Recension: PGA Tour 2K21

Publicerad den av Tommy

När det kommer till golfspel har The Golf Club-serien stått ohotad sedan Electronic Arts lade ner sin golfsatsning efter Rory McIlroy PGA Tour 2015. Under utvecklingen av The Golf Club 2019 klev 2K Games in för att stötta utvecklarna HB Studios, men den gången märktes det inte särskilt mycket när det kom till själva slutprodukten. Nu har det gått två år sedan den förra delen i spelserien, och den här gången är det tydligt att 2K Games har varit med och putsat på PGA Tour 2K21.

Se gärna vår videorecension av PGA Tour 2K21 på vår Youtube-kanal SpelPaus.

The Golf Club-serien har alltid krävt väldigt mycket av spelaren, och när jag senast spelade The Golf Club 2019 hade jag oerhörda problem att avväga slagens styrka. Puttarna blev nästan alltid för hårt slagna, chipparna hamnade knappt på green och jag hade stora problem med att avväga hur hårt jag skulle slå. I PGA Tour 2K1 finns det betydligt bättre möjligheter att skräddarsy svårighetsgraden vilket gör att både nybörjare och golffantaster kan hitta den rätta nivån. Personligen vill jag exempelvis gärna se hur hårt jag behöver slå för att bollen ska hamna där jag vill ha den, och här har vi en mätare till hjälp som också kräver rätt tajming. Slagen är dessutom snabbare än tidigare, där vi drar klubban bakåt för att ge slaget kraft och sedan svingar framåt med hjälp av den högra styrspaken. För att få ett perfekt slag behöver vi också göra en så rak sving som möjligt samtidigt som den utförs lagom snabbt. Går det för snabbt eller för sakta kan bollen hamna på ett helt annat ställe än var vi vill ha den. Spelet på banan kan alltså vara precis så utmanande som vi vill att det ska vara, och de högre svårighetsgraderna krävs för vissa typer av onlinespel.

PGA-licensen som HB Studios knutit åt sig med hjälp av 2K Games ger oss tolv stycken verkliga golfproffs som Justin Thomas,  Cameron Champ och Bryson DeChambeau. Dessa är dock inte spelbara, utan agerar som motståndare och rivaler. Lyckas vi slå vår rival inom vissa områden, så som att ta oss igenom en turnering på färre slag, får vi diverse belöningar för att sedan ställas mot en ny rival. Vi hittar dessutom fler officiella banor än tidigare och karriärläget känns äkta även om jag i ärlighetens namn inte är inbiten i den verkliga versionen av sporten. Kommentatorerna har flertalet gånger gett mig tips, och själva inramningen känns intressant med en engagerad publik, lättnavigerade samt stilfulla menyer och annat smått och gott som får det att kännas som ett riktigt välputsat spel.

Den som verkligen vill komma in under ytan på PGA Tour 2K21 har många funktioner att leka med. Vi kan välja mellan olika sorters slag, bakåtskruvar för att få bollen att stanna kort efter nedslag (beroende på vilken klubba vi använder) och så vidare. Men tack vare de olika svårighetsgraderna är det inte något som bör skrämma bort spelare som inte är bevandrade inom sporten. Det finns helt enkelt något för alla typer av ”golfspelare” och den som exempelvis känner att hen alltid får för snabba svingar kan kalibrera detta i träningsläget. Det är ett helgjutet golfspel och det finns inte mycket som slår en spännande runda som avgörs på det sista hålet där varje slag är avgörande.

pga tour 2k21

Den visuella biten är inte fantastisk, men det känns mer detaljerat än föregångaren. Sedan har de tagit bort möjligheten till ”punch shot” av någon oförklarlig anledning. Annars har jag väldigt svårt att hitta några solfläckar – PGA Tour 2K21 är helt klart det bästa golfspelet som jag någonsin har spelat. HB Studios har dessutom förbättrat möjligheterna till att skapa egna banor vilket gör att vi kommer att ha otaliga timmar framför oss med ett stadigt flöde av spelarskapade banor som vi kan sätta tänderna i tillsammans med våra kompisar.

Fotnot: Vi fick en recensionskod av 2K Games som gjorde det möjligt för oss att spela PGA Tour 2K21 innan lanseringen. Detta påverkar inte vårt betyg eller omdöme.

