Recension: Pikmin 4

Kapten Olimar kraschar återigen på den jordliknande planeten PNF-404 och skickar ut en SOS-signal som når räddningsteamet The Rescue Corps. Problemet är bara att även den besättningen kraschar ned på planeten och allt ansvar läggs istället på nybörjarens axlar – det vill säga spelaren som får skapa sin egna äventyrare i Pikmin 4.

Vi får förstås inte bara i uppgift att rädda Olimar, utan även räddningsteamet, och till vår hjälp har vi förstås söta Pikmins när vi ställs mot lika sockersöta fiender. Våra slagsmålshjältar och byggare kommer i ett gäng olika former och färger, där den klassiska röda tål eld och den gula har inte något emot fiender som blixtrar och kan slå sönder elstängsel. En av de nya varelserna är en is-Pikmin som inte bara kan frysa fiender utan även göra en ordentlig isbana av vattendrag. Det gör att även andra Pikmin-varelser utöver den vattenbaserade, blåa, kan ta sig vidare i jakten på skatter och personer som är rymdskeppsbrutna.

Fortsätt läsa Recension: Pikmin 4

Recension: Master Detective Archives – Rain Code

Master Detective Archives: Rain Code är ett härligt japanskt deckaräventyr där vi får lösa mordfall på ett högst spektakulärt vis, och vi känner igen en mängd olika aspekter från utvecklarnas fantastiska Danganronpa.

Härlig japansk galenskap, mystisk spänning och ett färgstarkt karaktärsgalleri är några av Rain Codes ingredienser, och galenskaperna börjar redan vid huvudkaraktärens namn – Yuma Kokohead. Protagonisten vaknar upp utan något minne – en högst klassisk ingrediens, men som ger en extra tyngd i Yumas ifrågasättande kring vem han egentligen är. Förvirrad befinner han sig på en tågstation, men huvudrollsinnehavaren hittar emellertid ett brev från World Detective Organization som leder oss in på ett tåg som ska ta honom till Kanai Ward – ett samhälle som styrs med järnhand av det mörka och mystiska företaget Amaterasu Corporation.

Fortsätt läsa Recension: Master Detective Archives – Rain Code

Recension: Aliens – Dark Descent

Aliens: Dark Descent använder sig av Xcom-konceptet samtidigt som vi får skräcken från Aliens-filmerna. Det rör sig i väggarna och de starka, snabba xenomorph-utomjordingarna gör allt för att släcka mina soldaters liv.

Tindalos Interactive är utvecklarna bakom Battlefleet Gothic: Armada-serien – titlarna som utspelar sig i Warhammer 40K-universumet – samt Stellar Impact och nu ger de sig alltså på Aliens-varumärket. Ett mindre team soldater ställs emot ordentliga faror samtidigt som de blir starkare och kan specialisera sig inom olika klasser efter varje uppdrag. Om de överlever de tuffa farorna vill säga, för om någon dör är den karaktären borta för alltid. Men, då kan vi även ta hjälp av laboratoriet för att ta fram ny utrustning och samtidigt passa på att andas en stund.

Fortsätt läsa Recension: Aliens – Dark Descent

Recension: Resident Evil 4

När Resident Evil 4 släpptes till Gamecube förändrade Capcom hur vi spelar tredjepersonsskjutare idag. Vi fick följa med Leon Scott Kennedy när han gav sig ut för att leta efter Ashley, presidentens dotter och nu får vi återigen uppleva äventyret – men med förbättringar och förändringar som byggts med hjälp av samma grafikmotor som användes till Resident Evil Village.

Även om de tre första spelen i Resident Evil-serien både kritikerrosades och sålde bra, så var Capcom besvikna på försäljningssiffrorna för remaken av det första spelet som släpptes till Gamecube under 2002. När studion sedan levererade en mer actionpackad spelupplevelse – Resident Evil 4 – så slog det inte bara försäljningsrekord, det blev ett av de mest älskade spelen i serien och vann flertalet ‘Game of the Year’-priser.

Fortsätt läsa Recension: Resident Evil 4

Recension: Like a Dragon: Ishin

Nu får äntligen vi västerlänningar chansen att sätta tänderna i Like a Dragon: Ishin i och med denna purfärska remake. Originalet släpptes till PlayStation 4 (och även PlayStation 3) i Japan vid konsolens lansering, och vi får följa Sakamoto Ryoma under 1800-talets sena Edo-period.

Ishin är en spinoff från Yakuza-serien som numera går under namnet Like a Dragon och äventyret utspelar sig i en tid av oro och kaos där västerländska skepp tagit sig in till kajen, samtidigt som grupperingar samlas kring kejsaren som har för avsikt att ta över makten från shogunatet. Även om det är Ryoma som ställer sig som huvudkaraktär så är det samma person som vi har fått lära känna genom de tidigare Yakuza-spelen – Kiryu Kazuma – som har protgaonistrollen. Vi som spelat tidigare spel känner igen en stor dos av de personligheter och karaktärer som är med i denna spinoff, bland annat favoriten Goro Majima, och även om det är en nyversion av ett spel från 2014 så känns det nytt och fräscht att få uppleva en berättelse som utspelar sig i ett Japan under 1800-talet.

Fortsätt läsa Recension: Like a Dragon: Ishin

Recension: Forspoken

Protagonisten Frey Holland fick inte någon enkel start på livet då hon övergavs som liten bebis. Hon lämnades under en tunnel i Manhattan och efter ett misslyckat bilrån för mycket ställs hon inför rätta. Lyckligtvis får hon en sista chans att klara sig från fängelsets cell, men efter ett bråk med ett gäng som tvingar henne att stjäla bilar, börjar en jakt genom staden och till slut lyckas hon ta sig till den övergivna byggnaden som är hennes hem. När hon sitter på en neonskylt i staden och tänker över sin livssituation ser hon ett pråligt armband, och snart börjar äventyret – i ett helt annat universum.

