Little Nightmares 2 kommer med en isande mardrömsstämning, plattformshoppande och pussellösande på ett av de mest estetiskt tilltalande sätt, eller motbjudande beroende på hur man ser det.
Den Malmö-baserade studion Tarsier bygger vidare på konceptet de skapade med Little Nightmares – ett äventyr som inte riktigt kan benämnas som ett skräckspel, men som ändå kom med mardrömsliknande stämning. När jag börjar äventyret får jag ta kontrollen över den nya karaktären Mono i en mörk skog, och jag får känna på några enkla pussel för att bli varm i kläderna samtidigt som jag känner mig oerhört ensam i denna mörka, dystra värld. Snart träffar jag emellertid på Six, huvudkaraktären från originalet, som inte bara assisterar mig i olika pussel utan hon kommer även med en härlig värme. Jag får klara Ico-vibbar när vi springer hand i hand och följer en härlig berättelse utan vare sig dialog eller berättarröst.
Fasorna är många i Little Nightmares 2 och jag blir knappast lugnare av att vi har ett barn i huvudrollen i en förvrängd värld med groteska inslag och vuxna som både vill äta och skjuta mig. När jag smyger bakom The Hunter – en jägare som står och styckar en kropp vid vårt första möte känner jag hur mitt hjärta slår i takt med Monos vars hjärtslag känns ända ut i kontrollens vibrationer. Och när han skjuter mot mig och Six förstår jag att han inte är särskilt barnkär.
Nyckelmomenten är betydligt kraftfullare än i originalet, och det innehåller sekvenser som jag kommer att minnas. När den illasinnade lärarinnan sträcker ut sin långa hals för att hitta mig skjuter pulsen i höjden, och mellan dessa adrenalinhöjande moment är det skönt att få andas ut och utföra några finurliga pussel. De kräver inte den största tankeverksamheten, men jag får pula med schackpjäser, spela piano och leta efter nycklar som tar mig in genom låsta dörrar samtidigt som hjärtat får vila en stund.
Den största bristen med Little Nightmares 2 är dock spelkontrollen under vissa sekvenser. När jag exempelvis ska svinga ett tillhygge mot några av spelets mindre fiender är det riktigt svårt att avgöra avståndet och hela mekaniken känns minst sagt klumpig. Det gäller även andra situationer där jag måste använda min precision som när jag behöver undvika ett hav av armar och händer eller lysa min ficklampa mot några groteska monster.
Annars är Little Nightmares 2 en fantastisk, skrämmande och bitterljuv spelupplevelse med moment som jag kommer att minnas länge. Med stora groteska fiender som höjer pulsen, finurliga pussel och ett härligt samspel mellan Mono och Six. När äventyret är över efter ungefär fem timmar är jag fylld av så många känslor, och jag kan bara tänka på att jag vill ha mer och det är ett gott betyg om något.
PlayZine 