Recensioner – Sida 9 – X PLAY! ZINE

Recension: Transformers Devastation

Publicerad den 2015-10-262016-06-06 av Tommy

Bayonetta-utvecklarna Platinum Games fick chansen att ge sig på den känsliga och minerade Transformers-licensen. Varumärket är så överfyllt av potential, men samtidigt som nostalgiker längtat efter ett fantastiskt spel, har fått se taskiga och tafatta försök under flera år. Platinum Games tolkning är emellertid sprängfylld till bristningsgränsen, och det har aldrig varit så smidigt att handskas med de plåtbelamrade Autobotsen som nu.

Transformers: Devastation baseras på den tecknade tv-serien, och trots att jag inte har så många minnen från den som barn var leksaksuppsättningen något av det häftigaste i mitt pojkrum på slutet av 80- och i början av 90-talet. Robotar och bilar som kombinerade sig med varandra kan ju inte bli annat än en unges bästa dröm (förutom muterade ninjasköldpaddor förstås,) och när Platinum Games ger oss deras speltolkning är det just det vi får.

Studion har tagit 80-talets varumärke, mixat det med några av de bästa ingredienserna från arkadspelen från 90-talet och lagt till spelmekanik som doftar 2015. Explosioner fyller hela skärmen samtidigt som spelaren simmar i ett stim av fiender på skyskrapor, i luften och på marken. Actionfesten börjar som rena buttonmashing-kalaset, men efter att jag har testat mina vingar som Bumblebee och Sideswap fastnar jag för ”Transformers-stjärnan” Optimus Prime, och i samma veva upptäcker jag hur pass viktig tajmingen och tekniken faktiskt är. Samtidigt som spelaren fullkomligt pepprar kontrollen med snabba tryck för att sparka plåtburk gäller det att undvika fiendens attacker i rätt ögonblick, för att sedan få ett kort tillfälle där världen – förutom spelarens karaktär – går in i slowmotion.

Vi får också ett stridssystem som ger oss möjligheten att använda en mängd olika skjutvapen, och markstriderna blandar också in fordonen på ett intressant sätt. Med ett enkelt knapptryck kan vi växla till Autobotens fordonsform, och vi får ett väldigt snabbt och samtidigt smidigt sätt att ta oss framåt. Men förutom att det är ett snabbare sätt att färdas på ger det spelaren möjlighet att slå sig igenom sköldar och andra försvarsmekanismer om en attack tajmas vid rätt tillfälle. Vi får också en del uppdrag som inkluderar riktigt snabb racing, och här kan vi förstås plocka fram det vapen som passar bäst för situationen.

Miljöerna pendlar mellan allt ifrån otroligt vacker, tecknad cell-shading till en aningen kantig och detaljfattig tillvaro. Stora skyskrapor sträcker sig upp emot skyn, men det råder en stor brist på variation och de flesta byggnader ser ungefär likadana ut. Men, när solen sänker sig över staden och ett orangerött skimmer strålar över vattnet som slingrar sig kring fastlandet har jag svårt att komma på ett spel byggt kring samma tecknade 3D-teknik som når samma nivå. När vi kommer till inomhusmiljöerna byts dock den intressanta känslan ut till en bitter tristess, och dessa nivåer innehåller också en del plattformshoppande som blir bökigt eftersom att karaktären och kameran styrs med varsin styrspak, medan hoppen sker på en annan knapp. Då önskar jag att det skulle finnas en extra hand att tillgå, eller en enkel funktion som gör att kameran sitter som klistrad bakom den manövrerade Autoboten.

Transformers: Devastation innehåller flera beroendeframkallande rollspelselement där vi bland annat samlar på oss vapen i mängder, och dessa kan kombineras och förbättras utefter egen smak. Autobotsen går också upp i level, och vi kan göra olika tekniska uppdateringar som ger en mängd olika fördelar. Dessutom kan vi införskaffa nya rörelser och attacker som hjälper oss på stridsfältet. Kampanjen lever också i symbios med ett Challenge-läge där vi ställs inför mer eller mindre utmanande uppdrag som ger oss en hel drös med föremål, vapen och pengar som kan användas i de båda spellägena. Och det är svårt att lägga ifrån sig handkontrollen när det hela tiden finns aspekter som kan förbättras.

Transformers: Devastation är en väldigt underhållande upplevelse, men det goda är tyvärr väldigt kort. Kampanjen blev avklarad under sju timmar (på den normala svårighetsgraden,) och då tog jag ändå på mig mängder av sidouppdrag och letade efter gömda föremål och dylikt. Upplägget triggar emellertid för många spelomgångar, där vi har tuffare svårighetsgrader att ta oss ann, och ett betygssystem för de flesta strider som vi blir levererade.

Platinum Games levererar ett actionpackat rollspel med många beroendeframkallande rollspelselement och ett riktigt bra och smidigt stridssystem. Tyvärr är actionfesten lite väl kort, trots att upplägget lockar till omspel.

Recension: WRC Fia World Rally Championship 5

Publicerad den 2015-10-222016-05-27 av Tommy

Utvecklarstudion Kylotonn Games har tagit över rodret från Milstone med WRC 5 och vi får ett racingspel som blandar ingredienser från simulatorgenren och en klick arkadmagi. När växellådan pajar i den näst sista kurvan och radiokommunikationen med kartläsaren brutits sedan länge, hoppar hjärtat upp i halsgropen när jag tränger mig över mållinjen.

Det spottas knappast ut rallyspel till dagens konsoler, och WRC-serien hade hamnat i en form av stiltje. I och med den nya femte delen handlar det emellertid om nya format och en – för serien – färsk utvecklare, men vi hittar många familjära inslag.

