Recension: South Park – The Fractured but Whole

Publicerad den av Tommy

Cartman och gänget från South Park är tillbaka och den här gången skapar de sitt egna superhjältegäng, spöar störiga sjätteklassare och skiter på toaletten.

Min erfarenhet av South Park är väldigt skral. Jag har sett något avsnitt med en homosexuell hund, och en av filmerna där ett gäng mörkhyade män får ställa sig som en mänsklig sköld för skottelden (de är emellertid smarta nog att ducka när skotten börjar hagla). Humorn är i många avseenden kontroversiell, fylld av pubertala sexskämt och fisar i ansiktet. Det är precis så som jag även upplever South Park: The Fractured but Whole, och det är nästan så att jag skäms över hur förbannat roligt jag tycker att det mesta är.

Det börjar redan när vi får skapa vår karaktär, ”The New Kid” som precis flyttat in på gatan. Valet av hudfärg påverkar svårighetsgraden i viss mån, och ju mörkare karaktären är, desto svårare blir det att få tag på pengar och dylikt. Tankarna förs till de amerikanska fotbollsspelarna som ställer sig på knä i USA under nationalsången för att demonstrera mot diskrimineringen av mörkhyade i landet. Här gör Ubisoft och South Park Digital Studios en liknande grej, men med humor.

När äventyret drar igång hamnar vi mitt i ett lajvrollspel, och precis som när jag själv var barn lever dem sig in i leken som om det vore verklighet. I South Park suddar man emellertid på gränserna, men när en bil kommer på gatan, och hela leken måste stannas upp och ”plockas undan” skrattar jag högt av igenkänningsfaktorn. De får också superhjältekrafter som de använder sig av för att ta sig till vissa platser i staden snabbt, men självfallet också i strid.

Stridssystemet ger oss ett rutnät där karaktärerna kan ta ett visst antal steg varje runda, och även dela ut stryk samt fylla på livet och buffa teamets attribut. Det börjar som en väldigt enkel match, där fienderna (som bland annat består av sjätteklassare, mammor och lekande ninjor) biter i gräset snabbt. Sedan blir det visserligen inte någon jättesvår uppgift, men svårighetsgraden ökar givetvis, och vi behöver använda oss av en del teknik för att gå vinnande ur striderna. Dessa är bra i sig och många av dusterna som tillhör berättelsen är också packade med härliga (och bisarra) skämt. Förutom att vi får slåss tillsammans med ett gäng kända ansikten från tv-serien får vi förstås också slåss med huvudkaraktären som kan kombinera förmågor från ett antal olika superhjälteklasser, och det är riktigt spännande att försöka para ihop den allra bästa uppsättningen. Själv lägger jag allt fokus på attack och utnyttjar den förmåga som delar ut mest stryk, medan jag använder Human Kite (Kyle) som helare. När fienden anfaller får vi poäng som fyller en mätare (om vi klickar på rätt knapp tillräckligt fort) och när den är fylld kan vi utföra en riktig specialattack som bland annat kan göra att fienderna börjar blöda, eller blir äcklade och spyr. Favoriten blir ändå Super Craigs attack med sitt marsvin.

South Park: The Fractured but Whole är fylld av sjuk, rå humor, och ämnen som sex, våld och droger får väldigt stor plats, och det blir oerhört roligt när alla sjuka skämt levereras på löpande band. Jag skulle kunna berätta om det sjukaste dagiset någonsin, om den minst sagt oheliga kyrkan och andra sekvenser, men uppföljaren till Stick of Truth är fyllt av fantastiskt roliga moment som förstås blir betydligt bättre om de upplevs på egen hand.

South Park: The Fractured but Whole är sjukt och riktigt roligt – sjukt kul helt enkelt.

Recension: Forza Motorsport 7

Publicerad den av Tommy

Turn 10 och Microsoft tog upp kampen med Sonys och Pholyphony Digitals Gran Turismo under Xbox- och PlayStation 2-eran. Forza Motorsport var en simulator som fokuserade på verklighet, men under åren har serien förts mer och mer mot det arkadiga hållet. Forza Motorsport 7 är inte någon undantag, och nu är det dags att starta motorerna igen.

När vi kickar igång Forza Motorsport 7 presenteras vi för ett gäng introduktionslopp, och det slår mig direkt hur pass vackert racingspelet är. Trots avsaknaden av HDR lyser verkligen färgerna på Xbox One, och när till och med asfalten ser spännande ut gör Turn 10 allt rätt när det kommer till den grafiska biten. Trots att spelet endast visas i 1080p på Microsofts originalkonsol är det oerhört snyggt, och samtidigt som lacken blänker, regneffekterna imponerar lika mycket som alla andra vädereffekter, så försiggår det också en hel del saker i bakgrunden. Medan en soluppgång ligger perfekt placerad bakom ett berg, för att skapa en fantastisk atmosfär, flyger fåglar och helikoptrar i skyn, och det alldeles underbara himlavalvet fylls av härliga godsaker. När mörkret faller sprakar fyrverkerier, och allt känns verkligen levande, och doften av klassiska arkadspel gör sig påmind på ett underbart sätt.

Efter introduktionsracen hittar vi karriärläget, och med 32 banor och 700 bilar är det ett verkligt kraftpaket som erbjuds. Vi hittar visserligen en och annan malplacerad tävling, där vi exempelvis ska fälla bowlingkäglor med en limousin, och införandet av lastbilsrace känns inte optimal. De tillför ingenting, liksom rallybilarna som inte hör hemma på gatorna i Forza-serien, men när det kommer till banracingen är serien och Turn 10 verkligen mästare. I alla fall för oss som föredrar en mix av arkad och simulator, och serien ligger närmare det förstnämnda idag, vilket faller mig i smaken. När jag redan vid ett tidigt stadium får ratta en oerhört snabb Porsche glider smilbandet uppåt, och vi slipper timmar av tragglande med mediokra bilar, även om de allra snabbaste bilarna och racen blir tillgängliga senare.

