recension – Sida 12 – X PLAY! ZINE

Recension: Mighty No. 9

Publicerad den 2016-08-272016-08-29 av Tommy

Mega Man rockade skjortan av oss under 90-talet, och efter att Keiji Inafune fick lämna Capcom skapade utvecklaren Comcept och skapade en spirituell uppföljare – Mighty No. 9.

Mighty No. 9 finansierades genom en Kickstarter-kamapnj där den efterfrågade summan samlades in på två dagar. Sedan gick utvecklingen knackigt, och samtidigt som projektet försenades gång på gång efterfrågade Comcept efter mer pengar för att införa nytt stoff till plattformsäventyret. Nu har det emellertid funnits på marknaden ett tag (även om vi fortfarande väntar på de bärbara funktionerna), och undertecknad har spelat som om det vore 1991.

För likheterna med Mega Man finns där. Protagonisten Beck är försedd med en kanonarm, och designen påminner rejält om sin förlaga. Det är emellertid inte någon tillfällighet, och Inafune har till och med varit beredd på att göra en direkt uppföljare till sin gamla klassiker, men Capcom avböjde.

Huvudkaraktären Beck är en cyborg som huserar i organisationen The Mighty Numbers, och helvetet brakar lös när åtta medlemmar blivit hackade och orsakar ordentlig kaos. Då samarbetar Beck med ett gäng forskare för att ställa allt till rätta – och det är här actionfesten och plattformsäventyret tar fart. Och det är en färgfylld blandning det handlar om, och efter en kortare introduktion kastas vi in i en värld packad med hinder, fiender och faror som käkar upp våra liv.

Fienderna består av en varierad skara, och de utnyttjar även detaljer på banorna till sin fördel. Några sätter exempelvis eld på kladdig olja, och gör så att skärmen fylls av ett rent inferno. En välkommen ingrediens är också svårighetsgraden som är relativt hög, speciellt i början innan tajmingen och spelets funktioner sitter som en smäck. Beck kan besegra fienderna på sedvanligt vis, med skotteld från armkanonen. Men, efter ett visst antal träffar kan de också förstöras med en dash-attack (som också används för de olika plattformselementen), vilken också ger olika sorters fördelar till Beck beroende på vilken typ fienden är av. Dessutom kan vi kedja ihop olika kombinationer, och när poängen rullar in kan vi även klättra på topplistorna.

Den absoluta höjdpunkten med Mighty No. 9 är de bossar som befinner sig på slutet av varje bana. Och dessa består förstås av de hackade karaktärerna från The Mighty Numbers. Vi stöter på karaktärer som besitter förmågor inom klassiska element så som eld och is, och andra utnyttjar elektricitet samt rå styrka. När de sedan är besegrade återställs de till sitt normala jag, och på vissa av banorna återkommer de även för att ge spelaren understöd. Banorna kan väljas i vilken ordning som helst, och detta gör att spelaren kan vänta med ett uppdrag som känns för svårt, för att sedan återvända med en hjälpande hand. Dessutom kan vi använda oss av bossarnas krafter efter att de är avklarade, och vi kan fritt välja och vraka bland förmågorna under varje bana. Favoriten är onekligen en dräkt som gör det möjligt för Beck att hoppa högre och sula iväg en rotorbladsliknande bumerang.

Plattformsmomenten är underhållande, men det finns en del solfläckar som svärtar ned upplevelsen. Designen haltar ordentligt på sina håll, och bakgrunderna är långt ifrån de senaste Rayman-spelen som skämt bort oss med en störtskön atmosfär. Dessutom är röstskådespelarna under all kritik, vilket är en skymf mot de som faktiskt betalade extra för att Comcept skulle implementera riktiga röster.

Dessutom är banorna av varierad kvalité, och de pendlar mellan fantastiskt och ren tristess. Finurliga idéer har växlats med material som borde ha hamnat i papperskorgen, och när äventyret ändå är över efter drygt tre timmar undrar jag varför utvecklarna bad om mer pengar för att skapa ”extra många banor.”

Den största boven i dramat är dock att sparfilen blev korrupt och raderades under två tillfällen. Trots att jag självfallet laddade upp filen till molnet efter det första tillfället, försvann drygt en timmes spelande rakt åt helvete.

En intressant ingrediens är emellertid utmaningsläget som fungerar lite som VR-uppdragen från Metal Gear Solid-serien. Varje uppdrag låter spelaren ta sig igenom en bana på tid, samtidigt som spelaren får diverse begränsningar. Detta läge förlänger speltiden med ett antal extratimmar, trots att den färglösa designen inte bjuder upp till dans.

Mighty No. 9 är oslipat, och det är svårt att se vad all extra utvecklingstid gick till. Det känns ofärdigt, trots att en hel del spelunderhållning finns att hämta under ytan.

Recension: Carmageddon: Max Damage

Publicerad den 2016-08-112016-08-17 av Tommy

Carmageddon är tillbaka, och återigen handlar det om tävlingar som går ut på att krascha sönder varandras bilar, ta sig först över mållinjen och köra ihjäl varenda människa som befinner sig i närheten. Rå humor står på schemat, och rejäl racingaction.

Carmageddon: Max Damage tar oss tillbaka till 90-talet där arkadspelen hade en marknad även här i väst. Karriärläget bjuder på rena spelsekvenser, och har strippat allt vad handling och dialog heter. Sex bilar ställs mot varandra i rena dödsrace, och när startskottet går rusar bilarna iväg.

En av bilarna siktar mot nästa checkpoint, och satsar på att vinna racet på det klassiska sättet – att ta sig förbi mållinjen först av alla. De andra siktar istället in sig på sina motståndare, och med ordentliga dödsbilar försedda med stora borrar, spetsar och andra förödande föremål försöker de istället mosa sönder sina motståndare. Vissa race erbjuder helt enkelt flera olika sätt att vinna, och den mest belönande vinsten sker när jag står som siste man efter att ha kraschat sönder opponenterna.