WRC 5 är en avskalad racingupplevelse där allt fokus läggs på det som händer utefter de långa landsvägarna. Alla 14 länder från WRC Fia World Rally Championship 2015 finns representerade, och vi hittar bland annat isiga vägar i svenska Torsby, Finnskogen och min absoluta favoritbana som ligger belägen i Vargåsen. Dessutom kan vi ratta rallybilar från 43 olika stall, och jag har inte stött på en enda bil om inte är rolig att köra. Jag lyckas till och med hitta en Mini Cooper som känns smidig som en ål, och eftersom att jag aldrig kört någon variant av märket i det verkliga livet kan jag visserligen inte säga att jag avskyr bilen, men i alla andra racingspel där jag testat någon av dessa fordon har de gått otroligt sakta och haft en svängradie som ett tungt gammalt kylskåp med rostiga hjullager.

En av de allra intressantaste ingredienserna i WRC 5 är sättet som skadefunktionen fungerar. Det kanske låter som en otroligt tråkig punkt att lägga kraft på, men här lyckas de få mig att göra allt i min makt för att inte skada bilen. Olika typer av smällar tär olika mycket på bilen, och varje skada som bilen tar försämrar möjligheten för ett snabbt lopp. När däcken försämras, och bromsarna näst intill slutar fungera, är det inte alltid så lätt att ta sig genom de smala, tvära svängarna, och när hela växellådan brakar ihop samtidigt som bilen drar kraftigt åt ett eller annat håll är det bara vilja som tar fordonet framåt. I karriärläget kan en dag bestå av flera olika lopp, och skadorna tas vidare till varje deltävling. Mellan varje dag får vi emellertid 45 fiktiva minuter där vi kan disponera ut arbetet till det mekanikerteam som representerar oss. De utför sitt jobb med varierande kvalité, och spelmekaniken tar även hänsyn till personalens moral som stiger och sjunker beroende på hur det går på banan, och om spelaren uppfyller de mål som stallet eftersträvar.

Banorna är varierande, och vissa dagar får vi ta oss ann samma bana flera gånger, men under olika tider och väderförhållanden. En regnig, och lerig dag där dimman ligger tät bjuder på en helt annan utmaning än om solen kikar fram mellan trädtopparna. Vägarna är oftast smala, och allt från skogspartier, ladugårdar och staket till stup och steniga berg gör livet surt för spelaren om bilen tar sig utanför vägen. Medan WRC 5 bjuder på en härlig fartkänsla blir det också en utmaning att ta sig över ett gupp som lyfter bilen in i en kurva – och då gäller det att radiokommunikationen (som också kan förstöras om bilen tar för mycket stryk) fungerar väl med kartläsaren.

WRC 5 börjar väldigt utmanande, och under den första säsongen blir jag glad varje gång jag tar mig genom en kurva utan att skada bilen. Trots det bjuder spelet på en helskön upplevelse redan från start, även om det tar ett tag att få in tajmingen för inbromsningarna och de tvära, snabba svängarna. Efter ungefär 30 speltimmar tycker jag ändå att rallyspelet är ganska förlåtande även i simulatorläget med alla assistanser avstängda. Körkänslan har ett härligt flyt, och trots höga hastigheter lyckas bilen svänga som jag vill – emellanåt – och styrningen känns aldrig kantig och stel som i många andra racingspel.

Karriärläget står för spelets grundstomme, men trots detta bjuds vi på en sparsmakad tillställning. Vi får klättra från juniorklassen – genom WRC 2 med den svenska föraren Fredrik Åhlin – till toppen i WRC med Sébastien Ogier i spetsen. Det gör mig emellertid inte så mycket att vi inte kan låsa upp en massa bilar eller tjäna enorma summor av pengar när det är i själva rallybiten som WRC 5 levererar. Jag kör om säsong, på säsong och efter att ha gjort bra ifrån mig tidigare kan jag vraka och välja bland kontrakten med de allra hetaste stallen som levererar de bästa bilarna. Trots att jag nått de flesta målen – förutom att vinna tävlingen i Frankrike där det finns en rejäl bugg som gör att man kommer ungefär 30 sekunder efter vinnaren under ett visst lopp – kör jag för att slipa tiderna och ta mig så högt som möjligt på världsrankingen.

Medan vi får en rejäl hastighet tillsammans med en grym körbarhet finns det dock en hel del aspekter hos WRC 5 som inte fungerar som det ska. Jag kan leva med den medelmåttiga grafiken, eftersom att jag tycker om den landsbygd som Klytonn Games målar upp, men jag stör mig desto mer på bilduppdateringen som faller lite väl mycket då och då. Dessutom lider loppen av ‘screen tearing’ – där bilden delar sig – vilket borde vara förpassat till den förra generationen. Studion ligger väldigt nära ett helt fantastiskt rallyspel, och det är så synd att vi inte får se den där riktiga toppen. Det känns som om WRC 5 skulle behöva ett par månader till för att finslipa de tekniska bitarna, och förutom nyss nämnda problem blir jag också utslängd ganska ofta från spelets onlineservrar.

Det är förstås alltid kul att mäta sig med mänskligt motstånd, och förutom att slåss om de allra bästa tiderna i karriärläget, kan vi möta andra spelare både online och i soffan. I offline-läget får motståndarna köra var och en för sig, men i multiplayer-racen kör alla samtidigt och vi kan se motståndare i form av ”spökbilar” i olika färger. Jag tycker dock att utvecklarna har missat en stor potential här, då loppens tider inte sparas och laddas således inte upp till någon form av topplista. I den här typen av spel som går ut på att nöta kurvor och svåra passager för att pressa tider går vi miste om ett stort beroendeframkallande inslag, och jag hade mer än gärna lagt en hel drös av timmar på att möta motståndare online och samtidigt slåss mot de allra bästa tiderna.

