Här är öppningssekvensen till Fire Emblem Echoes

Nintendo har släppt en ny video för deras Nintendo 3DS-exklusiva strategirollspel Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentia.

I det nya klippet visar Nintendo upp Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentias öppningsvideo, och det handlar om riktigt snygga animesekvenser.

Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentia släpps till Nintendo 3DS den 19 maj, och ni ser den nya videon nedan.

Annonser

Nintendo 3DS-versionen av Legna Tactica kommer till väst

Kemcos strategirollspel Legna Tactica är på väg till Nintendo 3DS och den västerländska marknaden.

Legna Tactica finns redan tillgängligt på engelska, i form av Android-versionen, men nu har Nintendo bekräftat att rollspelsäventyret kommer till väst genom att lista det på sin hemsida.

Nintendo bjuder dock inte på något lanseringsdatum.

Videorecension: Space Hulk Ascension (PS4)

Space Hulk Ascension lanserades via Steam under 2014, och tidigare i år släpptes Full Control ApS tolkning av Games Workshops klassiska brädrollspel till PlayStation 4. Det handlar om en riktigt oförlåtande och tuff upplevelse, och den som mestadels ägnat sig åt japanska strategirollspel som Disgaea och Final Fantasy Tactics får tänka om både en och två gånger innan Space Marines-karatärerna placeras ut på det 3D-uppbyggda spelbrädet.

Efter att ett och annat svärord under tutorial-sejouren så börjar emellertid bitarna att falla på plats, sakta men säkert, och jag berättar om min spelupplevelse i videorecensionen för Space Hulk Ascension nedan.

Recension: Wasteland 2: Director’s Cut (PS4)

Wasteland 2 släpptes till PC i fjol, och förutom att den uppgraderade Director’s Cut-versionen blir gratis för alla som köpte originalet, har det postapokalyptiska strategirollspelet även lanserats till Playstation 4 och Xbox One. Det kommer visserligen väldigt många strategiska rollspel till konsol, inte minst nysläppta Disgaea 5: Alliance of Vengeance, men den västerländska tolkningen har lyst med sin frånvaro. Därför är undertecknad väldigt tacksam för att inXile och Deep Silver har tagit deras djupa och avancerade äventyr till Sonys och Microsofts senaste konsoler.

När Wasteland 2 dundrar igång presenteras en hel del olika aspekter för spelaren för bland annat den öppna världskartan – där vi behöver söka upp oaser för att fylla på vattenflaskor – och vi får även veta hur kamerakontrollen kan förändras medan vi får en kort förklaring kring att vi måste ringa högkvarteret när någon av karaktärerna stiger i level. Många av spelets aspekter beskrivs väl, men inledningen är trots detta ganska hård mot spelaren – speciellt för oss konsolspelare som inte har speciellt stor erfarenhet av genren.

Efter fem, sex timmar in i äventyret förstår jag att mina första stapplande steg i ödemarken inte ledde mig in på rätt spår. Istället för att söka mig mot huvuduppdraget går jag i vanlig ordning runt och undersöker världen och letar efter sidosysslor, och när ett par nödanrop skriks ut över radion ger jag mig istället på betydligt svårare uppgifter. När ammunitionen tar slut och förbandslådorna gapar tomma samtidigt som färdighetspoängen har lagts på fel saker, bestämmer jag mig istället för att börja om – och när jag är några erfarenheter rikare blir det istället bra mycket enklare att skapa sina karaktärer och bege sig ut på äventyret som heter Wasteland 2.

wasteland 2 ps4

Innan Fallout-serien bytte mark i och med den tredje delen handlade det om strategiskt rollspelande. Originalet sågs som en spirituell uppföljare till Wasteland som släpptes under 1988, och därför skulle vi kunna tolka Wasteland 2 som en spirituell uppföljare till Fallout 2. Spelaren kan röra sig fritt i världen, desarmera fällor, plocka prylar från den smärre ödelagda världen där en katastrofs överlevare gör allt för att ta sig genom en ytterligare dag. När vi sedan stöter på monster och mänskliga fiender rullas ett rutnät ut där den öppna världen förvandlas till ett taktiskt schackbräde.

