Recension: Nioh 2

Publicerad den av Tommy

Team Ninja gav oss en fantastisk SoulsBourne-upplevelse med Nioh, och nu är tvåan här.  Det är lika oförlåtande som belönande, och räkna med att dö otaliga gånger innan äventyret är slut.

Jag föll för genren redan när Demon’s Souls släpptes som en ganska nischad upplevelse innan det hela tog ordentlig fart i och med Dark Souls, och när Nioh lanserades var jag fast direkt. Vi fick besöka ett japan under 1600-talet och greppa kontrollen över William Adams och bege oss ut på monsterslakt (vi blev såklart även slaktade av monstren). Nioh 2 utspelar sig emellertid före originalet och året är 1555, och denna gång får vi skapa en alldeles egen karaktär. Vi har mängder av valmöjligheter när det kommer till att ändra karaktärens utseende och först efter en halvtimme känner jag mig nöjd med min protagonist.

Mycket är sig likt, Nioh 2 behåller många av de ingredienser som fanns med i föregångaren både när det kommer till den spelmässiga biten och rent designmässigt. Grafiken känns nästintill identisk, men med mina goda minnen av originalet gör det inte särskilt mycket.  Vanliga fiender kan utgöra ett stort hot, speciellt om de mindre monstren och människorna attackerar mig samtidigt som en stor bjässe hoppar på mig som spelare med ett stort spjut. Det är emellertid de stora, maffiga bossarna som bjuder på den allra största utmaningen, och svordomarna har flugit som spön i backen samtidigt som timmarna går och jag nöter in deras attacker och rörelsemönster i mitt minne.

Bossarna är verkligen spännande, och förtvivlan förväxlas med förhoppningar. Jag lär mig att en viss attack från berörda boss är bättre att blockera än att kasta sig undan som jag gjort under de ~20 andra försöken, och jag kommer hela tiden närmare och närmare slutet på dess livmätare under mina mängder av försök. Vi måste helt enkelt inse att vi kommer att dö – många, många gånger. Vår protagonist är också halvt en människa och halvt en yokai – ett övernaturligt monster från den japanska kulturen. Detta gör att vi kan förvandla oss till en demon under en kortare period efter att en mätare fyllts på. Dessa kommer till stor nytta under de allra svåraste striderna, och när vi befinner oss i mänsklig form kan vi även använda oss av vissa yokai-attacker. När det kommer ett rött ljus från en fiende innebär det att denne kommer att utföra en riktigt stark specialattack, men lyckas vi då slå till denna med en så kallad ”burst attack” avbryts fiendens manöver och då ryker även en hel del av dess uthållighet.

Vi kan förstås levla upp vår karaktär, och förutom att vi kan får mer hälsa så kan vi också utöka färdigheterna med de vapen vi använder. Det gör att vi kan göra mer skada och få olika kombinationer som gör att striderna kan bli lite, lite mer fördelaktiga. När det gäller skydd och attack är det emellertid vår utrustning som är a och o, och det enklaste sättet att bygga upp vår arsenal är att möta andra spelares vålnader. Går vi fram till deras gravar kan vi ställas mot dem och när de är besegrade så släpper de ofta ifrån sig vapen och annan utrustning. Dessutom kan vi plocka med oss en datorstyrd version av andra spelares karaktärer (mot betalning av ett visst föremål), och även om de inte utgör särskilt mycket skada, så fångar de fiendernas uppmärksamhet vilket kommer väl till pass i svåra strider.

Nioh 2 är ett väldigt bra spel samtidigt som det prövar tålamodet ordentligt. Belöningen blir emellertid total när jag väl lyckas ta ner en stor, stark boss som dödat mig otaliga gånger under flera timmar. Det är också riktigt beroendeframkallande att försöka hitta ny, starkare utrustning och bli lite, lite starkare och mer motståndskraftig. Nioh 2 är verkligen en värdig uppföljare även om mycket är sig likt från dess föregångare.

