Recension: Metro Exodus

Publicerad den av Tommy

Metro-serien är tillbaka, och det som lovats på förhand är väldigt gott. Lever Metro Exodus upp till förväntningarna?

Artyom är fast besluten att det finns liv utanför de trånga kloakerna som han och hans landsmän trängs i under ytan. Han och flera andra soldater, inklusive hans fr, får snart veta att allt de fått höra genom åren inte stämmer, och de beger sig ut på en väldigt farlig, men viktig resa.

Ammunitionen är fortfarande knapp och likaså förnödenheter så som förstahjälpenlådor. Men, till skillnad från de tidigare två delarna är Metro Exodus en betydligt öppnare historia. De trånga gångarna och kamrarna finns emellertid fortfarande där, men den här gången får vi också större områden att röra oss i, där vi faktiskt får vistas utomhus en hel del. Spelare kan fortfarande röra sig längsmed den röda tråden, men de har också möjligheten att utforska mer, ställa sig på ett högt berg och leta efter intressanta områden med en kikare, och kanske rädda någon som sitter som gisslan hos ett gäng banditer. Metro Exodus har en dygnsrytm där de muterade monstren är fler på nätterna, medan människor – som sällan vill Artyom och hans vänner väl – syns mer frekvent på dagtid. Och båda har sina för- och nackdelar, så som att det mesta är mer synligt under dagen, medan vi kan gömma oss i mörkret om nätterna.

De större områdena blandas med mer styrda scenarion, och vi har egentligen bara två öppnare områden att besöka. Även om vi får vara över ytan så är detta fortfarande Metro, där vi får ta oss genom trånga utrymmen med vår gasmask över vårt ansikte. Allt binds ihop med hjälp av ett järnvägsnät där vi får resa med ett koldrivet ånglok kallat Aurora – ett namn som såklart är hämtat från den romerska mytologins gryningsgudinna. När jag får blicka ut över de nedbrutna landskapen ombord på loket infinner sig en känsla av något stort, det skapar en sorts känsla av något episkt. 4A Games har målat upp en värld på ett väldigt bra sätt, och det hela känns trovärdigt då det målar upp en bild av hur Ryssland skulle kunna se ut efter att ha bombats sönder av kärnvapen.

Metro Exodus är skitigt och trasigt på ett bra sätt till utseendet, men när det kommer till själva koden är det såklart inte lika bra att saker och ting inte riktigt är som det ska. Vi kan samla på oss prylar som exempelvis låter oss göra förstahjälpenlådor, och det blir såklart extra intressant att söka efter dessa i alla möjliga hörn och kanter. Något som besudlar detta är att det är lätt att fastna här och var, vilket jag surt fick erfara när jag letade inne på ett utedass. Jag fastnade, på ett utedass. Det känns lite tragikomiskt i sammanhanget, och jag fick således börja om vid min senaste sparfil. Men, det är också buggit, fiender dyker upp ur tomma intet, kommer upp genom golvet och det rör sig om taskiga träffytor. Ibland agerar AIn oerhört smart, nästan lite för smart, och vid andra tillfällen står en riktigt svår fiende och tittar in i en vägg. Tyvärr är striderna i Metro Exodus inte särskilt underhållande, och jag blir aldrig sugen på att modifiera mina vapen även om möjligheten finns. Istället satsar jag allt på att göra förstahjälpenlådor, ammunition och en och annan granat.

Det är tydligt att 4A Games har velat göra väldigt mycket av Metro Exodus. Dialogerna är otroligt många, och den varierande kvalitén av röstskådespelare gör inte saken bättre. I många andra fall föredrar jag spel där karaktärerna pratar mycket, men det går nästan över styr här, och de har inte alltid något intressant att säga.

Precis som de tidigare två delarna har emellertid Metro Exodus en otroligt skön atmosfär, och det lever på den postapokalyptiska dystopin som Artyom och hans medsoldater är med om.

Recension: Digimon Story – Cyber Sleuth

Publicerad den av Marcus

Digimon Story: Cyber Sleuth kastar dig in i en värld som kolliderat med den digitala världen EDEN. Ta på dig baskern och hämta förstoringsglaset för här har vi ett flertal digitala mysterium att lösa.

Cyber Sleuth bjuder mig förmodligen på den roligaste underhållningen som jag fått av ett spel sedan Pokemon Röd kom ut 1996.