Recension: Fairy Tale (PS4, Switch, PC)

Publicerad den av Tommy

Animen och mangan Fairy Tale har blivit spel, rollspel närmare bestämt, och vi blir bjudna på en färgglad resa som inkluderar turordningsbaserade strider, erfarenhetspoäng och en härlig atmosfär.

Jag har aldrig varit i kontakt med Fairy Tale tidigare, och som oinvigd av varumärket kastas jag direkt in i hetluften och får strida med ett gäng färgglada karaktärer. Det dröjer dock inte länge innan de hamnar i en djup sömn och de vaknar inte upp förrän sju år senare. För mig som inte har bekantat mig med varumärket tidigare blir det hela lite rörigt, men saker och ting lugnar snabbt ned sig och efter en kort stund myser jag verkligen tillsammans med den härliga ensemblen av personligheter. Berättelsen tar nämligen sin början nästan 100 animeavsnitt in i serien, men storyn blir betydligt mer förståelig snabbt.

Efter de inledande striderna (vilka jag ska berätta mer om lite senare) visar det sig att Fairy Tale, gillet som var det absolut största i hela Fiore-kungadömet, är på ruinens brant. Pengarna är slut, deras anseende är kört i botten och de är inte längre lika kraftiga som tidigare. De vill emellertid inte ge upp utan ger allt för att återfå sin forna glans och för spelaren betyder det att vi får bege oss ut på en mängd uppdrag. Förutom huvudberättelsen så kan vi höja gillets ranking genom att ta oss ann olika uppdrag och bygga ut basen. Detta gör att vi exempelvis kan handla fler prylar i butiken, men också höja procentandelen för mottagna erfarenhetspoäng av de karaktärer som inte följer med ut i strid. Uppdragen känns också intressanta till en början där vi ska ut och slåss mot fiender och monster samt samla in föremål. Tyvärr blir de repetitiva efter ett tag, men lyckligtvis kan vi då fokusera på huvudberättelsen.

Striderna är av klassisk JRPG-karaktär. Som jag tidigare berört är de turordningsbaserade och karaktärerna är placerade i ett sorts rutnät. Här är emellertid magierna av högsta vikt och vanliga attacker gör sällan någon märkbar skada. Varje magi har också ett mönster för vilka rutor av rutnätet som de har möjlighet att träffa, och vi hittar element som vatten och eld. Äventyret är dock i det enklaste laget, speciellt då jag till en början gör alla sidosysslor som finns tillgängliga. Vi ser också vilka attacker som fienderna är svaga emot, och det innebär att vi inte behöver tänka speciellt mycket när det kommer till våra strategier.

Med det sagt så är Fairy Tale knappast ett dåligt spel, tvärt om. Jag tycker verkligen om atmosfären, investerar mig i karaktärerna som är riktigt intressanta – speciellt när det interagerar med varandra. Det är inte det snyggaste spelet på marknaden rent tekniskt, men designen har en härlig charm. Ibland exponeras dock de kvinnliga karaktärernas kroppar på ett inte helt okej sätt, där kameran zoomar in på olika kroppsdelar. Det känns verkligen synd.

Fairy Tale är i det stora hela ett härligt japanskt rollspel där berättelsen engagerar mig som spelare och karaktärerna är intressanta. Jag som inte sett animen eller läst mangan blir också sugen att göra det, och för mig är det ett väldigt gott betyg. Trots solfläckarna blir jag väldigt sugen på att återvända till den här spelvärlden, och jag hade blivit riktigt glad om Gust och Koei Tecmo utannonserade en uppföljare.

Recension: F1 2020

Publicerad den av Mikael

F1 2015 var det första F1-spelet som släpptes till PlayStation 4 samt Xbox One, och det levererades med riktigt snygg grafik och en körkänsla som var riktigt härlig. Till skillnad från flera andra spelserier som uppdateras årligen tog F1-serien en hel del kliv vid varje installation, och med F1 2020 har de verkligen lyckats skapa något fantastiskt.

När jag börjar min racingresa känns det som att F1 2020 tar de steg som vi kan förvänta oss av en ny del i en årlig spelserie. Menyerna är nya liksom lite annat smått och gott, och körkänslan är en lagom simulatoraktig utan att det för den delen blir nästintill ospelbart med en handkontroll. Ibland vill jag helt enkelt spela med ratt och pedal (kika här om du vill se vilka rattar som F1 2020 stödjer), och ibland vill jag helt enkelt spela med en traditionell handkontroll och jag får ungefär samma tider oavsett vilken metod jag använder mig av.