Recension: Warriors Orochi 4 Ultimate

Publicerad den av Tommy

Warriors Orochi 4 släpptes under 2018 och nu levereras den ”ultimata” versionen med mer av det goda.

Omega Force är verkligen mästare när det kommer till Musou-spel, där vi får kasta oss ut på stridsfältet och slåss mot tusentals fiender under en och samma strid. Det handlar emellertid mest om att ta ut fiendens olika officerare, medan de vanliga soldaterna mestadels används för att fylla på olika sorters mätare som gör att vi kan utdela starkare och förödande attacker.

Berättelsen är mest något som ger oss en ursäkt till att få slåss mot stora horder av fiender, och den här gången har de blandat in gudar som Odin och Zeus. Efter att vi tagit oss igenom en strid för första gången (de går precis som vanligt att spela om dem hur många gånger som vi behagar) får vi också tillgång till ett gäng nya spelbara karaktärer, och Ultimate-versionen bjuder också på några nya ansikten som Ryu Hayabusa och Hades. När vi samlat på oss alla spelbara karaktärer kan vi vraka och välja bland över 100 stycken stridskämpar.

När vi beger oss ut i strid kan vi ta med oss tre stycken karaktärer som vi kan växla mellan, och varje kamp har också tre utvalda karaktärer som ger oss ett regn av erfarenhetspoäng när vi dödar fiender om vi använder några av dessa kämpar i striden. Denna gång kan vi också använda oss av magi, och även om det inte förändrar hela spelupplägget är det ett trevligt tillskott.

Warriors Orochi 4 har också ett beroendeframkallande system där vi utvecklar karaktärerna och deras vapen. När de går upp i level blir de starkare i vanlig ordning, och vi får också mängder av vapen som vi sedan kan uppgradera med olika attribut. Karaktärerna får också poäng som vi bland annat kan använda till att ge de mer hälsa, styrka och starkare magier. Dessutom kan vi uppgradera lägret och detta påverkar samtliga karaktärer på ett positivt sätt.

De grafiska aspekterna har inte mycket att skryta med annat än att väldigt många karaktärer kan fylla skärmen samtidigt utan att bilden hackar (testet är gjort på PlayStation 4 Pro) allt för mycket. Animationerna kan se riktigt stela ut på sina håll, och stridsfälten är inte särskilt intressanta rent designmässigt.

Förutom att Ultimate-utgåvan bjuder på fler karaktärer så inkluderas också nya sidouppdrag och ett Infinity-läge som är precis som det låter som. För oss som gillar genren är det riktigt underhållande, och timmarna flyger iväg när jag uppgraderar karaktärer, höjer svårighetsgraden (normal-läget är lite väl enkelt) och deltar i mängder av strider. Warriors Orochi 4 Ultimate lär inte omvända någon som inte redan är intresserad av Musou-spel, men för den redan invigde är det riktigt härligt, och det är även en bra startpunkt för den som är intresserad av att prova på genren för första gången.

Recension: Oninaki

Publicerad den av Tommy

Square Enix rollspelsstudio Tokyo RPG Factory har gett oss Lost Sphear och I Am Setsuna, två spel som fokuserar på den klassiska skolans japanska rollspel. Nu är utvecklarna aktuella med Oninaki och det handlar om ett mer actionbetonat äventyr.

Spelaren tar rollen som Kagachi, en Watcher som hjälper förlorade själar – folk som dött – att ta sig över till den andra sidan för att de sedan ska kunna återfödas. För att göra detta behöver protagonisten och hans medarbetare lösa en hel del problem som de döda har lämnat efter sig i livet, och det resulterar ofta i att vi får bege oss ut på farliga marker där monster lurar.

