recension – Sida 4 – X PLAY! ZINE

Recension: Digimon Story – Cyber Sleuth

Publicerad den 2019-02-21 av Marcus

Digimon Story: Cyber Sleuth kastar dig in i en värld som kolliderat med den digitala världen EDEN. Ta på dig baskern och hämta förstoringsglaset för här har vi ett flertal digitala mysterium att lösa.

Cyber Sleuth bjuder mig förmodligen på den roligaste underhållningen som jag fått av ett spel sedan Pokemon Röd kom ut 1996.

Det är så många Digimon-spel som lanserats under alla år där de totalt misslyckat leverera vad jag vill ha av ett spel baserat på varumärket, men äntligen har Bandai Namco Entertainment gett oss ett spel som inte är helt perfekt, men många aspekter jag velat se tidigare är implementerade i detta fantastiska spel att man nästan inte ens bryr sig om de upprepande elementen som får en att vilja skrika av ren frustration. Det finns över 200 Digimons att upptäcka i cybervärlden EDEN och du kan spendera hutlösa timmar inne i Digi Lab för att hitta kriterierna för att låsa upp nästa steg i utvecklingen på respektive Digimon eller varför inte hoppa in i din privata digitala ö för att låsa upp nya uppdrag eller mata dina Digimons? Jag har spenderat över 16 timmar enbart på att låsa upp Digimons och göra dem starka att jag knappt är igenom hälften av själva storyn vilket inte är något problem för mig – för jag njuter verkligen.

Ta det inte fel, huvudberättelsen är helt okej där du som Cybersleuth jobbar för en detektiv vid namn Kuremi Kyoko. Världen har kolliderat med Digimons värld och digitaliserat delar av Japan som orsakat ”EDEN Syndrome.” Det är ditt jobb som amatör-hacker/Cybersleuth att ta reda på vad det är som orsakar alla problem och hindra ondskefulla Digimons att ta över din värld. Men, det som får spelet att riktigt glänsa är just alla Digimons som går att utveckla och stridssystemet som är precis som det ska vara, simpel att förstå och turbaserat.

Du är limiterad till hur många eller vilka Digimons du kan ha i ditt party i början, men väldigt tidigt in i äventyret låser du upp mer minne och kan utöka din arsenal av kraftfullare Digimons. Varje strid med en Digimon ger dig en viss procent, när din procent har nått hundra kan du åka till Digi Lab och få ett ägg som blir just den Digimonen. När din Digimon nått en viss nivå kan den utvecklas till tre valfria Digimons, men ibland så måste man de-utveckla en Digimon för att den inte riktigt uppnådde nivån för den Digimon du ville utveckla och för att få ännu mera nivåer för att utveckla och….Det börjar bli komplicerat men du kommer förstå när du väl spelar.

Många dialoger i spelet har ett viss inslag av humor med referenser från andra spel så som Pokemon och Tekken, och man kan även se reklam från butiker I Japan som till exempel Mandarake och Tower Records som man även kan gå in till.

Musiken passar verkligen in i Digimon, den är väldigt industriell och digital och skapar en känsla av Cyberspace.

Det enda negativa jag kan säga är att du konstant får springa igenom upprepande ”dungeons” gång på gång genom spelet vilket kan bli ganska tjatigt, speciellt när det är i princip samma uppdrag du gör för att få upp din level som Cybersleuth.

Trots bristerna är det en riktigt underhållande rollspelsupplevelse.

Recension: Yakuza Kiwami 2

Publicerad den 2018-09-232018-10-22 av Tommy

Yakuza 2 levererade ett av de bästa spelminnena till PlayStation 2, och nu har Sega och Yakuza-studion släppt remaken som byggts med hjälp av Dragon Engine (som användes till Yakuza 6) och släppt spelet till PlayStation 4.

Efter de ödesdigra händelserna i Yakuza (1) hittar vi en sargad Tojo-klan. Medlemmar lämnar organisationen, kapital saknas och hela yakuza-klanen är i upplösningstillstånd. Kiryu Kazuma ämnar att ta hand om Haruka, den lilla flickan han möter i föregångaren, men som ni säkert förstår dras seriens protagonist snabbt in i hetluften.

Yakuza 2 var ett väldigt bra spel, med en fantastisk berättelse, starka karaktärer och levande städer. Den stenhårda, men rättvisa och Kiryu Kazuma är oerhört lätt att tycka om, och samtidigt som den seriösa tonen nästan alltid finns där i huvudberättelsen finner vi såklart en hel del roliga, sjuka och galna sidouppdrag att ta oss ann. Det handlar alltså inte om en upphottad remaster, utan en remake. Yakuza-studion har byggt om spelet från grunden med Dragon-motorn, och det är som dag och natt. Den som spelar originalet för första gången idag kommer garanterat att störa sig på de hopp som sker mellan varje del av staden, och bara att få uppleva äventyret med så oerhört få laddningssekvenser (förutom när vi hoppar mellan städer och större områden) är en fröjd i sig. Yakuza 2 var ett levande spel på sin tid, men Yakuza Kiwami 2 är något helt annat. Här får jag verkligen uppleva Kamurocho, och jag slukas upp av allt och alla som vistas i spelets värld.

Precis som tidigare spel i serien bjuds vi på en semiöppen värld där vi kan käka på restaurang (vilket även ger oss olika sorters erfarenhetspoäng), spela golf och springa till arkadhallen för att bland annat köra Virtua Fighter. Det är en lagom öppen värld, där det är lätt att fastna i olika sorters sidospår, samtidigt som jag hela tiden vill veta mer av det som huvudberättelsen har att erbjuda. Även om jag har spelat originalversionen, är minnet som bekant väldigt bra, men kort, samtidigt som min engelska inte var den allra bästa på den tiden. Filmsekvenserna är oerhört bra regisserade, liksom röstskådespelarna, och jag super verkligen in den atmosfär som hela paketet erbjuder. I Sotenbori blir vi exempelvis introducerade till minispelet Hostess Cabaret, och precis som i Yakuza 0 får vi vara med och sköta en hostess-klubb för att tjäna en extra hacka pengar.

Striderna har en central roll, och förutom att vi stöter på farligheter under diverse uppdrag möter vi mängder av busar på gatorna som bara skriker efter att få stryk. Vi kan plocka upp cyklar, vägkoner, skyltar, knivar, elpistoler och andra vapen som kan användas mot våra fiender, men det är Kazumas fightingegenskaper som hela tiden har störst fokus. Vi låser upp nya förmågor med hjälp av erfarenhetspoäng vi skramlar ihop, och kan bygga på vår arsenal av attacker ett bra tag innan vi når en fulländad stridsmaskin.

Minispelet clan creator återvänder i Yakuza Kiwami 2.