Jag har emellertid fått ut väldigt mycket underhållning av Klytonn Games rallyupplevelse, och jag kommer att fortsätta spela WRC 5 dagligen ett bra tag till. Jag ser fram emot spelets Esport-satsning som låter alla testa vingarna mot världseliten under januari – samtidigt som de verkliga WRC-tävlingarna brakar loss. Nu får vi slipa tiderna på en ”lanseringsutmaning” där de spelare med de fem bästa tiderna belönas med en t-shirt samt keps, och även olika veckoutmaningar som låter alla spelare ställas mot varandra under olika förutsättningar. Ibland får vi inte möjligheten till någon radiokommunikation med kartläsaren, och vid vissa race får vi inte tillgång till handbromsen. Det sätter färg på tillvaron, och trots några rostiga inslag är WRC 5 ett riktigt bra rallyspel.

Recension: Wasteland 2: Director’s Cut (PS4)

Publicerad den 2015-10-192016-05-20 av Tommy

Wasteland 2 släpptes till PC i fjol, och förutom att den uppgraderade Director’s Cut-versionen blir gratis för alla som köpte originalet, har det postapokalyptiska strategirollspelet även lanserats till Playstation 4 och Xbox One. Det kommer visserligen väldigt många strategiska rollspel till konsol, inte minst nysläppta Disgaea 5: Alliance of Vengeance, men den västerländska tolkningen har lyst med sin frånvaro. Därför är undertecknad väldigt tacksam för att inXile och Deep Silver har tagit deras djupa och avancerade äventyr till Sonys och Microsofts senaste konsoler.

När Wasteland 2 dundrar igång presenteras en hel del olika aspekter för spelaren för bland annat den öppna världskartan – där vi behöver söka upp oaser för att fylla på vattenflaskor – och vi får även veta hur kamerakontrollen kan förändras medan vi får en kort förklaring kring att vi måste ringa högkvarteret när någon av karaktärerna stiger i level. Många av spelets aspekter beskrivs väl, men inledningen är trots detta ganska hård mot spelaren – speciellt för oss konsolspelare som inte har speciellt stor erfarenhet av genren.

Efter fem, sex timmar in i äventyret förstår jag att mina första stapplande steg i ödemarken inte ledde mig in på rätt spår. Istället för att söka mig mot huvuduppdraget går jag i vanlig ordning runt och undersöker världen och letar efter sidosysslor, och när ett par nödanrop skriks ut över radion ger jag mig istället på betydligt svårare uppgifter. När ammunitionen tar slut och förbandslådorna gapar tomma samtidigt som färdighetspoängen har lagts på fel saker, bestämmer jag mig istället för att börja om – och när jag är några erfarenheter rikare blir det istället bra mycket enklare att skapa sina karaktärer och bege sig ut på äventyret som heter Wasteland 2.

Innan Fallout-serien bytte mark i och med den tredje delen handlade det om strategiskt rollspelande. Originalet sågs som en spirituell uppföljare till Wasteland som släpptes under 1988, och därför skulle vi kunna tolka Wasteland 2 som en spirituell uppföljare till Fallout 2. Spelaren kan röra sig fritt i världen, desarmera fällor, plocka prylar från den smärre ödelagda världen där en katastrofs överlevare gör allt för att ta sig genom en ytterligare dag. När vi sedan stöter på monster och mänskliga fiender rullas ett rutnät ut där den öppna världen förvandlas till ett taktiskt schackbräde.

Utvecklarstudion inXile ger striderna extra krydda när de låter oss placera ut våra soldater en och en – så länge inte fienden upptäcker oss. En prickskytt placeras såklart med fördel längst bak samtidigt som en karaktär med närstridsvapen bör ta sig så nära monstren eller de mänskliga motståndarna som det bara är möjligt. Samtidigt finns det flera olika färdigheter som gör livet lättare på stridsfältet – så länge de används på rätt sätt. Exempelvis ger en karaktär med hög ledarskapsnivå alla spelarens soldater högre träffsäkerhet om de befinner sig i närheten, vilket gör att en ledare bör befinna sig på den plats där hen gör mest nytta.

Då och då stöter vi också på andra karaktärer som har en eller annan anledning att följa med en bit på resan. De erbjuder ofta en stor fördel i striderna, men spelaren kan inte förlita sig på dem helt och hållet. Ibland agerar de på eget bevåg, och de kan springa loss från ett skydd för att attackera i rent vredesmod. Därför bör de först och främst ses som en extra hjälpande hand, istället för att se de som övriga lagmedlemmar.

Wasteland 2 bjuder på ett djupt och utmanande äventyr där det gäller att komplettera sitt team genom att låta lagmedlemmarna specialisera sig på olika områden. Det är exempelvis onödigt att göra två karaktärer till bombexperter, så länge inte någon dör på vägen. Någon av soldaterna bör ”utbilda” sig till provisorisk kirurg, för om någon biter i gräset kan de försvinna permanent om de inte får rätt vård. Problemen uppstår dock om det just är sjukvårdaren som faller.

Samtidigt som huvudhandlingen bjuder på en engagerande upplevelse, är det själva äventyret och upptäcktsglädjen av allt runt omkring som ger den riktigt starka känslan som sitter kvar även efter att spelet tagit slut. Ibland tvingas vi ta svåra beslut där exempelvis civila dör för att vi tvingas spara på förbandslådorna – som finns i sparsamma mängder, liksom tillgången på ammunition – till lagmedlemmarna. Ibland blir det också omöjligt att slutföra ett sidouppdrag eftersom att det inte alltid är möjligt att återvända vid ett senare tillfälle, och det ger ett taktiskt djup. Det finns dock några solfläckar som svärtar ned upplevelsen, och trots att vi får ett alldeles fantastiskt äventyr är det inte en helt smärtfri konvertering.