Det är så många Digimon-spel som lanserats under alla år där de totalt misslyckat leverera vad jag vill ha av ett spel baserat på varumärket, men äntligen har Bandai Namco Entertainment gett oss ett spel som inte är helt perfekt, men många aspekter jag velat se tidigare är implementerade i detta fantastiska spel att man nästan inte ens bryr sig om de upprepande elementen som får en att vilja skrika av ren frustration. Det finns över 200 Digimons att upptäcka i cybervärlden EDEN och du kan spendera hutlösa timmar inne i Digi Lab för att hitta kriterierna för att låsa upp nästa steg i utvecklingen på respektive Digimon eller varför inte hoppa in i din privata digitala ö för att låsa upp nya uppdrag eller mata dina Digimons? Jag har spenderat över 16 timmar enbart på att låsa upp Digimons och göra dem starka att jag knappt är igenom hälften av själva storyn vilket inte är något problem för mig – för jag njuter verkligen.

Ta det inte fel, huvudberättelsen är helt okej där du som Cybersleuth jobbar för en detektiv vid namn Kuremi Kyoko. Världen har kolliderat med Digimons värld och digitaliserat delar av Japan som orsakat ”EDEN Syndrome.” Det är ditt jobb som amatör-hacker/Cybersleuth att ta reda på vad det är som orsakar alla problem och hindra ondskefulla Digimons att ta över din värld. Men, det som får spelet att riktigt glänsa är just alla Digimons som går att utveckla och stridssystemet som är precis som det ska vara, simpel att förstå och turbaserat.

Du är limiterad till hur många eller vilka Digimons du kan ha i ditt party i början, men väldigt tidigt in i äventyret låser du upp mer minne och kan utöka din arsenal av kraftfullare Digimons. Varje strid med en Digimon ger dig en viss procent, när din procent har nått hundra kan du åka till Digi Lab och få ett ägg som blir just den Digimonen. När din Digimon nått en viss nivå kan den utvecklas till tre valfria Digimons, men ibland så måste man de-utveckla en Digimon för att den inte riktigt uppnådde nivån för den Digimon du ville utveckla och för att få ännu mera nivåer för att utveckla och….Det börjar bli komplicerat men du kommer förstå när du väl spelar.

Många dialoger i spelet har ett viss inslag av humor med referenser från andra spel så som Pokemon och Tekken, och man kan även se reklam från butiker I Japan som till exempel Mandarake och Tower Records som man även kan gå in till.

Musiken passar verkligen in i Digimon, den är väldigt industriell och digital och skapar en känsla av Cyberspace.

Det enda negativa jag kan säga är att du konstant får springa igenom upprepande ”dungeons” gång på gång genom spelet vilket kan bli ganska tjatigt, speciellt när det är i princip samma uppdrag du gör för att få upp din level som Cybersleuth.

Trots bristerna är det en riktigt underhållande rollspelsupplevelse.

Recension: Kingdom Hearts III

Publicerad den av Tommy

För 17 år sedan släppte Square Enix Kingdom Hearts till PlayStation 2, och blandningen av Final Fantasy och Disney var snudd på magisk. Nu, två konsolgenerationer senare, är det dags för seriens regelrätta tredje del.

Kingdom Hearts III dundrar igång med buller och brak, och i sina vackraste stunder ser det verkligen fantastiskt ut. Vi stöter på mängder av härliga karaktärer, och för besöka ett gäng olika Disney-världar, och det handlar verkligen om en atmosfärisk resa som blandar nostalgiska känslor från föregångarna samtidigt som jag har fått ett helt nytt äventyr. I den första världen får vi besöka Hercules, och den ger en skön försmak av vad som komma skall. När jag får slåss med Sora, Långben och Kalle Anka mot jättelika fiender känns det oerhört mäktigt, och det här är en upplevelse som bjuder både på action och adrenalin samt spänning och känslor.

Kingdom Hearts-serien har betydligt fler sidospår än utgåvor i huvudserien, och Kingdom Hearts III knyter ihop händelserna i alla dessa spel. Även om jag har tagit mig igenom Kingdom Hearts och dess uppföljare samt de flesta av sidospåren är berättelsen minst sagt förvirrande. Detta trots att vi kan kika igenom ett gäng sekvenser från tidigare spel hänger jag inte riktigt med, men lyckligtvis är det de olika härliga världarna som bjuder på den största behållningen.

