recension – Sida 4 – X PLAY! ZINE

Recension: Warriors Orochi 4 Ultimate

Publicerad den 2020-02-25 av Tommy

Warriors Orochi 4 släpptes under 2018 och nu levereras den ”ultimata” versionen med mer av det goda.

Omega Force är verkligen mästare när det kommer till Musou-spel, där vi får kasta oss ut på stridsfältet och slåss mot tusentals fiender under en och samma strid. Det handlar emellertid mest om att ta ut fiendens olika officerare, medan de vanliga soldaterna mestadels används för att fylla på olika sorters mätare som gör att vi kan utdela starkare och förödande attacker.

Berättelsen är mest något som ger oss en ursäkt till att få slåss mot stora horder av fiender, och den här gången har de blandat in gudar som Odin och Zeus. Efter att vi tagit oss igenom en strid för första gången (de går precis som vanligt att spela om dem hur många gånger som vi behagar) får vi också tillgång till ett gäng nya spelbara karaktärer, och Ultimate-versionen bjuder också på några nya ansikten som Ryu Hayabusa och Hades. När vi samlat på oss alla spelbara karaktärer kan vi vraka och välja bland över 100 stycken stridskämpar.

När vi beger oss ut i strid kan vi ta med oss tre stycken karaktärer som vi kan växla mellan, och varje kamp har också tre utvalda karaktärer som ger oss ett regn av erfarenhetspoäng när vi dödar fiender om vi använder några av dessa kämpar i striden. Denna gång kan vi också använda oss av magi, och även om det inte förändrar hela spelupplägget är det ett trevligt tillskott.

Warriors Orochi 4 har också ett beroendeframkallande system där vi utvecklar karaktärerna och deras vapen. När de går upp i level blir de starkare i vanlig ordning, och vi får också mängder av vapen som vi sedan kan uppgradera med olika attribut. Karaktärerna får också poäng som vi bland annat kan använda till att ge de mer hälsa, styrka och starkare magier. Dessutom kan vi uppgradera lägret och detta påverkar samtliga karaktärer på ett positivt sätt.

De grafiska aspekterna har inte mycket att skryta med annat än att väldigt många karaktärer kan fylla skärmen samtidigt utan att bilden hackar (testet är gjort på PlayStation 4 Pro) allt för mycket. Animationerna kan se riktigt stela ut på sina håll, och stridsfälten är inte särskilt intressanta rent designmässigt.

Förutom att Ultimate-utgåvan bjuder på fler karaktärer så inkluderas också nya sidouppdrag och ett Infinity-läge som är precis som det låter som. För oss som gillar genren är det riktigt underhållande, och timmarna flyger iväg när jag uppgraderar karaktärer, höjer svårighetsgraden (normal-läget är lite väl enkelt) och deltar i mängder av strider. Warriors Orochi 4 Ultimate lär inte omvända någon som inte redan är intresserad av Musou-spel, men för den redan invigde är det riktigt härligt, och det är även en bra startpunkt för den som är intresserad av att prova på genren för första gången.

Recension: Zanki Zero – Last Beginning

Publicerad den 2019-05-292019-10-30 av Manuel

Spretigt, spännande och spektakulärt.

När jag först tog på mig an att recensera Zanki Zero: Last Beginning visste jag inte vad det var jag gett mig in på. Nu i efterhand känns det som att jag bevittnat något skapat av utomjordingar, upptäckt en ny art av speldjuret. Jag vet inte riktigt hur jag till fullo ska kunna beskriva detta spel i textform, det är nämligen MYCKET som behöver sägas, jag lovar dock att göra mitt bästa.

Vad är Zanki Zero: Last Beginning?
Zanki Zero är utvecklat av Spike Chunsoft, studion bakom spelserien Danganronpa, en spelserie jag inte själv spelat men som har ett rykte om sig att vara rätt annorlunda. Spike Chunsoft verkar i alla fall inte vara rädda för att ta ut svängarna, det märks inte minst i Zanki Zero. Låt mig återigen poängtera att Zanki Zero är MYCKET! Jag ser framför mig hur utvecklarna samlats för att spotta idéer, skrivit upp dem på en whiteboard och sedan inte suddat något utan tagit med allt. Att artbestämma detta spel är inte lätt men det grundar sig i JRPG-genren med inslag av Visual Novel-element, framför allt i hur berättandet är utformat. Spelet är indelat i kapitel och i varje kapitel utforskar man en dungeon och dräper en boss i sann Dungeon-crawler-anda. Utanför dessa dungeons har man sin hemmabas där man kan laga mat, sova och gå på toa (dina karaktärer behöver uträtta dessa behov för att inte må dåligt eller i värsta fall dö), man kan också crafta utrustning och uppgradera själva basen. Base building och survival, check! Som om inte allt detta vore nog är det dessutom rätt jäkla läskigt när man går runt i de olika Dungeons så man kan definitivt lägga in skräckgenren i mixen. Zanki Zero är högt och lågt, vitt och brett och stundtals funkar det, stundtals är det så spretigt att jag frågar mig vad det är jag håller på med.

Vad handlar det om?
Du spelar som de åtta sista människorna i en post-apokalyptisk värld. I varje kapitel får du styra en ny överlevare, utforska en bana kopplad till dem och på så sätt få reda på mer om deras bakgrund. Samtidigt löper huvudstoryn, att ta reda på vad som hänt världen och varför just dessa åtta är kvar, i en väl avvägd takt. Genom de olika banorna guidas vi av två tecknade maskotar, Sho och Mirai, som dyker upp på utplacerade tjock-tv apparater runt om i världen. Genom deras tv-show “Extend TV” får man reda på sina uppdrag samt delges tillbakablickar i karaktärernas tidigare liv. Spelets stora vinning är dess berättelse och berättande. Berättandet är väl utformat, jag får precis tillräckligt mycket information och spännande vändningar efter varje kapitel att jag bara måste spela lite till. Jag vill veta hur dessa personer är kopplade till varandra. Vilka var de innan världen gick under? Hur kommer det gå för dem? Jag känner ett konstant sug efter att få reda på mer om våra huvudkaraktärer, trots att de är väldigt inrutade, klassiska japanska stereotyper. När det kommer till de kvinnliga karaktärerna kan jag dock inte låta bli att sucka. Jag blir till exempel lite trött när en av karaktärerna presenterar sig själv som “tjejen med barnbärarhöfter”. Jag förstår att manusförfattarna försöker vara roliga men det går inte riktigt hem hos mig, det känns så otroligt kliché. Den känslan är genomgående vad gäller humorn i spelet. Det känns ofta som att våra guider Sho och Mirai drar skämt där mycket gått förlorat i översättningen, man tar bland annat vid flera tillfällen upp rätt tunga, svåra ämnen som till exempel våldtäkt, för att i nästa sekund dra ett extremt opassande sexskämt om det vi just bevittnat. Humor är såklart subjektivt men jag ser inte det roliga här.