Karriärläget, som kallas för Driver’s Cup, är indelat i sex olika delar som låses upp i takt med att poäng efter de olika tävlingarna samlas in. Vi får också erfarenhetspoäng, och när vi når en ny nivå får vi välja mellan olika bilar, kläder till racingföraren eller kosing. Ju fler, och ju ovanliga och bättre bilar vi äger, desto fler bilar får vi också tillgång till hos bilhandlaren, och vi kan också lägga de intjänade slantarna på diverse ‘loot-boxar.’ Själv tycker jag att det är ett spännande inslag, där vi ibland kan få riktiga vrålåk, och kort som ger oss diverse fördelar. Motståndarnas svårighetsgrad kan både sänkas och höjas, och desto svårare konkurrenter, desto mer klirr till kassan ges efter varje lopp. Vi får dock inte något för att plocka bort olika hjälpmedel, som bland annat kan hjälpa oss att bromsa, eller linjen som indikerar var vi ska placera bilen, och hur snabbt vi ska köra. Istället kan vi köpa diverse moddar (som försvinner efter att de används) som ger större belöningar efter racen om vi följer dess villkor.

Till skillnad från Project Cars 2 är Forza Motorsport 7 en betydligt mer lättillgänglig upplevelse, med riktigt härlig och följsam körkänsla även för oss som spelar med en handkontroll. Visst får du fortfarande bättre precision med en ratt, men det behövs absolut inte för att få en fantastisk spelupplevelse. Forza Motorsport 7 är långt ifrån det mest verklighetstrogna racingspelet därute, men det är ett väldigt underhållande bilspel som jag kommer att spela en lång tid framöver. När det sedan får en ordentlig push med Xbox One X i november kommer det dessutom att leverera en nytändning, speciellt med tanke på att det ser så pass otroligt bra ut redan nu.

Forza Motorsport 7 är årets bästa racingspel hittills – för oss som gillar en mer arkadbetonad upplevelse.

Recension: Divinity Original Sin 2

Publicerad den av Mikael

Divinity: Original Sin var ett fantasyrollspel från Larian Studios som släpptes till Windows den 30 juni 2014 och som senare fick en Enhanced Edition i oktober 2015. PC-versionen uppdaterades gratis för alla som ägde originalet, samtidigt som den polerade utgåvan även lanserades till PlayStation 4 och Xbox One. Nu är uppföljaren här, och formatet som gäller är återigen PC.

Undertecknad spelade endast Enhanced Edition till Playstation 4. Det var ett spektakulärt spel som stillade mitt begär efter ”den där känslan” som jag fick av att minnas Baldurs Gate 2 från min barndom. Det var ett spel jag körde på LAN med vänner och hade hysteriskt roligt med. I Divinity: Original Sin Enhanced Edition fann jag inte en perfekt version av det mitt hjärta suktade efter, däremot så gav det mig en väldigt rolig upplevelse med strategiska moment som jag inte stött på tidigare. Eftersom spelet tillät coop – både i soffan och över nätet – stillade det även mitt begär att få gå ut på äventyr med en vän. På den fronten vann spelet mig på alla plan förutom när det kom till handling och världsbyggande. Charmen med Divinity: Original Sin låg nämligen inte i världen, utan i de strategiska momenten, humorn och det djup i världen spelet skapade trots dess komiska angrepp på den episka fantasygenren.

I Divinity: Original Sin 2 möts vi av en betydligt mer avancerad historia, särskilt då äventyret låter oss spela som eller med olika Origin-klasser. En touch som ger oss möjlighet att i olika konversationer få ett alternativ för den karaktärens bakgrund, vilket till skillnad från ens ‘civic points’ faktiskt känns meningsfulla ur ett handlingsperspektiv. Visst, det fungerar inte perfekt. Exempelvis har Fane, en livsform som nyligen släppts fri och som upptäcker att hela hans ras är borta. För somliga kanske det skulle komma som en härlig överraskning, men för Fane så har det förts ett steg längre. Det är nämligen så att ingen känner till hans civilisation, den är varken en myt eller en legend. Den har helt enkelt aldrig existerat. I sken av det blir det konstigt att karaktären i diskussioner talar som om han känner till i min mening, mindre eller isolerade händelser och bakgrunder som tar oss ut ur hans berättelse. För hade inte karaktären precis vaknat upp? I min mening har alla spel sina skavanker och det här är en av de få jag finner i Divinity: Original Sin 2. Visst, det finns buggar och annat, men tyvärr är det numera mer av vardagen än något speciellt såsom industrin ser ut idag.

Där världen, handlingen och karaktärerna för mig var svåra att få ett seriöst grepp om i spelets föregångare så slår de mig nu med häpnad. Jag är faktiskt intresserad av den där tysta och hårda krigaren trots att arketypen finns i så många spel. Och den där röda ödlan som inledningsvis behandlar mig som sin slav och bokstavligen lyser upp av att vara så pretentiös, ja, jag vill veta vad jag kan göra för att hjälpa honom. Som fjärde medlem i mitt lag spelade jag med en arketyp jag själv är väldigt förtjust i, den av en varelse som delar sinne med något annat. Vi har sett liknande i de flesta spel, exempelvis i Pillars of Eternity. Och även om Divinity: Original Sin 2 inte avviker allt för mycket från den etablerade formen av en sådan karaktär så bildar blandningen av dessa tre perspektiv i en spelomgång en rätt unik spelberättelse trots att den liknar så mycket annat.

Spelet har även lyckats med en rad av förbättringar i spelmekaniken, fokus ligger fortfarande på att kombinera olika effekter med varandra och att använda omgivningen till sin fördel. Lite såsom jag förväntar mig att jag skulle göra om det vore på riktigt. Förvisso kan man vinna utan att bry sig om det, beroende på svårighetsnivå, men charmen ligger i att blanda direkta attacker med att kontrollera omgivningen. Och här har Larian lyckats förbättra sitt tidigare spel genom att behålla stommen, göra förändringar och lägga till nya sätt att slakta horder av fiender för att råda bot på känslan av upprepning.

