Recension – Detroit: Become Human

Publicerad den av Tommy

Kan robotar, eller rättare sagt androider en dag bli mänskliga och vad är skillnaderna mellan människa och robot när båda visar känslor? Det är några av de frågor som David Cage berör med sitt och Quantic Dreams nya spel Detroit: Become Human.

Detroit: Become Human utspelar sig i en nära framtid, närmare bestämt 2038 och Android-butiker är ett vanligt fenomen. Robotarna är slående lika vanliga människor och de säljs för att bland annat utföra hushållssysslor, grovjobb och andra saker som människorna helst slipper göra själva. Varför anställa en mänsklig barnvakt när en android kan jobba dygnet runt, eller en byggarbetare som sliter tills komponenterna lossnar utan att klaga? De är nästintill lika vanliga som dagens mobiltelefoner, och de flesta har en android hemma oavsett samhällsklass.

Vi får följa och interagera med tre stycken androider, och precis som i Quantic Dreams tidigare spel får alla val och prestationer en mängd olika konsekvenser. Spelmekaniken från studions tidigare spel – Fahrenheit, Heavy Rain och Beyond: Two Souls – känns igen från start, men det ligger ett nytt skimmer över Detroit: Become Human. Vi möter Connor, en polisrobot som kastas in i ett gisslandrama. Den berörda familjens android har tagit den lilla dottern som gisslan, och mamman skriker förtvivlat över det faktum att det är en av de människoliknande robotarna som ska agera förhandlare. Samtidigt jobbar Connor utan egna känslor och är kodad för ett enda mål – att slutföra uppdraget utan att störas av moral eller empati. Senare möter han den alkoholiserade polisen Hank, och jag ställer mig frågan om den frostiga relationen kommer att kunna tinas upp av mina val och handlingar.

Kara, som vi fick se redan i Quantic Dreams teknikdemo för PlayStation 3 under 2012, är emellertid den mest spännande personligheten. Speciellt då jag gör allt för att gå den goda vägen så gott det går, även om konsekvenserna av mina handlingar inte alltid får den bästa utgången. Hon hamnar hos den missbrukande föräldern Todd, som är pappa till den lilla flickan Alice. Relationen mellan dessa två karaktärer (Kara och Alice) är väldigt stark, och deras resa tar mig till både mysiga och skrämmande miljöer som gör sitt för att höja den täta stämningen.

Sist men inte minst har vi Markus, en android som tar hand om en känd gammal konstnär som sett sina bästa dagar. Markus blir behandlad som en son, och inte som många andra i hans situation som utnyttjas som slavar. Det finns dock de människor som ser androidernas närvaro som ett stort hot. Demonstranter samlas på gatorna för att rikta hård kritik mot robotarna som ”tar deras jobb,” men situationen blir desto hårdare när androiderna kliver ur sin standardiserade kod och börjar agera själva. Kan de kanske till och med bli mänskligare än människorna själva?

Detroit: Become Human är inte ett särskilt speligt spel, utan det lever på sin berättelse och framförallt dialogerna. Huvudstoryn är spännande, där spelarens val verkligen får konsekvenser. De flesta kapitel kan avslutas på flera olika sätt, som sedan avspeglas i den fortskridande storyn, men det kan också handla om att hitta ett vapen som sedan kan användas vid flera tillfällen längre fram. Efter varje episod visas ett schema över de saker jag hittat, utfört och gjort, samtidigt ser jag en massa luckor för de potentiella händelsemönstren som jag aldrig följde. Det lockar verkligen till en, om inte flera omspelningar, och med tanke på att äventyret är ungefär tio timmar långt känns konceptet aldrig uttjatat när jag möter sluttexterna.

Den grafiska upplevelsen är fenomenal, och ibland får jag fråga mig själv om det verkligen är en sekvens ur ett spel. Människorna och androiderna ser verkligen levande ut, både när det rör sig om utseendet och de fantastiska animationerna. Dessutom är miljöerna ofta häpnadsväckande med sekvenser som ger riktiga wow-upplevelser. När röstskådespelarna också levererar med stor klass tillför detta mycket till berättelsens trovärdighet.