Hur ser det ut och hur låter det?
Zanki Zero är inte på något sätt imponerande grafiskt, men det gör det som behövs. Designen på världen och banorna är både vacker och skrämmande öde. Till en början hade jag svårt för att alla dialoger och interaktioner mellan karaktärerna var i klassisk visual novel-stil där en karaktär och textruta dyker upp framför en bakgrund av stället du är på, men jag vande mig ganska snabbt vid formatet och kom att tycka om det mot slutet av min genomspelning. En rolig touch i designen är att allt du plockar upp på dina äventyr, utrustning, material etc. är pixlade sprites. En kul vinkning till gamla spel i jrpg-genren som är väl utförd. Något som däremot inte är väl utfört är ljud-design och musik. Efter en kvälls spelande kändes det som att jag hade hört alla musikspår fem gånger vardera. För mig är musiken otroligt viktig för att sätta rätt stämning i spelet jag spelar. När jag spelar Zanki Zero har musiken omvänd effekt, jag blir rykt ur upplevelsen på grund av att musiken är så enformig och oinspirerande. Sen har utvecklarna tyckt att det är en bra idé att lägga in utrop som “HEY!”, “AH!”, “OW!” så fort du råkar gå in i en vägg. Det i sig är ingen jättedålig idé men problemet är att du inte alltid kan se var du kan gå eller ej så du får höra dessa utrop konstant, vilket efter ett par timmar blir rätt tröttsamt. Jag tar Navi alla dagar i veckan före att behöva lyssna på fler “AH!” och “OW!”.

Vad tycker jag?
Ja, det är en bra fråga. Zanki Zero: Last Beginning är Frankensteins monster i spelform. En salig blandning mekaniker och system från en massa olika genrer, ihopsatta i ett och samma spel. Det är med skräckblandad förtjusning som jag måste säga att det funkar, inte alltid felfritt men för det mesta. Personligen tror jag att de tryckte in lite för många olika mekaniker och system i spelet, vissa delar, bland annat basbyggandet kändes ytligt och inte speciellt lockande att utföra. Å andra sidan har jag aldrig spelat något annat spel som Zanki Zero förut och det kanske är just på grund av alla dess olika delar. Det allra viktigaste är väl ändå att ha kul när man spelar och det måste jag säga att jag har med Zanki Zero. Så är du trött på generiska open-world-spel, trippel-A-skjutare och Battle Royale? Vill du ha något helt annat? Spela Zanki Zero: Last Beginning.

Retrorecension: Star Wars Knights of the Old Republic – spelat med One X Enhanced-uppdateringen

Publicerad den 2019-03-22 av Marcus

Jag spelar sällan klart spel då jag tappar intresset när nutida titlar gång på gång upprepar samma uppdrag tills man spyr på det hela, och kastar skivan som en frisbee tills jag inte längre ser den och sedan fortsätter sin dag som om ingenting hade hänt.

Välkommen till Star Wars: Knights of the Old Republic, spelat med Xbox One X Enhanced-uppdateringen.

Jag skaffade både första och andra spelet i serien till den första Xboxen efter att jag hört massvis av goda saker om titlarna och dess story. Självfallet började jag med det första – Knights of the Old Republic.

Knights of the Old Republic utspelar sig 4000 år innan de första tre filmerna. Republiken är under attack av Sith-ledaren Darth Malak, en Jedi som föll för den mörka sidans frestelser och gick emot Jedi-rådet under Mandalorian-kriget. Du som spelare skulpterar din karaktär som du vill eller väljer färdiga alternativ som faktiskt gör rätt saker för en gångs skull. Du och ditt följeslag på två andra karaktärer styr du genom realtidsbaserade strider genom valda attacker från stridsmenyn. Ett system jag trodde skulle vara irriterande, men i själva verket var det något som föll mig i tycke ganska snabbt, väldigt användarvänligt system som både nya och veteraner skulle trivas med.

Du börjar spelet på Endar Spire som är under attack av Darth Malak och ditt första uppdrag blir att fly skeppet genom att ta en flyktkapsel där Carth Onasi väntar. Ta farväl av Endar Spire för detta är första och sista gången du får se denna fantastiska Hammerhead Cruiser innan den exploderar i tusen miljoner bitar. Du landar på Taris – en planet med världskänd öl och Swoop Racing. Din uppgift på denna nedgångna planet är att hitta Republikens viktigaste Jedi, Bastila Shan.

Röstskådespeleriet är av A+-kvalité och varje gång man får följa en sekvens av dialog så vill man inte skippa den då allt snack i detta äventyr presenteras med röster, vilket i dagens läge är väldigt ovanligt. Alla språk från filmerna finns med i spelet, så även Twi’lek och även Jawas som pratar i sitt språk. Helt underbart!

Musiken är fantastisk och Jeremy Soule gjorde ett fantastiskt jobb med att fånga Star Wars-känslan ifrån filmerna.

Knights of the Old Republic har en otrolig handling med väldigt intressanta karaktärer och ett upplägg som imponerar med ett djupt och varierande uppgraderingssystem för vapen och karaktärer. Du kan själv välja vilka förmågor du vill ha för att ta dig igenom spelet, och jag valde Scoundrel vilket är en smugglare som kan smyga sig förbi strider. Detta gjorde att mina förmågor hade fokus på just detta, till exempel.