Är du som mig kommer du verkligen att trivas med dina multipla spelomgångar och det nästintill oändliga spelläge som är ”game master” där en av dina vänner kan agera som en spelmästare likt i traditionella papper-och-penna-spel. Eftersom att spelet ger dig möjligheten att forma dina karaktärer så förändras även upplevelsen, särskilt då din Origin-karaktär ändrar ditt närmande till världen på så starkt sätt. Du kan för den delen skapa och forma en karaktär och helt strunta i Origin-berättelserna. Ett alternativ som passar dig som vill skapa din egen bakgrund bäst. För vill du vara ”magiker” i ditt sätt får du då särskilda alternativ i dialoger, likaså om du vill följa bilden av en bandit. Då spelet belönar utforskning så får du även möjlighet att ta spelet i ditt eget tempo. Dessvärre är rörelsehastigheten på tok för låg, något jag emellertid löste via att installera en mod.

Divinity Original Sin 2 rekommenderas starkt och är verkligen i toppen när det kommer till spel i SRPG-genren. Har du ett behov av sådana spel är det verkligen rätt titel, särskilt då du kan spela tillsammans med vänner.

Det enda negativa i min mening och alltså inte ”de kunde ha gjort såhär,” utan att spelet inte har släppts till konsol, jag sitter nämligen i min soffa framför tvn när jag spelar det via datorn och då med en Xbox 360-kontroll. Kontrollerna är alltså magnifika och jag slås ständigt av tanken: ”Varför finns det inte till konsol?” Och det enda svaret jag hör är: Money money money… För jag kommer då definitivt köpa spelet igen när det släpps till konsol (vilket det troligen lär göra, även om det inte har utannonserats) så jag kan spela det med vänner som inte är PC-spelare.

Recension: PES 2018

Publicerad den av Tommy

Det är dags för årets kamp mellan Konamis Pro Evolution Soccer och Electronic Arts Fifa, och i år kommer PES 2018 med en riktigt välkomnande nyhet när det kommer till spelet på planen.

Medan Fifa 18 har en del problem när det kommer till backarnas agerande, känns försvaret betydligt stabilare i Pro Evolution Soccer 2018. Dessutom kommer Konamis bidrag till den digitala fotbollsgenren med en liten men välkomnande nyhet – vi kan inte bara se vilken spelare vi kommer att byta till här näst medan motståndaren har bollen, utan vi kan också växla mellan vilken fotbollsspelare vi ska ta kontrollen över om vi trycker på knappen för att byta spelare. Det är en liten detalj som faktiskt gör stor skillnad i ett spel som bevarar fjolårets koncept intakt. När jag sedan slår igång Fifa 18 är det en funktion som jag saknar ordentligt

Precis som förra året har spelet på planen ett skönt flyt, och de fasta situationerna har fått sig en renovering. För första gången känner jag att mina skott faktiskt kan hota, men om det är för att jag blivit bättre, eller om det är en spelmässig förändring låter jag vara osagt. Sedan har tempot skruvats ned en aning, vilket faktiskt gynnar anfallsspelet. I den förra versionen sprang jag ofta rakt i famnen på mina motståndare, men den här gången har jag mer kontroll i anfallszon än tidigare. Innan jag lyckades hitta rätt position i försvarszon förlorade jag också matcher med väldigt stora siffror, samtidigt som jag mäktade med ett eller ett par mål. Trots att målvakterna känns stabilare gör jag faktiskt mer mål nu när jag kan hålla igång ett stabilare passningsspel.

Storspelare som Zlatan är fortfarande otroligt mycket bättre än gemene spelare, och ibland känns det lite väl enkelt att både spela fram, och ta sig förbi med en av världens bästa fotbollsstjärnor. När jag tar mina första matcher i MyClub – Pro Evolution Soccer-seriens svar på Fifas Ultimate Team – möter jag ett lag som stormar fram med Usain Bolt på topp, och i en annan match ställs jag mot legenden Diego Maradona. Bolt må inte vara någon fotbollsstjärna, även om han skrev på för Manchester United för att spela en välgörenhetsmatch mot Barcelona, men hans inkluderande är en småintressant detalj – som ändock lär irritera en och annan som vill spela med och möta riktiga fotbollsspelare.

Pro Evolution Soccer 2018 har inte den fantastiska mängd av lag och spelare som Fifa 18 stoltserar med, men Konamis digitala fotboll vinner fortfarande spelet på planen. Flytet är riktigt härligt, även om de sämre spelarna kan kännas lite skakiga och ha lite överdrivet dålig precision på sina passningar. Vi hittar varken den tyska eller svenska ligan, men några lag från ligorna som saknas hittas i den lite tråkiga ”övrigt-kategorin.” Förvänta er dock inte några derbymöten mellan svenska klubblag.

Pro Evolution Soccer 2018 vinner emellertid årets kamp när det kommer till spelet på planen, och det låser sällan spelaren till onaturliga positioneringar som Fifa 18 gör i sina sämsta stunder. Animationerna är ofta snygga, och det är otroligt tillfredsställande att göra ett riktigt klassmål efter ett snyggt och välkomponerat anfall.

Recension: Ark – Survival Evolved

Publicerad den av Tim

Efter två år i Early Access till PC och tio månader till PlayStation 4 är Ark: Survival Evolved äntligen här på riktigt. Här lever dinosaurier och människor på samma plats, och båda kan vara minst lika farliga.

