-fiction med ett nostalgiskt 80-tal och vi bjuds på en fantastisk berättelse och strategiska rollspelsstrider.

Se gärna vår videorecension på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Äventyret kretsar kring 13 färgstarka karaktärer och berättelsen blandar in äventyrsinslag, men flyter på som en av de allra mest spännande visuella novellerna. Det hela börjar i Tokyo 1985 där ett gäng skolungdomar börjar prata om hemska drömmar om en dystopisk framtid där jätterobotar ödelägger stora städer. Men vad handlar egentligen detta om? Är det inte så att Juro Kurabe, en av de 13 protagonisterna, egentligen bara sett för många scifi-filmer om ufon och utomjordingar som kommit hit för att ta över planeten?

Fortsätt läsa Recension: 13 Sentinels Aegis Rim (PS4)

Recension: PGA Tour 2K21

Publicerad den av Tommy

När det kommer till golfspel har The Golf Club-serien stått ohotad sedan Electronic Arts lade ner sin golfsatsning efter Rory McIlroy PGA Tour 2015. Under utvecklingen av The Golf Club 2019 klev 2K Games in för att stötta utvecklarna HB Studios, men den gången märktes det inte särskilt mycket när det kom till själva slutprodukten. Nu har det gått två år sedan den förra delen i spelserien, och den här gången är det tydligt att 2K Games har varit med och putsat på PGA Tour 2K21.

Se gärna vår videorecension av PGA Tour 2K21 på vår Youtube-kanal SpelPaus.

The Golf Club-serien har alltid krävt väldigt mycket av spelaren, och när jag senast spelade The Golf Club 2019 hade jag oerhörda problem att avväga slagens styrka. Puttarna blev nästan alltid för hårt slagna, chipparna hamnade knappt på green och jag hade stora problem med att avväga hur hårt jag skulle slå. I PGA Tour 2K1 finns det betydligt bättre möjligheter att skräddarsy svårighetsgraden vilket gör att både nybörjare och golffantaster kan hitta den rätta nivån. Personligen vill jag exempelvis gärna se hur hårt jag behöver slå för att bollen ska hamna där jag vill ha den, och här har vi en mätare till hjälp som också kräver rätt tajming. Slagen är dessutom snabbare än tidigare, där vi drar klubban bakåt för att ge slaget kraft och sedan svingar framåt med hjälp av den högra styrspaken. För att få ett perfekt slag behöver vi också göra en så rak sving som möjligt samtidigt som den utförs lagom snabbt. Går det för snabbt eller för sakta kan bollen hamna på ett helt annat ställe än var vi vill ha den. Spelet på banan kan alltså vara precis så utmanande som vi vill att det ska vara, och de högre svårighetsgraderna krävs för vissa typer av onlinespel.

PGA-licensen som HB Studios knutit åt sig med hjälp av 2K Games ger oss tolv stycken verkliga golfproffs som Justin Thomas,  Cameron Champ och Bryson DeChambeau. Dessa är dock inte spelbara, utan agerar som motståndare och rivaler. Lyckas vi slå vår rival inom vissa områden, så som att ta oss igenom en turnering på färre slag, får vi diverse belöningar för att sedan ställas mot en ny rival. Vi hittar dessutom fler officiella banor än tidigare och karriärläget känns äkta även om jag i ärlighetens namn inte är inbiten i den verkliga versionen av sporten. Kommentatorerna har flertalet gånger gett mig tips, och själva inramningen känns intressant med en engagerad publik, lättnavigerade samt stilfulla menyer och annat smått och gott som får det att kännas som ett riktigt välputsat spel.

