Recension: Steelrising

Steelrising utspelar sig under en alternativ version av den franska revolutionen där kung Ludvig XIV (eller rättare sagt Louis XIV) härskar och målar gatorna i rött blod med sin robotarmé. Spelaren axlar rollen som Aegis, en robot – eller så kallad automat – som agerar Marie Antoinettes livvakt och drottningen beordrar spelaren att ge sig ut på ett riktigt utmanande äventyr för att hitta skaparen av dessa tyranniska vapen.

Liknelserna med Bloodborne är många, det handlar inte bara om en soulslike som utspelar sig under en viktoriansk, mörk era, utan vi har exempelvis möjlighet att använda både ett ordentligt handvapen och ett stödjande eldvapen. Personligen satsade jag min karaktärs-‘build’ på rå styrka där jag använde ett eldvapen med frysande effekt som får vissa fiender att frysa till is vilket gav ett ypperligt läge att ladda upp en oerhört stark attack med mitt metalliska klubbvapen med eldattribut. Det finns emellertid andra typer av alkemiska vapen, däribland en metallpiska som vi kan sätta eld på (varje vapen har sin egna specialare), och det finns ett gäng olika vapentyper att välja mellan. Vi kan välja tunga vapen som exempelvis spikklubbor, solfjädrar som immobiliserar fienden så att spelaren kan dela ut kritiska attacker, klor som fokuserar på snabbhet och dubbla svärd som är en blandning av både attack och kvickhet.

När Steelrising startar tar jag mig från den franska skogen ned till hamnen, in i det hustäta Paris och genom dess stadsdelar. Det är inte bara de olika platserna och städerna som skiljer sig åt, utan en och samma destination på Frankrikes karta kan innehålla en hel del variation. Variationen var något som jag uppskattade väldigt mycket till en början, men en bit in i äventyret visar det sig att många av byggnaderna och platserna påminner starkt om varandra. Designen är emellertid fantastisk, och det ger verkligen en målande bild av den mörka och hemska berättelsen som utspelar sig på skådeplatsen. Det finns emellertid mängder av hemligheter att hitta, bland annat diverse prylar som jag kan koppla in i min automatkaraktär som gör att jag exempelvis får liv av varje kritisk träff eller får bättre skydd mot olika alkemiska effekter. Platserna för dessa prylar kan också uppgraderas så att jag får möjlighet att ‘equipa’ föremål av en högre level, och det finns också möjligheter att uppgradera vapnen och självfallet även vår karaktär med hjälp av ‘souls’.

Fiendegalleriet är spännande och vi råkar ut både för ‘jumpscares’ och andra tillfällen där vi ställs mot en hel drös av blodtörstiga robotar. Och vi behöver lära oss fiendens attackmönster för att veta när vi ska kasta oss undan och gå in för att dela ut skada. Med tanke på att det är just mekaniska fiender, har de alla möjliga förmågor och utvecklarna Spiders har använt sin fantasi när de försett fienderna med alla möjliga element. De vanliga fienderna kan ställa till med en hel del oreda när jag försöker ta mig fram, även om det inte känns överdrivet svårt. Bossarna har dock varit relativt lätta sett till sina konkurrenter i genren, och oftast har jag vunnit striden vid det första försöket.

Steelrising är en väldigt stämningsfull och mörk soulslike där områdena oftast känns lagom stora – även om det vid något tillfälle har känts som en lite väl lång transportsträcka fram till dess crescendo – bossen. Vi har mängder av olika sorters bomber att hitta och köpa för ‘souls’ och det känns som att jag faktiskt kan använda dessa utan att känna mig tvungen att spara på dem till slutbossen. Det har dessutom en mer konkret berättelse än exempelvis From Softwares mer abstrakta spel vilket är något jag uppskattar mycket. Storyn får lagom stor plats även om det inte är här som storheten i äventyret ligger.

Striderna är betydligt lugnare än i exempelvis Sekiro och kontrollen är inte heller lika smidig. Det ger ett annat typ av tempo, men jag som spelar med den tunga Bodyguard-klassen och använder en form av ”spikklubba” behöver avväga hur lång tid det tar för en fiende att närma sig mig för att jag ska kunna dela ut ett fullt uppladdat slag och få de flesta fiender att falla till marken, samtidigt som jag håller mig lite på avstånd och kastar mig undan fiendens attacker. Det är något styltigt att kontrollera Aegis, men jag känner ändå att jag alltid har kontroll över rörelserna.

Det märks att Spiders varit väldigt ambitiösa med Steelrising, men samtidigt hittar vi en hel del småproblem. Vid flera tillfällen har jag dödat en fiende, och sedan har den återigen ställt sig upp framför mig – även om den varken rört på sig eller gått att slå på. Vid några tillfällen fryser dessutom bilden i ett par sekunder, trots att jag spelar i ‘framerate’-läget (men lyckligtvis har detta aldrig hänt under en hektisk strid) och under en filmsekvens stod Aegis i luften. Designen är emellertid fantastisk och det ser riktigt snyggt ut, även om bilduppdateringen inte alltid flyter i stadiga 60 bilder per sekund. Dessutom är ansiktsanimationerna inte så levande på många av karaktärerna, som vid ett tillfälle när en karaktär var helt skräckslagen – då stämde inte ansiktsanimationerna överens med vad som faktiskt sas.

Steelrising har en blytung atmosfär där den viktorianska stilen målas fram på ett fantastiskt sätt med en otroligt mörk ton av ond, bråd död. Det är en av de lättare spelen i subgenren soulslike, även om det förstås är utmanande, och den som är ny till genren, eller vill ha en ännu lättare spelupplevelse, kan dessutom göra det ännu enklare. Men vis sidan av vissa problem så levererar det en riktigt bra spelupplevelse, med ett gäng sidouppdrag för den som vill ha mer, och det märks tydligt att Spiders lagt ned både hjärta och själ på detta äventyr.

Jag hoppas innerligt att Steelrising är här för att stanna och att vi får se en uppföljare efter att Spiders är färdiga med Greedfall 2 (förväntad lansering under 2024).