En av de mer intressanta nyheterna med Yakuza 2-remaken är att det innehåller en helt ny episod där vi får spela som Goro Majima. Sega förväntade sig nog aldrig att han skulle bli den fanfavorit han faktiskt blev i serien, och han är verkligen en klockren karaktär som fullkomlig skriker gangster.

Yakuza Kiwami 2 är ett av de allra bästa spelen i serien, och det bjuder på otroligt mycket spelkärlek. Segas Yakuza-studio är kanske deras största tillgång när det kommer till ren kvalité, och det är oerhört positivt att folk i väst äntligen börjar få upp ögonen för denna fantastiska spelserie.

Recension: Sonic Forces

Publicerad den 2017-11-282018-01-17 av Tommy

Sonic Mania är ett av årets allra bästa spel, och det satte återigen den blåa igelkotten på kartan. Detta satte också ännu högre press på Sonic Forces, där Sega blandar en två- och tredimensionell upplevelse.

Dr. Robotnik och hans kumpaner siktar på att ta över världen, och när Sonic hamnar i knipa kommer en aspirerande hjälte in i bilden. Det handlar om en avatar som spelaren själv får skapa och samtidigt välja och vraka i ett enormt bibliotek av olika kläder, attiraljer och vapen. Dessutom dyker en klassisk Sonic upp från en annan dimension – den tvådimensionella dimensionen.

Berättelsen är inte något som fångar mitt intresse, och ibland är den mer skruvad än den borde vara. Storyn har tack och lov aldrig varit Sonic-seriens fokus, utan det är de snabba fötterna på de plattformsfyllda banorna som det hela handlar om. Och där hittar jag väldigt mycket problem, även om det faktiskt också innehåller en del ljusa stunder. De allra bästa sekvenserna upplever jag faktiskt med den moderna Sonic på 3D-banorna, och trots att precisionen inte är den bästa, så har de faktiskt de allra mest intressanta spelsekvenserna, med stora mäktiga loopar att springa runt i, och mängder av fiender att springa igenom med dash-funktionen.

Svårighetsgraden är väldigt låg, och utmaningen ligger istället i att ta sig så snabbt som möjligt till mål för att få en bra tid. Den som spöar många fiender och rusar igenom banan relativt snabbt blir belönad med en S-rank, och för att låsa upp bonusbanor behöver vi samla på oss ett visst antal röda stjärnor utefter banorna. Det går relativt snabbt att springa igenom huvudberättelsen, och det är istället uppbyggt som så att vi lockas till att spela om dem för att också låsa upp en ofantlig mängd prylar till avataren.

Men, det är just avataren som står för den allra tråkigaste delen i Sonic Forces, och sanningen är att det är ett totalt bedrövligt inslag. Att lägga in mängder av vapen i ett Sonic-spel är inte den smartaste idén som kommit från Sega, och när avataren springer omkring på 2D-banorna fungerar det hyggligt, även om det aldrig blir underhållande. Det är på 3D-banorna som den ordentliga frustrationen kommer när vi utför olika attacker – beroende på vapen – och på så sätt flyger av en plattform av bara farten. Precisionen är ett problem som genomsyrar alla delar av upplevelsen, där vi exempelvis ska slänga ut ett rep kring ett föremål för att svinga oss framåt, och ibland kommer det upp en ikon som låter oss utföra själva kastet, och ibland inte. Det blir en form av lotto som verkligen förstör flytet i Sonic Forces som bör handla om just det och fart.

Personligen såg jag fram emot de banor och delar som utnyttjade den klassiska 2D-uppbyggnaden (men med grafiska 3D-bakgrunder), men det märks att spelmotorn aldrig anpassats för just detta. Dessutom är bandesignen – med hjärndöda och tråkiga fiender – smått bedrövlig, och magin som genomsyrade Sonic Mania går inte att hitta någonstans.

Jag blir dessutom besviken på bossfigherna, där endast en dust med Dr. Robotnik tillsammans med 2D-Sonic är intressant, och det handlar om den fight som vi kunde spela under Comic Con Stockholm. Här finns det lite finurliga knep som får mig att sukta efter mer, men det kommer aldrig. Utvecklarna lyckas emellertid skapa en spännande slutstrid, och även om hela Sonic Forces lider av precisionsproblem, finns det ljuspunkter som är värda att uppleva.

Sonic Forces har en mängd problem, så som inkluderandet av avataren som vi kan klä med en ultrastor mängd prylar och kläder som ser ut som om det handlade om ett tråkigt mobilspel med oinspirerande mikrotransaktioner. Men när det glimmar till, och bjuder på den där mäktiga och ikoniska farten som vi kommit att associera med Sonic, lyser plattformsäventyret upp.

Recension: Resident Evil 5 (PS4)

Publicerad den 2016-08-082016-08-11 av Tommy

Med Resident Evil 5 tog Capcom ett steg ifrån skräcktemat och levererade ett spel som bestod av mer action. Nu är den remastrade versionen här, och undertecknad har återigen rest till Afrika för att sätta blykulor i den infekterade befolkningen.

Efter att Resident Evil Remake aldrig blev någon försäljningsmässig hit – trots den goda kritiken i media – valde Capcom att ändra inriktning. Spelserien som satte skräckspelen på kartan var inte längre särskilt läskig, och klagomålen var många. Jag var en av de som var besvikna, till en början. Det var inte längre samma magiska resa genom en läskig herrgård, och det bjöd inte heller på samma bisarra sekvenser. Ändå hade äventyret andra kvalitéer vilket gjorde att jag la ned mer tid på del fem än jag gjort på något av seriens tidigare spel.

Kodordet är action mixat med samarbete. Coop-möjligheterna är spelets största ess, och det gäller såklart även för denna remastrade version. Precis som tidigare Resident Evil-spel innehåller äventyret olika pussel som ofta måste lösas med hjälp av de båda spelbara karaktärerna. Det ligger dock aldrig några klurigheter bakom de olika lösningarna, utan de är lika hjärndöda som en smutsfläck på skjortärmen. Detta möjliggör emellertid ett större flyt, och samarbetet fokuseras emellertid på hur spelaren och hans eller hennes vän tar ut de infekterade. Vi hittar kända fiender så som blodtörstiga, dödssura hundar, och andra igenkännbara monster som försöker göra livet surt för spelarna. På de tuffare svårighetsgraderna krävs också riktig teamwork för att lyckas bra, eller en riktigt uppgraderad arsenal.

Chris Redfield beger sig till Afrika för att sätta klorna i en ökänd vapensmugglare, och dessutom utrota det som återstår av den förödande infektionen. Han stöter på Sheva Alomar, en av BSAA:s representanter för den afrikanska falangen, och tillsammans slår de följe för att råda bot på den epidemi som startade i och med incidenten i Raccoon City under 1998.