De största problemen hittar vi hos användargränssnittet och kameran. Vi tvingas till att växla mellan olika kameralägen för att kunna få en godkänd överblick, och tyvärr infinner sig inte riktigt det flytet jag hade velat se. Dessutom är användargränssnittet inte speciellt bra anpassat för konsol, och det märks att Wasteland 2 är utvecklat med mus och tangentbord i åtanke. Enkla sysslor som att öppna dörrar kan bli omständliga då vi måste vänta på att rätt föremål markeras innan de går att interagera med, och när vi kommer till stridsfältet utförs inte händelserna helt smärtfritt. Då och då har jag dessutom råkat gå till fel plats på rutnätet, och det finns inte någon ångerknapp att tillgå, även om det känns som en ganska självklar ingrediens.

Trots skavankerna är Wasteland 2 ett avancerat, utmanande och underhållande äventyr som ger spelaren möjlighet att grotta ned sig ordentligt i karaktärernas förmågor både på stridsfältet och i den öppna världen som är väldigt spännande att utforska. Vi må tvingas leva med ett omständligt användargränssnitt, en kamera som lämnar lite att önska och en något för liten skärmtext (blir jobbigt för ögonen på min 46-tummare, medan min 55″ känns lagom) men vi får en riktigt trevlig upplevelse som är tämligen unik för oss konsolspelare.

Recension: Dragon Quest Heroes (PS4)

Publicerad den 2015-10-142016-05-21 av Tommy

Omega Force har gett oss många Dynasty Warriors-tolkningar – inte minst Hyrule Warriors som släpptes till Nintendos Wii U i fjol. Nu har studion utvecklat Dragon Quest Heroes: The World Tree’s Woe and the Blight Below, och tillsammans med Square Enix ger de oss en av de intressantaste mixarna hittills.

Med Dragon Quest Heroes får vi ett väldigt klassiskt äventyr, och Omega Force har verkligen varit serien trogen. Spelaren blir presenterad för mängder av igenkännbara karaktärer, och vi får slåss mot troll, slimes, chimeras, hammerheads och alla möjliga monster som vi stött på i rollspelsserien. Skillnaden är att de turbaserade striderna har bytts ut mot en riktigt actionpackad upplevelse, som ändå kräver en viss strategi från spelaren. Akira Toriyamas arbete med designen gör sig verkligen fantastisk på Playstation 4, och den runda härligt tecknade stilen kommer verkligen till liv på det nya formatet.

Dragon Quest Heroes dundrar igång direkt och vi får se ett vackert intro där människorna lever i frid och fröjd, sida vid sida med världens alla monster. Plötsligt sköljer en stor chockvåg över huvudstaden Arba och bestarna löper amok och börjar gå till attack. Även handlingen bjuder oss på ett väldigt klassiskt upplägg, där ont är ont och gott är gott – det finns inte någon direkt gråzon däremellan.

Omega Force har lagt ned ett väldigt stort arbete på att ge oss en ordentlig fanservice. Var jag än vänder mig känner jag igen något från Dragon Quest-serien, och det handlar om småsaker som att orgelmusik spelas upp när äventyret sparas, alkemi används för att framställa föremål och vi hittar både ljudeffekter och musik från spelserien. Även karaktärsgalleriet är fyllt av ”kändisar” som Terry från Dragon Quest VI, Alena från Dragon Quest IV och Jessica från Dragon Quest VIII, men det var förstås mer väntat. Det är de små överraskningarna som tar äventyret ett extra kliv framåt.

Dragon Quest Heroes har en väldigt snäll inlärningskurva, och i samband med att spelet presenterar oss för något nytt får vi alltid en god stund på oss för att lära oss alla detaljer. I början är striderna lite väl enkla (precis som jag nämnde i vår video) och även om det finns en hel del funktioner för att stärka karaktärerna på olika vis känns det tyvärr ganska onödigt under de första timmarna. Lyckligtvis tuffar motståndet till sig när vi nystat upp en del av den sagolika handlingen, och det är då som äventyret börjar på allvar. Oftast får spelaren i uppgift att försvara en person, plats eller föremål från fiendens attacker, och vid de flesta tillfällen öppnas ett gäng lila portar som släpper in en hel drös av monster. Dessa portaler vaktas av en väktare, och nyckeln till seger brukar ligga i att ta ut så många av dem så snabbt som möjligt.

Det gäller också att anpassa sig efter varje situation, och vi kan närsomhelst växla mellan de fyra olika karaktärerna som kan följa med ut i strid. Spelet levererar en stor mängd olika stridskämpar som har sina egna specialförmågor samt för- och nackdelar, och här gäller det att välja den karaktär som passar bäst för situationen. Vi hittar ett klassiskt utbud av personligheter som specialiserat sig på allt från magi, till svärdskonst samt rena distansvapen, och även om karaktärerna kan verka ganska lika vid en första anblick så skiljer sig många av dem från varandra rätt ordentligt när man lär sig deras specialförmågor. Stridernas strategiska inslag förgylls också av att vi kan bli vänner med några av monstren, där vissa av dem kan placeras ut för att attackera fienden, alternativt användas till en kort, men stark attack eller någon annan typ av fördel.

Mellan striderna får spelaren komma till en mindre hubbvärld där vi kan lugna ned oss från de frenetiska fighterna, och detta är en väldigt mysig plats. Till skillnad från rollspelsserien har vi inte någon stor värld att gå runt i, men det betyder inte att det finns lite att göra. Spelaren blir belönad med diverse medaljer för bedrifterna på stridsfältet, och med dessa kan vi bland annat köpa olika recept som ger oss möjlighet att skapa en mängd olika föremål. Dessutom kan vi ta på oss en hel drös av sidosysslor som bland annat kan gå ut på att dräpa ett visst antal av ett specifikt monster, samla ett antal olika ingredienser, eller rena uppdrag som leder oss ut i strid. Spelaren kan också passa på att använda sig av de färdighetspoäng som delas ut varje gång en karaktär går upp en level, och där hittar vi en mängd olika exklusiva förmågor för varje karaktär, men också rena attributförbättringar som mer liv eller styrka.