Utvecklarstudion inXile ger striderna extra krydda när de låter oss placera ut våra soldater en och en – så länge inte fienden upptäcker oss. En prickskytt placeras såklart med fördel längst bak samtidigt som en karaktär med närstridsvapen bör ta sig så nära monstren eller de mänskliga motståndarna som det bara är möjligt. Samtidigt finns det flera olika färdigheter som gör livet lättare på stridsfältet – så länge de används på rätt sätt. Exempelvis ger en karaktär med hög ledarskapsnivå alla spelarens soldater högre träffsäkerhet om de befinner sig i närheten, vilket gör att en ledare bör befinna sig på den plats där hen gör mest nytta.

Då och då stöter vi också på andra karaktärer som har en eller annan anledning att följa med en bit på resan. De erbjuder ofta en stor fördel i striderna, men spelaren kan inte förlita sig på dem helt och hållet. Ibland agerar de på eget bevåg, och de kan springa loss från ett skydd för att attackera i rent vredesmod. Därför bör de först och främst ses som en extra hjälpande hand, istället för att se de som övriga lagmedlemmar.

Wasteland 2 bjuder på ett djupt och utmanande äventyr där det gäller att komplettera sitt team genom att låta lagmedlemmarna specialisera sig på olika områden. Det är exempelvis onödigt att göra två karaktärer till bombexperter, så länge inte någon dör på vägen. Någon av soldaterna bör ”utbilda” sig till provisorisk kirurg, för om någon biter i gräset kan de försvinna permanent om de inte får rätt vård. Problemen uppstår dock om det just är sjukvårdaren som faller.

wasteland 2

Samtidigt som huvudhandlingen bjuder på en engagerande upplevelse, är det själva äventyret och upptäcktsglädjen av allt runt omkring som ger den riktigt starka känslan som sitter kvar även efter att spelet tagit slut. Ibland tvingas vi ta svåra beslut där exempelvis civila dör för att vi tvingas spara på förbandslådorna – som finns i sparsamma mängder, liksom tillgången på ammunition – till lagmedlemmarna. Ibland blir det också omöjligt att slutföra ett sidouppdrag eftersom att det inte alltid är möjligt att återvända vid ett senare tillfälle, och det ger ett taktiskt djup. Det finns dock några solfläckar som svärtar ned upplevelsen, och trots att vi får ett alldeles fantastiskt äventyr är det inte en helt smärtfri konvertering.

De största problemen hittar vi hos användargränssnittet och kameran. Vi tvingas till att växla mellan olika kameralägen för att kunna få en godkänd överblick, och tyvärr infinner sig inte riktigt det flytet jag hade velat se. Dessutom är användargränssnittet inte speciellt bra anpassat för konsol, och det märks att Wasteland 2 är utvecklat med mus och tangentbord i åtanke. Enkla sysslor som att öppna dörrar kan bli omständliga då vi måste vänta på att rätt föremål markeras innan de går att interagera med, och när vi kommer till stridsfältet utförs inte händelserna helt smärtfritt. Då och då har jag dessutom råkat gå till fel plats på rutnätet, och det finns inte någon ångerknapp att tillgå, även om det känns som en ganska självklar ingrediens.

Trots skavankerna är Wasteland 2 ett avancerat, utmanande och underhållande äventyr som ger spelaren möjlighet att grotta ned sig ordentligt i karaktärernas förmågor både på stridsfältet och i den öppna världen som är väldigt spännande att utforska. Vi må tvingas leva med ett omständligt användargränssnitt, en kamera som lämnar lite att önska och en något för liten skärmtext (blir jobbigt för ögonen på min 46-tummare, medan min 55″ känns lagom) men vi får en riktigt trevlig upplevelse som är tämligen unik för oss konsolspelare.

betyg3:

Mikael ställer sig frågande till Rainbow Skies

Mikael – PlayZines nya skribent – ställer sig frågande till Rainbow Skies (red.) Strategirollspelet har många ögon riktade emot sig, men kommer handlingen verkligen vara tillräckligt nyanserad för den lite äldre publiken?