Stridssystemet har fått sig en renovering, och dusterna flyter på som rinnande vatten. Vi har dessutom möjlighet att utföra mängder av specialare som får oss att tänka på rena nöjesfält. Vad sägs om att attackera fienderna med berg- och dalbanor, piratskepp eller snurrande tekoppar? Vi kan göra team-baserade attacker åt höger och vänster, och även om de känns smått överdrivna i mindre vanliga strider, så tillför de en hel del när vi väl behöver dem.

Kingdom Hearts III innehåller många och långa filmsekvenser. Jag har verkligen inte några problem med detta, men det är svårt att börja en spelomgång om man har en tid att passa. Många gånger blir jag stressad över att det är så långt mellan tillfällen där jag kan spara, vilket är väldigt synd – det här är ett spel som ska avnjutas i lugn och ro utan stress.

Kingdom Hearts III må vara snurrigt rent berättarmässigt, men det har en sådan härlig känsla, och de olika världarna är helt enkelt magiska. Det har en magisk atmosfär där musiken och den vackra ytan hjälper till att ta det till en extra höjd, och det är absolut ett spel jag kommer att ta mig igenom igen i framtiden.

Recension: V-Rally 4

Publicerad den av Tommy

V-Rally var en stor ikon till framförallt PlayStation när det släpptes under 1997, och drygt 20 år senare är det dags för seriens fjärde del.

V-Rally utvecklades av Eden Games, en hop av Atari-veteraner skapade en riktigt stark rallyserie som byggde på dess arkadiga känsla. När jag sätter mig med V-Rally 4 har jag ganska stora förväntningar, det var en spelserie som faktiskt gav mig mer än vad Colin McRae-serien gjorde under 90-talet, och Kylotonn Games har gett sig på den stora uppgiften att fightas med spel som Dirt 4.

V-Rally 4 är utvecklat av samma team som gav oss WRC 7, men det märks snabbt att de sneglat mycket på Codemasters Dirt 4 – men försökt ge oss en betydligt arkadigare ton. Vi hittar en hel del att göra, och det är i ”V-Rally Mode” som vi kan gotta ned oss i den mest matnyttiga biten. Här får vi förstås ta del av rally-race, men också rallycross och baja-racing. Det känns nästan som om de försökt kopiera Codemasters rally-spel, och jag tycker inte riktigt om att de inte försöker hålla sig till spelets rötter. Bilkörningen känns oprecis, den är helt klart sladdrig – speciellt när vi når de höga hastigheterna. Och det känns som att vi tar oss från 0-100km/h på nolltid, och även om det inte hade varit ett problem i sig, så fungerar det inte riktigt här, speciellt när det kommer till rallycross-delen som kräver så pass mycket vridningar. Det känns helt enkelt onaturligt, och även om de eftersträvar en arkadkänsla så blir det aldrig det flyt som jag skulle vilja se.

Jag kan ändå finna underhållning när jag kör rallylopp och hittar en hel del ljusglimtar när jag bränner gummi i rallycross, men det hela känns ganska intetsägande efter ett tag, och jag saknar den identitet som serien hade under 90-talet. Vi kan emellertid uppgradera våra bilar, och det är ett välkommet inslag i den här typen av rallyspel, även om jag inte hittar samma känsla som när jag uppgraderar mina bilar i Forza- eller Gran Turismo-spelen.

V-Rally 4 ser ändå bra ut, och ljudbilden är trevlig. Det finns helt klart snyggare spel på marknaden, men framförallt ljussättningen är riktigt bra. Kylotonn Games sätter oss dock i den amerikanska öknen, samtidigt som det känns som om underlaget är is när jag kör min bil framåt. Stundtals hittar jag emellertid underhållning i Klytonn Games rallyspel, men jag hade hoppats på något betydligt starkare från utvecklarna av WRC 7, och uppföljaren till en av mina favoritserier från 90-talet.

Recension: Yakuza Kiwami 2

Publicerad den av Tommy

Yakuza 2 levererade ett av de bästa spelminnena till PlayStation 2, och nu har Sega och Yakuza-studion släppt remaken som byggts med hjälp av Dragon Engine (som användes till Yakuza 6) och släppt spelet till PlayStation 4.

