Recension: The Callisto Protocol

Glen Schofields rykte växte sig allt starkare när han var med och skapade Dead Space hos Visceral Games och med The Callisto Protocol återbesöker han scifi-skräckgenren tillsammans med sitt nya team Striking Distance Studios.

Året är 2320 och protagonisten Jacob Lee (Josh Duhamel) och hans partner transporterar varor i rymden och de får sitt livs chans när de ska leverera en last mellan Jupiters månar Callisto och Europa. När skeppet sätter kurs mot Europa attackeras de av terrororganisationen Outer Way och efter en riktigt kraftfull sekvens kraschlandar de på Callisto igen där både Jacob och Outer Ways ledare tas tillfånga av Black Iron Prisons vakter. Men varför blir Jacob egentligen fängslad utan rättegång? Det undrar han också.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Här efter går det snabbt, de flesta av fängelsets interner har smittats av en mystisk sjukdom som gör att de muteras till skräckinjagande monster, och Jacob får hjälp av en av fångarna att rymma. Och på varsitt håll försöker de hjälpa varandra att ta sig därifrån.

Striderna är tunga och utmanande samtidigt som Jacob inte är någon mördarmaskin som Kratos i God of War, men inte heller lika försvarslös och utsatt som barnen i A Plague Tale. I klaustrofobiska utrymmen får vi slåss mot stenhårda monster och vi har en elbatong som vi kan mata ordentliga slag med samtidigt som vi behöver undvika fiendens attacker i högsta möjliga mån. Det gör vi med hjälp av styrspaken där vi lutar oss undan åt höger och vänster, men vi är fortfarande mitt uppe i fiendernas omfång. Det finns inte någon möjlighet att kasta sig undan för att få ett lämpligt avstånd till fienderna och det gör det hela läskigare samtidigt som vi kan slå av fienders lemmar som både armar och huvuden – samtidigt som de fortsätter att attackera oss.

The Callisto Protocol är ruskigt snyggt, och med hjälp av grafiken målar de upp riktigt skrämmande, klaustrofobiska miljöer. Överallt ligger utsmetat blod och döda, deformerade kroppar, vi får klämma oss genom trånga utrymmen som kan vara skapade av lik och utvecklarna skapar hela tiden en känsla av att vara instängd. Som när jag kravlar fram genom en ventilationstrumma och plötsligt skräms av ett monster som kommer och bankar, eller när det forsar in farliga fiender i ett rum där alla dörrar är låsta till Jacob är den enda överlevande på plats.

Förutom elbatongen som jag berättade om tidigare så får vi också tillgång till ett antal olika vapen – vissa får vi genom att helt enkelt komma längre fram i berättelsen och andra hittas mer eller mindre gömda. Som i varje skrämmande skräckspel så är ammunitionen begränsad, men vi kan kombinera attackerna med elbatongen och eldvapnen på ett snyggt sätt. Ibland kommer en siktesikon upp på fienderna när vi delat ut några slag, och då kan vi plocka fram eldvapnet och avlossa ett skott med hjälp av ett autosikte. Vi behöver dock reagera snabbt för att läget inte ska försummas. Dessutom har vi en handske som gör det möjligt att använda en form av telekenesis där vi kan dra till oss föremål och fiender i luften för att sedan exempelvis kasta dem mot andra fiender upp på spetsiga väggar eller in i stora mangelmaskiner som fullkomligt skapar ett blodregn i det rum vi befinner oss.

Vi hittar också pengar här och var som vi kan använda i en obemannad 3D-printer för att uppgradera handsken och vapnen. Det kan göra så att vi får möjlighet att kasta fiender med större kraft så att lemmar flyger av eller att vapnen blir starkare, får plats med mer ammunition eller ett extra starkt skott.

Fiendevariationen är relativt god där vi bland annat möter fiender som kravlar på väggar och försvinner snabbt för att sedan dyka upp precis framför oss, andra kastar någon giftig gegga på oss och vi får möta riktiga bjässar som verkligen är rasande. På både gott och ont finns det inte någon fiende jag känner en hatkärlek till. I vissa skräckspel möts jag av fiender som jag verkligen hatar, monster som oftast dödar mig. Här bjuder alla på utmaning, men jag slipper den där ångesten av att ställas mot riktigt, riktigt svåra fiender samtidigt som jag blir utan den där skräcken som infinner sig när jag ställs mot ett otroligt farligt monster. Istället är det fullt av ‘jumpscares’ där fienden hoppar fram och den skrämmande känslan späds på något enormt av ljudet.