Andra tävlingar kan gå ut på att köra över vissa mål – som består av levande människor. Carmageddon: Max Damage bjuder på ett oerhört brutalt upplägg, och ibland fastnar kossor och människor ihjälspetsade på spjut som sticker ut längst fram på bilen. Fordonet kränger åt alla möjliga håll till den döda varelsen till slut lossnar, för att sedan låta spelaren återgå till den galna jakten efter vinst.

Karriärläget är relativt matigt, och det finns ett antal olika spellägen som erbjuds. Förutom racen där du har tre sätt att vinna på – genom att köra ihjäl ett visst antal människor (något som är lättare sagt än gjort efter att motståndarna också mosar fotgängare), köra igenom alla checkpoints eller krasha sönder motståndarna, hittar vi min personliga favorit – Fox ‘n’ Hounds som inte är något annat än våldsam kull. Upplägget är enkelt och galet, men likaså roligt. Carmageddon: Max Damage innehåller dock en hel del problem.

Den största missen är den bristande bilfysiken. Trots att fordonen är bastanta lämnar de ofta marken alldeles för lätt, och att styra bilarna är långt ifrån den enklaste syssla som gjorts genom åren. Fordonen rör sig sällan som jag vill, och även om det blir bättre när jag byter bil och uppgraderar den ett snäpp, får jag ändå problem. Den artificiella intelligensen är inte värdelös, men när jag är intryckt i en vägg av två eller tre bilar som stoppar mig från att röra på däcken, är det inte lika roligt. Bilen tar ingen skada, utan loppet stannar upp till jag väljer att återställa fordonet en bit därifrån – till en rejäl kostnad.

Dessutom är det inte bara arkadupplägget som doftar 90-tal. Grafiken är daterad, och byggs upp av detaljlösa blockiga byggnader. Samtidigt ser människorna som vandrar runt på gatorna horribla ut, och fordonen har varken en lockande design eller en detaljerad look.

Tyvärr fick jag aldrig någon rejäl chans att sätta tänderna i flerspelarläget, då lobbyn gapade tom på spelare. När loppet väl rullar igång är tävlingen långt ifrån välfylld på spelare, och efter några försök återvänder jag till karriärläget. Av någon outgrundlig anledning inkluderar inte Carmageddon: Max Damage något spel på delad skärm, och det hade varit en riktigt underhållande upplevelse att ge sig ut på tokiga race tillsammans med ett gäng kompisar.

Trots bristerna har jag ändå roligt med Carmageddon: Max Damage. Det har otroligt trubbiga kanter, men upplevelsen är underhållande, och jag kommer att fortsätta möta datorstyrda motståndare då och då ett bra tag till. Det har sin brutala charm som levereras med en dos konstig humor.

Recension: Resident Evil 5 (PS4)

Publicerad den 2016-08-082016-08-11 av Tommy

Med Resident Evil 5 tog Capcom ett steg ifrån skräcktemat och levererade ett spel som bestod av mer action. Nu är den remastrade versionen här, och undertecknad har återigen rest till Afrika för att sätta blykulor i den infekterade befolkningen.

Efter att Resident Evil Remake aldrig blev någon försäljningsmässig hit – trots den goda kritiken i media – valde Capcom att ändra inriktning. Spelserien som satte skräckspelen på kartan var inte längre särskilt läskig, och klagomålen var många. Jag var en av de som var besvikna, till en början. Det var inte längre samma magiska resa genom en läskig herrgård, och det bjöd inte heller på samma bisarra sekvenser. Ändå hade äventyret andra kvalitéer vilket gjorde att jag la ned mer tid på del fem än jag gjort på något av seriens tidigare spel.

Kodordet är action mixat med samarbete. Coop-möjligheterna är spelets största ess, och det gäller såklart även för denna remastrade version. Precis som tidigare Resident Evil-spel innehåller äventyret olika pussel som ofta måste lösas med hjälp av de båda spelbara karaktärerna. Det ligger dock aldrig några klurigheter bakom de olika lösningarna, utan de är lika hjärndöda som en smutsfläck på skjortärmen. Detta möjliggör emellertid ett större flyt, och samarbetet fokuseras emellertid på hur spelaren och hans eller hennes vän tar ut de infekterade. Vi hittar kända fiender så som blodtörstiga, dödssura hundar, och andra igenkännbara monster som försöker göra livet surt för spelarna. På de tuffare svårighetsgraderna krävs också riktig teamwork för att lyckas bra, eller en riktigt uppgraderad arsenal.

Chris Redfield beger sig till Afrika för att sätta klorna i en ökänd vapensmugglare, och dessutom utrota det som återstår av den förödande infektionen. Han stöter på Sheva Alomar, en av BSAA:s representanter för den afrikanska falangen, och tillsammans slår de följe för att råda bot på den epidemi som startade i och med incidenten i Raccoon City under 1998.

Runtom på banorna kan vi hitta diamanter och andra föremål som kan säljas för en slant. Stålarna kan sedan användas till att köpa förnödenheter, och framförallt vapen som sedan kan uppgraderas ordentligt. Seriens triumfvapen, magnum, blir såklart tillgänglig under äventyrets gång, och den är precis så stark som vi är vana vid när det kommer till Resident Evil. När vapnet är ordentligt uppgraderat är det i princip bara spelarens prickskyttefärdigheter som kan stoppa honom eller henne. Det blir en beroendeframkallande syssla att utvidga och förstärka sina vapen, och när man står med en fullt uppgraderad hagelbrakare kan man fullkomligt splittra fiender även på distans.