SideQuest, studion som gav oss Rainbow Moon (som släpps till PS4 under 2016, men som redan nu går att spela på PS3 och PS Vita) tillkännagav under  augusti att deras nya spel Rainbow Skies kommer att släppas till samma berörda format nästa år.

Spelet kommer erbjuda oss den alltid uppskattade cross-save-funktionen mellan Playstation-konsolerna. Det är dock i sig inget som kommer göra dig intresserad av spelet. Så varför ens bry sig?

Jag spelade deras tidigare spel Rainbow Moon till Playstation 3 när det gavs ut via Playstation Plus och blev föga imponerad. Det är ett strategirollspel med olika svårighetsgrader och jag valde givetvis en av de tuffaste utmaningen. Detta skapade ett behov av att döda fiender efter fiender för att få erfarenhetspoäng nog för att gå upp i erfarenhetsnivå, varav jag därefter med en starkare arm kunde svinga mitt svärd och dräpa de olika monstren som rörde sig på kartan.

Det var emellertid dessa strider som tillslut fick mig att ge upp spelet i dess tidigare skede, det var nämligen väldigt långsamt och föga engagerande. Karaktärens egenskaper var alltså inte av intresse och lockade mig aldrig, något som den tråkiga karaktärsdesignen inte agerade som en stormvall emot.

rainbow moon

Ett nytt spel innebär emellertid i detta fall en ny riktning, för om det blir vad SideQuest utlovat så kommer vi få ett spel som lägger en större tonvikt på handlingen och karaktärernas bakgrund. I det stora hela speglar de en bild av ett spel som är intressant med en välformad stoy som ska suga in oss och göra spelaren förvånad när den tar en oanad vändning. De påpekar att detta sker via en komplexitet i spelets bakgrund, något som för den vuxna spelaren är mer än varmt välkomnat. Med kunskap, och kanske ibland ålder kommer nämligen oftare än sällan behovet av fler nyanser än de traditionella svarta och vita tonerna i berättelserna vi tar del av.

I ett utspel ämnat att locka oss så har de i all sin PR-kunskap kommit ut och påstått att de tagit hjälp av en dedikerad författare för handlingen, och ytterligare en för de dialoger som spelet använder sig av. Något som har bidragit till att spelet nu låter flera karaktärer prata samtidigt med målet att skapa mer realistiska och levande konversationer.

Det framstår emellertid som att spelet bygger på samma tematik som Rainbow Moon, man känner igen det mesta till stilen, det är alltså lite som det Bethesda gjorde med Skyrim efter Fallout 3. Nämligen piffade upp motorn genom att lägga till flera animationer och andra för mig främmande termer för att göra spelet mer engageande.

I det stora hela så känner jag faktiskt en viss tillförlit till det deras PR kastar ut sig, om att de har tagit till sig av spelarnas kritik till föregångaren Rainbow Moon, och har använt sig utav denna i utformningen och den polering som hitintills har lagts på spelet.

RAINBOW SKIES

Vi kommer fortsätta att skriva om detta spel i takt med att ett lanseringsdatum ges, och även berätta för er om SideQuest i sin adaption av Rainbow Moon till Playstation 4 har infört några av de förbättringar som de skapade för Rainbow Skies. Till dess lämnar vi er med frågan; Låter detta intressant?