När jag värmt upp med att köra runt x antal varv skapar jag mitt egna team – något som är nytt med årets upplaga. Här får jag välja ett passande namn, logga, andreförare med mera, och en riktigt intressant ingrediens är att vi också får välja bland olika aktiviteter då och då. Detta kan resultera i bland annat bättre eller till och med sämre sammanhållning i laget, utvecklingspoäng och annat smått och gott. Det ger en extra beroendeframkallande kick mellan tävlingshelgerna, och det gäller att tänka efter innan val av aktivitet då det finns både för- och nackdelar. Vad ska vi med kosing till om avdelningarna ändå är missnöjda när uppgraderingarna ändå misslyckas? En riktigt intressant ingrediens helt enkelt.

F1 2020 ger oss också härliga 60 bilder per sekund, även till konsol. Det är ganska imponerande, speciellt när det rör sig om ett riktigt snyggt spel.. Detta gör att kontrollen också känns riktigt smidig vilket kommer väl till pass i de höga farterna. Precis som i verkligheten kan bilarna gå sönder, och detta påverkas efter vilka inställningar vi använder oss av. Men det flyger många svordomar när jag tappar fokus för en kort sekund och smäller sönder bilen så att allt är förstört. Visserligen går det att spola tillbaka tiden för att rätta till problemen, men det är en funktion jag sällan använder. Det känns nästan som fusk för min del, men alla har möjlighet att göra sitt egna val gällande detta.

Vi hittar flera alternativ i menyn så som fristående Grand Prix, time trail där vi kan förbättra våra rekord och ett ordentligt läge online. Det bästa med F1 2020 hittar vi emellertid i karriärläget där vi får träna på bland annat att ta kurvor på snabbast möjliga tid och minimera åtgången av bensin. När vi väl klarar av olika utmaningar får vi också utvecklingspoäng som vi kan använda till att förbättra vår bil.

Ibland kan det vara trevligt med en mer arkadig körning, och med ett knapptryck kan vi ändra till ett casual-läge. Då kan vi dundra in i väggar utan att bilen tar skada, och vi behöver inte heller bry oss om bensinåtgången, eller om vi kör in i våra motståndare. Att vi dessutom kan tävla med kompisar i soffan med delad skärm är för mig ett stort plus. Det är något som vi inte ser allt för ofta nu för tiden, och det är en oerhört välkommen nyhet.

F1 2020 kommer med härliga nyheter som verkligen lyfter serien till nya höjder, och det är fantastiskt att Codemasters lyckas förbättra sin F1-serie så pass mycket år efter år. Karriärläget har verkligen blivit spännande och jag kommer att fortsätta varva mellan detta och Gran Turismo Sport ett bra tag till när jag är sugen på racing.

Recension: The Last of Us Part II

Publicerad den av Tommy

Det har gått sju år sedan Naughty Dog fick oss att häpna av The Last of Us. De inledande sekvenserna, där Joel förlorade sin familj, har etsat sig fast i minnet, liksom den far-och-dotter-liknande relationen mellan Joel och Ellie. Nu är det äntligen dags för uppföljaren att göra entré, men har de lyckats att förvalta den fantastiska start som serien fick?

Originalet, The Last of Us, levererade en story som höjde ribban något enormt när det kommer till berättande i spel, och i uppföljaren får dialogerna och storyn fortsatt en otroligt betydande roll. Denna recension är emellertid spoilerfri, och därför är jag riktigt försiktig när det kommer till den biten. Vi får återigen stifta bekantskap med Joel och Ellie, men den här gången är det Ellie som får axla rollen som huvudrollsinnehavare. Tillvaron har till synes lugnat ner sig och de bor i ett litet samhälle med skyddande ”murar” samtidigt som de beger sig ut på expeditioner för att ta ut infekterade i närområdet.

Det märks tydligt hur livet efter zombieutbrottet har påverkat våra kära karaktärer, där en mer bitter och hårdhudad ton har färgat dem. Det har gått fem år sedan händelserna i The Last of Us, och det är intressant att se hur världen och dess befolkning har formats sedan senast det begav sig. Uppföljaren är oerhört våldsam där ett ganska överdrivet sadistiskt våld präglar händelserna, och samtidigt som jag känner en oerhörd avsmak för många av de händelser som sker ger det också en stark känsla som får mig att vilja ta reda på vad som verkligen pågår.