Detroit: Become Human är verkligen spännande, även om David Cage ibland kommer med en och annan klyscha, och några av sekvenserna når inte riktigt hela vägen fram. Äventyret kryllar emellertid av riktiga guldklimpar till moment och händelser som jag kommer att minnas en lång tid framöver. Spelaren får flyta med i berättelsen och samtidigt ställas inför svåra val, och de olika ‘quick time’-tillfällena känns logiska när det rör sig om en såpass filmisk upplevelse. Att få vara med och styra över karaktärernas handlingar, och sedan leva med konsekvenserna, gör att jag kommer betydligt närmre personligheterna än om jag är en passiv åskådare av en spännande film.

Recension: Everspace

Publicerad den av Mikael

Everspace tar oss ut i galaxen och bjuder på en rymdskjutare förpackad i en rougelike-upplevelse. Vi har testat den tyska spelstudion Rockfish Games första spel.

Det första som slår mig är hur enkelt Everspace är att komma in i. Rymdskjutare i en tredimensionell värld är knappast en genre som är känd för lätthanterliga spelsekvenser, där jag exempelvis inte ens har lyckats landa mitt skepp i Elite Dangerous. Det är fortfarande mer avancerat än att kliva in i en vanlig förstapersonsskjutare, men det tar bara några minuter att greppa idén, och sedan bege sig ut på jakt efter rikedomar, uppgraderingar och fiender att skjuta ned med sina nya vapen.

Med det sagt är Everspace ingalunda ett lätt spel. När den normala svårighetsgraden har namnet ”The Way You’re Meant to Die” förstår jag direkt att det inte kommer att vara någon dans på rosor, och efter en lätt introduktion sprängs mitt skepp för första gången. Då får jag chansen att uppgradera en hel radda av saker, som mina vapens attack, chansen till att hitta ovanlig utrustning, och förbättra skeppets skydd mot fiendeeld. När jag varit ute på jakt har jag samlat på mig en massa material som kommer till nytta, och jag måste se till att utnyttja de pengar jag har tjänat in, då dessa försvinner när jag sedan beger mig ut på ett nytt försök.

På förhand oroades jag över att banorna var slumpmässigt genererade. Det brukar resultera i tråkiga miljöer som ser likadana ut överallt. När vi har en snygg rymdvärld att åka runt i gör det mig emellertid ingenting, och jag lättas snabbt av den insikten. Grafiken glänser kanske inte som den nuvarande konsolgenerationens snyggaste spel, men designen och kvalitén är helt klart mer än godkänd.

Svårighetsgraden på motståndet stiger snabbt, och fienderna har en väldigt god precision. Tråkigt nog känns det som att det är betydligt viktigare att ha gjort tillräckligt mycket uppgraderingar, så som en stark sköld och ett saftigt vapen, och inte spelarens prestation. Det är inte någon idé att ge sig på en grupp skepp om man misstänker att sina egna vapen inte är tillräckligt starka, för då lär det egna skeppet garanterat sprängas i luften – oavsett spelarens stridsduglighet. Det finns emellertid olika faktioner ute i rymden, och vissa av dem är neutrala mot spelaren, och öppnar inte eld förrän man själv går till attack. Detta kan också utnyttjas genom att få en fiende att skjuta mot en viss faktion, så att de hamnar i strid. Då kan spelaren relativt enkelt skörda rikedomar och förnödenheter som annars skulle ha varit för svårt på egen hand.

Everspace har ändå ett lagom djup. Jag dör, uppgraderar, tar mig igenom några sekvenser och repeterar samma procedur. Det är underhållande, men efter ett tag tappar jag intresset och det börjar kännas som en ordentlig upprepning. Till dess är det emellertid beroendeframkallande att hela tiden känna att uppgraderingarna gör nytta, och när jag för första gången hade samlat på mig tillräckligt mycket pengar för att köpa ett nytt skepp var lyckan total.

Recension: Conan Exiles

Publicerad den av Mikael

Funcom har tagit Conan Exiles från Early Access och ger oss fullversionen. Vi bjuds på ett äventyr där utvecklarna aldrig håller spelaren i handen, och livet ute i ödemarken är ingen enkel verklighet för vår protagonist.

