Recension: The Diofield Chronicle

Prisjägarna i förbandet Blue Fox strider för en hertigs räkning när ett politiskt krig letar sig ut på stridsfältet. Square Enix och Lancarse levererar ett rollspelsäventyr där striderna påminner mig om Final Fantasy Tactics i realtid.

Berättelsen kretsar kring ett krig om en värdefull naturresurs och världsbygget känns som en mix av fantasy, nutiden och medeltiden på samma gång. Men, när vi kliver ut på stridsfältet känns det som att det lika gärna skulle kunna vara en modern tolkning av tidigare nämnda Final Fantasy Tactics där det turbaserade striderna byts ut mot realtidsbataljer. Vi basar över fyra olika karaktärer på samma gång och kan exempelvis rida fram med en ryttare som rör sig snabbare och kan attackera flera fiender på samma gång och dra på sig ‘aggro’ (fiendens uppmärksamhet), medan min närstridskrigare kan ställa sig bakom fienden för att göra mer skada. Samtidigt står mina två magiker en bit ifrån, en vars högsta fokus är att hela gruppen medan den andra kastar svart magi på så många fiender det bara går.

Även om striderna utspelar sig i realtid så kan vi fortfarande pausa bataljerna och få en överblick av det som utspelar sig på stridsfältet. Är fienderna längre upp på kartan omedvetna om att vi attackerar deras fränder, eller kommer de rusande mot oss i full fart? Behöver vi placera om våra karaktärer så att de inte blir omringade, eller ösa på med all magi och alla specialattacker vi bara kan för att ta ut fiendegruppen vi redan slåss mot så snabbt som möjligt? Våra strategiska möjligheter är många, och vi kan behöva tänka om när scenariot ändrar sig under spelets gång och samtidigt dra nytta av våra karaktärers färdigheter. När vi har tillgång till fler än fyra karaktärer kan vi också ha karaktärer som support, och det gör att vi ändå kan dra nytta av specialförmågorna hos de stridskämpar som sitter på avbytarbänken. Har exempelvis en av dina favoritkaraktärer inte någon förmåga som kan avbryta en fiendes specialattack? Då kan du koppla ihop denne med en annan karaktär som kan hjälpa till med det.

Striderna är emellertid The Diofield Chronicles höjdpunkt och när jag är tillbaka i hubb-lägret tar jag mig ann varje sidouppdrag jag kommer åt. Dessa leder ofta till sidoscenarion på stridsfältet och när de är klara kliver ibland vår Blue Fox-grupp upp i level inom vissa områden som kan ge oss fördelar som mer erfarenhetspoäng efter avklarat scenario eller möjlighet att använda ytterligare ett föremål i strid. Oftast, om inte alltid, får vi extra klirr i kassan och till skillnad från många andra japanska rollspel så får vi inte mer guld än vad vi klarar av att spendera. Precis som i det verkliga livet så kostar det mesta en viss peng (in-game-valuta och inte riktiga pengar som tur är). Har du forskat fram ett nytt vapen? Då kostar det när du sedan ska köpa det i butiken. Ska du utveckla lägret? Då kostar det förstås kosing.

Som jag tidigare berörde så dammsög jag alla sidouppdrag i jakten på mer pengar, nya scenarion och den beroendeframkallande känslan av att få fördelar för mitt team och utveckla mina ‘summons’ som vi kan framkalla under strid för att göra mäktiga attacker ala Final Fantasy. Förutom detta får vi även mer bakgrundshistoria och lär känna karaktärsgalleriet bättre, men det är en samling av personer som verkligen inte har kontakt med sina känslor. Det känns som om utvecklarna har fokuserat på att göra en mer vuxen berättelse om ond bråd död, men de har glömt bort att göra karaktärerna levande. De får en lite robotlik aura över sig, och samtidigt som det känns som att karaktärsgalleriet är lika känsloladdade som en burk med stenar, så innehåller också huvudberättelsen inslag som gör mig förbryllad.

Men samtidigt som jag tappar intresset för det politiska kriget fördjupas mitt intresse för striderna. Jag lär mig nya strategier och när jag för första gången dog under en batalj så blev jag faktiskt riktigt glad. De första striderna var oerhört enkla och när jag sedan exempelvis behövde utnyttja möjligheten att avbryta en bossattack för att denne annars gjorde otroligt mycket skada och samtidigt framkallade ett gäng kumpaner, kändes det riktigt bra när jag vann striden tack vare list och inte överstarka karaktärer.

Även om berättelsen inte faller mig i smaken bjuder The Diofield Chronicle på fantastiska strider, riktigt fin art, och ingredienser som gör att äventyret växer längs vägen. När jag får tillgång till nya förmågor och möjligheter att förändra striden till min favör glänser verkligen Square Enix och Lancarse japanska rollspel.

The Diofield Chronicles strider får det att kännas som ett modernt och briljant Final Fantasy Tactics i realtid.