Den som verkligen vill komma in under ytan på PGA Tour 2K21 har många funktioner att leka med. Vi kan välja mellan olika sorters slag, bakåtskruvar för att få bollen att stanna kort efter nedslag (beroende på vilken klubba vi använder) och så vidare. Men tack vare de olika svårighetsgraderna är det inte något som bör skrämma bort spelare som inte är bevandrade inom sporten. Det finns helt enkelt något för alla typer av ”golfspelare” och den som exempelvis känner att hen alltid får för snabba svingar kan kalibrera detta i träningsläget. Det är ett helgjutet golfspel och det finns inte mycket som slår en spännande runda som avgörs på det sista hålet där varje slag är avgörande.

pga tour 2k21

Den visuella biten är inte fantastisk, men det känns mer detaljerat än föregångaren. Sedan har de tagit bort möjligheten till ”punch shot” av någon oförklarlig anledning. Annars har jag väldigt svårt att hitta några solfläckar – PGA Tour 2K21 är helt klart det bästa golfspelet som jag någonsin har spelat. HB Studios har dessutom förbättrat möjligheterna till att skapa egna banor vilket gör att vi kommer att ha otaliga timmar framför oss med ett stadigt flöde av spelarskapade banor som vi kan sätta tänderna i tillsammans med våra kompisar.

Fotnot: Vi fick en recensionskod av 2K Games som gjorde det möjligt för oss att spela PGA Tour 2K21 innan lanseringen. Detta påverkar inte vårt betyg eller omdöme.

Recension: Fairy Tale (PS4, Switch, PC)

Publicerad den av Tommy

Animen och mangan Fairy Tale har blivit spel, rollspel närmare bestämt, och vi blir bjudna på en färgglad resa som inkluderar turordningsbaserade strider, erfarenhetspoäng och en härlig atmosfär.

Jag har aldrig varit i kontakt med Fairy Tale tidigare, och som oinvigd av varumärket kastas jag direkt in i hetluften och får strida med ett gäng färgglada karaktärer. Det dröjer dock inte länge innan de hamnar i en djup sömn och de vaknar inte upp förrän sju år senare. För mig som inte har bekantat mig med varumärket tidigare blir det hela lite rörigt, men saker och ting lugnar snabbt ned sig och efter en kort stund myser jag verkligen tillsammans med den härliga ensemblen av personligheter. Berättelsen tar nämligen sin början nästan 100 animeavsnitt in i serien, men storyn blir betydligt mer förståelig snabbt.

Efter de inledande striderna (vilka jag ska berätta mer om lite senare) visar det sig att Fairy Tale, gillet som var det absolut största i hela Fiore-kungadömet, är på ruinens brant. Pengarna är slut, deras anseende är kört i botten och de är inte längre lika kraftiga som tidigare. De vill emellertid inte ge upp utan ger allt för att återfå sin forna glans och för spelaren betyder det att vi får bege oss ut på en mängd uppdrag. Förutom huvudberättelsen så kan vi höja gillets ranking genom att ta oss ann olika uppdrag och bygga ut basen. Detta gör att vi exempelvis kan handla fler prylar i butiken, men också höja procentandelen för mottagna erfarenhetspoäng av de karaktärer som inte följer med ut i strid. Uppdragen känns också intressanta till en början där vi ska ut och slåss mot fiender och monster samt samla in föremål. Tyvärr blir de repetitiva efter ett tag, men lyckligtvis kan vi då fokusera på huvudberättelsen.

Striderna är av klassisk JRPG-karaktär. Som jag tidigare berört är de turordningsbaserade och karaktärerna är placerade i ett sorts rutnät. Här är emellertid magierna av högsta vikt och vanliga attacker gör sällan någon märkbar skada. Varje magi har också ett mönster för vilka rutor av rutnätet som de har möjlighet att träffa, och vi hittar element som vatten och eld. Äventyret är dock i det enklaste laget, speciellt då jag till en början gör alla sidosysslor som finns tillgängliga. Vi ser också vilka attacker som fienderna är svaga emot, och det innebär att vi inte behöver tänka speciellt mycket när det kommer till våra strategier.

Med det sagt så är Fairy Tale knappast ett dåligt spel, tvärt om. Jag tycker verkligen om atmosfären, investerar mig i karaktärerna som är riktigt intressanta – speciellt när det interagerar med varandra. Det är inte det snyggaste spelet på marknaden rent tekniskt, men designen har en härlig charm. Ibland exponeras dock de kvinnliga karaktärernas kroppar på ett inte helt okej sätt, där kameran zoomar in på olika kroppsdelar. Det känns verkligen synd.