Runtom på banorna kan vi hitta diamanter och andra föremål som kan säljas för en slant. Stålarna kan sedan användas till att köpa förnödenheter, och framförallt vapen som sedan kan uppgraderas ordentligt. Seriens triumfvapen, magnum, blir såklart tillgänglig under äventyrets gång, och den är precis så stark som vi är vana vid när det kommer till Resident Evil. När vapnet är ordentligt uppgraderat är det i princip bara spelarens prickskyttefärdigheter som kan stoppa honom eller henne. Det blir en beroendeframkallande syssla att utvidga och förstärka sina vapen, och när man står med en fullt uppgraderad hagelbrakare kan man fullkomligt splittra fiender även på distans.

Resident Evil 5 spelas som vanligt i tredjeperson, och spelaren har oftast en form av lasersikte att förlita sig på. Siktet rör sig automatiskt fram och tillbaka eftersom att karaktärerna inte lyckas hålla sina vapen hundra procent stilla, och detta gör att tajming är oerhört viktigt för att träffa de allra svåraste monstrens ömma punkter. Detta blir extra viktigt i den tyngre bosstriderna – som är något av en höjdpunkt. Vi hittar maffiga fiender, och spelets antagonist Albert Wesker gör allt för att göra livet surt för spelarna.

Remastern ger äventyret ett snyggare yttre, och även om detaljerna inte är lika många som i de större spelsläppen till Playstation 4, bjuder den högre upplösningen på en behagligare resa. När vi kommer nära texturerna visar sig dock bristerna tydligt. Miljöerna känns dock relativt tråkiga på sina håll, och när vi når de blöta träskmarkerna fylls jag av ren tristess, trots att fienderna varierar och bjuder på underhållande spelsekvenser. Områdena bjuder sällan upp till dans, men när en ilsken jävel kommer kutande med en motorsåg i handen, och en tygpåse över huvudet fylls kroppen av adrenalin, och för en stund glömmer jag bort det monotona område där jag befinner mig.

Resident Evil 5 levereras med allt nedladdningsbart material som släpptes till originalutgåvan, och det har förgyllts av högre upplösning och en snabbare bilduppdatering. Jag förväntade mig emellertid att vi skulle slippa de svarta ytorna som fanns med i originalet när vi spelar tillsammans med en vän på delad skärm. Istället får vi fortfarande stora svarta, störande ytor och rejält bantade grafiska detaljer när vi spelar coop på en och samma konsol.

Trots skavankerna är det emellertid ett underhållande äventyr, som helst spelas tillsammans med en vän över nätet. Handlingen och skrämselementen har fått kliva åt sidan för ren och skär action satt i en skrämmande miljö – som hade kunnat vara lite mer inspirerande. Medan vi nöter igenom de olika svårighetsgraderna samlar vi emellertid på oss pengar, uppgraderar vapen, och det blir en beroendeframkallande resa som inte är slut förrän eftertexterna börjar rulla efter att den sista bossen har dött på den tuffaste svårighetsgraden.

Recension: Dead Island Definitive Edition (PS4)

Publicerad den 2016-06-072016-06-08 av Tommy

Semesterparadiset Banoi förvandlas till ett helvete när majoriteten av de soldyrkande gästerna börjar käka upp varandra. Några få överlevare är strandsatta på den vackra ön som kryllar av zombies efter en blöt natt i kändiskvarteren.

Alkoholen flödar, och kameran sveper fram över baren och dansgolvet samtidigt som vi får en inte allt för gemytlig presentation av huvudrollsinnehavarna. Den gamla fotbollsstjärnan Logan Carter skriker och domderar med en flaska i handen, medan rapparen Sam B drar av en trasig ‘hip hop’-låt som också blev hans enda ‘one hit wounder.’ Vi får också rikta blickarna mot den betydligt mer ordningsamma receptionisten Xian Mei och den före detta poliskommissarien Purna, och sedan är det upp till spelaren att välja vem av karaktärerna som ska få kicka zombiefläsk.

Mitt val föll på den biffiga rapparen Sam B, som inte drar sig för att svära framför nunnor i kyrkan. Tillsammans rymmer vi från ett numera livsfarligt hotell för att ta reda på vad som faktiskt händer, och efter en kort stund blir det uppenbart att samtliga spelbara huvudpersoner är immuna mot zombieviruset som förvandlar människor till levande döda. Detta skyddar dem förstås inte mot monstrens sylvassa tänder, men de resterande överlevarna sätter stor tillit och höga krav på protagonisterna som beger sig ut på ön för att hitta en lösning.

Den här spikklubban har jag gjort själv. Fin va?

Dead Island är uppbyggt kring en öppen värld, och temat handlar starkt om överlevnad. Spelaren samlar på sig förnödenheter som mat och vatten (samt sprit), och samtidigt som livmätaren motsägelsefullt fylls på av energidrycker och godis vädjar många karaktärer om vår hjälp. Det kan röra sig om att hämta insulin till en svårt sjuk diabetiker, eller mer triviala ting som en nallebjörn till en vuxen kvinna som inte kan sova utan sin trådiga lurvkompis. Ofta rör det sig om att ta sig in på olika territorium och leta rätt på saker och ting, samtidigt som hotfulla zombies försöker göra livet kortare för spelaren.

En av Dead Islands stora styrkor är dess vapenarsenal som kan modifieras på olika sätt, och upplägget öppnar för en varierande spelstil. Den som lyckas hitta ett automatgevär, och förlitar sig på blykulornas dödande intentioner får snart brist på ammunition, och knivar, basebollträn och stålrör går snabbt sönder efter ett flitigt användande. Även om vi hela tiden hittar nya tillhyggen är det lätt att hitta en och annan favorit, som inte bara kan uppgraderas genom att förbättra dess olika attribut. Min personliga ”gullegris” är ett vasst svärd som inte bara kan skära av fienders armar, ben och huvuden, utan också modifieras och exempelvis ge ifrån sig elchocker. Medan stora, då menar jag stora, hammare kan slå sönder monstrens skallar, kan exempelvis en yxa eller annat vasst föremål skära av lemmar och halsen på motståndarna, och detta fungerar ypperligt i äventyrets förstapersonsläge. Och det är precis så brutalt som det låter.

Törs du slå på honom med en yxa?

Förutom att de levande döda är galet arga, och sugna på människokött, har den fruktansvärda situationen också urartat på ett mänskligt plan. Kriminella gäng kontrollerar olika områden, och de skyr inga medel för att plundra och slå ned andra överlevare. Rövarna använder sig oftast av eldvapen, och här dåsar äventyret av sig en aning. Att zombier är dumma, hjärndöda varelser vet vi, men när människorna glider över golvet, och skjuter åt helt fel håll – fast jag står mitt framför deras nuna – känns det inte lika spännande. Dessutom viner en och annan kula genom diverse stålväggar som om de vore gjorde av wellpapp.