Det som gör spelupplevelsen så fantastisk är att dina handlingar påverkar hur du ser spelet utvecklas, väljer du onda alternativ får du Dark Side-poäng och väljer du goda alternativ så får du Light Side-poäng. Beroende på vad du väljer påverkas dialogerna med Bastila och övriga, icke spelbara karaktärer. Ett stort tips är att inte hota ägaren till en butik, då jag exempelvis inte längre kan köpa saker ifrån en affär på Tatooine eller besöka en viss planet.

Är du ute efter ett Star Wars-spel där du får använda Lightsabers? Är du ute efter att använda Force-krafter och övertala andra att de borde betala dig för att hjälpa dig? Då är detta spelet för dig! Jag hade otroligt roligt, och plot-twisterna är ‘spot on.’ Jag körde spelet helt ‘blind’ – det vill säga utan några hjälpmedel eller tidigare erfarenheter och jag är såld. Knights of the Old Republic är helt klart bästa Star Wars-spelet jag har spelat.

Recension: Digimon Story – Cyber Sleuth

Publicerad den 2019-02-21 av Marcus

Digimon Story: Cyber Sleuth kastar dig in i en värld som kolliderat med den digitala världen EDEN. Ta på dig baskern och hämta förstoringsglaset för här har vi ett flertal digitala mysterium att lösa.

Cyber Sleuth bjuder mig förmodligen på den roligaste underhållningen som jag fått av ett spel sedan Pokemon Röd kom ut 1996.

Det är så många Digimon-spel som lanserats under alla år där de totalt misslyckat leverera vad jag vill ha av ett spel baserat på varumärket, men äntligen har Bandai Namco Entertainment gett oss ett spel som inte är helt perfekt, men många aspekter jag velat se tidigare är implementerade i detta fantastiska spel att man nästan inte ens bryr sig om de upprepande elementen som får en att vilja skrika av ren frustration. Det finns över 200 Digimons att upptäcka i cybervärlden EDEN och du kan spendera hutlösa timmar inne i Digi Lab för att hitta kriterierna för att låsa upp nästa steg i utvecklingen på respektive Digimon eller varför inte hoppa in i din privata digitala ö för att låsa upp nya uppdrag eller mata dina Digimons? Jag har spenderat över 16 timmar enbart på att låsa upp Digimons och göra dem starka att jag knappt är igenom hälften av själva storyn vilket inte är något problem för mig – för jag njuter verkligen.

Ta det inte fel, huvudberättelsen är helt okej där du som Cybersleuth jobbar för en detektiv vid namn Kuremi Kyoko. Världen har kolliderat med Digimons värld och digitaliserat delar av Japan som orsakat ”EDEN Syndrome.” Det är ditt jobb som amatör-hacker/Cybersleuth att ta reda på vad det är som orsakar alla problem och hindra ondskefulla Digimons att ta över din värld. Men, det som får spelet att riktigt glänsa är just alla Digimons som går att utveckla och stridssystemet som är precis som det ska vara, simpel att förstå och turbaserat.

Du är limiterad till hur många eller vilka Digimons du kan ha i ditt party i början, men väldigt tidigt in i äventyret låser du upp mer minne och kan utöka din arsenal av kraftfullare Digimons. Varje strid med en Digimon ger dig en viss procent, när din procent har nått hundra kan du åka till Digi Lab och få ett ägg som blir just den Digimonen. När din Digimon nått en viss nivå kan den utvecklas till tre valfria Digimons, men ibland så måste man de-utveckla en Digimon för att den inte riktigt uppnådde nivån för den Digimon du ville utveckla och för att få ännu mera nivåer för att utveckla och….Det börjar bli komplicerat men du kommer förstå när du väl spelar.

Många dialoger i spelet har ett viss inslag av humor med referenser från andra spel så som Pokemon och Tekken, och man kan även se reklam från butiker I Japan som till exempel Mandarake och Tower Records som man även kan gå in till.

Musiken passar verkligen in i Digimon, den är väldigt industriell och digital och skapar en känsla av Cyberspace.

Det enda negativa jag kan säga är att du konstant får springa igenom upprepande ”dungeons” gång på gång genom spelet vilket kan bli ganska tjatigt, speciellt när det är i princip samma uppdrag du gör för att få upp din level som Cybersleuth.

Trots bristerna är det en riktigt underhållande rollspelsupplevelse.

Recension: Yakuza Kiwami 2

Publicerad den 2018-09-232018-10-22 av Tommy

Yakuza 2 levererade ett av de bästa spelminnena till PlayStation 2, och nu har Sega och Yakuza-studion släppt remaken som byggts med hjälp av Dragon Engine (som användes till Yakuza 6) och släppt spelet till PlayStation 4.

Efter de ödesdigra händelserna i Yakuza (1) hittar vi en sargad Tojo-klan. Medlemmar lämnar organisationen, kapital saknas och hela yakuza-klanen är i upplösningstillstånd. Kiryu Kazuma ämnar att ta hand om Haruka, den lilla flickan han möter i föregångaren, men som ni säkert förstår dras seriens protagonist snabbt in i hetluften.

Yakuza 2 var ett väldigt bra spel, med en fantastisk berättelse, starka karaktärer och levande städer. Den stenhårda, men rättvisa och Kiryu Kazuma är oerhört lätt att tycka om, och samtidigt som den seriösa tonen nästan alltid finns där i huvudberättelsen finner vi såklart en hel del roliga, sjuka och galna sidouppdrag att ta oss ann. Det handlar alltså inte om en upphottad remaster, utan en remake. Yakuza-studion har byggt om spelet från grunden med Dragon-motorn, och det är som dag och natt. Den som spelar originalet för första gången idag kommer garanterat att störa sig på de hopp som sker mellan varje del av staden, och bara att få uppleva äventyret med så oerhört få laddningssekvenser (förutom när vi hoppar mellan städer och större områden) är en fröjd i sig. Yakuza 2 var ett levande spel på sin tid, men Yakuza Kiwami 2 är något helt annat. Här får jag verkligen uppleva Kamurocho, och jag slukas upp av allt och alla som vistas i spelets värld.