Samspelet mellan Ellie och Joel ger inte lika starka känslor som i föregångaren, och här får vi istället bland annat följa Ellies kärleksintresse för Diana. Berättandet är emellertid starkt även i The Last of Us Part II, och att utbrottet av muterade människor påverkat samhället känns också naturligt. Alla gör sitt för att överleva, även om tortyrscener och rena avrättningar tar det hela lite väl långt över gränsen. Det är inte något spel som får mig att bli munter, men det är likväl väldigt intressant, och jag kan helt enkelt inte slita mig förrän jag når slutet.

Det bjuder emellertid på en fantastisk grafik och en design som får mig att vilja stanna kvar i spelvärlden. The Last of Us Part II är ett av de absolut snyggaste spelen på marknaden, och att det klarar av att flyta stabilt är nästan en gåta. När jag besöker byggnader, skogar och hus är det också väldigt intressant att det mesta känns eget, jag får aldrig känslan av deja vu, att jag besökt samma byggnad tidigare som i så många andra spel. Det är verkligen en fröjd för ögonen och jag har lagt en hel del tid åt spelets fotoläge för att ta de ”perfekta bilderna”.

The Last of Us Part II är semi-öppet. Det handlar inte om en öppen värld i form av Red Dead Redemption eller något annat ”open world”-spel, men det är helt enkelt lagom öppet. Det finns en hel del intressanta saker att hitta på platser som ligger vid sidan av händelserna i huvudberättelsen, och det finns förnödenheter att hitta som låter oss bygga bomber, helande bandage och annat. Dessutom kan vi hitta böcker som gör att Ellie kan lära sig nya förmågor som att exempelvis smyga snabbare. Vi kan också knåpa ihop bomber, hitta olika sorters vapen och förbättra dem som kan göra resan betydligt behagligare när vi stöter på stora muterade monster som sprutar av gift, clickers som vi känner igen från originalet eller mänskliga fiender som försöker göra livet surt för oss. Det är en nervkittlande känsla när jag ligger i högt gräs och ser de gå omkring framför mig, för att sedan, om jag lyckas, smyga fram och skära halsen av dem. Brutalt är ordet även här.

The Last of Us Part II är ett fantastiskt spel som bjuder på en hel del överraskningar, och det är brutalt och hemskt – med avrättningar och rena sadistiska utföranden här och var. Det är riktigt, riktigt bra och även om det inte levererar en riktigt lika bra berättelse som originalet, så är det fortfarande ett riktigt fantastiskt spel.

 

Recension: Sakura Wars

Publicerad den av Tommy

Endast en installation i den den animedoftande spelserien Sakura Wars har tagit sig till väst tidigare, och nu får vi äntligen ta del av en engelsktextad version av spelserien som blandar dejting och actionladdade strider i robotdräkter.

Sakura Wars är en reboot av spelserien som tar vid tio år efter händelserna i det första spelet. Jordens befolkning hotas av demoner och för att stoppa deras framfart hittar vi olika organisationer som slåss mot fienden i Mecha-dräkter. Spelaren får rollen som en ny ledare över en av dessa organisationer – The Flower Division – som har huvudansvaret för att hålla Tokyo säkert. Det blir dock snabbt klart att The Flower Division står på ruinens brant, och dessa säkerhetspoliser stöds inte med några ekonomiska muskler ifrån staten. Istället får de hitta egna sätt att få ekonomin att gå ihop, och i The Flower Division ligger fokuset på teaterföreställningar – något som inte går särskilt bra när hela gruppen är allt annat än goda skådespelare.

Då och då får vi också slåss, men det stora fokuset ligger på dialogerna och berättelsen. The Flower Division är helt och hållet bemannat av tjejer, förutom den ledare som spelaren själv kontrollerar. Vi hittar ett gäng färgsprakande karaktärer som alla ser på livet på olika sätt, och när vi pratar med dem får vi ofta välja bland ett antal olika saker som protagonisten ska säga till dem.  Det kan göra de olika karaktärerna glada, rörda eller rent av arga och beroende på hur vi svarar så kommer det även att påverka framtida händelser. Här hittar vi både seriositet och humor, och om vi svarar som karaktärerna vill kan det också leda till kärlek.