Dragon Quest Heroes är en riktigt beroendeframkallande upplevelse, och det är en nostalgisk resa för oss som spelat många klassiska rollspel i allmänhet, och Dragon Quest i synnerhet. Själva handlingen i sig är blek, men de klassiska inslagen är precis lika mysiga som när vi tog del av dem under 90-talet, och det härliga upplägget gör att jag definitivt kommer att återvända till en andra spelomgång i New Game Plus-läget.

Dragon Quest Heroes är Omega Force absolut bästa Dynasty Warriors-mix hittills, och även om de har skippat ett ganska självklart coop-läge så övervinner spelmekaniken och den härliga stämningen en sådan miss.

Under helgen publicerades en video där vi visade upp en hel del från de inledande bitarna av Dragon Quest Heroes, och ni kan se den nedan.

Recension: NBA 2K16

Publicerad den 2015-10-092016-05-11 av Tommy

NBA 2K16 är det absolut närmaste vi kommer äkta basket i digital form. De grafiska bitarna glänser, och spelet på banan är otroligt engagerande. Samtidigt hittar vi ett karriärläge signerat Spike Lee, där vi får följa en talang på resan mot den absoluta toppen.

Mina basketkunskaper är dock inte de allra bästa, och det tar många matcher innan jag börjar lära mig spelet – vilken position jag ska ta, och när det är läge att dribbla, passa eller skjuta. Trots att jag är urusel från början blir det dock aldrig tråkigt, även om det svider när motståndarnas siffror tickar iväg medan mina egna rör sig långsamt som sirap. Tyvärr finns det inte några bra tutorials för att lära sig spelet, utan vi får helt enkelt grotta ned oss tillräckligt länge för att få grepp om basketens alla moment – som är betydligt fler än vad en lekman som undertecknad anar.

Jag började med att kasta mig på storyläget (eller MyCareer som det egentligen heter) och på förhand såg det väldigt lovande ut. Spike Lee (Do the Right Thing och He Got Game) har agerat regissör, och jag förväntade mig att hans första framträdande i spelvärlden skulle bli väldigt lyckad. Här får vi följa en basketspelares väg från high school, resan genom collage och hela vägen till den absoluta toppen i NBA. Tyvärr sviktar handlingen och karaktärerna – som mestadels är löjliga och överspelade. Dessutom känns det som om tiden tog slut för Lee när vi väl når NBA, och trots en del scener utanför basketplan känns det aldrig särskilt engagerande. När vi kommer till spelet på plan – den absolut viktigaste punkten – hittar vi emellertid en enormt finslipad pärla.

Visual Concepts har inte bara gjort NBA 2K16 till en enastående basketsimulator, där varenda ingrediens känns som taget direkt från verkligheten, utan de har gjort det underhållande och gett spelet ett dynamiskt flyt. AI-spelarna är smarta och det försvarande motståndarlaget anpassar sig efter mitt eget anfallsspel, och i början blev jag lite naiv och trodde att det gick att ta sig fram till korgen med dribblingar. Det är nästan omöjligt att komma igenom försvaret utan att luckra upp det med ett välplanerat passningsspel, och det finns dessutom flera olika sorters passningsalternativ – och en av nycklarna är att lära sig att använda dem i rätt läge. Tillägget av en ny studspass gör mycket mer än vad man tror vid en första anblick, och när allt flyter är det svårt att se vad som skulle kunna göras bättre till nästa års utgåva.

NBA 2k16 är otroligt snyggt, och den som har ett intresse för basket i allmänhet, och NBA i synnerhet, kommer att känna igen stjärnorna på plan. Spelarna ser inte bara ut som sina original – med tillhörande kroppsform, frisyr och skägg – utan även dess signaturmoves finns återgivna, och animationerna har ett otroligt flyt. Dessutom är gränssnittet användarvänligt, och menyerna ser riktigt läckra ut. Var man än vänder blicken ser det hela snyggt ut, oavsett om man lägger blicken på menyerna, plan eller på publiken.

Det finns inget annat basketspel som levererar samma verklighetstrogna och samtidigt underhållande upplevelse. Spelarnas tyngd visualiseras på ett fantastiskt vis, och spelet under korgen är extra imponerande. Inlärningskurvan må vara hög, men belöningen kommer ju mer tid som läggs på NBA 2K16, och förutom ett oengagerande karriärläge hittar vi en alldeles underbar basketupplevelse.

Den som bara är lite intresserad av basket borde vara väldigt intresserad av NBA 2K16.

Pro Evolution Soccer 2016

Publicerad den 2015-10-072015-10-09 av Tommy

Konami firar 20-årsjubileum för sin Pro Evolution Soccer-serie, och mycket har hänt under åren. Vi tar reda på om Pro Evolution Soccer 2016 är värt att firas.

Pro Evolution Soccer-serien har inte varit synonymt med några visuella mästerverk, men årets upplaga är betydligt snyggare än tidigare år. Spelarna liknar inte bara sina verkliga förlagor, utan även animationerna och de flesta rörelserna känns smidiga och verklighetstrogna. Dessutom sitter inte bollen som fastklistrad vid fötterna som vi blivit vana vid, utan den har sitt egna rörelsemönster, och det ger såklart inte bara ett naturligare utseende.