Striderna är riktigt intressanta och vi får hjälp av diverse demoner som kommer med en hel del specialkrafter. Vi kan plocka med oss fyra stycken demoner och växla mellan dessa när det vankas motstånd, även om vi får möjlighet att ta hjälp av fler demoner än så. Vissa är snabba, andra låter oss attackera från avstånd och vissa är riktigt starka men betydligt långsammare. Ju oftare en demon används, desto mer kan denne utvecklas, och vi får snart tillgång till en hel drös av olika specialattacker och fördelar. När det väl är dags för bosstrider kan vi stöta på ganska rejält med utmaning om vi inte lyckas använda rätt taktik. Och det är också detta som gör det intressant och underhållande, där vi inte bara får hamra på knapparna för att komma segrande ur vissa strider.

Problemet är att karaktärerna är väldigt platta och det är aldrig berättelsen som håller mig kvar. Tokyo RPG Factory försöker plocka fram våra känslor, men trots att berättelsen kretsar kring död lyckas de aldrig få mig att känna någonting för spelets karaktärer. Vi får också veta mer om de demoner som vi slåss med, men storyn som målas upp känns bara som en påklistrad kuliss.

Det är synd att berättelsen är så pass intetsägande, och att karaktärerna aldrig känns spännande, men striderna är verkligen underhållande och jag grottar ned mig i att uppgradera vapen och dylikt samtidigt som jag återbesöker platser för att kunna utveckla hela min arsenal av demoner. Så länge som jag får bege mig ut i strid är Oninaki emellertid ett bra, beroendeframkallande spel.

Recension: Zanki Zero – Last Beginning

Publicerad den av Manuel

Spretigt, spännande och spektakulärt.

När jag först tog på mig an att recensera Zanki Zero: Last Beginning visste jag inte vad det var jag gett mig in på. Nu i efterhand känns det som att jag bevittnat något skapat av utomjordingar, upptäckt en ny art av speldjuret. Jag vet inte riktigt hur jag till fullo ska kunna beskriva detta spel i textform, det är nämligen MYCKET som behöver sägas, jag lovar dock att göra mitt bästa.

Vad är Zanki Zero: Last Beginning?
Zanki Zero är utvecklat av Spike Chunsoft, studion bakom spelserien Danganronpa, en spelserie jag inte själv spelat men som har ett rykte om sig att vara rätt annorlunda. Spike Chunsoft verkar i alla fall inte vara rädda för att ta ut svängarna, det märks inte minst i Zanki Zero. Låt mig återigen poängtera att Zanki Zero är MYCKET! Jag ser framför mig hur utvecklarna samlats för att spotta idéer, skrivit upp dem på en whiteboard och sedan inte suddat något utan tagit med allt. Att artbestämma detta spel är inte lätt men det grundar sig i JRPG-genren med inslag av Visual Novel-element, framför allt i hur berättandet är utformat. Spelet är indelat i kapitel och i varje kapitel utforskar man en dungeon och dräper en boss i sann Dungeon-crawler-anda. Utanför dessa dungeons har man sin hemmabas där man kan laga mat, sova och gå på toa (dina karaktärer behöver uträtta dessa behov för att inte må dåligt eller i värsta fall dö), man kan också crafta utrustning och uppgradera själva basen. Base building och survival, check! Som om inte allt detta vore nog är det dessutom rätt jäkla läskigt när man går runt i de olika Dungeons så man kan definitivt lägga in skräckgenren i mixen. Zanki Zero är högt och lågt, vitt och brett och stundtals funkar det, stundtals är det så spretigt att jag frågar mig vad det är jag håller på med.