Precis som tidigare spel i serien bjuds vi på en semiöppen värld där vi kan käka på restaurang (vilket även ger oss olika sorters erfarenhetspoäng), spela golf och springa till arkadhallen för att bland annat köra Virtua Fighter. Det är en lagom öppen värld, där det är lätt att fastna i olika sorters sidospår, samtidigt som jag hela tiden vill veta mer av det som huvudberättelsen har att erbjuda. Även om jag har spelat originalversionen, är minnet som bekant väldigt bra, men kort, samtidigt som min engelska inte var den allra bästa på den tiden. Filmsekvenserna är oerhört bra regisserade, liksom röstskådespelarna, och jag super verkligen in den atmosfär som hela paketet erbjuder. I Sotenbori blir vi exempelvis introducerade till minispelet Hostess Cabaret, och precis som i Yakuza 0 får vi vara med och sköta en hostess-klubb för att tjäna en extra hacka pengar.

Striderna har en central roll, och förutom att vi stöter på farligheter under diverse uppdrag möter vi mängder av busar på gatorna som bara skriker efter att få stryk. Vi kan plocka upp cyklar, vägkoner, skyltar, knivar, elpistoler och andra vapen som kan användas mot våra fiender, men det är Kazumas fightingegenskaper som hela tiden har störst fokus. Vi låser upp nya förmågor med hjälp av erfarenhetspoäng vi skramlar ihop, och kan bygga på vår arsenal av attacker ett bra tag innan vi når en fulländad stridsmaskin.

Minispelet clan creator återvänder i Yakuza Kiwami 2.

En av de mer intressanta nyheterna med Yakuza 2-remaken är att det innehåller en helt ny episod där vi får spela som Goro Majima. Sega förväntade sig nog aldrig att han skulle bli den fanfavorit han faktiskt blev i serien, och han är verkligen en klockren karaktär som fullkomlig skriker gangster.

Yakuza Kiwami 2 är ett av de allra bästa spelen i serien, och det bjuder på otroligt mycket spelkärlek. Segas Yakuza-studio är kanske deras största tillgång när det kommer till ren kvalité, och det är oerhört positivt att folk i väst äntligen börjar få upp ögonen för denna fantastiska spelserie.

Recension: Sonic Forces

Publicerad den 2017-11-282018-01-17 av Tommy

Sonic Mania är ett av årets allra bästa spel, och det satte återigen den blåa igelkotten på kartan. Detta satte också ännu högre press på Sonic Forces, där Sega blandar en två- och tredimensionell upplevelse.

Dr. Robotnik och hans kumpaner siktar på att ta över världen, och när Sonic hamnar i knipa kommer en aspirerande hjälte in i bilden. Det handlar om en avatar som spelaren själv får skapa och samtidigt välja och vraka i ett enormt bibliotek av olika kläder, attiraljer och vapen. Dessutom dyker en klassisk Sonic upp från en annan dimension – den tvådimensionella dimensionen.

Berättelsen är inte något som fångar mitt intresse, och ibland är den mer skruvad än den borde vara. Storyn har tack och lov aldrig varit Sonic-seriens fokus, utan det är de snabba fötterna på de plattformsfyllda banorna som det hela handlar om. Och där hittar jag väldigt mycket problem, även om det faktiskt också innehåller en del ljusa stunder. De allra bästa sekvenserna upplever jag faktiskt med den moderna Sonic på 3D-banorna, och trots att precisionen inte är den bästa, så har de faktiskt de allra mest intressanta spelsekvenserna, med stora mäktiga loopar att springa runt i, och mängder av fiender att springa igenom med dash-funktionen.

Svårighetsgraden är väldigt låg, och utmaningen ligger istället i att ta sig så snabbt som möjligt till mål för att få en bra tid. Den som spöar många fiender och rusar igenom banan relativt snabbt blir belönad med en S-rank, och för att låsa upp bonusbanor behöver vi samla på oss ett visst antal röda stjärnor utefter banorna. Det går relativt snabbt att springa igenom huvudberättelsen, och det är istället uppbyggt som så att vi lockas till att spela om dem för att också låsa upp en ofantlig mängd prylar till avataren.

Men, det är just avataren som står för den allra tråkigaste delen i Sonic Forces, och sanningen är att det är ett totalt bedrövligt inslag. Att lägga in mängder av vapen i ett Sonic-spel är inte den smartaste idén som kommit från Sega, och när avataren springer omkring på 2D-banorna fungerar det hyggligt, även om det aldrig blir underhållande. Det är på 3D-banorna som den ordentliga frustrationen kommer när vi utför olika attacker – beroende på vapen – och på så sätt flyger av en plattform av bara farten. Precisionen är ett problem som genomsyrar alla delar av upplevelsen, där vi exempelvis ska slänga ut ett rep kring ett föremål för att svinga oss framåt, och ibland kommer det upp en ikon som låter oss utföra själva kastet, och ibland inte. Det blir en form av lotto som verkligen förstör flytet i Sonic Forces som bör handla om just det och fart.

Personligen såg jag fram emot de banor och delar som utnyttjade den klassiska 2D-uppbyggnaden (men med grafiska 3D-bakgrunder), men det märks att spelmotorn aldrig anpassats för just detta. Dessutom är bandesignen – med hjärndöda och tråkiga fiender – smått bedrövlig, och magin som genomsyrade Sonic Mania går inte att hitta någonstans.

Jag blir dessutom besviken på bossfigherna, där endast en dust med Dr. Robotnik tillsammans med 2D-Sonic är intressant, och det handlar om den fight som vi kunde spela under Comic Con Stockholm. Här finns det lite finurliga knep som får mig att sukta efter mer, men det kommer aldrig. Utvecklarna lyckas emellertid skapa en spännande slutstrid, och även om hela Sonic Forces lider av precisionsproblem, finns det ljuspunkter som är värda att uppleva.

