Recension: Skylanders: SuperChargers

Skylanders: SuperChargers tar det actionpackade plattformsspelet och blandar in Mario Kart-doftande inslag som ger ett helt annat sorts spel. Undertecknad har lekt med plastfigurer igen och tagit reda på om Activisions racingplattformare håller måttet.

Ondingarnas onding Kaos har dragit igång nya planer för att ta kontrollen över Skylands, och utvecklarstudion Vicarious Visions har gjort ett fantastiskt jobb med att fusionera spelvärlden med tecknad film. Antagonisten har byggt en maskin som han kallar för The Sky Eater – vilken tuggar i sig delar av himlen, och för varje tugga så växer sig The Darkness – källan till allt ont – starkare.

Vicarious Visions håller den skämtsamma tonen intakt, och när den röda tråden börjar tänjas åt det seriösare hållet livar humorn upp – något som fungerar både för barn och vuxna. De svenska röstskådespelarna gör ett bra jobb, men jag tycker att det ändå är synd att vi inte får någon möjlighet att byta till den engelska versionen. Det känns som om några av uttrycken går förlorade, och jag regerade över att många av skämten skulle ha lockat fram ett rejält skratt om det levererats på ett annat sätt.

Spelaren beger sig emellertid ut för att rädda världen än en gång med sina Skylanders, och den här gången får vi ta hjälp av ett antal fordon. Grundpaketet ger oss tillgång till en rejäl bil – som är redo för action – men den som är intresserad kan också köpa till flygfarkoster och vattenfordon som ger spelaren tillgång till fler sidouppdrag. Kontrollen flörtar stundtals ordentligt med Mario Kart, och racingaspekten blir snabbt en naturlig del av hela äventyret där vi får köra både race och slåss mot ondingar. Bilen kan, precis som de levande plastfigurerna, bli starkare, och vi kan förse fordonen med nya prylar som vi hittar längs äventyret.

Förutom racingen får vi också ta del av en mer plattformsinriktad actiondel, vilket alla som spelat något av de tidigare spelen kommer att känna igen väl. Vi kan använda alla våra Skylanders förmågor – som Spitfires eldtromb – när vi slåss mot fiender och det är ett riktigt finurligt äventyr med mängder av små inslag. Exempelvis kan vi släpa runt på bomber, vars krut tar slut om vi inte är snabba nog, för att spränga upp nya hemliga vägar, och SuperChargers leker också med gravitationen. Det är fyllt av härliga små aspekter som gör att äventyret aldrig blir långtråkigt, men ibland känns det dock som om Vicarious Visions har velat lägga in lite för mycket för spelets eget bästa. När vi plötsligt hittat en intressant ingrediens bryts plötsligt äventyret upp, och vissa inslag får inte riktigt den plats som de förtjänar.

Skylanders: SuperChargers innehåller en hel del olika svårighetsgrader, vilket gör att vi kan få en god utmaning om vi spelar själva, samtidigt som vi kan dra ned på motståndet när vi spelar tillsammans med barnen (eller är det tvärt om?) i coop-läget. Det gör att äventyret passar alla olika åldrar, och det är få spel som är så passande för en hel familj som detta. Mellan uppdragen kan vi också springa runt i en tokmysig hubbvärld där vi kan göra alla möjliga saker, som att uppgradera karaktärerna och fordonen, ta oss an mindre uppdrag och helt enkelt bara leka loss utan att behöva bry oss om någon livmätare. Vi blir bjudna på ett smörgåsbord av aktiviteter, och vi kan kasta oss in i Mario Kart-liknande race där Vicarious Visions inte har tummat på kvalitén vad gäller spelbarheten – men jag hade velat se fler race som inkluderar standardbilden som följer med grundpaketet.

Vill man få hela Skylanders: SuperCharged-upplevelsen måste man köpa till en massa plastfigurer, och det blir inte en billig historia för den som vill låsa upp allt. Var vi än vrider och vänder oss försöker spelet få oss att köpa nya fordon för att kunna utföra uppdrag till sjöss samt i luften, och vi blir hela tiden påminda om att en viss typ av Skylander passar bättre än andra i det område vi befinner oss. Det förtär lite av intresset av att försöka hitta allt som går, när det ändå är så mycket jag missar då jag bara sitter med grundpaketet. De fartfyllda och actionpackade racinguppdragen står dessutom för några av de allra mest underhållande sekvenserna i Skylanders: SuperChargers, och de ger oss också några av spelets allra mest triggande bossfighter. Därför är det lite ledsamt att behöva köpa en massa extra prylar för att kunna ta sig ann några av de antagligen mest underhållande bitarna i spelet.

Samarbetsläget är fortfarande inte särskilt genomtänkt, och när två spelare tar sig ann Kaos och hans armé av fiender blir det ofta problem. Så fort någon närmar sig kanten av skärmen börjar en evig dragkamp om kamerans uppmärksamhet. Det orsakar många onödiga ”dödsfall” och när någon Skylander dör gäller det att ha någon ny i beredskap för att äventyret ska kunna fortsätta. Sitter man bara med grundpaketet får den andra spelaren helt enkelt vänta till nästa checkpoint, om man inte väljer att starta om uppdraget helt. Coop-spelandet fungerar emellertid betydligt bättre när det kommer till bilåkningen. Om det inte handlar om rena race – där skärmen delar på sig – så får den ena spelaren ansvaret över ratten, medan den andra får uppgiften att skjuta på allt som rör sig.

De visuella bitarna imponerar, och den tecknade stilen gör sig ändå otroligt bra i 3D. När jag kliver in i en bana som är fylld av dimma och moln förstår jag verkligen att utvecklarna har lagt ned väldigt mycket arbete på grafiken, och vi får både en design- och teknikmässigt snygg upplevelse. När jag testar att spela äventyret på Playstation Vita – med Remote Play – gör sig karaktärerna och omgivningarna dessutom väldigt bra även på en liten skärm. När det kommer till de rena plattformsbitarna flyter allt på som rinnande vatten till den bärbara konsolen, men det uppstår ordentliga problem när det blir dags att gasa på den bakre touchplattan. Kontrollen reagerar inte alltid som den bör, och att bli stillastående mitt under en actionpackad bosstrid är inte direkt den största intressetriggaren.

Skylanders: SuperChargers ger spelserien nytt liv, och det är också en riktig pärla för hela familjen. Den som bara sitter med grundpaketet får dock en avklippt upplevelse, men när det just är barn som är den stora målgruppen förstår jag verkligen poängen med att samla plastfigurer. De är dessutom mer leksaker än tidigare, där bilarna bland annat har fullt rörbara hjul, och helhetsintrycket känns väldigt rejält och väldesignat. Vi hittar emellertid en rejäl dos underhållning, och vi får väldigt mycket ren spelglädje även om vi nöjer oss med de medföljande figurerna – frågan är bara om ‘dina’ barn kommer att göra det.