Efter att jag har skapat min karaktär vaknar jag upp på en solig sandstrand fylld av palmer, och jag kikar ut över vattnet. Allt känns väldigt fridfullt, men jag får inte någon notis om vad jag gör där eller vad som ska göras. Det blir starten på en initial upptäcktsfärd, och jag plockar några bär i buskarna och använder händerna för att slå sönder ett träd som resulterar i att jag får lite resurser. Plötsligt växlar den stekande solen till ett regnväder, och snart får jag ett meddelande om att kroppen börjar bli kall. Det är inte särskilt konstigt då jag springer runt i kalsonger, och inte har kommit så långt att jag börjat göra mina egna kläder. Då börjar jag röra mig snabbare inåt på ön, och plötsligt hör jag hur något stort rusar bakom mig. Med hjärtat i halsgropen tittar jag bakåt, och möts av en enorm dinosaurie, men efter att den har tittat lite nyfiket på mig tappar den intresset och vänder igen.

Det finns inte några uppdrag som gör att jag lär mig något på vägen, och jag vägrar sitta på Google för att läsa rader av text för att få en introduktion till Ark: Survival Evolved – ett spel som jag aldrig testade under den långa Early Access-processen. Det om något skulle förstöra den stämningen som äventyret bjuder på, och trots att det kan vara enerverande att dö en massa gånger utan att riktigt ha fattat galoppen är det något jag hellre tar. Det hade emellertid varit trevligt om det fanns några uppdrag som på ett smart sätt lär mig grunderna, utan att fungera som tråkiga tutorials.

Till slut har jag byggt mig en hydda och gjort upp en eld, men lyckan blir kortvarig när ett gäng andra spelare kommer och gör slut på mitt liv snabbare än jag hunnit räkna till tio. Inlärningskurvan är hög, och det tar en hel del timmar innan den riktiga underhållningen presenterar sig. Det handlar om att överleva och jag ansluter mig till andra spelare för att vi ska kunna arbeta tillsammans. Det märks tydligt att Ark: Survival Evolved är menat att spela andra, och även om du inte är den sociala typen som letar upp folk i spel, kan du alltid äventyra med en vän då spelet tillåter oss att spela det i coop.

Djungelns lag är vad som gäller – den starkaste överlever – och den som nöjer sig med hotet från dinosaurierna kan alltid välja en PvE-server som gör att vi slipper oroa oss för att andra spelare ska komma och hoppa på oss. Det är också det som faller mig mest i smaken, för det är trots allt ett väldigt utmanande äventyr, även på den normala svårighetsgraden. Oerhörda mängder av resurser måste samlas in, och då är det alltid välkommet att kunna göra detta tillsammans med andra spelare. Dinosaurier kan också tämjas, det är en utmanande detalj i sig, men när vi väl har vunnit över ett av dessa magnifika varelser på vår sida känns det som om man verkligen har åstadkommit något stort.

Det finns mängder av olika sorters förhistoriska varelser som vandrar omkring i världen, och ju längre in vi tar oss, desto större faror stöter vi på. En enorm insekt kan vara dödlig om vi inte passar oss, men när en stor T-Rex kommer stormande rycker jag verkligen till av rädsla, och lägger på en rem för att ta mig därifrån. Men, när vi besöker farligare områden kan vi också hitta bättre resurser som behövs för att utveckla vår gemensamma lilla by som byggts upp med mina nyfunna vänner. Ensam är verkligen inte stark.

Den grafiska biten lider av en hel del problem (har spelat PlayStation 4-versionen). ‘Screen tearing’ är vanligt förekommande, och det har hänt att karaktären har studsat tillbaka några bildrutor av oförklarlig anledning. Ark: Survival Evolved ser inte speciellt bra ut rent tekniskt, och vatteneffekterna är i det sämsta laget.

Däremot trivs jag i den stämningsfulla världen och det är underhållande och beroendeframkallande att samarbeta med andra spelare. Jag hade gärna sett några fler direktiv än att vi ska överleva dagen, men Ark: Survival Evolved innehåller ändå intressanta ingredienser som får mig att stanna. Jag bygger vapen för att kunna slåss mot dinosaurier och utvinner material som är oerhört viktiga. Och när jag går upp i nivå funderar jag på om de behövs läggas på min hälsa eller färdigheter som gör det möjligt att bygga bättre saker. Ark: Survival Evolved har en hel del potential, och jag hoppas att detta inte är det sista vi ser från världen och varumärket.

Recension: NHL 18

Publicerad den av Tommy

Electronic Arts har släppt årets hockeyfest, och vi får en del intressanta nyheter att gotta oss i.

När NHL 15 lanserades saknade det en hel del innehåll, och sedan dess har jag faktiskt inte rört något av Electronic Arts installationer i serien – förrän NHL 18.

Trots det skrala innehållet så har emellertid alltid matcherna varit den allra viktigaste aspekten, och jag retade mig oerhört mycket på att backarna aldrig hade viljan att delta i anfallsspelet. Så fort en lös puck närmade sig blå backade de hem, och varje match gav de bort en stor mängd chanser till att fortsätta anfallet i motståndarlagets zon. Det må låta banalt, men det var en riktig ‘deal breaker’ för mig, och därför glädjer det mig att backarna tenderar att vara betydligt aggressivare och på tå i NHL 18. De AI-kontrollerade spelarna agerar också mycket mer naturtroget rent generellt, även om vi stöter på ett och annat snedsteg.

Vid uppstart får vi också ta del av ett riktigt bra träningsläge, och då jag personligen har haft stora problem med tekningar tidigare gynnade introduktionen mig ordentligt. Detta är också något som märks när jag möter nybörjare i onlineläget, då jag upplever att fler har koll på grunderna än tidigare. Och det gör också min upplevelse bättre, då jag får möta bättre motstånd.

En annan nyhet för årets NHL-upplaga från EA Sports är NHL Threes. Här får vi ställa upp med ett lag på tre spelare, och medan rinken är mindre agerar också spelarna annorlunda. Det är aggressivare med hårdare tacklingar, det går snabbare och det är en riktigt galen tillställning med lika galna kommentatorer och spelare. När jag möter ett lag med maskotar från tre olika NHL-lag känns det rätt sjukt att trycka in en pingvin i sargen, och de har skapat en riktigt underhållande arkadversion av originalspelet som bjuder på både skratt och adrenalinpumpande ishockey.