Om grafiken är imponerande så är ljudbilden än mer målande. När vi går omkring i de mörka, dunkla, groteska miljöerna så hör vi hur fiender kravlar genom ventilationsutrymmen och där det verkligen smäller till av både dån och skrik när de plötsligt kastar sig över oss. Jag rekommenderar verkligen att spela The Callisto Protocol med ett par hörlurar eller annan bra ljudutrustning, för skriken som fienderna ger ifrån sig gör det till en otroligt skrämmande upplevelse där deras skrik verkligen isar rakt in i magen om man har möjlighet att trycka på ljudet. En liten brasklapp dock – rösterna från skådespelarna är riktigt låga på sina håll när vi använder hörlurar (i alla fall med Arctis 7P+ samt Arctis Nova 3), samtidigt som det finns tillfällen där vi pratar med folk över en komradio där rösten sprakar galet högt. Till en början trodde jag att det var Jacobs röst jag hörde högst, men det var personen i den andra änden av komradion.

Något det talades mycket om innan lanseringen var alla olika dödssekvenser, och Jacob kan verkligen dö på många olika sätt. Ansiktet kan fullkomligt slitas och slås loss, han kan klyvas på mitten och dö på alla möjliga sätt precis som de muterade monstren. Och på tal om groteska spelupplevelser så är det verkligen något som The Callisto Protocol levererar. Jag kan ibland tala om mysläskiga sekvenser i vissa skräckspel som i The Chant eller Resident Evil-serien där rummen för möjlighet att spara i de tidigare spelen är ett sådant exempel – en musik och atmosfär som förmedlar ett lugn mitt i det skräckinjagande äventyret. I The Callisto Protocoll hittar vi inte något som är mysläskigt, det har en känsla av utsatthet genom hela spelet och även om jag gillar den mysläskiga känslan i andra skräckspel så känns det på något sätt lite fräscht att hela tiden behöva vara på tå, så ibland har jag behövt ta en fysisk paus för att andas ut en sekund – men det är inte någon nackdel, utan vi bjuds på en riktigt adrenalinfull upplevelse där vi hela tiden ställs inför olika typer av hot.

Vi hittar inte heller någon stark antagonist som i många andra skräckspel, och när jag till en början saknade det, så kom jag att tycka om det fräscha i det här. Det är upplevelsen som är The Callisto Protocols antagonist, vi är aldrig säkra och när jag vadar genom en röd sörja som får mig att tänka på krossade och mosade lik, och samtidigt ser hur ytan rör på sig lite längre fram kommer den där isande magkänslan. När jag dör händer det dock att checkpointsen inte riktigt är vän med mig. Ibland är de väldigt generösa, men det finns stunder då jag har uppgraderat mina vapen, tagit mig en bit fram för att sedan dö och får göra om hela proceduren – något irriterande, men det förstör absolut inte hela upplevelsen.

Under de första tre timmarna av The Callisto Protocol så tyckte jag att det saknade minnesvärda moment. Jag tyckte att det var ett bra spel, men att det saknade sekvenser som jag skulle komma ihåg om tio år. Vid något tillfälle kändes det lite väl utdraget, som att jag gick från ett rum med fiender till ett trångt utrymme för att komma till ett nytt rum där fiender skrämdes genom ordentliga ‘jumpscares’, och proceduren upprepades några gånger för mycket. Men sedan tog det fart och det bjuds på en riktigt stark skräckupplevelse. Jag trivs med att världen inte är öppen, utan vi rör oss hela tiden framåt med möjligheter att hitta vägar som leder oss till lådor med varierande ‘loot’, men berättelsen rör sig hela tiden framåt. Den tunga, ilande atmosfären, de spännande striderna och The Callisto Protocols elaka monster gör det till en otroligt spännande spelupplevelse.

Betyg 8/0

Testat till PS5

Finns även till:
PS4
Xbox Series X/S
Xbox One
PC