Min karaktär – som jag själv får skapa genom att välja utseende och religion – är dödsdömd och hängs ut i öknen för att ta sina sista andetag. Plötsligt dyker emellertid barbaren Conan upp och återger mig livet, men det blir desto svårare att behålla det. I Conan Exiles möts vi av en brutal och oförlåtande värld, med faror som inte bara kommer från illasinnade djur och människor, utan brist på mat och vatten kan leda till samma bistra öde – döden.

Spelaren lämnas i mångt och mycket i sina egna händer. Det finns inga pilar som pekar på vad jag bör göra härnäst, även om en varning kommer om hungern börjar göra sig påmind. Däremot finns det en typ av loggbok, en Journey-lista som visar saker som vi kan göra härnäst, men det är inte något som vi måste följa om vi inte vill. De ger emellertid en fingervisning till vad man kan göra.

Jag börjar med att plocka på mig allt jag hittar, stenar och växter som kan komma väl till pass senare. Träd huggs ned, och till slut kan jag göra en liten brasa som kan användas till att laga mat och sedan får jag även ett tak över huvudet. Men, innan jag tagit mig dit har jag dött ett antal gånger av de olika faror som hela tiden finns runt spelaren.

Efter att ha kämpat för att hålla mig vid liv tar jag mig ut från startområdet och rör mig vidare. Det finns dungeons att slå sig igenom, svåra fiender, och områden som har sina egna miljömässiga faror. Det finns mycket att upptäcka, så som intressanta civilisationer, och vi kan uppleva detta ensamma eller tillsammans i grupp med vänner online. Dessutom kan vi spela äventyret tillsammans med en vän offline vilket är välkommet, och Conan Exiles känns verkligen uppbyggt för samarbete. Speciellt när vi stöter på svårare bossar, och det ger en speciell känsla när man bygger upp saker tillsammans.

Äventyret är fullt av saker att göra, men inget blir upptryckt i ansiktet, utan vi måste hitta allt själva, och det är välkommet. För att vi ska våga bege oss utanför startområdet behöver vi skapa skyddande kläder och vapen, men också stiga i level. Erfarenhetspoäng delas ut för det mesta vi åtar oss, oavsett om det handlar om att slå ihjäl fiender eller hitta nya platser. När vi stiger i nivå kan vi bland annat öka karaktärens styrka, överlevnad och träffsäkerhet. Då kan vi också dela ut poäng på Feats som ger oss tillgång till nya recept som gör att vi kan skapa nya prylar och förnödenheter.

Stridssystemet är välbekant, där vi får kasta oss undan fiendens slag och dela ut stryk i kombinationer. Tyvärr lider äventyret av stora tekniska problem, och det allra mest irriterande momentet är när det rör sig om en stor strid med en tuff boss, och bilduppdateringen sjunker ner till nästan ospelbara proportioner. Det är oerhört tråkigt när den tekniska biten ska fläcka ned upplevelsen så pass hårt under vissa tillfällen, och menyerna lämnar också en del att önska.

Conan Exiles är oslipat och lider av tekniska problem. Samtidigt bjuder det på en spännande resa, med väldigt mycket innehåll som upplevs bäst i sällskap med andra spelare.

Recension: Atelier Lydie & Suelle

Publicerad den av Tommy

I Atelier Lydie & Suelle: The Alchemists and the Mysterious Paintings får vi återigen stifta bekantskap med den värld som Gust målar upp. Den här gången tar oss berättelsen in i mystiska tavlor, och tillsammans med systrarna Lydie och Suelle får vi stifta bekantskap med ett gäng härliga karaktärer.

Vår videorecension på SpelPaus.

Precis som tidigare spel i serien är Atelier Lydie & Suelle ett japanskt rollspel, men med en egen touch. Systrarna är alkemister, och de skapar föremål i en stor puttrande gryta i deras ateljé. Där bor de tillsammans med sin pappa som inte är den bästa försörjaren här i världen, även om han vill väl. Han tar till och med pengar från sina döttrar för att köpa tavlor, och har svårt med att få pengar över till mat. I källaren finns emellertid en speciell tavla som lockar systrarnas intresse, och när de ställer sig framför målningen sugs de in i en annan värld.