Spelet handlar nämligen om Damion, en person som ämnar att bli en monstertämjare. Något som i hans hemby anses vara ett väldigt viktigt jobb då de av någon konstig anledning ständigt utsätts för angrepp från monster. Föga nytänkande, men vad är nu det idag? Så sabbar huvudkaraktären sitt prov för att bli monstertämjare. Och inte bara det, här ges även ett klassiskt komiskt inslag där även platsen där byns tämjda monster förvaras förstörs. Självklart är han i början lite mörk, vilket för författarna ger möjlighet till att utveckla karaktären under berättelsens gång då han istället för att berätta och be om hjälp försöker dölja det han har orsakat. Som konsekvens så för handlingen därefter karaktären och hans examinator framåt genom allt värre händelser för att slutligen finna sig mellan två stora världskrafter som strider emot varandra.

Handlingen verkar alltså inte särskilt nytänkt, men det är som sagt väldigt lite idag. Förhoppningsvis lyckas de däremot skapa något engagerande istället för det träsk många rollspel numera befinner sig i. Nämligen upprepningar på upprepningar där man följer accepterade former av handlingsberättande.

Monsterspelaren Erin
Monsterspelaren Erin.

Om handlingen däremot låter intressant, så kan jag varmt rekommendera anime-serien Kemono no Souja Erin ”Monsterspelaren Erin,” vilket jag personligen tycker illustrerade monstertämjare och en värld av konflikt på ett extremt bra sätt. En serie som passar alla åldrar men som enbart uppskattas i all sin prakt av den mer analyserande tittaren då den är rik på nyanser och utspelas i olika skeenden av Erins liv. Där man får följa henne från hennes barndom med sin mor ändra fram tills hon själv får en dotter.

Summon Night 5 – första engelska trailern

Summon Night 5 släpptes till Playstation Portable i Japan under 2013, och det taktiska rollspelet gjorde stor succé när det sålde drygt 105,500 exemplar under sin första vecka på marknaden. I ett samarbete mellan Gaijinworks och MonekyPaw Games tar de emellertid spelet till både Europa och Nordamerika där spelet också blir spelbart till Playstation Vita.

Den fysiska utgåvan släpps dock endast i Nordamerika och kan bokas genom Gaijinworks hemsida, och kalaset går på 54 dollar inklusive frakt (42$ exklusive frakt.)

summon night 5 umd

Vi som köper den fysiska utgåvan får också spelets soundtrack på en CD-skiva, en poster samt en nedladdningsbar kod vilket gör att vi också kommer att kunna ta del av Playstation Vita-versionen. I och med att UMD-utgåvan endast finns tillgänglig i USA gäller dock koden endast för nordamerikanska PSN-konton. Lyckligtvis är Playstation Portable emellertid regionsfri.

Nu levereras den första engelsktextade trailern, och även om vi inte har ett bekräftat lanseringsdatum ska Summon Night 5 släppas till PSP under hösten.


Famitsus fyra recensenter belönade Summon Night 5 med genomgående åttor (av tio möjliga) och Destructoid (via Wikipedia) berömde spelet för sin härliga animestil.

Spelat i veckan – Playstation Vita-fokus

Den gångna veckan har förgyllts av Sonys bärbara maskin, Playstation Vita. Konsolen har en mängd gömda pärlor som inte har fått den tiden i rampljudet som de förtjänar, och när folk talar om konsolen är det oftast Uncharted: Golden Abyss, Killzone: Mercenary och Resistance: Burning Skies som kommer på tal. I själva verket är det endast Nathan Drakes actionmatiné som tillhör konsolens toppskikt.

PlayZine-stammisar vet att jag tyckte väldigt mycket om Steins Gate (varför kan ni läsa i recensionen) – och när eftertexterna började rulla för den visuella novellen ville jag ha mer – trots att drygt 20 timmar hade passerat. Det är ett väldigt gott omdöme, och istället för att kliva över till Batman: Arkham Knight (jag är sen till festen även om jag har haft spelet sedan lanseringen) till Playstation 4 föll lotten på Lost Dimensions till Playstation Vita.

Atlus har gjort mycket rätt med sin lokalisering, och spelets upplägg är lika beroendeframkallande som det såg ut på förhand. Förutom att strategirollspelet har väldigt intressanta strider, med en mängd olika karaktärer som  kompletterar varandra på slagfältet, gäller det att lista ut vilka förrädare som gömmer sig i gruppen samtidigt som en våldsman hotar att spränga världens alla städer i bitar med hjälp utav kärnvapen.