Resident Evil 5 spelas som vanligt i tredjeperson, och spelaren har oftast en form av lasersikte att förlita sig på. Siktet rör sig automatiskt fram och tillbaka eftersom att karaktärerna inte lyckas hålla sina vapen hundra procent stilla, och detta gör att tajming är oerhört viktigt för att träffa de allra svåraste monstrens ömma punkter. Detta blir extra viktigt i den tyngre bosstriderna – som är något av en höjdpunkt. Vi hittar maffiga fiender, och spelets antagonist Albert Wesker gör allt för att göra livet surt för spelarna.

Remastern ger äventyret ett snyggare yttre, och även om detaljerna inte är lika många som i de större spelsläppen till Playstation 4, bjuder den högre upplösningen på en behagligare resa. När vi kommer nära texturerna visar sig dock bristerna tydligt. Miljöerna känns dock relativt tråkiga på sina håll, och när vi når de blöta träskmarkerna fylls jag av ren tristess, trots att fienderna varierar och bjuder på underhållande spelsekvenser. Områdena bjuder sällan upp till dans, men när en ilsken jävel kommer kutande med en motorsåg i handen, och en tygpåse över huvudet fylls kroppen av adrenalin, och för en stund glömmer jag bort det monotona område där jag befinner mig.

Resident Evil 5 levereras med allt nedladdningsbart material som släpptes till originalutgåvan, och det har förgyllts av högre upplösning och en snabbare bilduppdatering. Jag förväntade mig emellertid att vi skulle slippa de svarta ytorna som fanns med i originalet när vi spelar tillsammans med en vän på delad skärm. Istället får vi fortfarande stora svarta, störande ytor och rejält bantade grafiska detaljer när vi spelar coop på en och samma konsol.

Trots skavankerna är det emellertid ett underhållande äventyr, som helst spelas tillsammans med en vän över nätet. Handlingen och skrämselementen har fått kliva åt sidan för ren och skär action satt i en skrämmande miljö – som hade kunnat vara lite mer inspirerande. Medan vi nöter igenom de olika svårighetsgraderna samlar vi emellertid på oss pengar, uppgraderar vapen, och det blir en beroendeframkallande resa som inte är slut förrän eftertexterna börjar rulla efter att den sista bossen har dött på den tuffaste svårighetsgraden.

Recension: Lego Star Wars: The Force Awakens (PS4)

Publicerad den 2016-07-202016-07-28 av Tommy

Star Wars: The Force Awakens hade premiär i vintras, och nu har kriget långt, långt bort Legofierats av TT Games.

Min första bekantskap med Lego-spelen fick jag med Lego Star Wars: The Complete Saga under den förra konsolgenerationen, och mitt intresse för spelserien har gått i vågor. Senast det begav sig handlade det om Lego Marvel’s Avengers – som i slutändan inte var mycket mer än en bantad version av Lego Marvel Superheroes. När vi får lägga vantarna på Star Wars: The Force Awakens känner vi igen många av beståndsdelarna, men produktionen levereras ändå med en guldkant.

Det gamla beprövade konceptet är intakt, men TT Games har bakat in framförallt två nyheter. Pusselmomenten är fortfarande enkla, men studion har försett Star Wars: The Force Awakens med en ny funktion som ger dem ett nytt djup. Högarna med Legoklossar är fortfarande kvar, men den här gången kan vi ibland sätta ihop olika sorters konstruktioner där det gäller att bygga den rätta för att ta sig vidare. Vid vissa tillfällen kan detta även leda till bonusföremål, och även om det inte känns särskilt innovativt vid första anblick är det en funktion som växer ju längre in i resan vi kommer.

En annan nyhet är det Gears of War-liknande skyddssystemet där kameran rullar in i en form av tredjepersonsvy som vi känner igen från nämnda titel. Lyckas vi dessutom klara oss från att bli träffade inkasserar vi Legostålar som vi kan använda för att låsa upp karaktärer. Det tar ett tag att fästa sig vid momentet, men efter ett tag ger det en väldigt filmisk upplevelse som bjuder oss på en mer episk upplevelse som går hand i hand med spelets rika licens.

Karaktärsgalleriet är massivt, och vi hittar hela 200 karaktärer från Star Wars-universumet som vi kan frossa i. Vi hittar personligheter som Rey, Finn, Poe, Kylo Ren och Maz Kanata samt General Hux. Alla som har sett filmen kommer att känna igen nyckelmoment, så som uppskjutningen av Millennium Falcon och självklart bäddas allt in i den Lego-charm som TT Games har gjort sig kända för. Dessutom har Lucasfilm gett utvecklarna friheten att lägga till segment som binder ihop storyn, och slutresultatet är förvånansvärt bra.

Den allra bästa ingrediensen i Lego Star Wars: The Force Awakens är emellertid när vi får ratta rymdskepp och TIE fighers. I sann Star Fox-stil får vi köra fordonen genom både smala och linjära områden, liksom större platser och spelmekaniken pendlar mellan ren rälsskjutare till fritt läge med full kontroll i 360 grader. Tusen saker händer på skärmen samtidigt, och samtidigt som vi har fiendeskepp i bakhasorna dundrar explosioner och mynt samlas in till kassan som hela tiden växer.

Lego Star Wars: The Force Awakens dryper av fanservice, och varenda scen från filmen som har någon form av spelvärde finns Legofierat i TT Games adaption. Dessutom fungerar den artificiella intelligensen förvånansvärt bra, och atmosfären samt de nya inslagen höjer spelet över den rejäla mängd av Legospel som släppts genom åren. Banorna proppas fulla av spelmoment, som gör att de sju till åtta timmar som kampanjen varar aldrig blir tråkiga. Den relativt korta speltiden utökas rejält genom alla återbesök som vi lockas till för att låsa upp hemligheter, och för att spela igenom nivåerna med alla olika sorters av favoritkaraktärer som vi får tillgång till under äventyrets gång.

Lego Star Wars: The Force Awakens ger oss mycket av det vi sett genom åren inom den massiva Legostormen, men det är rena drömmen för Star Wars-fans och Legofantaster. Det överträffar mina förväntningar, och helt plötsligt blev Lego-spelen intressanta igen.