Dead Island har en viss typ av levelsystem, där spelaren stiger i nivå efter att ha samlat på sig ex antal erfarenhetspoäng. Detta resulterar bland annat i att livmätaren höjs, att vi har möjlighet att använda kraftigare vapen och att vi får poäng som kan läggas på olika sorters förmågor. Det sistnämnda kan röra allt från möjligheten att återhämta sig snabbare, till att dela ut större skada med en viss typ av föremål eller möjligheten att krossa en skalle med fotsulan. Kruxet är dock att fienderna levlar i takt med spelaren. Personligen ogillar jag denna typ av nivåsystem, men när man väl har kommit överens med tanken är slutresultatet inte så farligt som det låter. I takt med att vi får nya möjligheter att ta ut fienderna så gör sig också olika typer av zombier entré, och tillsammans gör de spelet mer varierat.

Dead Island kan spelas både ensam och tillsammans med andra över nätet. Till skillnad från många andra spel föredrar jag emellertid den ensamma upplevelsen, och den utsatthet som levereras i och med den fiktiva zombieapokalypsen. Istället ser jag större potential för coop-möjligheterna för spelets arenafunktion som levereras med några olika områden där vågor av zombies attackerar deltagarna. Men, det är dock inte något som roar mig i någon större utsträckning, utan istället är det äventyret på egen hand som lockar mitt spelsug.

Dead Island är dock en oslipad diamant.

Let’s Dance nästa!

Trots att vi blir bjudna på några olika scenerier, så som en stadskärna, solparadis och en djungel, så presenteras många upprepningar av texturer och byggnader. Många gånger är det svårt att veta om jag genomsökt ett rum eller område tidigare – eftersom att jag känner igen mig i stort sett var jag än vrider och vänder mig. Visst finns det några olika landmärken, men miljöerna blir inte lika spännande när jag söker igenom ett hus som ser precis likadant ut som de flesta av dem som redan besökts under den senaste timmen. Som den sneda kronan på verket får vi irra omkring i ett oerhört trist avloppsystem som känns skrämmande i ungefär tio minuter innan längtan efter solen blir för stark.

Dessutom lämnar den grafiska biten en del att önska. Fiender och texturer poppar upp en bit framför ögonen på spelaren, och ibland går bildhastigheten ned i lite väl låga nivåer. Det finns emellertid stunder då Dead Island glimmar till, speciellt med hjälp av några läckra ljuseffekter som stärker den tryckta stämningen. Men, här och var finns det fadäser som bråkar med spelaren. Vi både kan, och mer eller mindre behöver, ratta runt på bilar mellan varven, och vid fler än ett tillfälle har ett näst intill heltäckande solskydd skymt vindrutan. Den sitter där som en irriterande nagel i ögat, och det blir inte bättre av ett halvdant GPS-system som gärna lurar in fordon på ogenomtränglig mark.

Dead Island är Techlands oslipade diamant. Upplevelsen har sina vassa kanter, med varierande bilduppdatering, småbuggar och designval som kan ifrågasättas, men äventyret levereras också med upptäckarglädje och en överlevnadsinstinkt som skiner rakt igenom skärmen. När Techland försöker bjuda oss på hjärtskärande händelser av mer sentimentala mått blir det dock aldrig särskilt bra, speciellt när röstskådespelarna gör ett krystat jobb med lika krystade repliker. Men, Dead Island är en upplevelse som klarar sig utan sin berättelse, och efter 25 timmar med kampanjen, och en mängd olika sidouppdrag, ger jag mig på Dead Island Riptide Definitve Edition med ett minst lika stort intresse.

Recension: Overwatch (PS4)

Publicerad den 2016-06-042016-06-11 av Tommy

Overwatch levereras med ösig röjaraction, maffiga onlinestrider och en svårslagen charm. Undertecknad har tagit reda på om Blizzard lyckats skapa en jämbördig mix av actionhjältar, eller om upplevelsen svärtas ned av ett ojämnt karaktärsgalleri och mikrotransaktioner.

Efter ett par förklarande tutorial-uppdrag, samt en komisk, animerad filmsekvens kastas spelarna direkt in i hetluften. Visst finns det en bakomliggande anledning, eller rättare sagt ursäkt, till att vi ska få sparka varandras rumpor ute på slagfältet – vilket inte minst presenteras i de snygga kortfilmerna (som ni bland annat ser här och här) – men kärnan och allt fokus ligger på en hundraprocentig onlineupplevelse med mänskliga medspelare och motståndare. Vi hittar en ensemble av 21 hjältar som ska ställa ordningen till rätta på 12 kartor där spelarna ska ta över olika zoner, samt försvara och anfalla olika baser i 6-mot-6-matcher.

Upplägget låter inte allt för originellt, men lägg då till oerhört varierade och inbjudande kartor, samt väldigt personliga karaktärer som får liv genom deras olika förmågor. Premissen är enkel, men de som vill lyckas måste ta hänsyn till mer än snabba reaktioner och ett pricksäkert skytte. Dessutom har varje karaktär en egen specialare som kan utföras inom ett visst intervall, och karaktärernas förmågor kan testas på en övningsbana innan de används ute på det riktiga stridsfältet.

En viktig aspekt när det kommer till onlinebaserade duster är hur pass välbalanserat karaktärsgalleriet är. Varje hjälte har sina specialiteter och nycker, men när vi går in på individnivå får många problem mot de brutalare stridskämparna. Pusslet ligger i att skapa ett vinnande lag, med beståndsdelar som lyckas bryta ned motståndaren, och precis som i många sporter kan spelarna byta lagmedlemmar under pågående match. Om exempelvis sprängämnesexperten (och galningen) Junkrat bombarderar sönder lagets försvar kan det vara smart att byta in en snabbare karaktär som Tracer – eftersom att Junkrat inte lär ha någon chans i en närstridsfight med Overwatch omslagshjältinna.

Detta skapar en öppen dynamik som gör att matcherna hela tiden ändrar karaktär, och de lag som enkom satsar på ett tungt artilleri får problem mot mer samspelta lag som utnyttjar alla för- och nackdelar. Overwatch har också en väldigt stor styrka i att alla 21 hjältar är roliga att spela med. Även om pikadollmästaren McCree tilltalar mig mest, både genom den spelmässiga prickskyttet och hans flashbangs, men också genom den nostalgiska looken och karaktären som talar om en klassisk westernfilm, så bjuder varje spelbar hjälte på härlig underhållning. Jag må missa var och vartannat skott med prickskytten Widowmaker som inte skapar särskilt många änkor med mig vid spakarna, men även om jag inte är någon fantastisk sniper, ”flyger” jag fram med hjälp av hennes änterhake, och försöker ta ut fiender på håll, samtidigt som jag inte har en enda tråkig stund.