Tyvärr känns en del av dialogerna väldigt ytliga, och en viss sekvens med en viss karaktär har etsat sig fast – på ett dåligt sätt. Här är målet att muntra upp henne, och istället för att prata om hur hon är som person får vi istället välja mellan att berömma henne för håret eller hennes val av tofs. Här kändes det oerhört ytligt, men lyckligtvis är inte alla dialoger så pass substanslösa.

Karaktärerna är inte heller så djupa som jag skulle vilja att dem var, men många av dialogerna är ändå underhållande.  Ibland känns de överspelade, och ibland vill jag helt enkelt bara fortsätta att prata med personligheterna.  Det är helt klart en blandning av både lågt och högt, men jag vill hela tiden fortsätta spela för att se vad som kommer att hända härnäst.

Som jag berörde tidigare så får vi alltså även slåss då och då, och vi hittar ett system som förnöjer för stunden.  Striderna är dock väldigt enkla, och mestadels får vi slåss genom att använda ett gäng knappkombinationer med hjälp av två stycken knappar. Vi hittar visserligen ett par olika specialattacker också, men det känns som att striderna finns där för att sätta lite puls till det lugna berättandet, och på det sättet så fungerar det faktiskt väl. Istället för att vara rädd för att karaktärerna ska tappa all sin hälsa, så jagar jag istället högsta betyg för varje stridssekvens. Om vi exempelvis tar oss igenom stridssekvensen under en viss tid, dödar tillräckligt många fiender och utdelar tillräckligt mycket skada belönas vi med ett S i efterspelet till fighten. Detta gör att vi stärker bandet med de karaktärer som vi slåss med vid vår sida.

Sakura Wars är ett underhållande spel även om det har sina solfläckar. I sina bästa stunder är lyser karaktärerna, och i äventyrets sämre passager känns det hela väldigt ytligt. Designen på världen är härlig, och på det stora hela har Sakura Wars en riktigt härlig atmosfär där jag allt som oftast trivs riktigt bra i dess spelvärld.

Recension: Trials of Mana

Publicerad den av Tommy

Trials of Mana, eller Seiken Densetsu 3 som det heter i Japan, tog sig aldrig till den västerländska marknaden under 90-talet, men nu har det klassiska Super Nintendo-rollspelet uppdaterats med charmig 3D-grafik och även släppts i vår del av världen till PlayStation 4, Nintendo Switch och PC.

Det har emellertid släppts inofficiella översättningar av Super Nintendo-versionen av Seiken Densetsu 3, men det är med denna nyrenoverade version som jag gör min debut med Square Enix klassiska rollspel. Detta betyder inte att jag går miste om de nostalgiska retrovindarna som äventyret för med sig. Även om jag inte har spelat originalet, har jag spelat många andra japanska rollspel som innehåller ingredienserna som vi hittar här, och den är en charmig upplevelse som presenteras.

Innan äventyret startar får vi välja en huvudkaraktär av sex stycken valbara personligheter. Dessutom får vi plocka med oss två stycken ytterligare karaktärer på resan, och detta påverkar såklart dialoger och vi får också ta del av scenarion som är exklusiva för varje karaktär. Grundstommen är emellertid densamma oavsett vilka personligheter som vi plockar med oss på äventyret, och den kretsar kring livets träd – Tree of Mana – och åtta element som bland annat inkluderar jord, eld och vatten.

Det är en berättelse av klassiska mått som presenteras, och även om det är charmigt i sig, är den lite väl enkel. Karaktärerna är dessutom ganska platta och Sqaure Enix får mig inte att bry mig om dem på riktigt.

Då är det tur att stridssystemet är betydligt intressantare, och det handlar om actionorienterade rollspelsstrider i realtid. Jag kastar magier, laddar svärd med elkraft och gör specialattacker på löpande band, och med ett enkelt knapptryck kan jag byta mellan de olika karaktärerna. Detta behövs också om vi ska utföra de bästa attackerna och även ge sitt eget team rätt fördelar vid rätt tillfälle. Detta eftersom att den artificiella intelligensen inte är särskilt hög, där exempelvis en magiker som inte har särskilt stark, skyddande utrustning, kan kliva rakt in i hetluften och ta emot stryk. Även om vi kan ge de datorstyrda karaktärerna order om att fokusera på lite olika saker, gör de inte riktigt alltid som jag vill att de ska göra på eget bevåg. Det gör emellertid inte särskilt mycket då det ger en härlig variation då jag byter mellan de olika karaktärerna.