Fairy Tale är i det stora hela ett härligt japanskt rollspel där berättelsen engagerar mig som spelare och karaktärerna är intressanta. Jag som inte sett animen eller läst mangan blir också sugen att göra det, och för mig är det ett väldigt gott betyg. Trots solfläckarna blir jag väldigt sugen på att återvända till den här spelvärlden, och jag hade blivit riktigt glad om Gust och Koei Tecmo utannonserade en uppföljare.

Recension: F1 2020

Publicerad den av Mikael

F1 2015 var det första F1-spelet som släpptes till PlayStation 4 samt Xbox One, och det levererades med riktigt snygg grafik och en körkänsla som var riktigt härlig. Till skillnad från flera andra spelserier som uppdateras årligen tog F1-serien en hel del kliv vid varje installation, och med F1 2020 har de verkligen lyckats skapa något fantastiskt.

När jag börjar min racingresa känns det som att F1 2020 tar de steg som vi kan förvänta oss av en ny del i en årlig spelserie. Menyerna är nya liksom lite annat smått och gott, och körkänslan är en lagom simulatoraktig utan att det för den delen blir nästintill ospelbart med en handkontroll. Ibland vill jag helt enkelt spela med ratt och pedal (kika här om du vill se vilka rattar som F1 2020 stödjer), och ibland vill jag helt enkelt spela med en traditionell handkontroll och jag får ungefär samma tider oavsett vilken metod jag använder mig av.

När jag värmt upp med att köra runt x antal varv skapar jag mitt egna team – något som är nytt med årets upplaga. Här får jag välja ett passande namn, logga, andreförare med mera, och en riktigt intressant ingrediens är att vi också får välja bland olika aktiviteter då och då. Detta kan resultera i bland annat bättre eller till och med sämre sammanhållning i laget, utvecklingspoäng och annat smått och gott. Det ger en extra beroendeframkallande kick mellan tävlingshelgerna, och det gäller att tänka efter innan val av aktivitet då det finns både för- och nackdelar. Vad ska vi med kosing till om avdelningarna ändå är missnöjda när uppgraderingarna ändå misslyckas? En riktigt intressant ingrediens helt enkelt.

F1 2020 ger oss också härliga 60 bilder per sekund, även till konsol. Det är ganska imponerande, speciellt när det rör sig om ett riktigt snyggt spel.. Detta gör att kontrollen också känns riktigt smidig vilket kommer väl till pass i de höga farterna. Precis som i verkligheten kan bilarna gå sönder, och detta påverkas efter vilka inställningar vi använder oss av. Men det flyger många svordomar när jag tappar fokus för en kort sekund och smäller sönder bilen så att allt är förstört. Visserligen går det att spola tillbaka tiden för att rätta till problemen, men det är en funktion jag sällan använder. Det känns nästan som fusk för min del, men alla har möjlighet att göra sitt egna val gällande detta.

Vi hittar flera alternativ i menyn så som fristående Grand Prix, time trail där vi kan förbättra våra rekord och ett ordentligt läge online. Det bästa med F1 2020 hittar vi emellertid i karriärläget där vi får träna på bland annat att ta kurvor på snabbast möjliga tid och minimera åtgången av bensin. När vi väl klarar av olika utmaningar får vi också utvecklingspoäng som vi kan använda till att förbättra vår bil.

Ibland kan det vara trevligt med en mer arkadig körning, och med ett knapptryck kan vi ändra till ett casual-läge. Då kan vi dundra in i väggar utan att bilen tar skada, och vi behöver inte heller bry oss om bensinåtgången, eller om vi kör in i våra motståndare. Att vi dessutom kan tävla med kompisar i soffan med delad skärm är för mig ett stort plus. Det är något som vi inte ser allt för ofta nu för tiden, och det är en oerhört välkommen nyhet.

F1 2020 kommer med härliga nyheter som verkligen lyfter serien till nya höjder, och det är fantastiskt att Codemasters lyckas förbättra sin F1-serie så pass mycket år efter år. Karriärläget har verkligen blivit spännande och jag kommer att fortsätta varva mellan detta och Gran Turismo Sport ett bra tag till när jag är sugen på racing.

