Recension: Metal Hellsinger

Metal: Hellsinger är något så fräscht som en blandning av ett rytmiskt musikspel och en actionrökare i samma tappning som Doom och Shadow Warrior 3. En sann ‘death metal’-dröm helt enkelt, utvecklat av Stockholmsstudion The Outsiders.

Unknown, som är hälften människa och hälften demon, är blodigt törstig på hämnd. För att återfå sin röst får vi hjälpa protagonisten att kriga sig igenom helvetet, i takt och när vi levererar som allra bäst dundrar musiken på – komplett med sång.


Känner du igen Alissa White-Gluz (Arch Enemy), Serj Tankian (System of a Down) och Mikael Stanne (Dark Tranquillity)? De står nämligen för den fantastiska musiken i Metal: Hellsinger, och låtarna är skapade just för spelet och det är just dem och den rytmiska mekaniken som gör att äventyret höjer sig över många andra.

Jag märker snart hur jag rör mig i takt med musiken och nästan dansar i soffan, och tänker ”pang,” ”pang,” ”pang,” samtidigt som jag slåss mot demoner genom att slå dem, fylla dem med bly och laddar om. Det är en fröjd när tajmingen sitter, framförallt när jag använder hagelbössan och får höra ett skönt ljud mellan varje avfyrat skott, samtidigt som musiken dånar när jag får massvis med sköna poäng. När vi misslyckas med att hålla takten får vi dock bara höra några portioner från musiken, och vi gör samtidigt väldigt lite skada. Det är också endast på den högsta multipliceringsnivån som vi får höra sången, men när vi väl lyckas så känns det väldigt mäktigt.


Frustrationen när det går dåligt blandar sig med eufori när det går bra och jag känner mig som en riktig demon när jag dödar fiender på löpande band. Jag har tagit mig genom uråldriga ruiner, snötäckta berg och helvetesmiljöer med lava och fiendegalleriet är inte jättespännande samtidigt som det handlar om att ta sig från rum till rum där mängder av fiender spawnar. Men vad gör det när spelmekaniken är så pass underhållande och beroendeframkallande?

Metal: Hellsinger bjuder också på riktigt spännande bossfighter, men det är inte något långt spel. Det tog mig ungefär fyra timmar att ta mig igenom actionrökaren, men det har ett ordentligt omspelarvärde. Jakten på högre positioner på världens hiscore-lista gör att jag ger mig på nivåerna om och om igen, samtidigt som jag ger mig på alla bonusuppdrag som ger olika fördelar som exempelvis gör det lättare att hålla liv i multipliceringen (ju högre, ju mer skada) av poängen och annat som gör det hela lite lättare.

Metal: Hellsinger må vara ett actionspel, men den fräscha spelmekaniken gör det till det bästa musikspelet sedan Guitar Hero. Att det dessutom inte är ett fullprisspel gör knappast äventyret mindre köpvärt och det finns dessutom även på Xbox Game Pass.


Testat till PS5

Finns även till:
Xbox Series X/S
PC