Trials of Mana är dock lite för lätt. Även på den tuffaste svårighetsgraden är motståndet i det lägsta laget, men samtidigt är det en mysig resa som vi bjuds på. Sorgligt nog har de ocksp valt att plocka bort coop-alternativet som fanns med i originalet, och det var något som jag verkligen såg framemot när Trials of Mana utannonserades.

Rollspelsäventyret innehåller många härliga klassiska moment där vi bland annat får åka båt på världskartan och följa en berättelse av klassiska mått. Trots enkelheten njuter jag av nostalgikänslorna som Trials of Mana för med sig, och vi tar oss igenom spännande omgivningar som mörka skogar och sanddränkta öknar. Den nya 3D-grafiken känns också trevlig, och tillsammans med designen och den härliga musiken skapas en skön atmosfär.

Trials of Mana är verkligen ett klassiskt äventyr, och trots enkelheten bjuds vi på en härlig spelupplevelse.

Recension: Final Fantasy 7 Remake

Publicerad den av Tommy

Final Fantasy 7 trollband en hel värld när det släpptes till PlayStation, och vi är många som har väntat på remaken. Här får vi en modern tolkning av den första delen som utspelar sig i Midgar.

Final Fantasy 7 berör ett ämne som är högst aktuellt idag, och här hittar vi ett gäng miljöaktivister som kallar sig för Avalanche. Under inledningen beger de sig ut för att förstöra en av storföretaget Shinras raktorer som suger ur världens livskraft – Mako – och här får vi förstås stifta bekantskap med några av äventyrets färgstarka karaktärer.

Cloud Strife är en ung man som plågas av forna minnen och samtidigt försöker han dölja alla sina känslor. Han är en legosoldat med ett förflutet i Shinras organisation och nu åtar han sig uppdrag mot betalning. Vid en första anblick ser det ut som att han endast stället sitt svärd och sina stridskunskaper till förfogande mot betalning, men det är tydligt att det gömmer sig något bakom hans kalla attityd.

Karaktärsgalleriet är oerhört starkt och det får en otroligt stark lyster i denna remake som ger oss möjlighet att utforska personligheterna ytterligare. Denna första episod av Final Fantasy 7 Remake utspelar sig endast i Midgar, men Square Enix har verkligen fyllt på med material där vi får lära känna karaktärerna än mer, och de klassiska sekvenserna från originalet har fått en helt ny lyster. Allt från sekvenser som berör storyn till tunga bosstrider är skapade med en sådan fantastisk precision av grafik, design, rörelsemönster, musik och fingertoppskänsla att jag verkligen vill ha mer och snarast kommer att ta mig ann rollspelsäventyret ännu en gång på den tuffaste svårighetsgraden. Att få se Midgar målas upp med en sådan fantastisk design och grafik är stort i sig, och jag kommer på mig själv att bara stanna upp och kika på folkvimlet i Wall Market, staden som står på plattorna i skyn och en massa andra platser som verkligen ser helt fantastiska ut.

Förutom att vi får lära känna karaktärerna bättre i Final Fantasy VII Remake så har den första episoden (som endast utspelar sig i Midgar) också förgyllts med en hel del sidosysslor. Trots att sidouppdragen till stor del präglas av att ta ner olika fiender, eller hitta några katter, så känns de hela tiden passande för den värld som äventyret utspelar sig i.

Det klassiska stridssystemet där varje karaktär fick dela ut slag, attacker och besvärjelser i tur och ordning har bytts ut mot ett mer actionbaserat upplägg. Till en början känns det väldigt simpelt, men ju längre äventyret rör sig, desto djupare känns hela upplägget. Vi kan såklart använda oss av materia (som dessutom kan levlas upp) i vapen och utrustning som låter oss kasta eldattacker, få mer liv och andra härliga saker. Det blir riktigt beroendeframkallande att laborera med dessa, och när vi sedan kan uppgradera vapen och dylikt fastnar jag rejält för att kunna se karaktärerna utvecklas.

Förutom någon lite väl lång passage där jag befann mig i några tunnlar lite för länge så är omgivningarna verkligen fantastiska, och atmosfären är verkligen stark. Den första episoden av Final Fantasy 7 Remake är en fantastisk start på äventyret, och uppföljaren är helt klart en av de mest efterlängtade hemma hos mig just nu.