Efter de ödesdigra händelserna i Yakuza (1) hittar vi en sargad Tojo-klan. Medlemmar lämnar organisationen, kapital saknas och hela yakuza-klanen är i upplösningstillstånd. Kiryu Kazuma ämnar att ta hand om Haruka, den lilla flickan han möter i föregångaren, men som ni säkert förstår dras seriens protagonist snabbt in i hetluften.

Yakuza 2 var ett väldigt bra spel, med en fantastisk berättelse, starka karaktärer och levande städer. Den stenhårda, men rättvisa och Kiryu Kazuma är oerhört lätt att tycka om, och samtidigt som den seriösa tonen nästan alltid finns där i huvudberättelsen finner vi såklart en hel del roliga, sjuka och galna sidouppdrag att ta oss ann. Det handlar alltså inte om en upphottad remaster, utan en remake. Yakuza-studion har byggt om spelet från grunden med Dragon-motorn, och det är som dag och natt. Den som spelar originalet för första gången idag kommer garanterat att störa sig på de hopp som sker mellan varje del av staden, och bara att få uppleva äventyret med så oerhört få laddningssekvenser (förutom när vi hoppar mellan städer och större områden) är en fröjd i sig. Yakuza 2 var ett levande spel på sin tid, men Yakuza Kiwami 2 är något helt annat. Här får jag verkligen uppleva Kamurocho, och jag slukas upp av allt och alla som vistas i spelets värld.

Precis som tidigare spel i serien bjuds vi på en semiöppen värld där vi kan käka på restaurang (vilket även ger oss olika sorters erfarenhetspoäng), spela golf och springa till arkadhallen för att bland annat köra Virtua Fighter. Det är en lagom öppen värld, där det är lätt att fastna i olika sorters sidospår, samtidigt som jag hela tiden vill veta mer av det som huvudberättelsen har att erbjuda. Även om jag har spelat originalversionen, är minnet som bekant väldigt bra, men kort, samtidigt som min engelska inte var den allra bästa på den tiden. Filmsekvenserna är oerhört bra regisserade, liksom röstskådespelarna, och jag super verkligen in den atmosfär som hela paketet erbjuder. I Sotenbori blir vi exempelvis introducerade till minispelet Hostess Cabaret, och precis som i Yakuza 0 får vi vara med och sköta en hostess-klubb för att tjäna en extra hacka pengar.

Striderna har en central roll, och förutom att vi stöter på farligheter under diverse uppdrag möter vi mängder av busar på gatorna som bara skriker efter att få stryk. Vi kan plocka upp cyklar, vägkoner, skyltar, knivar, elpistoler och andra vapen som kan användas mot våra fiender, men det är Kazumas fightingegenskaper som hela tiden har störst fokus. Vi låser upp nya förmågor med hjälp av erfarenhetspoäng vi skramlar ihop, och kan bygga på vår arsenal av attacker ett bra tag innan vi når en fulländad stridsmaskin.


Minispelet clan creator återvänder i Yakuza Kiwami 2.

En av de mer intressanta nyheterna med Yakuza 2-remaken är att det innehåller en helt ny episod där vi får spela som Goro Majima. Sega förväntade sig nog aldrig att han skulle bli den fanfavorit han faktiskt blev i serien, och han är verkligen en klockren karaktär som fullkomlig skriker gangster.

Yakuza Kiwami 2 är ett av de allra bästa spelen i serien, och det bjuder på otroligt mycket spelkärlek. Segas Yakuza-studio är kanske deras största tillgång när det kommer till ren kvalité, och det är oerhört positivt att folk i väst äntligen börjar få upp ögonen för denna fantastiska spelserie.

Recension: Strange Brigade

Publicerad den av Tim

Året är 1930 och vi samlar våra kompisar för att dra till Egypten och panga på levande skelett.

Under 2015 släpptes Rebellions Zombie Army Trilogy, och Strange Brigade är den spirituell uppföljare till deras tre år gamla actionäventyr. Den här gången får vi besöka Egyten istället för ett nazityskland, och berättelsen nystas fram i form av matinéliknande sekvenser och händelser backas upp av en brittisk berättarröst – någon som verkligen inte tycker om katter.