Vad handlar det om?
Du spelar som de åtta sista människorna i en post-apokalyptisk värld. I varje kapitel får du styra en ny överlevare, utforska en bana kopplad till dem och på så sätt få reda på mer om deras bakgrund. Samtidigt löper huvudstoryn, att ta reda på vad som hänt världen och varför just dessa åtta är kvar, i en väl avvägd takt. Genom de olika banorna guidas vi av två tecknade maskotar, Sho och Mirai, som dyker upp på utplacerade tjock-tv apparater runt om i världen. Genom deras tv-show “Extend TV” får man reda på sina uppdrag samt delges tillbakablickar i karaktärernas tidigare liv. Spelets stora vinning är dess berättelse och berättande. Berättandet är väl utformat, jag får precis tillräckligt mycket information och spännande vändningar efter varje kapitel att jag bara måste spela lite till. Jag vill veta hur dessa personer är kopplade till varandra. Vilka var de innan världen gick under? Hur kommer det gå för dem? Jag känner ett konstant sug efter att få reda på mer om våra huvudkaraktärer, trots att de är väldigt inrutade, klassiska japanska stereotyper. När det kommer till de kvinnliga karaktärerna kan jag dock inte låta bli att sucka. Jag blir till exempel lite trött när en av karaktärerna presenterar sig själv som “tjejen med barnbärarhöfter”. Jag förstår att manusförfattarna försöker vara roliga men det går inte riktigt hem hos mig, det känns så otroligt kliché. Den känslan är genomgående vad gäller humorn i spelet. Det känns ofta som att våra guider Sho och Mirai drar skämt där mycket gått förlorat i översättningen, man tar bland annat vid flera tillfällen upp rätt tunga, svåra ämnen som till exempel våldtäkt, för att i nästa sekund dra ett extremt opassande sexskämt om det vi just bevittnat. Humor är såklart subjektivt men jag ser inte det roliga här.

Hur ser det ut och hur låter det?
Zanki Zero är inte på något sätt imponerande grafiskt, men det gör det som behövs. Designen på världen och banorna är både vacker och skrämmande öde. Till en början hade jag svårt för att alla dialoger och interaktioner mellan karaktärerna var i klassisk visual novel-stil där en karaktär och textruta dyker upp framför en bakgrund av stället du är på, men jag vande mig ganska snabbt vid formatet och kom att tycka om det mot slutet av min genomspelning. En rolig touch i designen är att allt du plockar upp på dina äventyr, utrustning, material etc. är pixlade sprites. En kul vinkning till gamla spel i jrpg-genren som är väl utförd. Något som däremot inte är väl utfört är ljud-design och musik. Efter en kvälls spelande kändes det som att jag hade hört alla musikspår fem gånger vardera. För mig är musiken otroligt viktig för att sätta rätt stämning i spelet jag spelar. När jag spelar Zanki Zero har musiken omvänd effekt, jag blir rykt ur upplevelsen på grund av att musiken är så enformig och oinspirerande. Sen har utvecklarna tyckt att det är en bra idé att lägga in utrop som “HEY!”, “AH!”, “OW!” så fort du råkar gå in i en vägg. Det i sig är ingen jättedålig idé men problemet är att du inte alltid kan se var du kan gå eller ej så du får höra dessa utrop konstant, vilket efter ett par timmar blir rätt tröttsamt. Jag tar Navi alla dagar i veckan före att behöva lyssna på fler “AH!” och “OW!”.

Vad tycker jag?
Ja, det är en bra fråga. Zanki Zero: Last Beginning är Frankensteins monster i spelform. En salig blandning mekaniker och system från en massa olika genrer, ihopsatta i ett och samma spel. Det är med skräckblandad förtjusning som jag måste säga att det funkar, inte alltid felfritt men för det mesta. Personligen tror jag att de tryckte in lite för många olika mekaniker och system i spelet, vissa delar, bland annat basbyggandet kändes ytligt och inte speciellt lockande att utföra. Å andra sidan har jag aldrig spelat något annat spel som Zanki Zero förut och det kanske är just på grund av alla dess olika delar. Det allra viktigaste är väl ändå att ha kul när man spelar och det måste jag säga att jag har med Zanki Zero. Så är du trött på generiska open-world-spel, trippel-A-skjutare och Battle Royale? Vill du ha något helt annat? Spela Zanki Zero: Last Beginning.

SpelPaus: Vi recenserar Days Gone

Publicerad den av Tommy

Sony och Bend Studio har släppt Days Gone – en zombieapokalyps där vi spelar som Deacon St. John som försöker ta reda på vad som hände hans fru när helvetet bröt löst.