Spellägena alterneras beroende på karta, och vi har tre stycken att välja mellan. Escort handlar om att frakta en last till ett utstakat mål, samtidigt som spelaren eller motståndarens uppgift är att förhindra att transporten tar sig fram innan tiden går ut. Assault handlar om att antingen försvara eller attackera olika punkter, beroende på vilken sida av striden spelaren står på, och i Control-läget tävlar lagen om att ta kontrollen över ett utstakat område – i en match som avgörs i bäst av tre omgångar. De tre spellägena ger alla olika upphov till valet av karaktärer, och matcherna blir alltid fartfyllda och underhållande. Däremot hade jag gärna sett betydligt fler spellägen, speciellt med tanke på att det rör sig om en hundraprocentig onlineupplevelse.

Spelaren har också en nivåstege att klättra uppför, och den sträcker sig till level hundra. Erfarenhetspoängen som rullar in är kopplade till spelarens bedrifter på stridsfältet, och de anpassas också utefter vilken karaktär som används. Medan den offensiva karaktären Reaper erhåller sina poäng genom antalet dödade motståndare får exempelvis Mercy sina erfarenhetspoäng baserade på sina prestationer inom det läkande området. De olika levelnivåerna belönar spelarna med lådor – så kallade ”loot boxes” – som består av ett gäng kosmetiska prylar. Innehållet i lådorna är slumpmässigt, och den som vill snabba på processen kan köpa dessa för riktiga pengar (här hittar ni prislistan).

Personligen har jag inte några problem med mikrotransaktioner i den här formen, eftersom att de aldrig påverkar den spelmässiga biten. Däremot är pryllådorna den enda moroten till att faktiskt stiga i level – som också är Overwatch enda tydliga mål. Jag hade gärna sett dagliga, och veckobaserade utmaningar som också kunde generera någon form av belöning för att ge upplevelsen ett större djup.

Overwatch är emellertid årets bästa multiplayer-upplevelse hittills, och trots några skavda kanter här och var, är det otroligt underhållande oavsett om du spelar med ett gäng vänner eller kliver in i Blizzards actionrökare ensam. Tittar vi på detaljnivå kan en och annan hjälte behöva slipas till, någon har kanske en lite väl stark combo, men det är inte något som förstör helhetsintrycket.

Overwatch är årets charmigaste onlineshooter än så länge, och känner vi Blizzard rätt kommer de att fortsätta stödja spelet en bra bit in i framtiden.

Recension: Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan (PS4)

Publicerad den 2016-06-012016-06-04 av Tommy

Superskurkarna Shredder och Krang är tillbaka med ondsinta planer, och de muterade sköldpaddstonåringarna får hjälp av Splinter och April för att stoppa deras visioner. Patinum Games har mixat gammalt och nytt för att ge oss deras version av Teenage Mutant Ninja Turtles.

Turtles var en av mina favoritserier under barndomen och jag ägnade många timmar framför tv-produktionen, läste serietidningen om de häftiga sköldpaddornas äventyr och självfallet hade jag ett lekrum som var fullt av ninjaturtlar i plast. Därför förberedde jag mig på en riktig nostalgifest när Activision levererade Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan.

Precis som med Platinum Games Transformers: Devastation (läs gärna recensionen) lovar studion ett arkadliknande upplägg med snabb action och enkla, men intressanta spelmekaniska redskap. Fokus ligger emellertid mer på att ta ut fienderna med sköldpaddornas ninjakunskaper, än ren skotteld – även om spelaren kan sätta sig i kanontorn och sula kaststjärnor på fotsoldater och ärthjärnor som Bebop – seriens muterade svin. Turtlarna kan utnyttja sina ninjutsu-egenskaper under striderna, och vi hittar en repertoar som bland annat gör oss kvickare, oövervinnerliga och delar ut däng i olika former. Bröderna har också varsin unik förmåga, men det är här som jag börjar ana att allt inte riktigt är som det ska.

Leonardos specialförmåga ger oss möjligheten att sega ned tiden ordentligt, och detta blir förstås användbart vid flera tillfällen. Men, när det kommer till de andra sköldpaddsninjorna lyser Platinum Games kreativa sida med sin frånvaro. Donatello kan visserligen slänga iväg pizzor till hela gänget för att ge dem mer liv, men poängen som ”exklusiv specialare” försvinner när vi lika gärna kan använda oss av en ninjutsuegenskap som placerar ut ett läkande fält. Varje specialare – oavsett om det rör sig om en exklusiv förmåga eller ej – kräver också en viss tid för att laddas upp igen, men Michelangelo kan ta en genväg genom att plocka fram pom poms och hurra som en cheerleader. Förmågorna uppfyller en viss funktion, men de är föga något som får oss att slåss om favoritsköldpaddan (den som spelar själv kan växla fritt mellan Turtlarna) inför coop-äventyr online.

Varningsklockorna börjar dock att ringa ännu högre när vi får lägga blicken på stridsfältet, och möter trötta fotsoldater som gärna tar emot spö utan att bjuda på motstånd. Banorna är generiska, och trots att äventyret är väldigt kort återanvänder Platinum Games områden och texturer som stinker tristess. I samband med att bröderna ska desarmera ett gäng bomber ploppar en och annan illasinnad motståndare upp i närheten, men de verkar inte riktigt förstå varför de är där. Fienderna är i mångt och mycket väldigt tråkiga, och det är först när vi stöter på spelets bossar som det intressanta stridssystemet får bekänna färg.

Platinum Games berättar att de ägnat tid åt att se både på den klassiska serien, och den nyare adaptionen från Nickelodeon, samt att de spelat äventyren till Nintendos 8-bitare. Däremot lyser alla nostalgikänslor med sin frånvaro i Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan. Varje scenario handlar om att leta upp någon, eller några ondingar, och sedan ge dem stryk, samtidigt som studion bakat in en hel del klantskallehumor.

Vi får bland annat piska rumpa med Bebop och Rocksteady, och spelet överraskar aldrig med vilken av seriens ikoner som väntar i slutet av en bana. Redan från start får vi veta i vilken ordning vi kommer att få spöa bossarna, men det arkadliknande upplägget stör mig inte. Istället är det utförandet, där Platinum Games inte har visat prov på några idéer för vägarna fram till den tuffare utmaningen i slutet av varje level. Trots att vi får klättra på en och annan skyskrapa i Manhattan, och glida omkring i luften, hittar jag sällan någon underhållning innan slutstriden uppenbarar sig. Jag bara väntar på att en armé av fotsoldater ska komma i en samlad attack, för att få använda de ninjutsu-egenskaper som är ämnade för att ge sig på flera fiender på en gång – men anstormningen kommer i princip aldrig.