Recension: The Technomancer (PS4)

Publicerad den 2016-07-052016-07-07 av Tommy

Spiders sci-fi-rollspel The Technomancer tar oss till Mars, där jordens befolkning har koloniserat den röda planeten. Undertecknad har köttat människor samt utomjordiska monster i årets hittills största överraskning.

Protagonisten Zachariah Mancer sätts i händerna på spelaren, och mannen från Ophir ska just gå igenom sin sista prövning för att bli en Technomancer. Detta är individer som har möjlighet att utnyttja kroppens elektroniska signaler och forma dem till rena superkrafter. Mars är fylld av faror, och i den fiktiva framtiden ramlade planeten ur sin omloppsbana för ungefär hundra år sedan. På grund av detta förlorade människorna på den röda planeten kontakten med jorden, och gruppen av Technomancers försöker återuppta kontakten med sina förfäders hemvärld. Alla tycker dock inte om människorna som besitter dessa specialförmågor, och det blir tydligt redan i det inledande partiet. När Mancer får sina två första följeslagare och medhjälpare ser den ena upp till honom, medan den andra hyser en stor misstro till vår protagonist.

Fascismen blir emellertid extra tydlig när det kommer till Abundance Secret Police, eller ASC som de kallas. Och med den hårdföre Colonel Viktor i spetsen gör de allt för att sätta sig upp mot Mars Technomancers. Berättelsen är också ordentligt välskriven, där allt från dialoger till den röda tråden griper tag i mitt intresse oavsett om det rör sig om huvudstoryn eller sidosysslor som får oss att upptäcka mer av den hårda värld som presenteras för spelaren. Relationerna mellan spelaren och de olika karaktärerna skapar en extra dimension, och jag stannar ofta upp och småpratar med mina datorstyrda medhjälpare om allt och inget.

Spelaren kan lägga färdighetspoäng på en hög olika punkter, som gör det möjligt för oss att låsa upp knepigare lås, men också tre olika kampstilar. En intressant aspekt är att det går att byta mellan de olika stridsteknikerna sömnlöst, men mitt favoritval föll på en rouge som använder sig av både eldvapen och tillhygge. Dessutom hittar vi en drös olika Technomancer-förmågor som har ett antal olika alternativa inriktningar som vi kan välja mellan.

The Technomancer påminner om moderna klassiker som Knights of the Old Republic, och allt från uppdrag till karaktärer lånar ingredienser från Biowares tidigare rollspel. Rollfigurerna har intressanta särdrag, och vi blir presenterade för intressanta och spännande sekvenser var vi än vänder oss. Vi stöter på ett gäng olika personligheter som har sin egna anledning till att slå följe med spelaren, men de kan också reagera på spelarens val. Slår vi exempelvis ned en mänsklig fiende är denne endast avsvimmad, men vi kan välja att dra serum – som fungerar som rollspelsäventyrets valuta – från de utslagna personarena. Om vi gör detta dör personen i fråga, och spelarens karmanivå sjunker, och även om det finns andra sätt att samla på sig valuta är detta ett snabbt och enkelt sätt som alltså har sina konsekvenser.

The Tecnomancer lånar dock inte bara de goda delarna från Biowares klassiker, utan även grafiken. De visuella bitarna är daterade, och samtidigt som animationerna är stela så är texturerna fattiga på detaljer. Dessutom gör röstskådespelarna ofta ett mediokert intryck. Det förtär en del av den underhållning som pressas fram med hjälp av det intressanta berättandet, men det håller ändå måttliga nivåer, och i sina bästa stunder lever sig de mänskliga rösterna upp till dagens höga standard.

The Technomancer har några vassa kanter, men på det stora hela är det ett riktigt underhållande sci-fi-rollspel som gett mig många underhållande timmar. Atmosfären är blytung, och känslan av ett farligt och oroligt Mars – där ingen litar på någon – lyser starkt igenom. Dessutom levererar det mångfacetterade stridssystemet en fantastisk upplevelse som skiner lite extra under äventyrets bosstrider.

The Technomancer är emellertid årets hittills största överraskning, och Spiders har levererat ett fantastiskt, futuristiskt äventyr som trots sina yttre rynkor, har en väldigt vacker insida.

Recension: Umbrella Corps (PS4)

Publicerad den 2016-07-05 av Tommy

Capcom har tagit sitt Resident Evil-varumärke och skruvat upp hastigheten och levererar en actionupplevelse som fokuserar på bataljer online. Umbrella Corps blandar ingredienser från spelserier som Counter Strike, Gears of War samt Call of Duty, och undertecknad har tagit reda på om det håller måttet.

Onlineskjutare har en väldigt stor plats på den västerländska marknaden, och därigenom föddes en idé hos Capcom om en snabb actionupplevelse ämnad för flera spelare. Den tänkta huvudmålgruppen finns alltså i Nordamerika samt Europa, och studion använder sig av klassiska spellägen samtidigt som de adderat en twist.

Capcom har tidigare hävdat att de satsat stenhårt på att få in Umbrella Corps på e-sportscenen. Studion har ämnat att göra detta med hjälp av små banor fyllda av gömställen, och utmaningar där två lag – med tre spelare vardera – bland annat slåss om väskor, kontrollpunkter och flest antal ‘kills.’ Det som skiljer de japanska utvecklarnas kreation från andra produkter är att de bakat in Resident Evil-seriens klassiska virusdrabbade zombies. De levande döda slänger sig emellertid inte över spelaren vid en första anblick, eftersom att vi har en ‘jammer’ som gör oss osynliga för patrasket. Den skyddande tekniken förstörs dock efter att den livs levande fienden fått in några välplacerade kulor.