Sonic Forces har en mängd problem, så som inkluderandet av avataren som vi kan klä med en ultrastor mängd prylar och kläder som ser ut som om det handlade om ett tråkigt mobilspel med oinspirerande mikrotransaktioner. Men när det glimmar till, och bjuder på den där mäktiga och ikoniska farten som vi kommit att associera med Sonic, lyser plattformsäventyret upp.

Recension: Resident Evil 5 (PS4)

Publicerad den 2016-08-082016-08-11 av Tommy

Med Resident Evil 5 tog Capcom ett steg ifrån skräcktemat och levererade ett spel som bestod av mer action. Nu är den remastrade versionen här, och undertecknad har återigen rest till Afrika för att sätta blykulor i den infekterade befolkningen.

Efter att Resident Evil Remake aldrig blev någon försäljningsmässig hit – trots den goda kritiken i media – valde Capcom att ändra inriktning. Spelserien som satte skräckspelen på kartan var inte längre särskilt läskig, och klagomålen var många. Jag var en av de som var besvikna, till en början. Det var inte längre samma magiska resa genom en läskig herrgård, och det bjöd inte heller på samma bisarra sekvenser. Ändå hade äventyret andra kvalitéer vilket gjorde att jag la ned mer tid på del fem än jag gjort på något av seriens tidigare spel.

Kodordet är action mixat med samarbete. Coop-möjligheterna är spelets största ess, och det gäller såklart även för denna remastrade version. Precis som tidigare Resident Evil-spel innehåller äventyret olika pussel som ofta måste lösas med hjälp av de båda spelbara karaktärerna. Det ligger dock aldrig några klurigheter bakom de olika lösningarna, utan de är lika hjärndöda som en smutsfläck på skjortärmen. Detta möjliggör emellertid ett större flyt, och samarbetet fokuseras emellertid på hur spelaren och hans eller hennes vän tar ut de infekterade. Vi hittar kända fiender så som blodtörstiga, dödssura hundar, och andra igenkännbara monster som försöker göra livet surt för spelarna. På de tuffare svårighetsgraderna krävs också riktig teamwork för att lyckas bra, eller en riktigt uppgraderad arsenal.

Chris Redfield beger sig till Afrika för att sätta klorna i en ökänd vapensmugglare, och dessutom utrota det som återstår av den förödande infektionen. Han stöter på Sheva Alomar, en av BSAA:s representanter för den afrikanska falangen, och tillsammans slår de följe för att råda bot på den epidemi som startade i och med incidenten i Raccoon City under 1998.

Runtom på banorna kan vi hitta diamanter och andra föremål som kan säljas för en slant. Stålarna kan sedan användas till att köpa förnödenheter, och framförallt vapen som sedan kan uppgraderas ordentligt. Seriens triumfvapen, magnum, blir såklart tillgänglig under äventyrets gång, och den är precis så stark som vi är vana vid när det kommer till Resident Evil. När vapnet är ordentligt uppgraderat är det i princip bara spelarens prickskyttefärdigheter som kan stoppa honom eller henne. Det blir en beroendeframkallande syssla att utvidga och förstärka sina vapen, och när man står med en fullt uppgraderad hagelbrakare kan man fullkomligt splittra fiender även på distans.

Resident Evil 5 spelas som vanligt i tredjeperson, och spelaren har oftast en form av lasersikte att förlita sig på. Siktet rör sig automatiskt fram och tillbaka eftersom att karaktärerna inte lyckas hålla sina vapen hundra procent stilla, och detta gör att tajming är oerhört viktigt för att träffa de allra svåraste monstrens ömma punkter. Detta blir extra viktigt i den tyngre bosstriderna – som är något av en höjdpunkt. Vi hittar maffiga fiender, och spelets antagonist Albert Wesker gör allt för att göra livet surt för spelarna.

Remastern ger äventyret ett snyggare yttre, och även om detaljerna inte är lika många som i de större spelsläppen till Playstation 4, bjuder den högre upplösningen på en behagligare resa. När vi kommer nära texturerna visar sig dock bristerna tydligt. Miljöerna känns dock relativt tråkiga på sina håll, och när vi når de blöta träskmarkerna fylls jag av ren tristess, trots att fienderna varierar och bjuder på underhållande spelsekvenser. Områdena bjuder sällan upp till dans, men när en ilsken jävel kommer kutande med en motorsåg i handen, och en tygpåse över huvudet fylls kroppen av adrenalin, och för en stund glömmer jag bort det monotona område där jag befinner mig.

Resident Evil 5 levereras med allt nedladdningsbart material som släpptes till originalutgåvan, och det har förgyllts av högre upplösning och en snabbare bilduppdatering. Jag förväntade mig emellertid att vi skulle slippa de svarta ytorna som fanns med i originalet när vi spelar tillsammans med en vän på delad skärm. Istället får vi fortfarande stora svarta, störande ytor och rejält bantade grafiska detaljer när vi spelar coop på en och samma konsol.

Trots skavankerna är det emellertid ett underhållande äventyr, som helst spelas tillsammans med en vän över nätet. Handlingen och skrämselementen har fått kliva åt sidan för ren och skär action satt i en skrämmande miljö – som hade kunnat vara lite mer inspirerande. Medan vi nöter igenom de olika svårighetsgraderna samlar vi emellertid på oss pengar, uppgraderar vapen, och det blir en beroendeframkallande resa som inte är slut förrän eftertexterna börjar rulla efter att den sista bossen har dött på den tuffaste svårighetsgraden.

Recension: Dead Island Definitive Edition (PS4)

Publicerad den 2016-06-072016-06-08 av Tommy

Semesterparadiset Banoi förvandlas till ett helvete när majoriteten av de soldyrkande gästerna börjar käka upp varandra. Några få överlevare är strandsatta på den vackra ön som kryllar av zombies efter en blöt natt i kändiskvarteren.