Bend Studio avslöjade Days Gone under E3 2016 och nu bjuder open world-äventyret oss på en actionupplevelse som mestadels fokuserar på överlevnad – ammunition finns inte i överflöd och spelaren måste jobba hårt för att få tag i bättre vapen och förbättra motorcykeln – ett fortskaffningsmedel som visar sig vara oerhört viktigt.

Undertecknad har recenserat Days Gone på vår Youtube-kanal SpelPaus, och ni ser videorecensionen nedan.

Recension: Our World is Ended

Publicerad den av Mikael

På förhand var jag oerhört intresserad av Our World is Ended. Tankarna fördes till den fantastiska visuella novellen Steins Gate (läs gärna recensionen) och under det inledande partiet var jag verkligen fast och förväntansfull.

Our World is Ended har en riktigt härlig design, och när protagonisten Reiji håller en monolog av filosofisk karaktär om hur vi människor ser på vår värld känns det spännande. Frågor som om varje människas syn på världen är lika individuell som de själva ställs, och till slut väcks han från sina tankar av Yuno.

Reiji får en ordentlig kalldusch när Yuno häller en slush över honom, och här blåser plötsligt den härliga inledningen bort som vinden. Istället för att fokus ligger på världsliga frågor riktas fokus på Yunos (Reijis kvinnliga kollega) kropp, där karaktärerna diskuterar och kommenterar hennes utseende och former. Ord som ”tuttvapen” myntas och bilden zoomar in på utvalda delar av henne. Riktigt osmakligt, minst sagt, och denna inramning är tyvärr inte något som försvinner längre fram i berättelsen.

Hade de skalat bort de riktigt osmakliga momenten, som när karaktärer jämför kvinnors bröst, så hade det emellertid varit en ganska härlig story. Our World is Ended kretsar kring en japansk utvecklarstudio och i arbetsskaran hittar vi en stor klick färg även om det är ett klyshigt gäng det handlar om. Vi hittar karaktärer som ett riktigt genibarn, en snuskig VD, en svår goth-tjej och en skolflicka. Studion arbetar med AR samt VR, och de har tagit ett stort kliv när det kommer till de teknologiska framstegen inom dessa områden.

För det mesta rör det sig om en klassisk stil där vi klickar (det finns även ett auto-system) oss fram genom dialogvalen, men ibland får vi också vara med och påverka. Vid några tillfällen får vi helt enkelt möjlighet att välja vad Reiji ska säga, och alternativen glider fram på skärmen. Är spelaren för långsam står Reiji där tyst, och det är ett riktigt intressant inslag som jag hade velat se mer av.

Our World is Ended är obalanserat, där musiken, berättelsen och karaktärerna kan glimma till ordentligt emellanåt, men det hela svärtas ned av det osmakliga fokuset på kvinnokroppen. Fler än en gång har jag tänkt ”snälla, låt den här intressanta sekvensen fortskrida utan att den ska avbrytas av någon sunkig kommentar” och allt för ofta har jag blivit besviken. Äventyret har helt klart sina ljuspunkter, men i slutändan är det inte mer än en godkänd upplevelse.

Recension: Ghost Giant

Publicerad den av Tommy

I det PlayStation VR-exklusiva äventyret Ghost Giant beger vi oss till en mysig, fransk småstad och stiftar bekantskap med en drös färgfulla karaktärer och får följa med på en otroligt mysig resa.

Den Göteborgsbaserade studion Zoink Games har gett oss spel som Flipping Death samt Stick it to the Man, och med Ghost Giant tar de med oss på deras första PlayStation VR-äventyr. Här bjuds vi på en underbar berättelse skapad av Sara B. Elfgren och det handlar om en bitterljuv historia som griper tag i mig från första stund. Den lilla kattpojken Louis sitter och gråter vid vattnet i en skog och det blir snabbt tydligt att han har fått alldeles för tunga bördor på sina axlar. Då hans mamma är sjuk får han ta hand om deras bondgård på egen hand samtidigt som han brottas med jobbiga tankar. När han upptäcker själva spelaren som får rollen som ett stort spöke blir han dock livrädd och springer för livet.

