Spiders sci-fi-rollspel The Technomancer tar oss till Mars, där jordens befolkning har koloniserat den röda planeten. Undertecknad har köttat människor samt utomjordiska monster i årets hittills största överraskning.
Protagonisten Zachariah Mancer sätts i händerna på spelaren, och mannen från Ophir ska just gå igenom sin sista prövning för att bli en Technomancer. Detta är individer som har möjlighet att utnyttja kroppens elektroniska signaler och forma dem till rena superkrafter. Mars är fylld av faror, och i den fiktiva framtiden ramlade planeten ur sin omloppsbana för ungefär hundra år sedan. På grund av detta förlorade människorna på den röda planeten kontakten med jorden, och gruppen av Technomancers försöker återuppta kontakten med sina förfäders hemvärld. Alla tycker dock inte om människorna som besitter dessa specialförmågor, och det blir tydligt redan i det inledande partiet. När Mancer får sina två första följeslagare och medhjälpare ser den ena upp till honom, medan den andra hyser en stor misstro till vår protagonist.
Fascismen blir emellertid extra tydlig när det kommer till Abundance Secret Police, eller ASC som de kallas. Och med den hårdföre Colonel Viktor i spetsen gör de allt för att sätta sig upp mot Mars Technomancers. Berättelsen är också ordentligt välskriven, där allt från dialoger till den röda tråden griper tag i mitt intresse oavsett om det rör sig om huvudstoryn eller sidosysslor som får oss att upptäcka mer av den hårda värld som presenteras för spelaren. Relationerna mellan spelaren och de olika karaktärerna skapar en extra dimension, och jag stannar ofta upp och småpratar med mina datorstyrda medhjälpare om allt och inget.
Spelaren kan lägga färdighetspoäng på en hög olika punkter, som gör det möjligt för oss att låsa upp knepigare lås, men också tre olika kampstilar. En intressant aspekt är att det går att byta mellan de olika stridsteknikerna sömnlöst, men mitt favoritval föll på en rouge som använder sig av både eldvapen och tillhygge. Dessutom hittar vi en drös olika Technomancer-förmågor som har ett antal olika alternativa inriktningar som vi kan välja mellan.
The Technomancer påminner om moderna klassiker som Knights of the Old Republic, och allt från uppdrag till karaktärer lånar ingredienser från Biowares tidigare rollspel. Rollfigurerna har intressanta särdrag, och vi blir presenterade för intressanta och spännande sekvenser var vi än vänder oss. Vi stöter på ett gäng olika personligheter som har sin egna anledning till att slå följe med spelaren, men de kan också reagera på spelarens val. Slår vi exempelvis ned en mänsklig fiende är denne endast avsvimmad, men vi kan välja att dra serum – som fungerar som rollspelsäventyrets valuta – från de utslagna personarena. Om vi gör detta dör personen i fråga, och spelarens karmanivå sjunker, och även om det finns andra sätt att samla på sig valuta är detta ett snabbt och enkelt sätt som alltså har sina konsekvenser.
The Tecnomancer lånar dock inte bara de goda delarna från Biowares klassiker, utan även grafiken. De visuella bitarna är daterade, och samtidigt som animationerna är stela så är texturerna fattiga på detaljer. Dessutom gör röstskådespelarna ofta ett mediokert intryck. Det förtär en del av den underhållning som pressas fram med hjälp av det intressanta berättandet, men det håller ändå måttliga nivåer, och i sina bästa stunder lever sig de mänskliga rösterna upp till dagens höga standard.
The Technomancer har några vassa kanter, men på det stora hela är det ett riktigt underhållande sci-fi-rollspel som gett mig många underhållande timmar. Atmosfären är blytung, och känslan av ett farligt och oroligt Mars – där ingen litar på någon – lyser starkt igenom. Dessutom levererar det mångfacetterade stridssystemet en fantastisk upplevelse som skiner lite extra under äventyrets bosstrider.
The Technomancer är emellertid årets hittills största överraskning, och Spiders har levererat ett fantastiskt, futuristiskt äventyr som trots sina yttre rynkor, har en väldigt vacker insida.