Inslaget fyller sin funktion, där spelarna blir belönade även om de inte riktigt lyckas ta kol på en motståndare på egen hand. Umbrella Corps är dock fyllt av stora problem. Trots att banorna bygger på Resident Evil-varumärkets miljöer känns de aldrig spännande, och de är inte fyllda av den skräckblandade förtjusningen som vi känner igen från spelseriens allra bästa stunder. De visuella aspekterna är också under all kritik, och i ärlighetens namn fanns det lanseringstitlar till Playstation 3 som såg bättre ut. Att det trots den låga detaljrikedomen hackar, lider av ‘screen tearing’ (där bilden delar sig) och andra grafiska tillkortakommanden är oerhört förvånande, och animationerna når sin absoluta botten när spelarna glider fram – vilket konstigt nog ska symbolisera att de kryper.

Vapenuppsättningen är tråkig, och trots att vi låser upp nya prylar i takt med att leveln stiger blir det aldrig särskilt spännande. Den som tycker om att forma sina karaktärer efter eget tycke hittar visserligen en hel del igenkännbara saker från spelserien, men när det kommer till de spelmässiga bitarna blir det aldrig mer än okej.

För Umbrella Corps är trots allt underhållande mellan varven, och när den inledande beskheten har lagt sig hittar jag faktiskt spelglädje. Men, trots att det är snabbt som Call of Duty och har mängder av gömställen som Gears of War är förebilderna så otroligt mycket bättre, i synnerhet när vi dessutom hittar färgstarka kampanjer i nämnda titlar. Umbrella Corps innehåller en form av enspelarkampanj där vi får ett gäng uppdrag kastade i ansiktet, men de går i mångt och mycket endast ut på att skjuta hjärndöda zombies på kortast möjliga tid. Tyvärr blir det aldrig underhållande när miljöerna dryper av en trist och detaljdöd atmosfär.

Capcom har inte förvaltat ingredienserna från sin spelserie på ett bra sätt, men den tekniskt undermåliga produktionen erbjuder en och annan spännande match där en högst dödlig machete kan laddas upp för att ta livet av motståndarna. Det finns dock otroligt många andra shooters som bjuder på betydligt bättre upplevelser än Umbrella Corps som känns halvfärdigt och alldeles för stressat.

Recension: Tour de France 2016 (PS4)

Publicerad den 2016-06-272016-07-05 av Tommy

Undertecknad har cyklat runt Frankrike i Tour de France 2016.

När jag presenterades inför Tour de France 2016 drog sig en stark nyfikenhet kring upplevelsen fram, och även om jag har minimal koll på cykelsporten har jag ett stort allmänt sportintresse. Konsolversionen räknas som en ‘arkadifierad’ version av strategispelet Pro Cycling Manager till PC, men trots detta är det den strategiska biten som hela konceptet bygger kring.

Som en novis cyklist kastar jag mig på tutorial-läget, och jag förstår direkt att upplevelsen handlar mer om att hushålla med krafter, attackera vid rätt tillfällen och utnyttja sina stallkamrater än att slipa på kurvtagningen. Spelaren kan exempelvis ge en lagmedlem ordern att dra ifrån täten, och om vi vill slå följe med en annan cyklist kan vi mer eller mindre automatsikt lägga oss i lä bakom. När vi sedan är någon halvmeter från mållinjen kan vi utnyttja luftdraget för att vinna den sista centimetern, och det blir ett nervkittlande avslut på ett allt som oftast väldigt långt lopp.

Det finns många taktiska detaljer att dra nytta av, och vi har två geler som ger varsin typ av energi. Dessa fylls oftast på en gång under loppet, och de är en viktig ingrediens när vi vill ha krafter till en spurt. Ofta har jag sprängt min cyklists energitillgångar i slutet av en tävling, och istället för att ta mig över mållinjen som segrare får jag se motståndare efter motståndare tränga sig förbi min utslagna hjälte.

I nedförsbackar kan spelaren krypa ihop för att minska luftmotståndet, och när motvinden blir hård gäller det att placera sig rätt bakom sina stallkamrater eller andra cyklister för att inte bränna onödig kraft på att lägga sig först. Etapperna innehåller också ett gäng delmål, precis som i verklighetens Tour de France, och de tävlande får slåss om bonuspoäng för att vinna positioner på världsrankingen.

Tour de France 2016 glimmar till under ett fåtal tillfällen, och är underhållande när vi får kämpa oss ur en klunga i startfältet, eller slåss om placeringar vid de olika nyckelmomenten. Men, tyvärr är banorna fyllda med alldeles för mycket dötid, och det är lätt att utnyttja den snabbspolningsfunktion som ger vår cyklists AI den fulla kontrollen. Den är dock inte särskilt smart, där onödiga krafter bränns, och jag hade uppskattat om vi hade kunnat ge fler direktiv till cyklisten. Nu får vi välja mellan långa och tråkiga sekvenser, eller en snabbare och mindre lyckad genväg.

Vi blir i alla fall presenterade för ett gäng olika spellägen, där vi kan välja ett lag och köra den vanliga touren. I ”Pro Team” får vi uppgiften att följa sponsorernas mer eller mindre tuffa krav och bygga upp ett lag, medan ”My Tour” ger spelaren möjligheten att välja och vraka vilka etapper som ska inkluderas i touren, och i ”Challenges” har vi möjlighet att spela med en vän på delad skärm, och vi får tävla om bra placeringar på hiscore-listorna och mot spöken från oss själva. Trots variationen så blir dock aldrig spelmomenten intressanta. Takten är alldeles för ojämn, och det blir långa perioder av ren tristess innan det händer något intressant under loppen.

Jag hade också kunnat godta den detaljlösa grafiken om det inte vore så att omgivningarna är så otroligt tråkiga. Det är knappast gynnande för upplevelsen att sitta och hålla in en knapp för att följa efter en cyklist i tio minuter när vägen fram aldrig blir spännande, och mycket av upplevelsen luktar tristess.