Efter ett tag blir även bosstriderna relativt upprepande procedurer, där röda markeringar lyser upp marken för att visa var jag inte bör vara när fienden avlossar en stark attack. Slå, kasta dig undan – upprepa. Någon gång glimmar fighterna till, och den som spelar online kan tajma sina attacker tillsammans med medspelarna för att utföra diverse combos som bland annat kan få motståndarna att stanna upp och börja dansa.

Under den sista timmen av Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan rycker äventyret upp näsan över vattenytan och bjuder på några välkomna överraskningar. Helt plötsligt blir det intressanta att uppgradera specialförmågorna och prylar som sköldpaddorna kan bära med sig för att förbättra ett antal olika attribut. Sluttexterna börjar emellertid rulla kort efter att underhållningen kommer, och ingenting lockar mig till att återvända till någon av banorna.

Även om Shredder inte lyckas göra någon sköldpaddssoppa denna gång heller så är det precis vad Platinum Games har gjort. Studion har haft väldigt lite respekt för varumärket, och presenterat en medioker upplevelse som borde ha fått betydligt mera kärlek.

Mediokert!

Fotnot: Vi har fått recensionsexemplaret av Activision.

Nedan ser ni lanseringstrailern för Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan som släpptes för en vecka sedan.

Recension: Uncharted 4: A Thief’s End (PS4)

Publicerad den 2016-05-292016-05-30 av Tommy

Naughty Dog har levererat en episk resa med mystiska hemligheter och färgstarka karaktärer. Vi beger oss av för att rota i piratvärldens gamla sägner, och det magnifika paketet levereras med en audiovisuell tyngd som jag aldrig tidigare upplevt. Men, är detta spelunderhållning?

Uncharted 4 är den avslutande delen för Naughty Dogs resa tillsammans med Nathan Drake, Elena Fisher (numera Drake) och Victor Sullivan. Sam Drake dyker upp från de döda och lyckas dra med sig sin lillebror tillbaka in i skattjägarbranschen – ett liv Nathan lämnat bakom sig för ett betydligt stillsammare familjeliv med fredagsmys, Crash Bandicoot och tjafs om disken.

Äventyret skyndar långsamt och efter en kort actionladdad sejour till havs får vi följa med Nathan och Sam till brödernas barn- och ungdomsår. Naughty Dog har vågat gå emot spelbranschens normer, och istället för att smälla på den stora trumman direkt, bygger studion upp en atmosfär som är så härlig och tjock att den nästan går att att ta på. Karaktärsgalleriet är oerhört starkt, och när Sam kommer in i bilden vänds Nathans liv upp och ned – han älskar sin bror som också kommer med en stor mängd problem som drabbar alla inblandade. Men, det är inte bara dialogerna som fördjupar upplevelsen, utan miljöerna som hela tiden överraskar med nya wow-moment. Världen ser oerhört levande ut, och de tekniska, visuella bitarna överträffar allt som pressats fram av en spelkonsol tidigare. Allt från animationer, till bergstoppar, bakgrunder, fotsteg i lera och levande växtliv ger en illusion av verklighet och backas upp av en enastående design där varje kuliss skulle kunna ståta som ett oerhört vackert vykort.

En nyhet för Uncharted 4 är att vi försetts med en änterhake som kan användas till att svinga sig omkring i det fantastiska sceneri som målar upp sig i Madagaskar, Skottland och alla andra platser som upplevelsen låter oss besöka. Den används bland annat till att svinga sig mellan avsatser till platåer som annars skulle vara utom räckhåll, men förutom att det är en oerhört användbar pryl, ger den också en kittlande upplevelse. För Uncharted 4 är en riktig upplevelse, och ibland glömmer jag bort att det handlar om ett spel. När jag svingar mig över de häpnadsväckande miljöerna blir jag ofta dinglande i luften extra länge för att njuta av den nervpirrande känsla som bara de riktigt snabba och höga attraktionerna på en nöjespark kan förmedla.

Som i ren Metal Gear Solid-stil kan vi smyga oss igenom kniviga situationer, och ta ut fiender i det tysta. Vi behöver emellertid inte vrida och vända ut och in på kontrollen för att utföra olika manövrar, och när vi smyger i gräset hukar sig till och med Nathan automatiskt för att inte bli sedd av sina motståndare. De actionpackade striderna är emellertid så pass underhållande att jag börjar avlossa kulorna ganska kort efter att ett gäng illasinnade legosoldater dyker upp. De nya, stora miljöerna bjuder verkligen upp till dans när de största striderna i äventyret brakar loss, och den här gången räcker det inte med att gömma sig bakom en låda för att komma undan helskinnad. I sådana lägen omringar fienden spelaren snabbt, och vi måste hålla oss i rörelse hela tiden när vi kommer in i hetluften. Många spel lider dock av ett jobbigt inslag, där fienderna vet exakt var du befinner dig om du blivit upptäckt. Här kan du emellertid gömma dig igen, medan motståndaren söker på den plats där de såg dig senast. Det ger ett oerhört djup i striderna som är svårt att hitta någon annanstans, och den artificiella intelligensen har förbättrats avsevärt sedan serien var aktuell under den förra konsolgenerationen.

Uncharted 4 handlar emellertid nästan mer om äventyr än om action. Som vanligt ska små pussel lösas, och Nathan måste hela tiden hitta sin väg fram genom de storslagna omgivningarna. Vi ska helt enkelt hitta sätt att klättra på enorma byggnader, kasta oss utför berg, och ta oss vidare till målet där skatterna ligger och väntar. Miljöerna gömmer också mängder av dokument och skatter som låser upp en hel radda av bonusmaterial, men det är inte enkom alla samlarprylar som lockar mig till att leta runt på alla möjliga platser. Nathan Drakes fjärde stationära äventyr är så oerhört vackert att jag helt enkelt vill uppleva naturen, de hemliga grottorna och den fantastiska miljö som Naughty Dog har målat upp. Upplevelsen lockar hela tiden till utforskning, och jag vill se mer av världen där allt utspelar sig. De största områdena låter mig också använda fordon för att ta mig omkring i landskapet, men istället för att jag rör mig mot målet hittar jag hela tiden sidospår där jag kliver ur för att söka terrängen till fots.