Även om du kan ta dig igenom Strange Brigade på egen hand är det uppbyggt för upp till fyra spelare, och det blir såklart roligare om man väljer att samarbeta tillsammans med sina vänner. Tyvärr finns det inte någon möjlighet att spela tillsammans i soffan, något jag saknar i många av dagens spel, men vi kan i alla fall mötas upp med våra vänner över nätet. Om någon av dem faller offer för fienderna – som kommer i drivor – hamnar den berörda spelaren i en sarkofag, och vi kan då hjälpa dem tillbaka in i matchen igen.

Fokuset ligger på mindre pussel, och drivor och åter drivor av fiender. Skeletten fullkomligt forsar mot en, samtidigt som en och annan skorpionliknande fiende försöker göra livet surt för spelarna. De finns där som mer eller mindre kanonmat, och tyvärr är det inte särskilt stor fiendevariation. Vissa har lite mer skydd än andra, medan någon kommer med piratutstyrsel. De kastar spjut och slåss med svärd, och vi kan utlösa olika fällor för att mosa så många fiender som möjligt genom samma attack. Men samtidigt som vi får en ganska upprepande resa, är det ändå underhållande, och just lättillgängligheten gör att det blir en bra upplevelse så länge vi har någon eller några vänner att spela med. För att bryta av de actionpackade sekvenserna hittar vi också några hemligheter och pussel – som aldrig blir särskilt svåra. Samtidigt som jag skulle vilja ha lite mer utmaning när det kommer till spelets gåtor, sölar de aldrig ner tempot. Istället finns de där som ett litet andrum mellan striderna.

Den ostiga och karaktäristiska berättelsen är överdriven med flit. Humorn är stundtals riktigt härlig, och det ger den där lättsamma känslan som är perfekt för ett coop-spel. Vi hittar också referenser från gamla matinéfilmer, och vi har fyra olika karaktärer att välja mellan vilka alla bjuder på sina egna personligheter där dialogerna ter sig olika beroende på vilka brigadmedlemmar som är med i gänget.

De olika karaktärerna kommer dessutom med en del personliga fördelar, där någon exempelvis kan hitta gömda vägar som de andra inte kan ta sig genom. Detta gör mig nyfiken på att testa på de olika spelbara karaktärerna, och rent utseendemässigt är Strange Brigade trevligt att titta på. Stödet för HDR ger det lite mer sprakande färger, och Egypten är riktigt fint i Rebellions actionäventyr.

Vi har en del specialare att använda – i en ganska kort kampanj – och ett Horde-läge samt möjligheten att kämpa om åtråvärda platser på världens hi-score-lista. Det är en trevlig upplevelse tillsammans med ett gäng kompisar, samtidigt som det hade behövt vara vassare för att ge en fantastisk upplevelse för den ensamme spelaren. Strange Brigade bjuder i grund och botten på en rejäl dos action, med fällor och tricks att utnyttja, och vi får också några andrum i form av pussel och hemligheter. Rebellions actionfest kommer inte att lämna några djupare intryck som jag kommer att minnas om tio år, men ibland är det just denna lättsamma formel som jag, tillsammans med mina vänner, vill åt.

Recension: Divinity – Original Sin 2

Publicerad den av Tommy

Divinity: Original Sin bjöd på en fantastisk rollspelsupplevelse, och när uppföljaren lanserades till PC i fjol hoppades jag verkligen på att spelet skulle ta sig till konsol. När det sedan utannonserades var glädjen total, och den håller verkligen i sig när jag nu har det i mina händer.

Du behöver ingalunda ha spelat originalet för att kunna njuta av händelserna i Divinity: Original Sin II, men för oss som tagit del av Larian Studios föregångare hittar vi en hel del godsaker från det föregående äventyret. Äventyret utspelar sig efter händelserna i föregångaren, och magikällan ”source” har spridit sig genom världen, och jakten på personer som besitter dess krafter är inte nådig. Det märks direkt när vi tar våra första steg i världen, där det råder en form av ”häxjakt” på folk som har dess kraft, och vi får verkligen möjligheten att rollspela i detta stora rollspel.