Tour de France 2016 har några få ljusglimtar, men spelmekaniken blir aldrig riktigt underhållande.

Recension: Deadlight – Director’s Cut (PS4)

Publicerad den 2016-06-232016-06-27 av Tommy

Tequila Works Deadligt gjorde stor succé när det lanserades till Xbox 360 och PC under 2012, och nu har studion släppt sin överlevnadsskräckis i uppdaterad kostym till Playstation 4. Zombier härjar på gatorna, medan ett mystiskt, mänskligt hot kan vara betydligt farligare än de levande döda.

Vi blir presenterade för ett äventyr som utspelar sig under mitten av 80-talet där ett virus spridit sig och möblerat om hela världsbilden. Deadlight: Director’s Cut rivstartar med att spela på de känslomässiga banden där huvudpersonen Randal Wayne tvingas placera en kula i skallen på en kvinna som heter Karla. Tvillingsystern till offret blir såklart utom sig av både ilska och sorg, men när bekanta samt nära och kära förvandlas till zombies tvingas folket till drastiska åtgärder. Protagonisten letar efter sin familj, och är övertygad om att de befinner sig i en säkerhetszon i Seattle. Det desperata sökandet tar fart, och presenteras med en mörk atmosfär och en känsla av att världen tar sina sista djupa andetag.

Spelplanen är uppbyggd i två dimensioner, men med inslag av 3D-bakgrunder, och utformningen har kommit att kallas för 2.5D. Samtidigt som actionmomenten har en central roll, där spelaren får tillgång till vapen som yxor och eldvapen för att försvara sig mot de levande döda, så ligger fokus också på mindre kluriga pussel. Dessutom hittar vi en mängd gömda vrår och gångar där hemligheter gömmer sig, så som handburna konsoler som faktiskt går att spela. Tequila Works överöser oss inte med 80-talskänsla, utan placerar ut ledtrådar i detaljerna och bonusföremålen. Även om de små spelmaskinerna inte bjuder på någon som helst underhållning bidrar de till den täta atmosfären.

På tal om atmosfären så är det just inramningen och känslan som övervinner den godkända, klassiska spelmekaniken. Spelet bjuder på skruvade sekvenser som varje välproducerat skräckspel ska inkludera, och när man tror att man har fått grepp om spelupplägget vrider utvecklarna till äventyret en aning, och presenterar något annat. Ibland står vi där utan varken eldvapen eller tillhyggen och måste undvika zombierna som pesten, medan andra sekvenser låter oss blåsa huvudet av de levande döda med en pittoresk, men ändå funktionsduglig arsenal. Äventyret genomsyras emellertid av en känsla av att alltid vara jagad, förföljd, utlämnad och ensam, trots att vi stöter på ett antal olika själar på vägen. Den spelmekaniska biten påminner ibland om spel som Prince of Persia, det klassiska originalet. Vi blir presenterade för små pussel som leder till en snabb död om vägen inte är säkrad innan vi rör oss vidare, samtidigt som plattformshoppande bakas in. Men även om de spelmässiga bitarna är nostalgitriggande blir de en birollsfigur till den täta atmosfären.

Därför blir jag inte överdrivet imponerad av det nya överlevnadsläget där premissen är att klara sig så länge som möjligt. Samtidigt som zombier forcerar sig fram mot oss, ska spelaren klara sig helskinnad genom att döda dem med den sparsmakade uppsättningen av vapen som finns, och rymma från deras näbbar och klor. Det är emellertid ett trevligt inslag som är värd en halvtimme av vår fritid, speciellt när vi kan möta oss med världens spelare via hiscore-listan.

Deadlight: Director’s Cut är en skräckupplevelse som inte är särskilt läskig, men spelar på de känslomässiga strängarna. Det är mysigt samtidigt som en tryckande oroskänsla målas upp, och trots att några buggar letat sig in – där jag exempelvis fick uppleva ett fall rakt igenom hela spelplanen när jag laddade om en sekvens efter att jag nyligen dött – är upplevelsen riktigt härlig. De spelmässiga delarna blir sekundära, men levererar rädslan för att dö som är en så viktig beståndsdel i ett spel inom skräckgenren.

Deadlight: Director’s Cut är en riktigt härlig upplevelse – trots att de spelmässiga bitarna känns daterade – som alla zombiediggare bör lägga sina handskar på.

Nedan ser ni en trailer (som publicerades i maj) för det nya överlevnadsläget.

Recension: Dead Island Definitive Edition (PS4)

Publicerad den 2016-06-072016-06-08 av Tommy

Semesterparadiset Banoi förvandlas till ett helvete när majoriteten av de soldyrkande gästerna börjar käka upp varandra. Några få överlevare är strandsatta på den vackra ön som kryllar av zombies efter en blöt natt i kändiskvarteren.

Alkoholen flödar, och kameran sveper fram över baren och dansgolvet samtidigt som vi får en inte allt för gemytlig presentation av huvudrollsinnehavarna. Den gamla fotbollsstjärnan Logan Carter skriker och domderar med en flaska i handen, medan rapparen Sam B drar av en trasig ‘hip hop’-låt som också blev hans enda ‘one hit wounder.’ Vi får också rikta blickarna mot den betydligt mer ordningsamma receptionisten Xian Mei och den före detta poliskommissarien Purna, och sedan är det upp till spelaren att välja vem av karaktärerna som ska få kicka zombiefläsk.

Mitt val föll på den biffiga rapparen Sam B, som inte drar sig för att svära framför nunnor i kyrkan. Tillsammans rymmer vi från ett numera livsfarligt hotell för att ta reda på vad som faktiskt händer, och efter en kort stund blir det uppenbart att samtliga spelbara huvudpersoner är immuna mot zombieviruset som förvandlar människor till levande döda. Detta skyddar dem förstås inte mot monstrens sylvassa tänder, men de resterande överlevarna sätter stor tillit och höga krav på protagonisterna som beger sig ut på ön för att hitta en lösning.