Det krävdes ett gäng matcher innan jag blev varm i kläderna, och efter att jag förlorat min första onlinematch med 6-9 tyckte jag att målvakterna inte hade gjort mycket rätt mellan stolparna. Efter några omgångar blir det emellertid klart att det var mitt och min motståndares försvarsspel som behövde en rejäl förbättring, samtidigt som spelets små finesser börjar göra sig synliga. I Fifa-serien är domarna exempelvis väldigt benägna att blåsa vid de flesta hårda närkamper (förutom när vi drar motståndarna i tröjan ett par gånger,) men här får vi ett betydligt mer fysiskt spel. Tankarna förs direkt till engelska Premier League där mer hårda tilltag tillåts, och det är inte alltid som ett snyggt spel avgör matcherna – det blir vad du gör det till.

En av de allra bästa aspekterna med Pro Evolution Soccer 2016 är att medspelarna, utan boll, tar rejäla löpningar. Det är något jag har efterfrågat väldigt länge, och det är konstigt att vi har fått vänta så pass länge på en sådan, egentligen enkel funktion. Förutom att de löpande spelarna drar med sig någon eller ett par motståndare är det alltid lika belönande att slå den perfekt tajmade passningen som leder till ett friläge, eller sätter ett ordentligt tryck på försvararna.

En härlig ingrediens är att vi kan förändra lagets formation utefter hur matchen ser ut – där vi exempelvis kan börja med 4-4-2 vid start, för att sedan gå över automatiskt till 3-4-3 när vi vinner boll, och sedan gå till 4-5-1 när det är dags att försvara. Menyerna är dock bökiga att bläddra igenom, och gränssnittet känns aldrig särskilt användarvänligt. Pro Evolution Soccer 2016 når inte alltid upp till nivå när det kommer till aspekterna som inte handlar om själva spelet på planen. Spelaruppställningarna är föråldrade, och i skrivande stund vaktar Petr Chech fortfarande målet för sin gamla klubb Chelsea medan Robin Van Persie spelar i Manchester United-tröjan. Dessutom är de tillgängliga lagen och spelarna betydligt färre än till konkurrenten Fifa 16.

I MyClub-läget (Konamis svar på FUT) är det alltid spännande att skicka ut en talangscout för att signa en ny spelare (som sker genom en typ av lottning) och jag har lagt många givande timmar på att forma ett fotbollslag med rätt kemi, för att få en bra kombination av spelare som antingen är snabba och tekniska, eller starka och säkra i sitt spel. Även om vi kan köpa ingame-valuta för riktiga pengar går det att tjäna tillräckligt med kosing i spelet för att kunna presentera ett konkurrenskraftigt lag, och jag får aldrig känslan av att känna mig påtvingad några extrautgifter. Istället har jag tjänar pengar utefter prestationerna på planen.

Vi får inte bara en fotbollssimulator med kompetenta fotbollsspelare som gör vad de ska även utan boll, för när Pro Evolution Soccer 2016 exploderar går det också fort. En match kan svänga både en, två och tre gånger där glädje och frustration flyger upp och ned beroende på slutresultatet. Pro Evolution Soccer 2016 andas ändå fotboll, även om spelarna får en injektion av extra adrenalin då och då. Samtidigt gör målvakterna oftast vad de ska på förstabollen, men en och annan riktigt enkel retur slinker in. Någon gång har målvakten dessutom sparkat in bollen i sitt egna mål, och en och annan konstighet har inträffat under de mängder av timmar som jag tillbringat med Konamis digitala fotboll.

Trots bristerna råder det inte någon tvekan om att Konami har tagit tillbaka kronan som kungen på fotbollsplanen. Det är snyggt, snabbt och matchen på planen blir precis vad du och dina motståndare gör det till.

Payday 2: Crimewave Edition

Publicerad den 2015-10-032015-10-07 av Tommy

Den svenska spelstudion Overkill Software låter oss leva livet som ökända rånare, och vi får klä oss i kostym och obehaglig clownmask. Kassaskåp har borrats, lås har dyrkats och en vapenarsenal har byggts upp för att kunna stå emot den enorma kraften hos en massiv polisstyrka som inte har några problem med att skicka horder av folk rakt in i skottelden.

Detta är mitt första möte med Payday-serien, och även om det är långt ifrån en avancerad tillställning går allt otroligt fort, och det krävs några dagar på jobbet för att känna sig bekväm i skorna. När en säkerhetsvakt upptäcker att ett gäng buffliga män smyger omkring nära bankens kassavalv bryter helvetet löst, och efter en kort stund är vi omringade av en polisstyrka som inte räds vår tunga vapenarsenal. Mina tankar förs till 2000-talets arkadspel, men med ett friare upplägg. Verkligheten får kliva åt sidan, och allt kretsar kring en actionladdad upplevelse med en ström av fiender som agerar helt vansinnigt. När jag väl får upp den automatiska borren, kastat ut en väska med ammunition och slutat att fundera på hur overkligt hela scenariot är, växer emellertid Payday 2: Crimewave Edition rejält.

I Payday 2: Crimewave Edition handlar det mesta om ett gott samarbete, och även om vi kan göra kupper tillsammans med AI-styrda ‘kamrater’ blir det snabbt klart att det är online som vi hittar den sanna upplevelsen. Det finns en liten ursäkt till alla bankrån, kupper vid juvelbutiker och serverstölder, men det är i de rena spelmomenten tillsammans med andra spelare som vi hittar alla godbitar. Detta leder förstås till att det går väldigt snabbt att dra igång en spelomgång utan kringgående lullull, och det allra bästa är om man hittar medspelare som kompletterar varandra väl. Förhoppningsvis kan någon förse sina lagmedlemmar med ammunition och en annan med förbandslådor, och när det är dags att ge sig på de svårare uppdragen blir det allt viktigare att teamet är tillräckligt sammansvetsat och består av karaktärer som kan erbjuda olika kunskaper.