Han förstår emellertid snart att spöket vill honom väl, och det hela gestaltas genom spökets armar som vi styr med två stycken PlayStation Move-kontroller. Vi följer snart med till bondgården där Louis bor och vi kan slita loss dörrar, solrosor och både dra i och lyfta saker med våra digitala händer. Vissa prylar är viktigare än andra, och det känns som en modern tolkning av den gamla skolans peka-och-klicka-äventyr, och när vi får hjälpa den lilla elvaårig pojken att lyfta loss bilen som sitter fast börjar jag att skratta – han ska köra bilen själv in till stan.

VR-möjligheterna gör att vi får en otroligt stark närvaro och vi får stå eller sitta på samma ställe genom hela resan. Vi kan förstås vrida och vända på oss för att titta runtomkring, men vi når alltid alla prylar utan att behöva röra på benen. Och det händer något speciellt när jag plockar bort tak och väggar från hus, där jag hittar riktigt färgstarka karaktärer. Det målar upp sig små berättelser både här och var, och jag vill hela tiden ta reda på vad som händer härnäst – både vad gäller olika monologer och dialoger som karaktärerna för, men jag vill också följa med i den röda tråden, jag vill veta som kommer att hända. Olika pussel och berättelser avlöser varandra, och ofta hör de båda ihop. På en bro står ett gäng esteter som inte låter Louis gå förbi. Hur ska vi då få dem att röra på sig? Jo, vi målar helt enkelt en tavla som får dem att häpna och färgen får vi bland annat genom att plocka upp en pensel och mosa tomater. Ghost Giant är kreativt, roligt och underhållande hela vägen in till mål.

Vi hittar också lite sidopyssel som att vi ska kasta basketbollar i mer eller mindre gömda basketkorgar, men Ghost Giant handlar mer om själva upplevelsen än precision med PlayStation Move-kontrollerna. Medan karaktärerna och de små berättelserna i själva berättelsen är oerhört välskrivna gör också musiken och designen sitt för att sätta den rätta stämningen. Samtidigt som jag hela tiden vill veta vad som kommer att hända och vilka personligheter jag ska få stöta på, så är jag också oerhört nyfiken på vilken kuliss som ska måla upp sig härnäst. När jag väl kommer dit kan jag inte hålla mig utan sliter och drar i allt som går att ta på samtidigt som nya pussel blir synliga. Det finns hela tiden saker som får mig att vilja ta mig framåt samtidigt som jag njuter av det som händer just där och då.

Ghost Giant bjuder på en rejäl dos humor och det blandar glada, ljusa tillfällen med mer mörka situationer. Det är en riktigt fantastisk upplevelse, och när eftertexterna rullar efter ungefär fyra timmar är känslorna många och jag vet att jag kommer att återvända som jättespöket och besöka Louis snart igen. Det får mig också att hoppas på att Zoink Games fortsätter att släppa spel med starka karaktärer och fantastiska berättelser till PlayStatin VR – här visar studion att de är mästare på att skapa fantastiska VR-världar som jag bara vill kasta mig in i.

SpelPaus: Vi recenserar Ghost Giant

Publicerad den av Tommy

Ghost Giant är ett oerhört mysigt äventyr som släppts exklusivt till PlayStation VR.

Bakom produkten står svenska Zoink Games och spelaren tar kontrollen över ett stort spöke som hjälper en liten kattpojke i en värld som påminner om modeller som många av oss säkert har byggt någon gång i livet.

Charmen är total och nedan ser ni vår videorecension.

Videorecension: Nelke & the Legendary Alchemists – Ateliers of the New World

Publicerad den av Tommy

Atelier-serien startade under PlayStation 2-eran och sedan dess har vi fått en drös uppföljare. Nu ger Gust oss en rejäl spinoff – Nelke & the Legendary Alchemists: Ateliers of the New World.

Den här gången får spelaren ansvaret över en liten by och uppgiften att utveckla den till en stor stad. Samtidigt har alkemin som vanligt en betydande roll i rollspelsäventyret när vi bygger upp samhället.