Armbandet sitter nu på hennes arm, och hon kämpar för att få bort det när det plötsligt börjar prata med henne. Det gör henne såklart ännu mera förvirrad, samtidigt som en främmande värld målas upp för henne, komplett med eldsprutande drakar, magi och ett mörkt hot som dödar alla människor och djur i sin väg. Världen hon har kommit till heter Athia och det blir tydligt att det varit en plats fylld av liv.

Frey blir minst sagt överraskad när hon ställs mot monster som hon lyckas döda med hjälp av magi, och under inledningen får vi tillgång till en begränsad mängd färdigheter, men under resans gång får möjlighet att utnyttja en hel uppsjö av nya magier och förmågor. Vi kan snabbt byta arsenal av magi genom att hålla in de översta axelknapparna, samtidigt som tiden näst intill stannar upp, och förutom att skicka dödande projektiler mot fienderna så kan vi också använda oss av supportmagier. När vi väl kastar magierna så fungerar det nästan som en tredjepersonsskjutare, och när vi fått fienden på fall kan vi kuta fram och göra en riktigt stark attack med hjälp av det levande armbandet.

Fortsätt läsa Recension: Forspoken

Recension: Crisis Core – Final Fantasy VII Reunion

Final Fantasy VII tog världen med storm och det var också med det spelet som rollspelsserien gjorde ordentlig entré i Europa. Under 2007 släpptes prologen Crisis Core: Final Fantasy VII till PlayStation Portable (PSP) och nu får vi tal del av en remaster som bjuder på betydligt mer än bara högre upplösning.

Crisis Core startar sju år innan händelserna i originaläventyret Final Fantasy VII och spelaren tar rollen som Zack Fair – en soldat i Shinra-organisationens privata armé Soldier där även Sephiroth – den stora antagonisten i originaläventyret – ingår. Här är emellertid Sephiroth på protagonistens sida och tillsammans ställs de mot Genesis som brutit sig loss från organisationen. Efter en actionladdad filmsekvens startar äventyret emellertid snart med att vi får slåss mot Wutai-klanen och mystiken tätnar när vår mentor Angeal Hewley försvinner spårlöst.

Fortsätt läsa Recension: Crisis Core – Final Fantasy VII Reunion

Recension: The Callisto Protocol

Glen Schofields rykte växte sig allt starkare när han var med och skapade Dead Space hos Visceral Games och med The Callisto Protocol återbesöker han scifi-skräckgenren tillsammans med sitt nya team Striking Distance Studios.

Året är 2320 och protagonisten Jacob Lee (Josh Duhamel) och hans partner transporterar varor i rymden och de får sitt livs chans när de ska leverera en last mellan Jupiters månar Callisto och Europa. När skeppet sätter kurs mot Europa attackeras de av terrororganisationen Outer Way och efter en riktigt kraftfull sekvens kraschlandar de på Callisto igen där både Jacob och Outer Ways ledare tas tillfånga av Black Iron Prisons vakter. Men varför blir Jacob egentligen fängslad utan rättegång? Det undrar han också.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Här efter går det snabbt, de flesta av fängelsets interner har smittats av en mystisk sjukdom som gör att de muteras till skräckinjagande monster, och Jacob får hjälp av en av fångarna att rymma. Och på varsitt håll försöker de hjälpa varandra att ta sig därifrån.

Fortsätt läsa Recension: The Callisto Protocol

Recension: Mario + Rabbids Sparks of Hope

Ubiosft levererar inte ett vanligt taktiskt rollspel utan ett färgsprakande äventyr full av Mario-charm.

Mario + Rabbids Sparks of Hope är min första bekantskap med den här serien som startade med Mario + Rabbids Kingdom som släpptes till Nintendo Switch under 2017. Äventyret börjar i en humoristisk, solig och färgglad ton där Mario, Princess Peach och Luigi umgås med de tokiga Rabbids-karaktärerna som såklart har ett bus i bakfickan. Snart gör dock den onda varelsen Cursa livet surt för Mario-gänget och vi måste rensa världarna från den mörka geggan Darkmess.

Fortsätt läsa Recension: Mario + Rabbids Sparks of Hope

Recension: The Diofield Chronicle

Prisjägarna i förbandet Blue Fox strider för en hertigs räkning när ett politiskt krig letar sig ut på stridsfältet. Square Enix och Lancarse levererar ett rollspelsäventyr där striderna påminner mig om Final Fantasy Tactics i realtid.

Berättelsen kretsar kring ett krig om en värdefull naturresurs och världsbygget känns som en mix av fantasy, nutiden och medeltiden på samma gång. Men, när vi kliver ut på stridsfältet känns det som att det lika gärna skulle kunna vara en modern tolkning av tidigare nämnda Final Fantasy Tactics där det turbaserade striderna byts ut mot realtidsbataljer. Vi basar över fyra olika karaktärer på samma gång och kan exempelvis rida fram med en ryttare som rör sig snabbare och kan attackera flera fiender på samma gång och dra på sig ‘aggro’ (fiendens uppmärksamhet), medan min närstridskrigare kan ställa sig bakom fienden för att göra mer skada. Samtidigt står mina två magiker en bit ifrån, en vars högsta fokus är att hela gruppen medan den andra kastar svart magi på så många fiender det bara går.

Fortsätt läsa Recension: The Diofield Chronicle