I tidigare delar har jag inte lagt mycket energi på Hockey Ultimate Team-läget, och efter ett gediget försök med NHL 18 minns jag varför. När jag startar karriären får jag ett startpaket som består av två stycken NHL-spelare medan resterande spelare är från SHL och andra mindre ligor. Medan mitt lag består av dussinspelare från Timrå och lag i OHL är det inte särskilt kul att möta ett lag som ställer upp med Carey Price i mål, och Jevgenij Malkin som vispar in puckar tillsammans med en drös andra toppspelare från dagens NHL samt klassiska stjärnor som Mark Messier. Antingen måste man köpa paket med spelare för riktiga pengar för att hänga med, eller lägga ned en stor dos tid på att förlora massor av matcher innan tillräckligt av den digitala valutan samlats in. Hockey Ultimate Team är verkligen inte något för mig, men det är då glädjande att spelet i de andra lägena levererar med råge.

Förutom att vi kan lira med lag från SHL, österrikiska EBEL och spela Champions League, kan vi också spela med lag från Allsvenskan. Då jag själv är SSK:are och har många vänner som hejar på AIK blir det en hel del spännande matcher, och dessa kan också spelas på stor rink för att ge den rätta känslan. Även om de inte har fångat känslan av en europeisk hockeypublik, är det spelet på isen som är det allra viktigaste. I Fifa-spelen är de allsvenska lagen väldigt långsamma, men matcherna i hockeyallsvenskan är relativt snabba, och det kan bli riktigt heta drabbningar. Om en match slutar lika efter full tid är dock spelarna sjukt trötta, och orkar knappt skjuta, vilket ofta resulterar i ganska tråkig ishockey, men på vägen dit fungerar det onekligen bra, och det är ett intressant tillskott för oss som följer serien.

Be a Pro-läget har också fått en liten förändring, som får stor betydelse för upplevelsen. Här får vi som vanligt möjlighet att skapa en egen spelare, och kämpa oss uppåt i karriären. Tidigare år har vi inte riktigt kunnat påverka vår väg vad gäller lag, utan allt har legat i tränaren och lagets händer. Nu har vi möjlighet att beordra byte av klubb, vilket gör att vi får större möjlighet att påverka.

Precis som vanligt är det mänskligt motstånd som är den största underhållningsingrediensen i NHL 18, och jag har lagt ned allra mest tid på rankade NHL-matcher mellan mitt Chicago Blackhawks och motståndare som jag hittar online. När jag spelar med SSK får jag ofta möta motståndare som spelar med lag i SHL och högstaligan i Finland. De allra mest spännande matcherna utspelas mellan två jämna lag, och detta gäller oavsett om jag skulle ha det bättre eller sämre laget. Jag blir sällan irriterad på hur de datorstyrda spelarna uppför sig, men domaren gör en hel del konstiga beslut. Det har också funnits tillfällen då jag sträckt ut klubban (som nu kan styras fritt under tiden då vi försvarar), och inte nuddat min motståndare. Sen tittar jag på reprisen, där det syns klart och tydligt att jag slår undan skridskorna för min motståndare så att spelaren flyger in i sargen. Detta händer som tur är väldigt sällan, men det är oerhört frustrerande när det väl uppstår.

NHL 18 är en klar förbättring från när jag sedan ställde mig på den digitala isen. Målvakterna agerar bättre och träningsläget som presenteras vid uppstart gör de flesta spelare gott. Trots ett par minustecken är detta är oerhört solid hockeyupplevelse, och EASports levererar ett fantastiskt hockeyspel som har utvecklats åt helt rätt håll på många sätt.

Recension: Project CARS 2

Publicerad den av Tim

Project CARS slog ned som en bomb under 2015. Racingupplevelsen byggdes med passion och hjärta, och trots en betydligt lägre budget än vad Microsoft och Sony lägger på sina serier Forza Motorsport och Gran Turismo, lyckades Slightly Mad Studios skapa en fantastisk utmanare under Bandai Namcos vingar. Nu är uppföljaren här, och det handlar om en rejäl racingupplevelse även denna gång.

Precis som när det kom till Project CARS rör det sig om en otroligt realistisk upplevelse, och utvecklarstudion har tagit ett kliv längre med seriens andra del. När jag börjar min resa i racingkarriären sladdar jag direkt av banan med min lätta kartbil – den lägsta klassen som representeras – och jag känner mig fullkomligt överkörd av mina konkurrenter trots att jag bara rattar runt under träningspasset inför kvalifikationsracet. Det hela är så långt borta från arkadracing som vi bara kan komma, och om du tillhör skaran som spelar med en riktig racingrigg är detta spelet för dig. Med handkontroll känns det aningen oprecist, tänk dig hur det skulle vara att styra en riktig bil med en Dualshock 4 eller en kontroll till Xbox One. Så pass verklig är körkänslan i Project CARS 2. Lyckligtvis går det att slå på ett gäng olika hjälpmedel som gynnar dem som spelar utan ratt och pedaler.

Större delen av min Project CARS 2-karriär spelades emellertid med en handkontroll, men jag suktar verkligen efter att göra plats i mitt spelrum för en riktig racingrigg. Skillnaden är som dag och natt, och även om jag inte är någon fantast när det kommer till motorsport, är upplevelsen verkligen värd pengarna som det kostar om man ska ha det bästa materialet. Vi har kommit så pass långt i utvecklingen, samtidigt som Slightly Mad Studios inte tar några billiga genvägar, att detta känns som det perfekta tillfället att uppgradera racingupplevelsen till en mer verklig sådan. Trots det bjuder ändå Project CARS 2 på underhållning även om för oss som inte tagit steget fullt ut, och jag blir förvånad över att jag utnyttjar varenda sekund för att slåss om ‘pole position’ under kvalificeringsracen. Detta är också första gången som jag väljer att verkligen gå in för att meka med bilen i ‘pit stop.’ Trots att jag inte är något annat än en glad amatör, som alltid lämnat in min verkliga bil på service när det gäller allt från att byta däck till andra sysslor, försöker jag i alla fall att nå bästa resultat. Det kan exempelvis vara soligt under de första varven i kvalificeringen, för att sedan börja spöregna, och då gynnar givetvis andra inställningar.

