Recension: South Park – The Fractured but Whole

Cartman och gänget från South Park är tillbaka och den här gången skapar de sitt egna superhjältegäng, spöar störiga sjätteklassare och skiter på toaletten.

Min erfarenhet av South Park är väldigt skral. Jag har sett något avsnitt med en homosexuell hund, och en av filmerna där ett gäng mörkhyade män får ställa sig som en mänsklig sköld för skottelden (de är emellertid smarta nog att ducka när skotten börjar hagla). Humorn är i många avseenden kontroversiell, fylld av pubertala sexskämt och fisar i ansiktet. Det är precis så som jag även upplever South Park: The Fractured but Whole, och det är nästan så att jag skäms över hur förbannat roligt jag tycker att det mesta är.

Det börjar redan när vi får skapa vår karaktär, ”The New Kid” som precis flyttat in på gatan. Valet av hudfärg påverkar svårighetsgraden i viss mån, och ju mörkare karaktären är, desto svårare blir det att få tag på pengar och dylikt. Tankarna förs till de amerikanska fotbollsspelarna som ställer sig på knä i USA under nationalsången för att demonstrera mot diskrimineringen av mörkhyade i landet. Här gör Ubisoft och South Park Digital Studios en liknande grej, men med humor.

När äventyret drar igång hamnar vi mitt i ett lajvrollspel, och precis som när jag själv var barn lever dem sig in i leken som om det vore verklighet. I South Park suddar man emellertid på gränserna, men när en bil kommer på gatan, och hela leken måste stannas upp och ”plockas undan” skrattar jag högt av igenkänningsfaktorn. De får också superhjältekrafter som de använder sig av för att ta sig till vissa platser i staden snabbt, men självfallet också i strid.

Stridssystemet ger oss ett rutnät där karaktärerna kan ta ett visst antal steg varje runda, och även dela ut stryk samt fylla på livet och buffa teamets attribut. Det börjar som en väldigt enkel match, där fienderna (som bland annat består av sjätteklassare, mammor och lekande ninjor) biter i gräset snabbt. Sedan blir det visserligen inte någon jättesvår uppgift, men svårighetsgraden ökar givetvis, och vi behöver använda oss av en del teknik för att gå vinnande ur striderna. Dessa är bra i sig och många av dusterna som tillhör berättelsen är också packade med härliga (och bisarra) skämt. Förutom att vi får slåss tillsammans med ett gäng kända ansikten från tv-serien får vi förstås också slåss med huvudkaraktären som kan kombinera förmågor från ett antal olika superhjälteklasser, och det är riktigt spännande att försöka para ihop den allra bästa uppsättningen. Själv lägger jag allt fokus på attack och utnyttjar den förmåga som delar ut mest stryk, medan jag använder Human Kite (Kyle) som helare. När fienden anfaller får vi poäng som fyller en mätare (om vi klickar på rätt knapp tillräckligt fort) och när den är fylld kan vi utföra en riktig specialattack som bland annat kan göra att fienderna börjar blöda, eller blir äcklade och spyr. Favoriten blir ändå Super Craigs attack med sitt marsvin.

South Park: The Fractured but Whole är fylld av sjuk, rå humor, och ämnen som sex, våld och droger får väldigt stor plats, och det blir oerhört roligt när alla sjuka skämt levereras på löpande band. Jag skulle kunna berätta om det sjukaste dagiset någonsin, om den minst sagt oheliga kyrkan och andra sekvenser, men uppföljaren till Stick of Truth är fyllt av fantastiskt roliga moment som förstås blir betydligt bättre om de upplevs på egen hand.

South Park: The Fractured but Whole är sjukt och riktigt roligt – sjukt kul helt enkelt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s