 

Recension: Nioh 2

Publicerad den av Tommy

Team Ninja gav oss en fantastisk SoulsBourne-upplevelse med Nioh, och nu är tvåan här.  Det är lika oförlåtande som belönande, och räkna med att dö otaliga gånger innan äventyret är slut.

Jag föll för genren redan när Demon’s Souls släpptes som en ganska nischad upplevelse innan det hela tog ordentlig fart i och med Dark Souls, och när Nioh lanserades var jag fast direkt. Vi fick besöka ett japan under 1600-talet och greppa kontrollen över William Adams och bege oss ut på monsterslakt (vi blev såklart även slaktade av monstren). Nioh 2 utspelar sig emellertid före originalet och året är 1555, och denna gång får vi skapa en alldeles egen karaktär. Vi har mängder av valmöjligheter när det kommer till att ändra karaktärens utseende och först efter en halvtimme känner jag mig nöjd med min protagonist.

Mycket är sig likt, Nioh 2 behåller många av de ingredienser som fanns med i föregångaren både när det kommer till den spelmässiga biten och rent designmässigt. Grafiken känns nästintill identisk, men med mina goda minnen av originalet gör det inte särskilt mycket.  Vanliga fiender kan utgöra ett stort hot, speciellt om de mindre monstren och människorna attackerar mig samtidigt som en stor bjässe hoppar på mig som spelare med ett stort spjut. Det är emellertid de stora, maffiga bossarna som bjuder på den allra största utmaningen, och svordomarna har flugit som spön i backen samtidigt som timmarna går och jag nöter in deras attacker och rörelsemönster i mitt minne.

Bossarna är verkligen spännande, och förtvivlan förväxlas med förhoppningar. Jag lär mig att en viss attack från berörda boss är bättre att blockera än att kasta sig undan som jag gjort under de ~20 andra försöken, och jag kommer hela tiden närmare och närmare slutet på dess livmätare under mina mängder av försök. Vi måste helt enkelt inse att vi kommer att dö – många, många gånger. Vår protagonist är också halvt en människa och halvt en yokai – ett övernaturligt monster från den japanska kulturen. Detta gör att vi kan förvandla oss till en demon under en kortare period efter att en mätare fyllts på. Dessa kommer till stor nytta under de allra svåraste striderna, och när vi befinner oss i mänsklig form kan vi även använda oss av vissa yokai-attacker. När det kommer ett rött ljus från en fiende innebär det att denne kommer att utföra en riktigt stark specialattack, men lyckas vi då slå till denna med en så kallad ”burst attack” avbryts fiendens manöver och då ryker även en hel del av dess uthållighet.

Vi kan förstås levla upp vår karaktär, och förutom att vi kan får mer hälsa så kan vi också utöka färdigheterna med de vapen vi använder. Det gör att vi kan göra mer skada och få olika kombinationer som gör att striderna kan bli lite, lite mer fördelaktiga. När det gäller skydd och attack är det emellertid vår utrustning som är a och o, och det enklaste sättet att bygga upp vår arsenal är att möta andra spelares vålnader. Går vi fram till deras gravar kan vi ställas mot dem och när de är besegrade så släpper de ofta ifrån sig vapen och annan utrustning. Dessutom kan vi plocka med oss en datorstyrd version av andra spelares karaktärer (mot betalning av ett visst föremål), och även om de inte utgör särskilt mycket skada, så fångar de fiendernas uppmärksamhet vilket kommer väl till pass i svåra strider.

Nioh 2 är ett väldigt bra spel samtidigt som det prövar tålamodet ordentligt. Belöningen blir emellertid total när jag väl lyckas ta ner en stor, stark boss som dödat mig otaliga gånger under flera timmar. Det är också riktigt beroendeframkallande att försöka hitta ny, starkare utrustning och bli lite, lite starkare och mer motståndskraftig. Nioh 2 är verkligen en värdig uppföljare även om mycket är sig likt från dess föregångare.

Recension: Warriors Orochi 4 Ultimate

Publicerad den av Tommy

Warriors Orochi 4 släpptes under 2018 och nu levereras den ”ultimata” versionen med mer av det goda.

Omega Force är verkligen mästare när det kommer till Musou-spel, där vi får kasta oss ut på stridsfältet och slåss mot tusentals fiender under en och samma strid. Det handlar emellertid mest om att ta ut fiendens olika officerare, medan de vanliga soldaterna mestadels används för att fylla på olika sorters mätare som gör att vi kan utdela starkare och förödande attacker.