Valet och skapandet av karaktärer ger inte bara möjligheten att skräddarsy deras utseende och förmågor i strid, utan vi kan också välja karaktärer som har helt olika bakgrundshistorier och personligheter. Detta ligger inte bara i periferin, utan har också stor betydelse för hur vissa personer kommer att bemöta dig, och det ger också ett härligt omspelarvärde. Personligen brukar jag alltid spela med snälla karaktärer, men här valde jag att skapa en arrogant prins, och använde mig ofta av dialogval som jag inte brukar välja – jag satte mig helt enkelt in i rollen som karaktären själv. Det hela ger ett sorts djup till berättelsen, och vi får helt enkelt inte allt skrivet på läppen. Precis som i originalet är också coop-möjligheterna en väldigt välkommen aspekt, och jag spelade tillsammans med en vän som satte sig i rollen som ett skelett från en främmande plats som inte är känd för omvärlden.

De turbaserade striderna bjuder på stora möjligheter när det kommer till taktik och strategier. Vi spelade på den tuffaste svårighetsgraden (även om vi inte valde permadöd), och farorna som lurar bakom vart och vartannat hörn satte många käppar i hjulet för oss. Vi kan kasta olja för att sedan sätta eld på olika områden, teleportera både fiender och medspelare, och samtidigt välja vilka karaktärer vi ska akta oss för samt ta ut först. Många av striderna var oerhört tuffa, och jag tappade räkningen över hur många gånger vi var tvungna att ladda en tidigare sparfil. Det blev emellertid aldrig enerverande, utan vi diskuterade tillvägagångssätt, provade nya infallsvinklar, och lyckades till slut även ta ner de allra svåraste fiendegrupperna. När elden inte stoppade motståndet kunde vi släcka den med vatten för att skapa dimma för att ta bort möjligheten för fiender med färdigheter som låter de attackera från ett längre avstånd, och när healing-magierna behövde återhämta sig framkallade vi en varelse som kunde läka våra sår. Det finns så många olika sätt att föra en strid på, och det är en ren fröjd när de svårare dusterna slutar i vinst.

Röstskådespelarna gör ett otroligt bra jobb, och tillsammans med berättelsen, musiken och den härliga designen trivs jag verkligen i världen där äventyret utspelar sig. Dialogerna är mångfacetterade, och världen är sprängfylld av intressanta karaktärer. Jag donerar pengar och föremål till försäljare, för att sedan få bättre priser och mer kosing för de föremål jag säljer till dem, och njuter av otroligt många av de dialoger som Original Sin 2 innehåller. Att de karaktärer vi väljer att skapa dessutom påverkar så mycket av spelets dialoger är rent av underbart, och Larian Studios har verkligen lyckats skapa ett fantastiskt rollspelsäventyr som levererar både i coop och för den som väljer att bege sig ut på resan ensam.

Videorecension: Shenmue (PS4, PC, Xbox One)

Publicerad den av Tommy

Igår publicerade vi recensionen för HD-versionen av Shenmue, och nu är det dags för videorecensionen.

Shenmue var fantastiskt när det släpptes till Dreamcast för 18 år sedan, med ett färgstarkt karaktärsgalleri, en blandning av äventyr, fighting och häng i arkadhallen.

Det var ett tag sedan alltså, och frågan är om det håller än idag?

Recension: Shenmue (PS4, Xbox One, PC)

Publicerad den av Tommy

Shenmue släpptes till Dreamcast för 18 år sedan, och nu får vi återigen besöka Yamanose, Dobuita och hamnen för att jaga efter Ryo Hazukis fars mördare.

När Shenmue lanserades till Segas konsol här i Europa under 2000 var det en fantastisk upplevelse som levererades med både hjärta och revolutionerande ingredienser som satte grunden till många av de spelupplevelser vi får ta del av idag. Här kommer spelvärlden till liv tack vare färgstarka karaktärer, och personligheter som lever sitt egna liv. Vi möter dem när de är på väg till jobbet på morgonen, snackar med Tom vid hans korvmoj, och värms av den omtanke som folket runtomkring Ryo Hazuki kommer med. Hushållerskan Ine-san är orolig när Ryo är ute sent på nätterna, och Nozomi vill inget annat än att vi ska hålla oss borta från de farliga gängen.