Vi får ett stort kunskapsträd där vi låser upp mängder av nya möjligheter i takt med att spelarens nivå stiger. Lyckligtvis vi inte låsta till en enda inriktning, utan det går att välja och vraka bland alla möjliga förmågor för att forma en egen skräddarsydd uppsättning. Senare går det dessutom att låsa upp flera uppställningar, som gör att vi kan välja den spelartyp som passar bäst för det kommande rånet, eller är lämpligast för den nuvarande gruppen.

Payday 2: Crimewave Edition blir en väldigt beroendeframkallande tillställning, och det finns mängder av uppdrag av olika slag att sätta tänderna i. Karaktären blir hela tiden lite bättre, och bara en sådan sak som att det sen går att spränga upp dörrarna på en bepansrad värdetransport, istället för att använda den omständliga och tidskrävande borren, förändrar upplevelsen ganska rejält. Spelet belönar mig hela tiden med nya saker, men utförandet hade kunnat vara bättre.

Det är uppenbart att Payday 2 inte ens var särskilt vackert när det ursprungligen släpptes under 2013, och även om bilduppdateringen ofta flyter på och allt ser högupplöst ut, är detaljerna väldigt få, och designen är inte särskilt nervkittlande. Modellerna är kantiga och spelvärlden känns väldigt detaljfattig och rent av steril. Här och var livar någon färgklick upp tillvaron, men den platta välden blir aldrig intressant.

Dessutom är den artificiella intelligensen galet låg där poliser kan kuta förbi och titta bort mot något lika ointressant i horisonten. Andra gånger känns det som om övervakningskameror och väktare ibland ser igenom både väggar och tätvuxet buskage. Att lyckas med en kupp utan att trigga alarmet är alltid lika tillfredsställande, men när ett försök till att smyga sig förbi obemärkt förstörs av sådana brister känns det ibland onödigt att ens försöka.

Trots fadäserna har jag emellertid haft en väldigt underhållande tid med actionfesten, och varenda gång jag tagit på mig den skrämmande clownmasken har spelpassen blivit längre än jag först hade tänkt mig. Payday 2: Crimewave Edition är lika oslipat som det är underhållande och beroendeframkallande – ”Bara ett rån till, snälla?”

Flockers

Publicerad den 2015-10-012015-10-03 av Tommy

Vad blir resultatet om man blandar Worms och Lemmings? Flockers såklart. Fåren har fått nog av maskarnas barbariska metoder, och i det nya pusseläventyret från Team 17 får vi valla de fluffiga djuren genom en vapenfabrik – som förstås är fylld av hinder och faror.

Flockers är rått och blodigt, färgglatt och aningen humoristiskt i tonen – en smått galen blandning signerat Team 17. Samtidigt är det avskalat och starkt fokuserat på själva spelsekvenserna, medan ursäkten till att ta de hundratals fåren genom områden packade med sågklingor och spikmattor finns undangömt i utvecklarnas förhandssnack. Den fysiska versionen innehåller inte ens en manual som berättar om fårens flykt från maskarnas vapenfabrik. Hundra procent gameplay – precis som det ska vara när det kommer till beroendeframkallande klurigheter.

De första banorna introducerar spelaren för mekaniken, men svårighetsgraden stiger relativt snabbt, och utmaningarna kräver både list och snabba beslut av spelaren. Olika kommandon gör att fåren bland annat hoppar vid avsatser, springer längs väggar och bildar trappsteg och stoppklossar. En till synes enkel uppgift kan leda hela flocken ner i döden, och om man inte uppfattar misstagen i tid blir också konsekvenserna därefter.

Flockers levereras med över 60 olika banor, och personligen återvände jag nästan till varenda en flera gånger för att klättra på hiscore-listorna och plocka alla stjärnor (oftast tre per bana) som delas ut. Jag har svurit när fåren har ramlat ned för branta stup och krossats mot marken, och blivit irriterad när jag missat att sätta ut trappsteg och hindrat fårflocken från att kliva in i en blodig död. Den härliga ”aha-upplevelsen” slår emellertid allt när jag lyckas lösa ett problem, och för alla försvarslösa djur i säkerhet.

Flockers kommer inte att ta spelvärlden med samma storm som Team 17 gjorde med Worms, men vad gör det när vi får en modern Lemmings-tolkning – med de fluffiga fåren i huvudrollen från spelserien som förgylde mängder av timmar för oss under 90-talet?

Risen 3: Titan Lords – Enhanced Edition

Publicerad den 2015-09-282015-10-01 av Tommy

Risen 3: Titan Lords släpptes till Playstation 3, Xbox 360 och PC i fjol, och nu har vi fått en förfinad konsolversion till Playstation 4. Grafiken och speciellt bilduppdateringen har fått sig en renovering och vi har begett oss ut på äventyr packat med pirater, rom och blodtörstiga monster.

Resan startar med att vi får följa den döda piratkaptenen Steelbards son och dotter som beger sig till en ö för att hitta en beryktad skatt. Något går dock snett, och när den manliga protagonisten – som inte får något titulerat namn – dör begraver systern sin bror under ett stenrös på ön. En medicinman dyker plötsligt upp och återupplivar mannen som sedan får bege sig ut på jakt efter sin försvunna själ.

Introduktionen lämnar mig med en besk eftersmak, och när jag blir presenterad för världen i Risen 3 förs tankarna till de tidiga levnadsåren från den förra konsolgenerationen. Detaljerna är få medan protagonistens design är oerhört tråkig och oengagerande. Stridssystemet gör inte heller den första timmen särskilt intressant. Jag känner inte att det finns någon riktig möjlighet till tajming i de första sammandrabbningarna med spelets monster, och systemet tillåter mig att endast använda en snabbare, och en starkare attack. I det här skedet är magierna svåra att komma över och en våg av tristess och irritation är det enda som sköljer över mig.