Gruppens mål är att ta sig upp för ett torn – där antagonisten sitter högst upp och väntar – och under varje våningsplan tvingas soldaterna rösta på den som de tror är förrädaren. Den som får mest röster utplånas, och vid varje ny nivå blir ytterligare en förrädare påmind om sin initiala plan – något som blir möjligt eftersom att gänget tappade minnet i samband med att de äntrade byggnaden.

lost dimension

Det är lätt att hitta sina favoritsoldater, men samtidigt gäller det att lufta hela sin armé för att ta reda på vem som är en förrädare. Vi får tips genom ett snabbt regn av kommentarer (som blir röda om de är onda åsikter) och det gäller således att lista ut vem som har onda intentioner.

Den negativa aspekten med Lost Dimension är dock de släta karaktärerna, och för att fördjupa banden med de olika personligheterna måste protagonisten tala med var och en. Vi hittar starka karaktärsdrag som glada och lättsinniga människor, tillsammans med mer intelligenta samt även rent fientliga personer som helst av allt håller sig i sitt egna hörn. Men istället för en förgyllande effekt känns samtalsämnen och personligheterna som rena klyschor, och det tillför endast en enerverande och utdragen process.

Det gömmer sig emellertid en hel del intressanta och spännande inslag i handlingen som förhoppningsvis nystas upp ju längre in i Lost Dimensions historia som vi kommer. Vad är egentligen terroristens verkliga intentioner och vad är förrädarnas uppdrag? När allt kommer omkring är det ändå de spelmässiga bitarna som glänser, och glädjen är alltid lika stor när en av sina favoritstridskämpar befrias från misstanke (vilket sker genom ett litet minispel.)

Rainbow Skies och Rainbow Moon släpps till PS4 under 2016

nyheter_ps4
SideQuest Studios VD Marcus Pukropski avslöjar via den officiella Playstation-bloggen att vi kommer att få se strategirollspelet Rainbow Moon (släpptes till PS3 2012 och PS Vita 2013) och dess kommande uppföljare Rainbow Skies till Playstation 4 under 2016.

Rainbow Skies kommer precis som tidigare utlovat även att släppas till Playstation Vita och PS3 nästa år, och Pukropski lovar att uppföljaren kommer att få betydligt mer omtanke vad gäller handling och dialog. Föregångaren centrerades helt och hållet kring de spelmässiga bitarna, och den som endast vill fortsätta spela i samma anda som originalet kommer att kunna trycka bort storyn – utan att uppdragen blir oklara.

Rainbow Moon släpps till Playstation 4 under den första halvan av 2016, och Rainbow Skies släpps till PS4, PS3 och PS Vita under den andra halvan av nästa år. Pukropski lovar oss crossave-funktioner men nämner inte om det kommer att röra sig om crossbuy.

Lanseringstrailern till Lost Dimension är här

nyheter_multi
Tidigare i år avslöjade Atlus att de skulle lokalisera strategirollspelet Lost Dimension och släppa det i väst till Playstation Vita och PS3. Igår lanserades äventyret i Nordamerika, och även om vi får vänta till den 28 augusti här i Europa kan den otålige förstås importera spelet (vilket undertecknad valt att göra, och jag bestämde mig för PS Vita-versionen.)

Lost Dimensions huvudkaraktärer består av ett gäng unga vuxna, och spelaren får inte bara möjlighet att påverka utgången på slagfältet, utan hen har också möjligheten att förändra handlingen genom sina val.

Här kommer lanseringstrailern:

Hyperdevotion Noire: Goddess Black Heart

Hyperdevotion Noire: Goddess Black Heart är en Hyperdimension-spinoff, och Noire har tagit kommandot som huvudrollsinnehavare. Hon får det otacksamma uppdraget att föra samman ledarna och generalerna i hela Gamarket för att återställa balansen. Men som vanligt sätter onda krafter käppar i hjulet för våra hjältinnor.