Samtidigt bjuder Shenmue på en mystisk, spännande berättelse där en röd tråd driver oss framåt. Berättelsen leder oss in på farlig mark, och det är många som försöker slå ihjäl vår hämndlystna huvudrollsinnehavare. Den dåvarande Sega-producenten Yu Suzuki drog nytta av många av hans tidigare spel under skapandet av detta äventyr, och när det kommer till striderna märks det klart och tydligt att han använt sig av sina erfarenheter med Virtua Fighter. Här får vi emellertid slåss mot flera motståndare samtidigt, och vi har en hel drös attacker och rörelser till vårt förfogande. Dessutom kan vi hitta rullar med instruktioner som gör att vi lär oss nya färdigheter, och vi kan även lära oss tekniker av spelvärldens invånare. Det gör striderna spännande, även om kontrollen lämnar en del att önska – speciellt då Ryo omringas av flera fiender samtidigt. Knappkombinationen ”bak-fram plus fyrkant och X” blir ordentlig bökig när vi inte ser Ryo i profil, men striderna blir aldrig frustrerande, utan de är fortfarande intressanta och bjuder på en skön dos spelunderhållning.

Det är ändå atmosfären och upplevelsen som gör att Shenmue är ett fantastiskt spel även år 2018. Dygnen rör sig i takt med klockan som hela tiden är synlig uppe i det högra hörnet, och vädret skiftar från dag till dag där snön faller tätare ju närmare vi kommer julafton. De färgstarka karaktärerna, och den värld som Suzuki byggt upp med sitt team är svårslagen än idag, och här levererar både den röda tråden och sidosysslorna. Vi får köra truck, leta efter sjömän, slåss mot gängmedlemmar, besöka arkadhallen och spela klassiker som Space Harrier och Hang On samtidigt som vi kan kasta pil eller stå och lägga pengar i automater för att få leksaker i de klassiska kapslarna som jag kommer ihåg från barndomen. Dessutom besöker vi de skumma barkvarteren under natten, och miljöerna är verkligen välkomponerade och känns inte bara som någon tråkig kuliss. Vi kan prata med alla som lever i den här världen, och alla karaktärer är försedda med röstskådespelare.

Av någon underlig anledning måste man trycka ned höger styrspak för att gaffeltrucken ska gå i maxfart.

Grafiken talar förstås om tidigare konsolgenerationer, det är inte någon remake eller ens en remaster, utan en HD-version av en klassiker. Färgerna är emellertid bättre, men samtidigt är animationerna stela idag, och det har dessutom letat sig in en del buggar när det kommer till ljudeffekterna. En sådan sak som att väckarklockan inte alltid låter när den ringer på morgonen må låta som en liten sak, men det stör den härliga atmosfären, och ibland när man avslutar en dialog kommer något konstigt, knäppande ljud. Problemen finns där ganska ofta, och även om det inte förstör spelet på långa vägar är det ändå en detalj som gör att helhetsintrycket blir lite lidande. Dessutom är många av de engelska röstskådespelarna under all kritik, men lyckligtvis kan vi välja att spela med japanskt tal och engelska undertexter. Detta är emellertid en av några få nyheter i HD-utgåvan som även fått en renovering när det kommer till spelets menyer, och vi kan välja mellan att spela i widescreen eller det klassiska 4:3 (som även alla filmsekvenser visas i oavsett vad vi väljer).

Trots att Shenmue brister när det kommer till kontroll, röstskådespelare samt de ljudeffektsbuggar som letat sig in, är det ett riktigt bra äventyr även idag. Atmosfären backas upp av fantastisk musik, där en levande semi-öppen värld ger så mycket mer än många av de stora öppna, men tomma världar som levereras idag.


Fotnot: Shenmue I & II inkluderar seriens två spel, och vi återkommer senare med en recension av Shenmue II.

Videorecension: Adventure Time – Pirates of the Enchiridion

Publicerad den av Tommy

Adventure Time: Pirates of the Enchiridion – ett spel baserat på en barnserie från Cartoon Network tänkte jag som aldrig sett serien. Men, vilken skön humor det har. Fördomar är till för att krossas, och det nya rollspelet från Climax Studios bjuder på en hel del härlig humor och trots en del brister får det mig definitivt att vilja se serien på Netflix.

Äventyret kommer med en semi-öppen värld, där Finn ”the Human” och Jake ”the Dog” vaknar upp ute på vattnet, och det blir snart varse om att landet Ooo blivit översvämmat. Oh, shoot!

Adventure Time: Pirates of the Enchiridion finns tillgängligt till PlayStation 4, Nintendo Switch, Xbox One samt PC, och nedan ser ni undertecknads videorecension.