Recension: NHL 18

Electronic Arts har släppt årets hockeyfest, och vi får en del intressanta nyheter att gotta oss i.

När NHL 15 lanserades saknade det en hel del innehåll, och sedan dess har jag faktiskt inte rört något av Electronic Arts installationer i serien – förrän NHL 18.

Trots det skrala innehållet så har emellertid alltid matcherna varit den allra viktigaste aspekten, och jag retade mig oerhört mycket på att backarna aldrig hade viljan att delta i anfallsspelet. Så fort en lös puck närmade sig blå backade de hem, och varje match gav de bort en stor mängd chanser till att fortsätta anfallet i motståndarlagets zon. Det må låta banalt, men det var en riktig ‘deal breaker’ för mig, och därför glädjer det mig att backarna tenderar att vara betydligt aggressivare och på tå i NHL 18. De AI-kontrollerade spelarna agerar också mycket mer naturtroget rent generellt, även om vi stöter på ett och annat snedsteg.

Vid uppstart får vi också ta del av ett riktigt bra träningsläge, och då jag personligen har haft stora problem med tekningar tidigare gynnade introduktionen mig ordentligt. Detta är också något som märks när jag möter nybörjare i onlineläget, då jag upplever att fler har koll på grunderna än tidigare. Och det gör också min upplevelse bättre, då jag får möta bättre motstånd.

En annan nyhet för årets NHL-upplaga från EA Sports är NHL Threes. Här får vi ställa upp med ett lag på tre spelare, och medan rinken är mindre agerar också spelarna annorlunda. Det är aggressivare med hårdare tacklingar, det går snabbare och det är en riktigt galen tillställning med lika galna kommentatorer och spelare. När jag möter ett lag med maskotar från tre olika NHL-lag känns det rätt sjukt att trycka in en pingvin i sargen, och de har skapat en riktigt underhållande arkadversion av originalspelet som bjuder på både skratt och adrenalinpumpande ishockey.

I tidigare delar har jag inte lagt mycket energi på Hockey Ultimate Team-läget, och efter ett gediget försök med NHL 18 minns jag varför. När jag startar karriären får jag ett startpaket som består av två stycken NHL-spelare medan resterande spelare är från SHL och andra mindre ligor. Medan mitt lag består av dussinspelare från Timrå och lag i OHL är det inte särskilt kul att möta ett lag som ställer upp med Carey Price i mål, och Jevgenij Malkin som vispar in puckar tillsammans med en drös andra toppspelare från dagens NHL samt klassiska stjärnor som Mark Messier. Antingen måste man köpa paket med spelare för riktiga pengar för att hänga med, eller lägga ned en stor dos tid på att förlora massor av matcher innan tillräckligt av den digitala valutan samlats in. Hockey Ultimate Team är verkligen inte något för mig, men det är då glädjande att spelet i de andra lägena levererar med råge.

Förutom att vi kan lira med lag från SHL, österrikiska EBEL och spela Champions League, kan vi också spela med lag från Allsvenskan. Då jag själv är SSK:are och har många vänner som hejar på AIK blir det en hel del spännande matcher, och dessa kan också spelas på stor rink för att ge den rätta känslan. Även om de inte har fångat känslan av en europeisk hockeypublik, är det spelet på isen som är det allra viktigaste. I Fifa-spelen är de allsvenska lagen väldigt långsamma, men matcherna i hockeyallsvenskan är relativt snabba, och det kan bli riktigt heta drabbningar. Om en match slutar lika efter full tid är dock spelarna sjukt trötta, och orkar knappt skjuta, vilket ofta resulterar i ganska tråkig ishockey, men på vägen dit fungerar det onekligen bra, och det är ett intressant tillskott för oss som följer serien.

Be a Pro-läget har också fått en liten förändring, som får stor betydelse för upplevelsen. Här får vi som vanligt möjlighet att skapa en egen spelare, och kämpa oss uppåt i karriären. Tidigare år har vi inte riktigt kunnat påverka vår väg vad gäller lag, utan allt har legat i tränaren och lagets händer. Nu har vi möjlighet att beordra byte av klubb, vilket gör att vi får större möjlighet att påverka.

Precis som vanligt är det mänskligt motstånd som är den största underhållningsingrediensen i NHL 18, och jag har lagt ned allra mest tid på rankade NHL-matcher mellan mitt Chicago Blackhawks och motståndare som jag hittar online. När jag spelar med SSK får jag ofta möta motståndare som spelar med lag i SHL och högstaligan i Finland. De allra mest spännande matcherna utspelas mellan två jämna lag, och detta gäller oavsett om jag skulle ha det bättre eller sämre laget. Jag blir sällan irriterad på hur de datorstyrda spelarna uppför sig, men domaren gör en hel del konstiga beslut. Det har också funnits tillfällen då jag sträckt ut klubban (som nu kan styras fritt under tiden då vi försvarar), och inte nuddat min motståndare. Sen tittar jag på reprisen, där det syns klart och tydligt att jag slår undan skridskorna för min motståndare så att spelaren flyger in i sargen. Detta händer som tur är väldigt sällan, men det är oerhört frustrerande när det väl uppstår.

NHL 18 är en klar förbättring från när jag sedan ställde mig på den digitala isen. Målvakterna agerar bättre och träningsläget som presenteras vid uppstart gör de flesta spelare gott. Trots ett par minustecken är detta är oerhört solid hockeyupplevelse, och EASports levererar ett fantastiskt hockeyspel som har utvecklats åt helt rätt håll på många sätt.