Berättelsen är mest något som ger oss en ursäkt till att få slåss mot stora horder av fiender, och den här gången har de blandat in gudar som Odin och Zeus. Efter att vi tagit oss igenom en strid för första gången (de går precis som vanligt att spela om dem hur många gånger som vi behagar) får vi också tillgång till ett gäng nya spelbara karaktärer, och Ultimate-versionen bjuder också på några nya ansikten som Ryu Hayabusa och Hades. När vi samlat på oss alla spelbara karaktärer kan vi vraka och välja bland över 100 stycken stridskämpar.

När vi beger oss ut i strid kan vi ta med oss tre stycken karaktärer som vi kan växla mellan, och varje kamp har också tre utvalda karaktärer som ger oss ett regn av erfarenhetspoäng när vi dödar fiender om vi använder några av dessa kämpar i striden. Denna gång kan vi också använda oss av magi, och även om det inte förändrar hela spelupplägget är det ett trevligt tillskott.

Warriors Orochi 4 har också ett beroendeframkallande system där vi utvecklar karaktärerna och deras vapen. När de går upp i level blir de starkare i vanlig ordning, och vi får också mängder av vapen som vi sedan kan uppgradera med olika attribut. Karaktärerna får också poäng som vi bland annat kan använda till att ge de mer hälsa, styrka och starkare magier. Dessutom kan vi uppgradera lägret och detta påverkar samtliga karaktärer på ett positivt sätt.

De grafiska aspekterna har inte mycket att skryta med annat än att väldigt många karaktärer kan fylla skärmen samtidigt utan att bilden hackar (testet är gjort på PlayStation 4 Pro) allt för mycket. Animationerna kan se riktigt stela ut på sina håll, och stridsfälten är inte särskilt intressanta rent designmässigt.

Förutom att Ultimate-utgåvan bjuder på fler karaktärer så inkluderas också nya sidouppdrag och ett Infinity-läge som är precis som det låter som. För oss som gillar genren är det riktigt underhållande, och timmarna flyger iväg när jag uppgraderar karaktärer, höjer svårighetsgraden (normal-läget är lite väl enkelt) och deltar i mängder av strider. Warriors Orochi 4 Ultimate lär inte omvända någon som inte redan är intresserad av Musou-spel, men för den redan invigde är det riktigt härligt, och det är även en bra startpunkt för den som är intresserad av att prova på genren för första gången.

Recension: Sega Ages Shinobi

Publicerad den av Tommy

Shinobi släppes i de japanska arkadhallarna under 1987, och nu kan vi spela i både stationär och bärbar form på Nintendo Switch.

Under 2009 portades Shinobi och släpptes via Wii Shop Channel och Xbox Live Arcade, och under det tidiga 90-talet spelade jag det frenetiskt i en arkadhall i Spanien. Det bringar fram en hel del nostalgiska känslor när jag tar kontrollen över ninjan Joe Hisashi och uppgiften är att sätta stopp för terrororganisationen Zeed som kidnappat barn från Oboro-klanen.

Shinobi levereras med fem olika banor som alla är indelade i fyra mindre delar. Det gäller att ta sig igenom varje del under tre minuter – men det är knappast tidsbegränsningen som gör äventyret svårast. Banorna kryllar av fiender som vill göra livet surt för spelaren och Hisashi, och det är knappast någon enkel uppgift att ta sig levande igenom de miljöer som presenteras.

Det gäller verkligen att ha tålamod och precis som i spel som Dark Souls får man inte ta misslyckade försök för hårt. Vi får använda minnet i en form av trial-and-error och snabba reflexer för att ta oss levande genom spelvärlden. Ett nytt spelläge som är exklusivt för Ages-utgåvan gör det också möjligt att tåla två träffar istället för att vi ska dö av en enda träff, dessutom gör alltid våra kaststjärnor maximal skada i detta läge – något som välkomnas skarpt.

För de 70 kronor som Shinobi kostar på Nintendos e-shop till Nintendo Switch får man både nostalgi och frustration. Det var många gånger under spelresans gång som jag bara ville ge upp, men sedan kom suget tillbaka och jag ville helt enkelt ge mig på ytterligare ett försök för att se om jag mäktade med denna utmanande action- och plattformsupplevelse från 80-talet.