När den strikta inledningen är avklarad öppnar sig emellertid en hel äventyrsvärld upp. Jag beger mig ut på djupt vatten och kliver i land på en till synes oskyldig liten ö. Den visar sig sedan vara styrd av en barbarisk ledare, och det är upp till spelaren om hen vill ställa sig på de svagas sida eller slå följe med den onde översittaren. Då och då får jag också ta konsekvenserna för mitt tidigare handlande, och ibland fantiserar jag om vad som skulle ha hänt om jag agerat annorlunda i en viss situation.

Spelaren stöter på mängder av personer som också kan lära spelarens karaktär ett och annat, och det handlar om allt från alkemi, till stridens ädla konst och ficktjuveri. Spelaren blir inte bara starkare av de erfarenhetspoäng som trillar in, utan lär sig nya saker utan något utstakat kunskapsträd, och innan något har hunnit bli tradigt och tjatigt får vi lära oss något nytt. När jag sedan går med i ett gille låser sig nya möjligheter upp, och det finns hela tiden saker att göra som håller mig ifrån den röda tråd som binder fast huvudhandlingen.

Risen 3: Titan Lords är betydligt svårare än det genomsnittliga actionrollspelet, och när en ny fiende dyker upp pushar adrenalinet lite extra, men tyvärr saknas den riktiga udden. Trots att striderna blir mer underhållande ju längre in i spelet jag kommer, är de rent tekniskt mediokra – precis som de övriga aspekterna med spelet. Det är svårt att få till den rätta tajmingen, även långt efter att introduktionen är förbi, och ibland är det irriterande att mötas av den förnedrande ”End-skylten” som förklarar spelarens död. Speciellt när det känns som om allt är spelets fel och inte mitt egna. Lyckligtvis kan vi spara närsomhelst, så länge karaktären inte befinner sig mitt i en strid, och dessutom är punkterna för en automatiserad sparning sällan långt borta.

Piranha Bytes har gjort ett väldigt hafsigt jobb med grunderna för Risen 3: Titan Lords, medan innehållet är rikt på spännande material. Vi kan fylla vårt skepp med samarbetspartners som gärna hänger med och slåss, helar och gör allt i sin makt för att hjälpa oss på resan, och den öppna övärlden känns trots allt levande och dynamisk. Samtidigt är grafiken och designen inte speciellt vacker, även om det finns platser som faktiskt är mysiga. Striderna känns stela, och det är svårt att få in tajmingen även om vi kan parera attacker och kasta oss från fiendens anfall. Men till slut anpassar jag min spelstil till den samarbetspartner som är med på mina upptåg, och även om det faktiskt blir underhållande att slåss känns det aningen konstlat och trubbigt.

Risen 3: Titan Lords är en oslipad diamant, med extremt hårda kanter.

Broken Sword 5: The Serpent’s Curse

Publicerad den 2015-09-222015-09-29 av Tommy

Snart är det två decennium sedan Revolution Software släppte Broken Sword: The Shadow of the Templars, och när vi besöker George Stobbart och Nico Collard för att ta del av deras senaste äventyr får vi en uppsjö av referenser och minnestriggande sekvenser som sätter liv i nostalgins starka känslor. Nu har Broken Sword 5: The Serpent’s Curse släppts till Playstation 4 samt Xbox One, och undertecknad har drömt sig tillbaka till en svunnen tid då peka-och-klicka-äventyr tillhörde vanligheterna.

Man behöver inte ha spelat The Shadow of the Templars för att kunna njuta av The Serpent’s Curse som står stadigt på sina egna ben. George och Nico står och småpratar på ett galleri i Paris när en man stormar in, tar en tavla, och skjuter ihjäl ägaren. Det är början på en resa som är betydligt mer snårig än vad den först verkar, och den tar oss till platser som London, värmande Katalonien i Spanien och Frankrikes mysiga kaféer i Paris.

När spelaren får greppa kontrollen är det uppenbart att de klassiska peka-och-klicka-momenten står för hela kärnan. Vi hittar till synes obetydliga prylar, så som tuggummi och en kackerlacka, men alla föremål har ett syfte. Pusslen är ofta kluriga, men de blir aldrig för långsökta som i Myst-serien, utan när en gåta är löst känns det ofta betydligt mer självklart än vid en första anblick.

De handmålade bakgrunderna är något utöver det vanliga, och när jag kommer på mig själv att stirra ut över Paris som sträcker sig mot horisonten har jag ett leende på läpparna. Röstskådespeleriet är många gånger klockrena, och det serietidningsliknande karaktärerna – som alla har otroligt starka personligheter – får den atmosfäriska stämningen att bita mig fast framför tv-skärmen bra mycket längre än vad jag först hade planerat.

Broken Sword 5: The Serpent’s Curse är en väldigt nostalgiska resa för oss som förälskade sig i originalet och serien under 90-talet, och vi stöter på bekanta ansikten som poliskonstapel Moue och andra personligheter som jag inte vill avslöja. Det är en del av nöjet, att hitta både små och stora referenser till tidigare spel, och Revolution Software har verkligen pressat in mängder av fan-service utan att det känns påtvingat.

Peka-och-klicka-genren föds inte på nytt med Broken Sword 5: The Serpent’s Curse, den väcks återigen till liv. Med en fantastisk blandning av humor, spänning och en bländande estetik har Revolution Software levererat ett underbart äventyr.

Fotnot: Vi har testat Xbox One-versionen av Broken Sword 5: The Serpent’s Curse.