Alkoholen flödar, och kameran sveper fram över baren och dansgolvet samtidigt som vi får en inte allt för gemytlig presentation av huvudrollsinnehavarna. Den gamla fotbollsstjärnan Logan Carter skriker och domderar med en flaska i handen, medan rapparen Sam B drar av en trasig ‘hip hop’-låt som också blev hans enda ‘one hit wounder.’ Vi får också rikta blickarna mot den betydligt mer ordningsamma receptionisten Xian Mei och den före detta poliskommissarien Purna, och sedan är det upp till spelaren att välja vem av karaktärerna som ska få kicka zombiefläsk.

Mitt val föll på den biffiga rapparen Sam B, som inte drar sig för att svära framför nunnor i kyrkan. Tillsammans rymmer vi från ett numera livsfarligt hotell för att ta reda på vad som faktiskt händer, och efter en kort stund blir det uppenbart att samtliga spelbara huvudpersoner är immuna mot zombieviruset som förvandlar människor till levande döda. Detta skyddar dem förstås inte mot monstrens sylvassa tänder, men de resterande överlevarna sätter stor tillit och höga krav på protagonisterna som beger sig ut på ön för att hitta en lösning.

Den här spikklubban har jag gjort själv. Fin va?

Dead Island är uppbyggt kring en öppen värld, och temat handlar starkt om överlevnad. Spelaren samlar på sig förnödenheter som mat och vatten (samt sprit), och samtidigt som livmätaren motsägelsefullt fylls på av energidrycker och godis vädjar många karaktärer om vår hjälp. Det kan röra sig om att hämta insulin till en svårt sjuk diabetiker, eller mer triviala ting som en nallebjörn till en vuxen kvinna som inte kan sova utan sin trådiga lurvkompis. Ofta rör det sig om att ta sig in på olika territorium och leta rätt på saker och ting, samtidigt som hotfulla zombies försöker göra livet kortare för spelaren.

En av Dead Islands stora styrkor är dess vapenarsenal som kan modifieras på olika sätt, och upplägget öppnar för en varierande spelstil. Den som lyckas hitta ett automatgevär, och förlitar sig på blykulornas dödande intentioner får snart brist på ammunition, och knivar, basebollträn och stålrör går snabbt sönder efter ett flitigt användande. Även om vi hela tiden hittar nya tillhyggen är det lätt att hitta en och annan favorit, som inte bara kan uppgraderas genom att förbättra dess olika attribut. Min personliga ”gullegris” är ett vasst svärd som inte bara kan skära av fienders armar, ben och huvuden, utan också modifieras och exempelvis ge ifrån sig elchocker. Medan stora, då menar jag stora, hammare kan slå sönder monstrens skallar, kan exempelvis en yxa eller annat vasst föremål skära av lemmar och halsen på motståndarna, och detta fungerar ypperligt i äventyrets förstapersonsläge. Och det är precis så brutalt som det låter.

Törs du slå på honom med en yxa?

Förutom att de levande döda är galet arga, och sugna på människokött, har den fruktansvärda situationen också urartat på ett mänskligt plan. Kriminella gäng kontrollerar olika områden, och de skyr inga medel för att plundra och slå ned andra överlevare. Rövarna använder sig oftast av eldvapen, och här dåsar äventyret av sig en aning. Att zombier är dumma, hjärndöda varelser vet vi, men när människorna glider över golvet, och skjuter åt helt fel håll – fast jag står mitt framför deras nuna – känns det inte lika spännande. Dessutom viner en och annan kula genom diverse stålväggar som om de vore gjorde av wellpapp.

Dead Island har en viss typ av levelsystem, där spelaren stiger i nivå efter att ha samlat på sig ex antal erfarenhetspoäng. Detta resulterar bland annat i att livmätaren höjs, att vi har möjlighet att använda kraftigare vapen och att vi får poäng som kan läggas på olika sorters förmågor. Det sistnämnda kan röra allt från möjligheten att återhämta sig snabbare, till att dela ut större skada med en viss typ av föremål eller möjligheten att krossa en skalle med fotsulan. Kruxet är dock att fienderna levlar i takt med spelaren. Personligen ogillar jag denna typ av nivåsystem, men när man väl har kommit överens med tanken är slutresultatet inte så farligt som det låter. I takt med att vi får nya möjligheter att ta ut fienderna så gör sig också olika typer av zombier entré, och tillsammans gör de spelet mer varierat.

Dead Island kan spelas både ensam och tillsammans med andra över nätet. Till skillnad från många andra spel föredrar jag emellertid den ensamma upplevelsen, och den utsatthet som levereras i och med den fiktiva zombieapokalypsen. Istället ser jag större potential för coop-möjligheterna för spelets arenafunktion som levereras med några olika områden där vågor av zombies attackerar deltagarna. Men, det är dock inte något som roar mig i någon större utsträckning, utan istället är det äventyret på egen hand som lockar mitt spelsug.

Dead Island är dock en oslipad diamant.

Let’s Dance nästa!

Trots att vi blir bjudna på några olika scenerier, så som en stadskärna, solparadis och en djungel, så presenteras många upprepningar av texturer och byggnader. Många gånger är det svårt att veta om jag genomsökt ett rum eller område tidigare – eftersom att jag känner igen mig i stort sett var jag än vrider och vänder mig. Visst finns det några olika landmärken, men miljöerna blir inte lika spännande när jag söker igenom ett hus som ser precis likadant ut som de flesta av dem som redan besökts under den senaste timmen. Som den sneda kronan på verket får vi irra omkring i ett oerhört trist avloppsystem som känns skrämmande i ungefär tio minuter innan längtan efter solen blir för stark.

Dessutom lämnar den grafiska biten en del att önska. Fiender och texturer poppar upp en bit framför ögonen på spelaren, och ibland går bildhastigheten ned i lite väl låga nivåer. Det finns emellertid stunder då Dead Island glimmar till, speciellt med hjälp av några läckra ljuseffekter som stärker den tryckta stämningen. Men, här och var finns det fadäser som bråkar med spelaren. Vi både kan, och mer eller mindre behöver, ratta runt på bilar mellan varven, och vid fler än ett tillfälle har ett näst intill heltäckande solskydd skymt vindrutan. Den sitter där som en irriterande nagel i ögat, och det blir inte bättre av ett halvdant GPS-system som gärna lurar in fordon på ogenomtränglig mark.