Den här spikklubban har jag gjort själv. Fin va?

Dead Island är uppbyggt kring en öppen värld, och temat handlar starkt om överlevnad. Spelaren samlar på sig förnödenheter som mat och vatten (samt sprit), och samtidigt som livmätaren motsägelsefullt fylls på av energidrycker och godis vädjar många karaktärer om vår hjälp. Det kan röra sig om att hämta insulin till en svårt sjuk diabetiker, eller mer triviala ting som en nallebjörn till en vuxen kvinna som inte kan sova utan sin trådiga lurvkompis. Ofta rör det sig om att ta sig in på olika territorium och leta rätt på saker och ting, samtidigt som hotfulla zombies försöker göra livet kortare för spelaren.

En av Dead Islands stora styrkor är dess vapenarsenal som kan modifieras på olika sätt, och upplägget öppnar för en varierande spelstil. Den som lyckas hitta ett automatgevär, och förlitar sig på blykulornas dödande intentioner får snart brist på ammunition, och knivar, basebollträn och stålrör går snabbt sönder efter ett flitigt användande. Även om vi hela tiden hittar nya tillhyggen är det lätt att hitta en och annan favorit, som inte bara kan uppgraderas genom att förbättra dess olika attribut. Min personliga ”gullegris” är ett vasst svärd som inte bara kan skära av fienders armar, ben och huvuden, utan också modifieras och exempelvis ge ifrån sig elchocker. Medan stora, då menar jag stora, hammare kan slå sönder monstrens skallar, kan exempelvis en yxa eller annat vasst föremål skära av lemmar och halsen på motståndarna, och detta fungerar ypperligt i äventyrets förstapersonsläge. Och det är precis så brutalt som det låter.

Törs du slå på honom med en yxa?

Förutom att de levande döda är galet arga, och sugna på människokött, har den fruktansvärda situationen också urartat på ett mänskligt plan. Kriminella gäng kontrollerar olika områden, och de skyr inga medel för att plundra och slå ned andra överlevare. Rövarna använder sig oftast av eldvapen, och här dåsar äventyret av sig en aning. Att zombier är dumma, hjärndöda varelser vet vi, men när människorna glider över golvet, och skjuter åt helt fel håll – fast jag står mitt framför deras nuna – känns det inte lika spännande. Dessutom viner en och annan kula genom diverse stålväggar som om de vore gjorde av wellpapp.

Dead Island har en viss typ av levelsystem, där spelaren stiger i nivå efter att ha samlat på sig ex antal erfarenhetspoäng. Detta resulterar bland annat i att livmätaren höjs, att vi har möjlighet att använda kraftigare vapen och att vi får poäng som kan läggas på olika sorters förmågor. Det sistnämnda kan röra allt från möjligheten att återhämta sig snabbare, till att dela ut större skada med en viss typ av föremål eller möjligheten att krossa en skalle med fotsulan. Kruxet är dock att fienderna levlar i takt med spelaren. Personligen ogillar jag denna typ av nivåsystem, men när man väl har kommit överens med tanken är slutresultatet inte så farligt som det låter. I takt med att vi får nya möjligheter att ta ut fienderna så gör sig också olika typer av zombier entré, och tillsammans gör de spelet mer varierat.

Dead Island kan spelas både ensam och tillsammans med andra över nätet. Till skillnad från många andra spel föredrar jag emellertid den ensamma upplevelsen, och den utsatthet som levereras i och med den fiktiva zombieapokalypsen. Istället ser jag större potential för coop-möjligheterna för spelets arenafunktion som levereras med några olika områden där vågor av zombies attackerar deltagarna. Men, det är dock inte något som roar mig i någon större utsträckning, utan istället är det äventyret på egen hand som lockar mitt spelsug.

Dead Island är dock en oslipad diamant.

Let’s Dance nästa!

Trots att vi blir bjudna på några olika scenerier, så som en stadskärna, solparadis och en djungel, så presenteras många upprepningar av texturer och byggnader. Många gånger är det svårt att veta om jag genomsökt ett rum eller område tidigare – eftersom att jag känner igen mig i stort sett var jag än vrider och vänder mig. Visst finns det några olika landmärken, men miljöerna blir inte lika spännande när jag söker igenom ett hus som ser precis likadant ut som de flesta av dem som redan besökts under den senaste timmen. Som den sneda kronan på verket får vi irra omkring i ett oerhört trist avloppsystem som känns skrämmande i ungefär tio minuter innan längtan efter solen blir för stark.

Dessutom lämnar den grafiska biten en del att önska. Fiender och texturer poppar upp en bit framför ögonen på spelaren, och ibland går bildhastigheten ned i lite väl låga nivåer. Det finns emellertid stunder då Dead Island glimmar till, speciellt med hjälp av några läckra ljuseffekter som stärker den tryckta stämningen. Men, här och var finns det fadäser som bråkar med spelaren. Vi både kan, och mer eller mindre behöver, ratta runt på bilar mellan varven, och vid fler än ett tillfälle har ett näst intill heltäckande solskydd skymt vindrutan. Den sitter där som en irriterande nagel i ögat, och det blir inte bättre av ett halvdant GPS-system som gärna lurar in fordon på ogenomtränglig mark.

Dead Island är Techlands oslipade diamant. Upplevelsen har sina vassa kanter, med varierande bilduppdatering, småbuggar och designval som kan ifrågasättas, men äventyret levereras också med upptäckarglädje och en överlevnadsinstinkt som skiner rakt igenom skärmen. När Techland försöker bjuda oss på hjärtskärande händelser av mer sentimentala mått blir det dock aldrig särskilt bra, speciellt när röstskådespelarna gör ett krystat jobb med lika krystade repliker. Men, Dead Island är en upplevelse som klarar sig utan sin berättelse, och efter 25 timmar med kampanjen, och en mängd olika sidouppdrag, ger jag mig på Dead Island Riptide Definitve Edition med ett minst lika stort intresse.