Serien är mest känd för sin kampanj, och flerspelarläget som gjorde entré i Uncharted 2 har fått stå i bakgrunden, och jag ska ärligt säga att jag kom i kontakt med varumärkets multiplayer först när Uncharted 4 betatestades. Drabbningarna med mänskliga spelare bjuder emellertid på väldigt god underhållning, och vi hittar klassiska lägen som rena dödsmatcher, och upplägg där vi ska föra en skatt hem till basen och lagets kista. Den stora charmen ligger emellertid i utformningen av spelets kartor, där det finns utrymme för en mängd olika strategier. Nyckelordet är samarbete, och den som vill gå vinnande ur matcherna gör bäst i att hjälpa sina lagkamrater. Ju fler omgångar som spelas, ju fler vapen och prylar låses upp, och vi kan bland annat få hjälp av stora bumliga minigun-bjässar som fullkomligt sprutar bly på motståndaren, och sjukhuspersonal som sköter om sårade spelare i laget. Dessa kan hyras med spelets ingame-valuta som spelare får tag på under varje omgång, och vi kan också använda magiska föremål så som min favorit – en sarkofag som tar livet av ouppmärksamma närstående fiender.

Uncharted 4 är inte bara ett spel, utan en rejäl upplevelse som ger härliga minnen att tänka tillbaka på. Spelet blandar äventyr med galet bra actionmoment där allt från grafik och design till fantastiska spelsekvenser får mig att tappa hakan titt som tätt. Musiken och ljudeffekterna bidrar också starkt till närvarokänslan, och den audiovisuella biten är inget annat än nyskapande av den allra högsta kvalitén. Pusslen är dock precis som vanligt i det enklaste laget, och jag hade gärna sett lite klurigare nötter att knäcka. Men, i det stora hela är det en petitess, för Uncharted 4 är årets allra bästa spelupplevelse hittills.

Uncharted 4 – årets största spel är magiskt.

Fantastiskt!

Recension: Valkyria Chronicles Remastered (PS4)

Publicerad den 2016-05-222016-05-27 av Tommy

Valkyria Chronicles baseras löst på andra världskriget, och äventyret presenteras med en teknik och design som liknar en vacker målning i rörelse. Undertecknad har tagit reda på om den remastrade rollspelsupplevelsen från Playstation 3-eran har klarat av tidens saltvatten.

Europas naturliga förråd av Ragnite – som är spelvärldens version på bensin – har sinat och East Europan Imperial Alliances tar till drastiska metoder för att kunna fylla på sin depå. Den lilla nationen Gallia invaderas av desperata styrkor, och den tidigare så lugna landsbygden förvandlas snabbt till en krigszon. En liten grupp av civilbefolkningen har format ett lantvärn som ställs inför den omöjliga uppgiften att stå emot fiendens jättelika armé, och framtiden ser mörk ut.

När äventyret drar igång blir vi presenterade för Welkin Gunther som tar kommandot över lantvärnet, och vid sin sida har han Alicia Melchiot. Welkin tar plats i en modifierad pansarvagn, och tillsammans rullar de ut på stridsfältet mot det annalkande hotet.

Stridssystemet är uppbyggt kring ett turordningsbaserat koncept, men många realtidsinslag har bakats in i upplägget. Inför dusterna med fienden får vi placera ut ett antal olika soldater på en eller flera utstakade punkter på kartan, och vi kan dra mycket nytta av den befintliga förhandsinformationen. Stora öppna ytor gagnar prickskyttar, medan tunga pansarvagnar enklast tas ut av raketeld. Spelarens alla tillgängliga drag växlar mellan en överblick på kartan och i tredjepersonsvy nere på fältet, och fienden är osynlig i de båda lägena så länge ingen av mina karaktärer har dem i sitt blickfång. Om vi har modet skickar vi ut en, eller ett par, spanare som klarar av att gå betydligt längre sträckor än alla andra för varje drag. I det värsta scenariot stöter jag på en hop med fiender som börjar att skjuta direkt när de får syn på mig, och under nästa drag springer de fram till kroppen vilket gör att min soldat hamnar i en grav på kyrkogården.

Karaktärerna har ett stort fokus, och trots att vi hittar många birollsinnehavare i truppen avger de ett personligt avstamp. De utbrister i en mängd olika utrop och kommentarer när de befinner sig på stridsfältet, och de har också olika attribut som kännetecknar dem. En av tjejerna i mitt team blir exempelvis deprimerad när jag vill att hon ska skjuta en av mina mänskliga fiender, och en annan blir oerhört peppad bredvid en pansarvagn. Detta ger en personlig bild av birollskaraktärerna, samtidigt som det även har en stor påverkan på deras prestation.

Levelsystemet är inte kretsat kring varje enskild karaktär, vilket är riktigt bra då vi har en hel drös av personligheter att välja mellan. Istället är de indelade i klasserna som de tillhör. Vi får själva disponera över erfarenhetspoängen som ramlar in efter varje avklarat uppdrag, och oavsett om det rör sig om mekaniker som lagar pansarvagnen eller soldater med kulsprutor blir de inte bara starkare, utan då och då får vi också tillgång till ett nytt kommando som vi kan utföra med hjälp av radiokommunikation som finns i stridstanken. Detta kan ge flera olika fördelar, men det kostar också omgångspoäng. Dessa delas ut inför varje gång det är spelarens eller fiendens tur, och det är de som avgör hur många drag som truppen kan göra.

Striderna är väldigt engagerande och under de mer krävande bataljerna infinner sig ett nervöst pirr hela vägen in i mål. Under ett uppdrag förvandlades min tidigare offensiv till en rent defensiv reträtt, och jag tvingas dra tillbaka allt från mina spanare till de välskyddade anti-tank-soldaterna och den kraftfulla pansarvagnen. Trots fiendeeldens hårda slag mot min trupp, där flera soldater dog, lyckades jag ändå smita förbi den bevakade frontlinjen, och ta ut mitt mål. Efter uppdraget gör jag min dittills skönaste sparning, med ett avtagande adrenalinpåslag som lämnar mig helt matt.

Storyn fortskrider genom en bok där vi kliver in i varje avsnitt ifrån en bild. De olika sekvenserna som nystar upp handlingen blandar både lättsammare dialoger, och en betydligt mer seriös tonsättning där karaktärerna gestaltas på ett väldigt effektfullt sätt. Den nazistiska synen lyser också fram där folkgruppen Darcsen illustrerar judehatet. En historisk legend berättar om Darcsen-katastrofen som ödelade hela kontinenten innan Valkyrur besegrade dem. Till skillnad från många andra japanska rollspel är huvudrollsinnehavarna är inte alls särskilt sugna på att slåss, utan drömmer om vad de ska göra när kriget är över. Alicia funderar på ingredienser till kommande brödrecept när hon vandrar genom en fiendetät skog en mörk natt, och Welkin är galet intresserad av insekter och växtriket.