Föregångaren innehöll ett sparsmakat antal bilar och banor, men med uppföljaren kommer 180 olika bilmodeller och en hel drös olika banor att bemästra. Jag chockas över att jag verkligen tar vara på träningspassen för att lära mig alla delar av banans passager, och när det riktiga racet sedan är igång rusar adrenalinet när jag ser att någon av mina medtävlande gör ett misstag, och jag får chans att ta mig om på insidan. Vissa gånger blir jag för ivrig och kör rakt ut i den sandiga marken som omger kurvan, och andra gånger får jag till den perfekta svängen. Misstagen ligger inte långt borta, och det kan röra sig om att bromsen trycks in en hundradel försent, eller att gasen pressas ned någon hundradel för tidigt i en kurva.

Förutom spännande onlineracing är det karriärsläget som lockar allra mest, och där presenteras fem olika discipliner. Det trevliga är att dessa är upplåsta direkt från start, och vi kan sonika skippa de lägre serierna för att slänga oss i betydligt kraftfullare bilar på en gång. Lyckas vi också prestera på en hög nivå under tävlingarna låses även andra lopp upp snabbare, och det kan handla om att vi får vara med i klassiska race, eller tävla i en specifik bil.

Banracingen är fortfarande spelets starkaste kort, även om vi kan testa på vingarna i rallycross – som inte riktigt levererar när det kommer till bilfysiken. I vanliga fall har jag lite svårt för just banracing eftersom att jag inte riktigt känner mig inspirerad av miljöerna, men när loppen i sig är i så hög kvalité som de är i Project CARS 2 förändras verkligen min syn på detta. Det är här som Slightly Mad Stuios briljerar, och förtjänar alla lovord de kan få.

Den grafiska kvalitén är visserligen helt klart godkänd, och har en hel del kvalitéer som vackra solnedgångar. Däremot ser det relativt detaljlöst ut när vattnet sprutar från däcken efter att ett störtregn fyller banan med vatten. Färgerna förgylls emellertid med HDR-stödett, och det är på inge sätt en ful upplevelse, även om den är långt ifrån spel som släpps i Forza-serien.

Project CARS 2 är en riktigt bra upplevelse, och den växer ofantligt för de som använder sig av en riktig racingrigg. Slightly Mad Studios har tagit sitt koncept som de byggde med originalet och förfinat upplevelsen med fler bilar, banor och bilfysiken är så realistisk att de som spelar med handkontroll lär behöva slänga på ett och annat hjälpmedel för att hålla sig på banan. Föll du för föregångaren lär du älska Project CARS 2.

Recension: Danganronpa V3 – Killing Harmony

Publicerad den av Tommy

Danganronpa-serien startade till PSP i Japan, men det var först till PlayStation Vita som vi västerlänningar fick ta del av Spike Chunsofts mördartriggande och ultraspännande berättelse. Nu är det dags för Danganronpa V3: Killing Harmony, och studion har inte sparat på krutet.

Precis som i originalet vaknar en hop ungdomar upp på en skola, och det står snabbt klart att delar av deras minne har gått förlorat. De kommer emellertid ihåg att de alla har blivit kidnappade av en okänd grupp människor, men ingen har någon förklaring till varför de har berövats på sin frihet.

Danganronpa V3: Killing Harmony är mer utav en reboot av spelserien, och den som vill fylla i alla de luckor som de två första delarna lämnade kan se animeserien Danganronpa 3: The End of Hopes Peak Academy. Denna gång börjar berättelsen på Ultimate Academy for Gifted Juveniles, och alla ”elever” är specialiserade på varsitt ämnesområde. Spelaren axlar rollen som den positiva Kaede Akamatsu, som är utnämnd till den ”ultimata pianospelaren” efter att ha vunnit ett gäng olika priser för sina prestationer. Hon slår följe med den smarta Shuichi Saihara, och de knyter snabbt ett starkt band till varandra, men vi hittar också en drös andra färgstarka karaktärer som alla förgyller både dialog och berättelse med sina personligheter. Angie Yonoga är en väldigt spirituell själ som förlitar alla händelser på en gud som kallas Atua, och biffen Gonta Gokuhara har uppfostrats av en flock vargar vilket förstås påverkar hans identitet.

Seriens antagonist Monokuma är inte ensam den här gången heller, utan hans barn gör honom sällskap och gottar sig nästan lika mycket åt andras olycka som han själv. När de avslöjar att det enda sättet att lämna Ultimate Academy for Gifted Juveniles är att döda en av sina klasskamrater, utan att bli upptäckt eller utpekad som mördare i en klassrättegång, sätter det såklart skräck i de 16 superstudenterna.

Kaede är emellertid högst övertygad om att de alla kan ta sig ur Monokumas grepp om de samarbetar och tror på varandra, men den blodtörstiga björnen har förstås ett och annat knep i bakfickan för att ”mördarspelet” ska börja på riktigt. Snart hittas det första liket, och studenterna får börja sin första förundersökning mitt i all misär.

Lägstanivån för blandningen av karaktärer är oerhört hög, och atmosfären är lika stark som den oerhört spännande berättelsen. Spike Chunsoft har lyckats ännu bättre med mixen av oerhört rolig, brutal humor och mer seriösa och ilande känslor som framkallas av de olika situationerna som vi ställs inför. När vi tror att vi börjar få grepp om vad som har hänt presenterar sig en oväntad twist bakom varje hörn, och äventyret presenterar också några av de mest avancerade och fantastiska mordfallen som serien har erbjudit sedan varumärkets första kapitel.

