Recension: Saints Row (2022)

Efter nio år får vi äntligen ett nytt Saints Row-spel och trots att Voilition har valt att tona ned ‘open world’-upplevelsen, slopat utomjordingar och superhjältekrafter, så fortsätter galenskaperna i denna reboot.

Saints Row utspelar sig i Santo Ileso, en fiktiv stad i sydvästra USA och det känns som en precis lagom stor spelvärld. I många spel med öppna, stora världar är mycket av dess area bara utfyllnad, men denna stad är fylld av både huvuduppdrag och sidosysslor att lägga sin speltid på.

Den galna humorn träffar precis rätt hos mig, vilket också smittar av sig på hela spelupplevelsen. Berättelsen blir aldrig så pass stark att jag bryr mig om och känner för karaktärerna, men jag skrattar ofta åt deras galenskaper. Precis som när jag kör runt med en bajamaja (innehållandes en fiende som skriker, såklart) hängande efter min bil och förstör ett rivaliserande gängs bas, och ler över hela ansiktet när jag deltar i stadens Lajv-rollspel som alla är så pass involverade i att de faller ner och fejkdör när de träffas av några plastkulor, oavsett om det är 20 meter ned till marken eller framför en fullt skenande bil.

Variationen på uppdrag och sidosysslor är stor, även om jag är glad över att de inte försöker göra allt på en gång. Vi kan exempelvis inte spela någon halvtaskig golf, men kasta oss ut i en ‘wingsuit’ och sväva ned på tak och slåss mot fiender med vår arsenal som vi kan fylla med allt från raket- och maskingevär till knivar och andra tillhyggen. Dessutom får vi tillgång till olika specialare som låter oss slänga ned en granat innanför fiendens kläder och kasta denne in i ett hav av andra motståndare eller plocka fram ett starkt prickskyttegevär. De humoristiska inslagen blandas med mer eller mindre episka bataljer, uppskruvade till hundra, där vi får flyga helikopter och spreja ner fiender, ta oss från passagerarsätet i en bil för att lägga oss på taket och attackera fienderna med allt vi har och använda raketgeväret för att ta ut fiendens tunga artilleri.

Premissen är att vi bygger upp vårt egna kriminella imperium och vi får vara med att kicka igång verksamheter som tar hand (rättare sagt häller ut det) om farligt avfall och ägna oss åt försäkringsbedrägeri där vi samlar in pengar till företaget genom att kasta oss framför bilar för att skada oss så mycket som möjligt.

Vi får förstås även ratta en hel del olika bilar där vi kan lyssna på ett gäng olika radiokanaler när vi kör på motsatt sida av vägen för att samla på oss poäng och klara diverse uppdrag. Dessutom kan vi göra uppdrag som går ut på att köra en viss bil till en viss plats och samtidigt attackera och bli attackerad av stadens poliser.

Spelaren har stora möjligheter att sätta sitt avtryck på de bilar som finns och flera av spelets karaktärer – inte bara huvudkaraktären som vi både får skapa själva och kan köpa alla möjliga kläder och assessorer till. Vi kan vara med och ändra på vårt kriminella imperiums utstyrslar och till och med fylla vår hembas med alla möjliga prylar som vi hittar under äventyret.

Saints Row lider dock av många irriterande buggar. Så som att fienderna aldrig anländer när vi startat ett visst uppdrag, att ikonen för var vi befinner oss på kartan är borta och andra spelförstörande moment. Vid ett tillfälle var målet att förstöra en konkurrerande organisations bilar. Jag letade noga och länge, men efter ett tag gav jag upp, och senare upptäckte jag att de berörda bilarna helt enkelt inte fanns där vid mitt första försök.

Dessutom känns den grafiska biten daterad, även om vi som spelar på denna generations konsoler (PlayStation 5 och Xbox Series X) har en drös grafikval att välja mellan. Antingen får vi en flytande bilduppdatering och suddig upplevelse, eller så får vi en högre upplösning och framförallt många bilduppdateringsdippar när vi kör fordon. Hur vi än väljer så känns det som ett betydligt äldre spel och långt ifrån en titel för dagens spelkonsoler bortsett snygga ljuseffekter.

Saints Rows problem påverkar helhetsupplevelsen, men samtidigt är det riktigt roligt i sina bästa stunder. Där det saknar i djup fyller det upp med humor, varierade uppdrag och lättspelad mekanik – lite för lättspelad ibland då vi inte kan stänga av en mer än generös ‘aim assist’. Det var emellertid länge sedan jag spelade något som bjöd på så mycket humoristiska och galna moment som Saints Row.