Dead Island är Techlands oslipade diamant. Upplevelsen har sina vassa kanter, med varierande bilduppdatering, småbuggar och designval som kan ifrågasättas, men äventyret levereras också med upptäckarglädje och en överlevnadsinstinkt som skiner rakt igenom skärmen. När Techland försöker bjuda oss på hjärtskärande händelser av mer sentimentala mått blir det dock aldrig särskilt bra, speciellt när röstskådespelarna gör ett krystat jobb med lika krystade repliker. Men, Dead Island är en upplevelse som klarar sig utan sin berättelse, och efter 25 timmar med kampanjen, och en mängd olika sidouppdrag, ger jag mig på Dead Island Riptide Definitve Edition med ett minst lika stort intresse.

Recension: Overwatch (PS4)

Publicerad den 2016-06-042016-06-11 av Tommy

Overwatch levereras med ösig röjaraction, maffiga onlinestrider och en svårslagen charm. Undertecknad har tagit reda på om Blizzard lyckats skapa en jämbördig mix av actionhjältar, eller om upplevelsen svärtas ned av ett ojämnt karaktärsgalleri och mikrotransaktioner.

Efter ett par förklarande tutorial-uppdrag, samt en komisk, animerad filmsekvens kastas spelarna direkt in i hetluften. Visst finns det en bakomliggande anledning, eller rättare sagt ursäkt, till att vi ska få sparka varandras rumpor ute på slagfältet – vilket inte minst presenteras i de snygga kortfilmerna (som ni bland annat ser här och här) – men kärnan och allt fokus ligger på en hundraprocentig onlineupplevelse med mänskliga medspelare och motståndare. Vi hittar en ensemble av 21 hjältar som ska ställa ordningen till rätta på 12 kartor där spelarna ska ta över olika zoner, samt försvara och anfalla olika baser i 6-mot-6-matcher.

Upplägget låter inte allt för originellt, men lägg då till oerhört varierade och inbjudande kartor, samt väldigt personliga karaktärer som får liv genom deras olika förmågor. Premissen är enkel, men de som vill lyckas måste ta hänsyn till mer än snabba reaktioner och ett pricksäkert skytte. Dessutom har varje karaktär en egen specialare som kan utföras inom ett visst intervall, och karaktärernas förmågor kan testas på en övningsbana innan de används ute på det riktiga stridsfältet.

En viktig aspekt när det kommer till onlinebaserade duster är hur pass välbalanserat karaktärsgalleriet är. Varje hjälte har sina specialiteter och nycker, men när vi går in på individnivå får många problem mot de brutalare stridskämparna. Pusslet ligger i att skapa ett vinnande lag, med beståndsdelar som lyckas bryta ned motståndaren, och precis som i många sporter kan spelarna byta lagmedlemmar under pågående match. Om exempelvis sprängämnesexperten (och galningen) Junkrat bombarderar sönder lagets försvar kan det vara smart att byta in en snabbare karaktär som Tracer – eftersom att Junkrat inte lär ha någon chans i en närstridsfight med Overwatch omslagshjältinna.

Detta skapar en öppen dynamik som gör att matcherna hela tiden ändrar karaktär, och de lag som enkom satsar på ett tungt artilleri får problem mot mer samspelta lag som utnyttjar alla för- och nackdelar. Overwatch har också en väldigt stor styrka i att alla 21 hjältar är roliga att spela med. Även om pikadollmästaren McCree tilltalar mig mest, både genom den spelmässiga prickskyttet och hans flashbangs, men också genom den nostalgiska looken och karaktären som talar om en klassisk westernfilm, så bjuder varje spelbar hjälte på härlig underhållning. Jag må missa var och vartannat skott med prickskytten Widowmaker som inte skapar särskilt många änkor med mig vid spakarna, men även om jag inte är någon fantastisk sniper, ”flyger” jag fram med hjälp av hennes änterhake, och försöker ta ut fiender på håll, samtidigt som jag inte har en enda tråkig stund.

Spellägena alterneras beroende på karta, och vi har tre stycken att välja mellan. Escort handlar om att frakta en last till ett utstakat mål, samtidigt som spelaren eller motståndarens uppgift är att förhindra att transporten tar sig fram innan tiden går ut. Assault handlar om att antingen försvara eller attackera olika punkter, beroende på vilken sida av striden spelaren står på, och i Control-läget tävlar lagen om att ta kontrollen över ett utstakat område – i en match som avgörs i bäst av tre omgångar. De tre spellägena ger alla olika upphov till valet av karaktärer, och matcherna blir alltid fartfyllda och underhållande. Däremot hade jag gärna sett betydligt fler spellägen, speciellt med tanke på att det rör sig om en hundraprocentig onlineupplevelse.

Spelaren har också en nivåstege att klättra uppför, och den sträcker sig till level hundra. Erfarenhetspoängen som rullar in är kopplade till spelarens bedrifter på stridsfältet, och de anpassas också utefter vilken karaktär som används. Medan den offensiva karaktären Reaper erhåller sina poäng genom antalet dödade motståndare får exempelvis Mercy sina erfarenhetspoäng baserade på sina prestationer inom det läkande området. De olika levelnivåerna belönar spelarna med lådor – så kallade ”loot boxes” – som består av ett gäng kosmetiska prylar. Innehållet i lådorna är slumpmässigt, och den som vill snabba på processen kan köpa dessa för riktiga pengar (här hittar ni prislistan).

Personligen har jag inte några problem med mikrotransaktioner i den här formen, eftersom att de aldrig påverkar den spelmässiga biten. Däremot är pryllådorna den enda moroten till att faktiskt stiga i level – som också är Overwatch enda tydliga mål. Jag hade gärna sett dagliga, och veckobaserade utmaningar som också kunde generera någon form av belöning för att ge upplevelsen ett större djup.