Till skillnad mot originalserien – som är ett tvättäkta japanskt rollspel – är Godess Black Heart ett strategirollspel, men karaktärernas galna dialoger är intakta. Vi stöter på mängder av nördig spelhumor, och vad gäller handlingen så är det just karaktärernas inre intriger som får störst fokus. Den röda tråden är tam, och när det är dags för att slåss handlar det ofta om små gräl där den vinnande sidan får rollen som ledare eller dylikt.

Hyperdevotion Noire Goddess Black Heart 2

Hela serien är en stor parodi på spelvärlden, och huvudkaraktärerna bygger alla på olika spelplattformar. Den något naive, men sprudlande Neptune har haft Sega som mall, medan Vert – som går efter devisen ”more is more” istället för ”less is more” – representerar Xbox. Vi hittar också mängder av referenser från spelserier som Yakuza och Resident Evil liksom spelbranschen i allmänhet.

Spelplanen – som blandar miljöer från tidigare Hyperdimension-spel – är uppbyggt av ett rutnät där alla spelbara karaktärer (som är många till antalet) har olika förmågor. Li-Fi (som bygger på Chun-Li från Street Fighter) har exempelvis möjlighet att gå fler rutor än många andra varje runda medan Noire (som bygger på Playstation-varumärket) är väldigt stark i närstrid.

Till skillnad mot Disgaea-serien där karaktärerna kan göra olika gruppattacker får Godess Black Heart-karaktärerna andra fördelar om de står jämsides med sina stridande kollegor. Varje intillstående gruppmedlem ger den agerande karaktären var sin puss på kinden, och dessa genererar sedan något som kallas för kärlekspoäng. Dessa kan sedan användas för att byta ut olika karaktärer (det finns alltid en maxgräns för hur många som får vistas på spelplanen samtidigt) och framförallt göra de allra starkaste attackerna.

Hyperdevotion Noire Goddess Black Heart 3

Hyperdevotion Noire: Goddess Black Heart är en beroendeframkallande historia, och spelmomentet är bättre än handlingen. Dialogerna är visserligen ofta humoristiska, men de inkluderar lite väl mycket prat om struntsaker. Gameplayet bjuder oss emellertid på ett intressant stridssystem i grunden, och alla karaktärer utvecklas inte bara genom att nå en ny level, utan får bättre färdigheter efter att de klarar av olika utmaningar – så som att döda ett visst antal fiender eller göra x antal specialattacker med mera. I slutändan är dock striderna lite väl förenklade, och efter 15 timmars speltid börjar jag längta efter lite större krav på bra strategier.

Precis som förlagorna kan vi själva utveckla en hel del prylar, och bonusuppdragen är många. Efter drygt 50 timmar med Hyperdevotion Noire: Goddess Black Heart har jag fortfarande en del saker att uträtta även efter att sluttexterna har rullat förbi. Lyckligtvis hittar vi ett New Game Plus som låter oss spara alla föremål och karaktärernas levelnivåer för en ny spelomgång, och vi får också lite hintar om att det ska dyka upp mer material under en andra spelomgång.

Den intetsägande handlingen svärtar dock ned spelet lite väl mycket, och stridssystemet är också något simpelt om vi återigen jämför med genrens stora kung – Disgaea.  Striderna drygas också ut eftersom att vi måste titta på varje fiendes agerande, även om de inte gör något alls (förutom att välja ”wait”) inför nästa omgång.

Hyperdevotion Noire: Goddess Black Heart är beroendeframkallande, men det saknar den riktiga spetsen och det djup som vi hittar i många andra bra rollspel. Såväl handling som stridssystem är väldigt förenklat, men stämningen är härlig samtidigt som jag finner en tillfredsställelse i att jaga alla spelets prylar som bara kan byggas av det som vi kommer över genom striderna.

betyg4