Föregångarna var i grund och botten utvecklade för PSP, och med Danganronpa V3: Killing Harmony märks det att studion har arbetat med ny hårdvara, även om grafiken förstås känns sparsmakad på flashiga detaljer i jämförelse med mycket som släpps till PlayStation 4. Kvalitén på designen är emellertid alldeles fantastisk, och den backas upp av den underbara musiken som består av både nyversioner av några låtar från tidigare dela, och helt nya alster.

Efter att vi har samlat bevis, alibi och olika utsagor från eleverna är det dags för rättegång. Om mördaren kommer undan med sitt dåd utan att han eller hon blir anklagad vinner denne sin frihet, medan de övriga avrättas, men spelarens mål är förstås att lösa fallet och peka ut den skyldige. Om vi lyckas med detta har den karismatiska Monokuma förberett en extraordinär avrättning för mördaren, och sekvenserna är något utöver det vanliga. Precis som berättelsens övriga delar blandar de både ren och skär skräck med humor, och sinnesstämningen pendlar mellan skratt och en pressad tårkanal. Spike Chunsoft lyckas verkligen förmedla känslor på ett ypperligt sätt, och det genomsyrar hela upplevelsen.

Fallen är emellertid aldrig solklara, och rättegångarna innehåller en stor dos spännande vändningar. Studion använder sig både av nya och beprövade koncept, där vi bland annat ska använda oss av bevismaterial för att motsäga de olika karaktärernas teorier. Vi hittar också nya moment, som att två grupperingar ställs emot varandra om de är oense, och vi kan dessutom ljuga vid vissa tillfällen. Om en karaktär exempelvis inte har något alibi, och han eller hon berättar en historia som skulle ge en helt ny infallsvinkel till fallet, kan du ljuga för övertyga de andra om att personens utsago inte är något påhitt. Rättegångarna känns betydligt mer givande än tidigare, och samtidigt som spelmekaniken är underhållande, är berättelsen så intressant att det nästan är omöjligt att slita sig.

Danganronpa V3: Killing Harmony tar det som gjorde föregångarna så pass bra, och spetsar det med ännu högre kvalité. Vi blir levererade små smakbitar av karaktärernas hemligheter, och vad som har hänt med den värld som studenterna så gärna vill tillbaka till. Det är helt enkelt omöjligt att slita sig när man väl har börjat nysta i händelserna på Ultimate Academy for Gifted Juveniles.

Recension: Resident Evil Revelations (remaster)

Publicerad den av Mikael

Resident Evil Revelations utspelas mellan Resident Evil 4 och 5, med händelser som kom att nämnas i seriens sjätte del. Det skräckladdade actionäventyret släpptes ursprungligen till Nintendo 3DS år 2012, och sedan kom en HD-version till Windows, Playstation 3, Wii U och Xbox 360 året därpå.

Nu har HD-versionen portats och förbättrats i form av en remaster till PlayStation 4 och Xbox One, medan både originalet och uppföljaren kommer att lanseras till Nintendo Switch senare i år.

Resident Evil Revelations är indelat i episoder där du och din partner tar er fram genom linjära korridorer och ”öppna” fält samtidigt som ni släcker existensens eld för de biologiska vapen ni stöter på längs vägen. I de flesta spel brukar det vara ett nöje, här känns det mer som att städa upp efter ens kompisar när de ordnat en fest hemma hos dig. Dåligt gameplay belönar ibland spelaren med en bra handling, likt en morot framför åsnan så den rör sig framåt. Så är heller inte fallet i Resident Evil Revelations.

För er som spelat de tidigare versionerna så kan följande förbättringar och finesser vara av intresse:

    • En ny svårighetsgrad (Infernal Mode) som även har nya placeringar för fienderna
    • De kostymer du låser upp i Raid Mode (internet coop) kan användas i kampanjen
    • Raid Mode har förbättrats med nya karaktärer, nya vapen och ett nytt sätt att gradera din och dina vänners prestation.

Det intressanta med Resident Evil Revelations är att det stundvis lyckas skapa en mörk atmosfär som visar på hur små och sårbar mänskligheten är när vi möter biologiska faror. För de som har ett intresse för biologi eller skräck så använder Resident Evil sig av en genetisk skräck, som till skillnad från medium som visar hur utveckling av AI förstör världen, tar ett handfast grepp om faran med genetisk manipulering. För vad är det som definierar mänskligheten? Och hur hanterar vi biologisk terrorism?

Resident Evil Revelations behåller flertal klassiska inslag av skräck som de ursprungliga spelen i serien kännetecknades för, till skillnad från de mer actionorienterade spelen Resident Evil 4 – 6. Till skillnad från det senaste Resident Evil 7 så är det däremot inte ett försök på ett modernt skräck- och överlevnadsspel.

Handlingens fokus ligger i att visa spelaren vad Jill Valentine och Chris Redfield var med om före händelserna i seriens regelrätta femte del. Det är även vad som gör spelet intressant, för även om handlingen för det mesta är löjlig, överdriven och fragmenterad tack vare sin episodiska natur så är det intressant att få lära sig mer om världen och vad som sker mellan Resident Evil 4 och 5. Problemet är att denna bakgrund är väldigt svag, särskilt då tyngden ligger i att stoppa en terroristorganisation vid namn Veltro som har släppt ut ett nytt virus. Ett virus som sprider sig och behöver stoppas.

För dig som letar efter ett seriöst spel med en djup handling så är det här tyvärr inte ett spel för stunden, vill du däremot ha ett spel som känns som Resident Evil med en skön stämning, funktionellt ‘gameplay’ och just ja, en scanner! (Som för mina tankar tillbaka till Metroid-spelen). Låt dig då inte undvika spelet trots dess fragmenterade handling, dåliga hitboxes och arkaiska spelsekvenser.

När det kommer till grafiken så var min första reaktion till Resident Evil Revelations ett simpelt: ”Är det här ett 3DS spel?” Det innebär däremot inte att det är ett särskilt bra spel när det kommer till grafiken. För även om det finns nya texturer så ser de flesta mediokra ut, däremot så har de lyckats någorlunda med ljus och skuggor. Vilket förvisso inte bör vara så svårt då spelet främst utspelas i små, trånga korridorer. För att vara ett spel till den nuvarande konsolgenerationen så skulle jag nog klassa det som en av de bättre nyversionerna av spel till Nintendo 3DS eller PlayStation 2.