Overwatch är emellertid årets bästa multiplayer-upplevelse hittills, och trots några skavda kanter här och var, är det otroligt underhållande oavsett om du spelar med ett gäng vänner eller kliver in i Blizzards actionrökare ensam. Tittar vi på detaljnivå kan en och annan hjälte behöva slipas till, någon har kanske en lite väl stark combo, men det är inte något som förstör helhetsintrycket.

Overwatch är årets charmigaste onlineshooter än så länge, och känner vi Blizzard rätt kommer de att fortsätta stödja spelet en bra bit in i framtiden.

Recension: Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan (PS4)

Publicerad den 2016-06-012016-06-04 av Tommy

Superskurkarna Shredder och Krang är tillbaka med ondsinta planer, och de muterade sköldpaddstonåringarna får hjälp av Splinter och April för att stoppa deras visioner. Patinum Games har mixat gammalt och nytt för att ge oss deras version av Teenage Mutant Ninja Turtles.

Turtles var en av mina favoritserier under barndomen och jag ägnade många timmar framför tv-produktionen, läste serietidningen om de häftiga sköldpaddornas äventyr och självfallet hade jag ett lekrum som var fullt av ninjaturtlar i plast. Därför förberedde jag mig på en riktig nostalgifest när Activision levererade Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan.

Precis som med Platinum Games Transformers: Devastation (läs gärna recensionen) lovar studion ett arkadliknande upplägg med snabb action och enkla, men intressanta spelmekaniska redskap. Fokus ligger emellertid mer på att ta ut fienderna med sköldpaddornas ninjakunskaper, än ren skotteld – även om spelaren kan sätta sig i kanontorn och sula kaststjärnor på fotsoldater och ärthjärnor som Bebop – seriens muterade svin. Turtlarna kan utnyttja sina ninjutsu-egenskaper under striderna, och vi hittar en repertoar som bland annat gör oss kvickare, oövervinnerliga och delar ut däng i olika former. Bröderna har också varsin unik förmåga, men det är här som jag börjar ana att allt inte riktigt är som det ska.

Leonardos specialförmåga ger oss möjligheten att sega ned tiden ordentligt, och detta blir förstås användbart vid flera tillfällen. Men, när det kommer till de andra sköldpaddsninjorna lyser Platinum Games kreativa sida med sin frånvaro. Donatello kan visserligen slänga iväg pizzor till hela gänget för att ge dem mer liv, men poängen som ”exklusiv specialare” försvinner när vi lika gärna kan använda oss av en ninjutsuegenskap som placerar ut ett läkande fält. Varje specialare – oavsett om det rör sig om en exklusiv förmåga eller ej – kräver också en viss tid för att laddas upp igen, men Michelangelo kan ta en genväg genom att plocka fram pom poms och hurra som en cheerleader. Förmågorna uppfyller en viss funktion, men de är föga något som får oss att slåss om favoritsköldpaddan (den som spelar själv kan växla fritt mellan Turtlarna) inför coop-äventyr online.

Varningsklockorna börjar dock att ringa ännu högre när vi får lägga blicken på stridsfältet, och möter trötta fotsoldater som gärna tar emot spö utan att bjuda på motstånd. Banorna är generiska, och trots att äventyret är väldigt kort återanvänder Platinum Games områden och texturer som stinker tristess. I samband med att bröderna ska desarmera ett gäng bomber ploppar en och annan illasinnad motståndare upp i närheten, men de verkar inte riktigt förstå varför de är där. Fienderna är i mångt och mycket väldigt tråkiga, och det är först när vi stöter på spelets bossar som det intressanta stridssystemet får bekänna färg.

Platinum Games berättar att de ägnat tid åt att se både på den klassiska serien, och den nyare adaptionen från Nickelodeon, samt att de spelat äventyren till Nintendos 8-bitare. Däremot lyser alla nostalgikänslor med sin frånvaro i Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan. Varje scenario handlar om att leta upp någon, eller några ondingar, och sedan ge dem stryk, samtidigt som studion bakat in en hel del klantskallehumor.

Vi får bland annat piska rumpa med Bebop och Rocksteady, och spelet överraskar aldrig med vilken av seriens ikoner som väntar i slutet av en bana. Redan från start får vi veta i vilken ordning vi kommer att få spöa bossarna, men det arkadliknande upplägget stör mig inte. Istället är det utförandet, där Platinum Games inte har visat prov på några idéer för vägarna fram till den tuffare utmaningen i slutet av varje level. Trots att vi får klättra på en och annan skyskrapa i Manhattan, och glida omkring i luften, hittar jag sällan någon underhållning innan slutstriden uppenbarar sig. Jag bara väntar på att en armé av fotsoldater ska komma i en samlad attack, för att få använda de ninjutsu-egenskaper som är ämnade för att ge sig på flera fiender på en gång – men anstormningen kommer i princip aldrig.

Efter ett tag blir även bosstriderna relativt upprepande procedurer, där röda markeringar lyser upp marken för att visa var jag inte bör vara när fienden avlossar en stark attack. Slå, kasta dig undan – upprepa. Någon gång glimmar fighterna till, och den som spelar online kan tajma sina attacker tillsammans med medspelarna för att utföra diverse combos som bland annat kan få motståndarna att stanna upp och börja dansa.

Under den sista timmen av Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan rycker äventyret upp näsan över vattenytan och bjuder på några välkomna överraskningar. Helt plötsligt blir det intressanta att uppgradera specialförmågorna och prylar som sköldpaddorna kan bära med sig för att förbättra ett antal olika attribut. Sluttexterna börjar emellertid rulla kort efter att underhållningen kommer, och ingenting lockar mig till att återvända till någon av banorna.

Även om Shredder inte lyckas göra någon sköldpaddssoppa denna gång heller så är det precis vad Platinum Games har gjort. Studion har haft väldigt lite respekt för varumärket, och presenterat en medioker upplevelse som borde ha fått betydligt mera kärlek.