Monolith Productions är tillbaka med uppföljaren till Middle-earth Shadow of Mordor, och Shadow of War – som är undertiteln till seriens andra del – tar vid där föregångaren slutade.
Shadow of Mordor levde inte på någon tung berättelse, något som förstås förknippas med Sagan om ringen som varumärke. Istället hade det ett väldigt beroendeframkallande,genuint gameplay och upplägg som gjorde att timmarna bara flög iväg. Nemesis-systemet var riktigt bra, där vi fick döda Uruk-orcher för att försvaga Saurons armé. Shadow of War fick dock mycket kritik för sina mikrotransaktioner redan före släppet, men oron visar sig att vara obefogad, och det är oerhört glädjande att de små transaktionerna, som finns tillgängliga, absolut inte förstör för oss som väljer att avstå.
Talion och Celebrimbor har en ny ring som skapats för att kunna matcha Saurons kraftfulla ring. Ganska snart fallerar planerna, och efter en kort introduktion dyker Shelob upp (spindeln som nu fått mänsklig skepnad) som tagit Celebrimbor till fånga, och hotar att döda honom om Talion inte lämnar över den färska, mäktiga ringen. Spelarens första riktiga uppgift blir att försvara Minas Ithil, Gondors sista fria stad, men orcharmén blir en allt för tuff uppgift när de inte längre har tillgång till krafterna som den bortbytta ringen besitter.
Celebrimbor och Talion är återigen bundna med varandra, vilket gör att Talion återupplivas varje gång han faller offer för fiendens mäktiga styrka. När en stark Uruk-soldat dödar spelaren blir denne också starkare, och kommer även ihåg Talion vid nästa möte. Det är en oerhört skön känsla när jag lyckas besegra en fiende som häcklat mig flera gånger – hämnden är precis som man säger, ljuv. Vi kan också smyga oss upp på vissa orcher, och knyta näven kring deras hals och tvinga dem att berätta detaljer om några av ledarna i Saurons armé. Det ger oss information om deras svagheter och rädslor, men också om de har någon form av immunitet och annat som är bra att veta innan det är dags för batalj. Detta ger också en variation, då jag exempelvis bäst går till attack med mitt svärd, använder pilbågen eller smyger mig fram i renaste Metal Gear Solid-stealthen. Smygmomenten fungerar oerhört bra, där Talion kryper ned automatiskt i högt gräs, och kan nästan tippa fram på tå helt tyst, samtidigt ger det en adrenalinkick när jag väl lyckas göra en till synes omöjlig stealth-manöver i ett riktigt knivigt läge.
Längre in i äventyret kan man också bygga sin egna armé med Uruk-orcher efter att man fått möjligheten att ta över dem. Då kan man plocka med dem för att belägra fästningar, och då gäller det att både ta hänsyn till dess försvar och sina egna orchers färdigheter i strid. En bonusdetalj är att vi också kan attackera andra spelares fästningar, men ingen spelare behöver vara rädd för att bli av med något. Detta påverkar inte motståndaren, utan istället för vi en utmaning där vi ställs mot AI-kontrollerade fiender, och den som lyckas belönas med en kista i guld.
Precis som jag berörde i inledningen, så är loot-boxarna aldrig något problem – inte alls faktiskt. När vi dödar orcher ute på stridsfältet och gör uppdrag får vi erfarenhetspoäng så det räcker, liksom vapen och utrustning som dimper ned i mina djupa fickor. Vapnen kommer dessutom med en utmaning som gör att de kan bli bättre på ett eller annat sätt, och när jag kommit längre in i äventyret är min hög av ”arsenal” riktigt stor. Många av vapnen har minimala skillnader, och jag bryr mig inte om att jämföra alla in i detalj – det skulle fördärva en del av spelets flyt. När jag sedan köper några loot-lådor för slantar som jag tjänat in genom att bara spela får jag dessutom sämre prylar än vad jag redan äger – vips så försvinner all oro för att det ska kännas som någon form av ”Pay2Win.” Visst går det också att få erfarenhetspoäng och orcher som slåss för dig, men det får jag också bara av att spela, något som är oerhört underhållande.
Berättelsen faller ganska platt även den här gången, och förutom några orcher så är persongalleriet blekt. Men, det gör inte så mycket när Shadow of War är så otroligt underhållande och beroendeframkallande som det faktiskt är. Hela tiden blir jag lite bättre, och när en stark Uruk-soldat dödar mig får jag det lite tuffare. Jag valde den tuffaste svårighetsgraden, och får hela tiden planera mina anfall, och när det är dags att vända om med svansen mellan benen och plocka fram en ny strategi.
Middle-earth Shadow of War är en oerhört värdig uppföljare till Shadow of Mordor.
PlayZine 