Recension: The Last of Us Part II

Publicerad den av Tommy

Det har gått sju år sedan Naughty Dog fick oss att häpna av The Last of Us. De inledande sekvenserna, där Joel förlorade sin familj, har etsat sig fast i minnet, liksom den far-och-dotter-liknande relationen mellan Joel och Ellie. Nu är det äntligen dags för uppföljaren att göra entré, men har de lyckats att förvalta den fantastiska start som serien fick?

Originalet, The Last of Us, levererade en story som höjde ribban något enormt när det kommer till berättande i spel, och i uppföljaren får dialogerna och storyn fortsatt en otroligt betydande roll. Denna recension är emellertid spoilerfri, och därför är jag riktigt försiktig när det kommer till den biten. Vi får återigen stifta bekantskap med Joel och Ellie, men den här gången är det Ellie som får axla rollen som huvudrollsinnehavare. Tillvaron har till synes lugnat ner sig och de bor i ett litet samhälle med skyddande ”murar” samtidigt som de beger sig ut på expeditioner för att ta ut infekterade i närområdet.

Det märks tydligt hur livet efter zombieutbrottet har påverkat våra kära karaktärer, där en mer bitter och hårdhudad ton har färgat dem. Det har gått fem år sedan händelserna i The Last of Us, och det är intressant att se hur världen och dess befolkning har formats sedan senast det begav sig. Uppföljaren är oerhört våldsam där ett ganska överdrivet sadistiskt våld präglar händelserna, och samtidigt som jag känner en oerhörd avsmak för många av de händelser som sker ger det också en stark känsla som får mig att vilja ta reda på vad som verkligen pågår.

Samspelet mellan Ellie och Joel ger inte lika starka känslor som i föregångaren, och här får vi istället bland annat följa Ellies kärleksintresse för Diana. Berättandet är emellertid starkt även i The Last of Us Part II, och att utbrottet av muterade människor påverkat samhället känns också naturligt. Alla gör sitt för att överleva, även om tortyrscener och rena avrättningar tar det hela lite väl långt över gränsen. Det är inte något spel som får mig att bli munter, men det är likväl väldigt intressant, och jag kan helt enkelt inte slita mig förrän jag når slutet.

Det bjuder emellertid på en fantastisk grafik och en design som får mig att vilja stanna kvar i spelvärlden. The Last of Us Part II är ett av de absolut snyggaste spelen på marknaden, och att det klarar av att flyta stabilt är nästan en gåta. När jag besöker byggnader, skogar och hus är det också väldigt intressant att det mesta känns eget, jag får aldrig känslan av deja vu, att jag besökt samma byggnad tidigare som i så många andra spel. Det är verkligen en fröjd för ögonen och jag har lagt en hel del tid åt spelets fotoläge för att ta de ”perfekta bilderna”.

The Last of Us Part II är semi-öppet. Det handlar inte om en öppen värld i form av Red Dead Redemption eller något annat ”open world”-spel, men det är helt enkelt lagom öppet. Det finns en hel del intressanta saker att hitta på platser som ligger vid sidan av händelserna i huvudberättelsen, och det finns förnödenheter att hitta som låter oss bygga bomber, helande bandage och annat. Dessutom kan vi hitta böcker som gör att Ellie kan lära sig nya förmågor som att exempelvis smyga snabbare. Vi kan också knåpa ihop bomber, hitta olika sorters vapen och förbättra dem som kan göra resan betydligt behagligare när vi stöter på stora muterade monster som sprutar av gift, clickers som vi känner igen från originalet eller mänskliga fiender som försöker göra livet surt för oss. Det är en nervkittlande känsla när jag ligger i högt gräs och ser de gå omkring framför mig, för att sedan, om jag lyckas, smyga fram och skära halsen av dem. Brutalt är ordet även här.

The Last of Us Part II är ett fantastiskt spel som bjuder på en hel del överraskningar, och det är brutalt och hemskt – med avrättningar och rena sadistiska utföranden här och var. Det är riktigt, riktigt bra och även om det inte levererar en riktigt lika bra berättelse som originalet, så är det fortfarande ett riktigt fantastiskt spel.