Recension: Overwatch (PS4)

Publicerad den 2016-06-042016-06-11 av Tommy

Overwatch levereras med ösig röjaraction, maffiga onlinestrider och en svårslagen charm. Undertecknad har tagit reda på om Blizzard lyckats skapa en jämbördig mix av actionhjältar, eller om upplevelsen svärtas ned av ett ojämnt karaktärsgalleri och mikrotransaktioner.

Efter ett par förklarande tutorial-uppdrag, samt en komisk, animerad filmsekvens kastas spelarna direkt in i hetluften. Visst finns det en bakomliggande anledning, eller rättare sagt ursäkt, till att vi ska få sparka varandras rumpor ute på slagfältet – vilket inte minst presenteras i de snygga kortfilmerna (som ni bland annat ser här och här) – men kärnan och allt fokus ligger på en hundraprocentig onlineupplevelse med mänskliga medspelare och motståndare. Vi hittar en ensemble av 21 hjältar som ska ställa ordningen till rätta på 12 kartor där spelarna ska ta över olika zoner, samt försvara och anfalla olika baser i 6-mot-6-matcher.

Upplägget låter inte allt för originellt, men lägg då till oerhört varierade och inbjudande kartor, samt väldigt personliga karaktärer som får liv genom deras olika förmågor. Premissen är enkel, men de som vill lyckas måste ta hänsyn till mer än snabba reaktioner och ett pricksäkert skytte. Dessutom har varje karaktär en egen specialare som kan utföras inom ett visst intervall, och karaktärernas förmågor kan testas på en övningsbana innan de används ute på det riktiga stridsfältet.

En viktig aspekt när det kommer till onlinebaserade duster är hur pass välbalanserat karaktärsgalleriet är. Varje hjälte har sina specialiteter och nycker, men när vi går in på individnivå får många problem mot de brutalare stridskämparna. Pusslet ligger i att skapa ett vinnande lag, med beståndsdelar som lyckas bryta ned motståndaren, och precis som i många sporter kan spelarna byta lagmedlemmar under pågående match. Om exempelvis sprängämnesexperten (och galningen) Junkrat bombarderar sönder lagets försvar kan det vara smart att byta in en snabbare karaktär som Tracer – eftersom att Junkrat inte lär ha någon chans i en närstridsfight med Overwatch omslagshjältinna.

Detta skapar en öppen dynamik som gör att matcherna hela tiden ändrar karaktär, och de lag som enkom satsar på ett tungt artilleri får problem mot mer samspelta lag som utnyttjar alla för- och nackdelar. Overwatch har också en väldigt stor styrka i att alla 21 hjältar är roliga att spela med. Även om pikadollmästaren McCree tilltalar mig mest, både genom den spelmässiga prickskyttet och hans flashbangs, men också genom den nostalgiska looken och karaktären som talar om en klassisk westernfilm, så bjuder varje spelbar hjälte på härlig underhållning. Jag må missa var och vartannat skott med prickskytten Widowmaker som inte skapar särskilt många änkor med mig vid spakarna, men även om jag inte är någon fantastisk sniper, ”flyger” jag fram med hjälp av hennes änterhake, och försöker ta ut fiender på håll, samtidigt som jag inte har en enda tråkig stund.

Spellägena alterneras beroende på karta, och vi har tre stycken att välja mellan. Escort handlar om att frakta en last till ett utstakat mål, samtidigt som spelaren eller motståndarens uppgift är att förhindra att transporten tar sig fram innan tiden går ut. Assault handlar om att antingen försvara eller attackera olika punkter, beroende på vilken sida av striden spelaren står på, och i Control-läget tävlar lagen om att ta kontrollen över ett utstakat område – i en match som avgörs i bäst av tre omgångar. De tre spellägena ger alla olika upphov till valet av karaktärer, och matcherna blir alltid fartfyllda och underhållande. Däremot hade jag gärna sett betydligt fler spellägen, speciellt med tanke på att det rör sig om en hundraprocentig onlineupplevelse.

Spelaren har också en nivåstege att klättra uppför, och den sträcker sig till level hundra. Erfarenhetspoängen som rullar in är kopplade till spelarens bedrifter på stridsfältet, och de anpassas också utefter vilken karaktär som används. Medan den offensiva karaktären Reaper erhåller sina poäng genom antalet dödade motståndare får exempelvis Mercy sina erfarenhetspoäng baserade på sina prestationer inom det läkande området. De olika levelnivåerna belönar spelarna med lådor – så kallade ”loot boxes” – som består av ett gäng kosmetiska prylar. Innehållet i lådorna är slumpmässigt, och den som vill snabba på processen kan köpa dessa för riktiga pengar (här hittar ni prislistan).

Personligen har jag inte några problem med mikrotransaktioner i den här formen, eftersom att de aldrig påverkar den spelmässiga biten. Däremot är pryllådorna den enda moroten till att faktiskt stiga i level – som också är Overwatch enda tydliga mål. Jag hade gärna sett dagliga, och veckobaserade utmaningar som också kunde generera någon form av belöning för att ge upplevelsen ett större djup.

Overwatch är emellertid årets bästa multiplayer-upplevelse hittills, och trots några skavda kanter här och var, är det otroligt underhållande oavsett om du spelar med ett gäng vänner eller kliver in i Blizzards actionrökare ensam. Tittar vi på detaljnivå kan en och annan hjälte behöva slipas till, någon har kanske en lite väl stark combo, men det är inte något som förstör helhetsintrycket.

Overwatch är årets charmigaste onlineshooter än så länge, och känner vi Blizzard rätt kommer de att fortsätta stödja spelet en bra bit in i framtiden.