I speltid är det inget stort spel, utan du klarar av det på en 10-12 timmar, vilket förvisso är helt okej med tanke på priset. Särskilt då Resident Evil Revelations kommer tillsammans med Raid Mode där du ensam eller med en vän har många roliga, om än repetitiva timmar framför dig.

Recension: Ys VIII – Lacrimosa och Dana

Publicerad den av Tommy

Adol Christin är tillbaka i ett massivt äventyr, och den här gången får vi också en välsvarvad berättelse att följa när Ys-seriens ikoniska profetia till hjälte strandar på en monsterfylld ö.

Se gärna videorecensionen på SpelPaus.

Ys VIII: Lacrimosa of Dana börjar ombord på skeppet Lombardia, där både Adol och hans blåhåriga vän Dogi befinner sig. Färden går förbi den mytomspunna ön Seiren Island, där alla som åker för nära dess kust försvinner och aldrig återvänder. Trots att fartyget håller ett stort avstånd till ön och dess kringliggande vatten, attackerar ett enormt monster skeppet och drar ner Lombardia under vattenytan.

Adol flyter i land och vaknar upp på en strand på öns södra sida, och snart stöter han på några andra överlevare och tillsammans bygger de upp den provisoriska staden Castaway Village. Till skillnad från andra spel i serien får vi inte möta någon berättelse som berättar att huvudpersonen är en profetia som det berättats om i legenderna. Protagonisten visar inte bara att han är en äventyrslysten stridskämpe, utan den här gången handlar det lika mycket om överlevnad, att hitta fler överlevare från Lombardia, och målet är att alla ska kunna ta sig tillbaka till sina hem utan att någon faller offer för öns faror.

För farorna hopar sig på ön, men lyckligtvis är det inte bara Adol som är en fantastisk stridskämpe, utan vi stöter även på spelbara karaktärer som fiskaren Sahad och Laxia som kommer från en adlig familj. Striderna har förstås ett oerhört stort fokus, och de är väldigt smidiga där vi kan dela ut en hel hop av specialattacker. Precis som i Tales of-serien får vi bland annat nya attacker att använda oss av när vi utfört de vi har tillräckligt många gånger, och de går också upp i level ju mer de används. Specialattackerna flyter väldigt bra ihop med de vanliga slagen, och när en mätare är fylld till bredden kan vi dela ut en riktigt superattack. Varje spelbar karaktär kommer såklart med egna attacker samt för och nackdelar, men de har också varsin typ av inriktning. Adols snabba attacker är bättre mot vissa fiender, medan den starka Sahad slår sönder skalet på fiender med hård hud. Det känns också väldigt smidigt att byta mellan karaktärer mitt i strid – något jag vanligtvis har lite svårt för – och när det kommer flygande fiender växlar jag snabbt till Laxia som slår ned dessa med sina specialattacker.

Ys VIII: Lacrimosa of Dana är en massiv upplevelse, med massor av saker att upptäcka. Vi hittar nya medlemmar till Castaway Villige, vilket gör att vi får lättare att försvara byn när monstren attackerar, och de tillför ofta något till byn. Vissa är bra på att smida vapen, sy ihop kläder och accessoarer eller så kan de läkemedlens konst. Sakta men säkert växer byn, och det är spännande att se den växa, både med nya personligheter och rent byggnadsmässigt. Ute på världskartan finns det sedan en otroligt stor mängd hemligheter att hitta – tuffa fiender, skattkistor fyllda med spännande prylar och gömda platser som bara väntas på att hittas. Dessutom kan vi fiska, och det finns en otroligt stor mängd av naturresurser som blir väldigt viktiga för att kunna ta sig vidare. Med tanke på situationen används inte någon egentlig valuta, utan vi byter prylar och förnödenheter med folk i byn, och smeden behöver exempelvis ett antal av olika material för att göra om eller förstärka vapnen.

Berättelsen är också utbredd, och äventyret är fullt av dialoger och händelser som faktiskt levererar. Vi hittar mycket klassiska knep, och det handlar inte om någon tårdrypande berättelse som trycker på tårkanalen, men trots att vi hittar ett gäng stereotypiska rollspelskaraktärer är de lätta att tycka om. De engelska röstskådespelarna är inte heller de allra bästa som spelbranschen har att erbjuda, men efter några timmar med dessa känns det svårt att växla till de japanska rösterna. Den röda tråden är inte något som provar på något nytt, men de klassiska inslagen tilltalar mig, och den mystiska ön öppnar för en hel del intressanta sekvenser.

Ys VIII: Lacrimosa of Dana är riktigt mysigt och ett av seriens signum, musiken, briljerar verkligen den här gången också. Några av slingorna tenderar att spelas lite väl ofta, men det finns också tillfällen då jag stannat upp bara för att njuta av de underbara tonerna. Den grafiska biten talar om en svunnen tid, men designen och färgerna väger upp bristen på rejäla detaljer. Tyvärr har Falcom bakat in alldeles för mycket laddningssekvenser, och den enorma kartan styckas av med en hel del väntetid.

Äventyret är fyllt av hemligheter bakom varje hörn, och den otroliga atmosfären gör att jag verkligen trivs i världen som Ys VIII: Lacrimosa of Dana målar upp. Den klassiska berättelsen och de stereotypiska rollspelskaraktärerna kommer säkert att reta upp en och annan ny spelare som inte har upplevt några klassiska rollspel, men själv känner jag mig hemma, trots att det finns betydligt bättre handlingar i många andra spel. Den spelmässiga biten är emellertid fantastisk, och denna gång handlar det verkligen om äventyr, överlevnad och ett gemensamt mål som de skeppsbrutna karaktärerna delar.