Det finns så mycket kärlek i Valkyria Chronicles Remastered att det är svårt att hitta några direkta brister. Allt från en oerhört tät stämning och den dundersköna designen till den beroendeframkallande spelmekaniken förgyller upplevelsen. Äventyret innehåller även små mysiga ingredienser, så som överraskningar för alla som tycker om rollspelet Skies of Arcadia, och det extramaterial som pytsades ut till originalet i form av betalt DLC. Det enda som bråkar med mig ibland är kontrollen. Vi kan exempelvis gömma oss bakom sandsäckar och andra föremål, och det är inte alltid helt smärtfritt att kliva över dessa. Större problem blir det dock när jag klart och tydligt springer förbi en landmina, men att den tickar av ändå. Dessutom bråkar kontrollen stundtals när jag ska ratta den stora bångliga pansarvagnen. Det blir dock petitesser i det stora hela, och precis som med originalet till Playstation 3 berikar Valkyria Chronicles Remastered JRPG-utbudet till Playstation 4 något enormt.

Valkyria Chronicles Remastered – japansk rollspelskärlek när den är som bäst.

Fantastiskt!

Nu hoppas vi förstås att Sega släpper Valkyria Chronicles 2 och 3 till Playstation 4 som företaget hintar om.

Recension: Battleborn (PS4)

Publicerad den 2016-05-212016-05-22 av Tommy

Universums näst sista stjärnan har slocknat, och Battleborn-hjältarna kallas ut i krig. Ett mörkt hot vilar på ett serietidningsbetonat upplägg med massor av action som kräver samarbete.

De första intrycket av Battleborn-kampanjen är riktigt positivt. Jag kastas in i ett snabbt introduktionsuppdrag som bjuder på lite rörig story, men handlingen nöjer sig snabbt med att agera birollsinnehavare. Istället får vi en och annan humoristisk kommentar, och de har gjort ett gott arbete med att föra över den humoristiska tonen från Gearbox Softwares Borderlands-serie.

Varje uppdrag utspelar sig som ett tv-avsnitt och är relativt fristående från övriga episoder – även om de binder ihop handlingen på sitt egna sätt – och varje del startar med att vi får bygga ett lag tillsammans med ett gäng andra spelare över nätet (och det finns möjlighet att spela med en vän på delad skärm). I de bästa av världar kompletterar alla varandra med olika krigshjältar som kan hela och ‘buffa’ olika attribut, samtidigt som andra tyngre karaktärer lägger allt fokus på att peppra fienderna fulla av bly och sprängämnen. Om vi inte startar upp en omgång med ett gäng vänner händer detta tyvärr väldigt sällan, och istället fokuserar de flesta på ren attack – även om de inte har Battleborn-hjältar som först och främst är ämnade för detta.

När vi klampar in på stridsfältet får vi sällskap av en massiv fiendehord som försöker göra livet surt för oss. Förutom att vi får ta ut motståndet med våra vapen och förmågor, är banorna utrustade med kanoner av olika slag som kan byggas med hjälp av spelets digitala valuta. Detta blir extra användbart när det kommer till att försvara en viss punkt eller ett visst område och sätter lite extra krydda på tillvaron. Kampanjens främsta egenskap är emellertid de bossfighter som dyker upp, och även om det går ganska fort att knäcka koden för hur de ska besegras är de så pass innovativa att de sällan blir tråkiga.

Kampanjens uppdrag fungerar ungefär som Destinys raider, men tyvärr har uppfinningsrikedomen inte riktigt infunnit sig på Gerbox kontor. Upplägget gör att vi får spela om samma banor många gånger, och efter nyhetens behag finner jag inte riktigt intresset för att återuppleva några av dusterna flera gånger. Å andra sidan blir det ofta rörigt när några av spelarna inte vet vad som krävs för att sig förbi ett visst scenario, och när extraliven – som är gemensamma för alla i laget – tickar ner till noll är snart äventyret över. Det finns inte några checkpoints att luta sig emot, utan om liven tar slut, eller om något obligatoriskt delmål misslyckas är det hela över.

Battleborn kommer med 25 stycken karaktärer som kommer att bli fler med tiden via DLC-släpp. Bara en handfull krigshjältar är dock tillgängliga i början, och de nås antingen genom att klara av ett specifikt kriterium eller genom att nå tillräckligt hög spelarranking. Levelnivåerna fungerar på samma sätt i både kampanjen och multiplayer-läget, och vi blir erbjudna två olika nivåsystem. Karaktärerna har ett bestående levelsystem, och ett som nollställs efter varje dust. Förutom att olika former av utrustning kräver en viss nivå, är det ändå de rörliga levelnivåerna som gör störst spelmässig påverkan. Varje omgång får vi vänta på att förmågor ska låsas upp, men det finns ett stort problem. Efter varje levelökning måste spelaren välja bland minst två alternativ, och i de flesta fall bör vi läsa på om vad uppgraderingen faktiskt gör. Eftersom att Battleborn är ett snabbt lagbaserat spel slutar det ofta med att jag gör ett slumpmässigt val, utan att ha så stor koll på vad jag egentligen förbättrade.

Multiplayer-läget är ändå det som de flesta spelare har längtat efter. Precis som i kampanjen gäller det att försöka skräddarsy ett sammansvetsat lag för att kunna bryta ned sina motståndare, och detta blir extra viktigt då vi inte hittar några former av rena dödsmatcher. Actionrökaren inkluderar emellertid klassiska Capture som låter oss slåss om olika kontrollpunkter, och det mest uppsnackade spelläget Incursion. Här får vi lotsa fram en hop minions till fiendebasen, och två stycken Sentry Bots ska pangas i luften. Allt är frid och fröjd när jag spelar med ett gäng samarbetande vänner, men efter några sejourer med slumpmässigt utvalda spelare blir eftersmaken bitter. Det kräver strategiska drag, och inte det kaos som uppstår när alla bara vill få så många ‘kills’ som möjligt.

Battleborn har ett trevligt upplägg, men utförandet hade kunnat vara bättre. Designen är inte klockren, och de grafiska detaljerna talar mer om en free-to-play-upplevelse än en fullpristitel. Detsamma gäller de banor och uppdrag som knappast avspeglar den ofantliga budget som produktionen vilar sig emot. Jag har emellertid haft en underhållande tid med Battleborn, men bara när jag har ett gäng samarbetsvilliga vänner som slåss vid min sida. Tyvärr är det en relativt blek upplevelse för den som väljer de slumpmässiga medspelarna – något som Gearbox visserligen inte kan göra något åt.

Stor potential och godkänt utförande, men vad har den enorma budgeten lagts på?