Undertecknad har videorecenserat Nelke & the Legendary Alchemists: Ateliers of the New World på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Retrorecension: Star Wars Knights of the Old Republic – spelat med One X Enhanced-uppdateringen

Publicerad den av Marcus

Jag spelar sällan klart spel då jag tappar intresset när nutida titlar gång på gång upprepar samma uppdrag tills man spyr på det hela, och kastar skivan som en frisbee tills jag inte längre ser den och sedan fortsätter sin dag som om ingenting hade hänt.

Välkommen till Star Wars: Knights of the Old Republic, spelat med Xbox One X Enhanced-uppdateringen.

Jag skaffade både första och andra spelet i serien till den första Xboxen efter att jag hört massvis av goda saker om titlarna och dess story. Självfallet började jag med det första – Knights of the Old Republic.

Knights of the Old Republic utspelar sig 4000 år innan de första tre filmerna. Republiken är under attack av Sith-ledaren Darth Malak, en Jedi som föll för den mörka sidans frestelser och gick emot Jedi-rådet under Mandalorian-kriget. Du som spelare skulpterar din karaktär som du vill eller väljer färdiga alternativ som faktiskt gör rätt saker för en gångs skull. Du och ditt följeslag på två andra karaktärer styr du genom realtidsbaserade strider genom valda attacker från stridsmenyn. Ett system jag trodde skulle vara irriterande, men i själva verket var det något som föll mig i tycke ganska snabbt, väldigt användarvänligt system som både nya och veteraner skulle trivas med.

Du börjar spelet på Endar Spire som är under attack av Darth Malak och ditt första uppdrag blir att fly skeppet genom att ta en flyktkapsel där Carth Onasi väntar. Ta farväl av Endar Spire för detta är första och sista gången du får se denna fantastiska Hammerhead Cruiser innan den exploderar i tusen miljoner bitar. Du landar på Taris – en planet med världskänd öl och Swoop Racing. Din uppgift på denna nedgångna planet är att hitta Republikens viktigaste Jedi, Bastila Shan.

Röstskådespeleriet är av A+-kvalité och varje gång man får följa en sekvens av dialog så vill man inte skippa den då allt snack i detta äventyr presenteras med röster, vilket i dagens läge är väldigt ovanligt. Alla språk från filmerna finns med i spelet, så även Twi’lek och även Jawas som pratar i sitt språk. Helt underbart!

Musiken är fantastisk och Jeremy Soule gjorde ett fantastiskt jobb med att fånga Star Wars-känslan ifrån filmerna.

Knights of the Old Republic har en otrolig handling med väldigt intressanta karaktärer och ett upplägg som imponerar med ett djupt och varierande uppgraderingssystem för vapen och karaktärer. Du kan själv välja vilka förmågor du vill ha för att ta dig igenom spelet, och jag valde Scoundrel vilket är en smugglare som kan smyga sig förbi strider. Detta gjorde att mina förmågor hade fokus på just detta, till exempel.

Det som gör spelupplevelsen så fantastisk är att dina handlingar påverkar hur du ser spelet utvecklas, väljer du onda alternativ får du Dark Side-poäng och väljer du goda alternativ så får du Light Side-poäng. Beroende på vad du väljer påverkas dialogerna med Bastila och övriga, icke spelbara karaktärer. Ett stort tips är att inte hota ägaren till en butik, då jag exempelvis inte längre kan köpa saker ifrån en affär på Tatooine eller besöka en viss planet.

Är du ute efter ett Star Wars-spel där du får använda Lightsabers? Är du ute efter att använda Force-krafter och övertala andra att de borde betala dig för att hjälpa dig? Då är detta spelet för dig! Jag hade otroligt roligt, och plot-twisterna är ‘spot on.’ Jag körde spelet helt ‘blind’ – det vill säga utan några hjälpmedel eller tidigare erfarenheter och jag är såld. Knights of the Old Republic är helt klart bästa Star Wars-spelet jag har spelat.