Lydie och Suelle bor i Merveille, och de styrande i staden vill locka till sig fler alkemister och därför startar de ett visst rankingsystem som mäter deras kunskaper. Systrarnas stora mål är att skapa landets bästa ateljé, och här ser de sin chans att uppnå sitt mål. Spelaren får olika utmaningar för att stiga i rank, och det handlar bland annat om att stärka ateljéns rykte i staden, och skapa vissa speciella föremål.

För att samla på sig material får spelaren kliva ut i områden fyllda av monster och naturresurser. Striderna är turbaserade i klassisk anda, och det intressanta är att vi får använda bomber och andra föremål som vi skapat hemma i ateljén. Systrarna, och andra karaktärer som de stöter på under resans gång, har olika specialförmågor, men det är viktigt att ha med sig rätt prylar ut på sina äventyr. Olika platser har olika speciella föremål, och när spelaren har skapat bland annat en håv kan den användas till att fånga olika sorters insekter.

Den röda tråden är mysig, men det är alla karaktärer och händelser runt omkring som utgör den stora behållningen. Lydie & Suelle är charmigt och fyllt av atmosfär – ett spel där man verkligen kan luta sig tillbaka och bara mysa. Karaktärerna är fantastiska, och sådär japanskt skruvade, på ett bra sätt. Det finns verkligen ett färgstarkt register, och det är här som äventyret glänser tillsammans med den beroendeframkallande upplevelse som skapandet av nya prylar ger. Vi hittar nytt material som låter oss göra nya saker, och själva skapelseprocessen blir djupare när vi tar oss lite längre in i äventyret. Desto bättre kvalité materialet har, och ju fler fördelar de besitter, ju bättre blir slutresultatet. Vi kan exempelvis få fördelar som gör att attacker förgiftar fienden, eller göra något som ger en större hälsoboost, om vi utnyttjar bättre material och de funktioner som processen erbjuder.

Atelier Lydie & Suelle är inte någon episk upplevelse, men ett mysigt och beroendeframkallande äventyr där det stora ligger i det lilla.

 

SpelPaus videorecension: God of War (PS4)

Publicerad den av Tommy

För en vecka sedan publicerade vi recensionen för God of War här på PlayZine, och nu har vi även lagt upp vår spoilerfria videorecension på SpelPaus.

I God of War får vi inte bara den allra snyggaste spelupplevelsen undertecknad någonsin skådat, utan oerhört välsvarvade strider, spännande fiender och en berättelse där Kratos och sonen Arteus befinner sig mitt i den nordiska mytologin.

Recension: Ni no Kuni II

Publicerad den av Tommy

Ni no Kuni: Wrath of the White Witch var ett fantastiskt rollspel som byggdes med hjälp av Studio Ghibli, och nu är uppföljaren här – Ni No Kuni II: Revenant Kingdom. Jag (Tommy) har rest tillsammans med den lilla kungen Evan Pettiwhisker, presidenten Roland och en drös andra vänner som förgyller detta mysiga äventyr.

Ni no Kuni II utspelar sig hundratals år efter föregångaren, och när berättelsen drar igång möts vi av ett Ding Dong Dell i kaos. Evan ska snart ta över tronen efter sin far när Mausinger, den före detta kungens rådgivare, tar över makten med våld. Roland dyker plötsligt upp i kungahuset, efter att mystiskt ha teleporterats från jorden, och tillsammans beger sig han och Evan ut på en magisk resa för att bygga upp ett nytt kungarike.

Den grafiska stilen är inget annat än underbar, och att personer från Studio Ghibli har varit med under utvecklingen lyser verkligen igenom till slutproduktionen. Äventyret är så underbart mysigt, både innehålls- och designmässigt, och HDR-läget lyfter verkligen fram det färgdjup som spelet har. Under resans gång träffar vi på många minnesvärda karaktärer, och för mig är det atmosfären som är allra viktigast i ett japanskt rollspel, och här briljerar Ni no Kuni II. Level-5 har använt  sig av många klassiska koncept som en världskarta där vi springer runt med små versioner av karaktärerna, och stridssystemet liknar det vi hittar i Tales of-serien – men med en ännu bättre finess. När de sedan bakar in nya, fräscha inslag blir det inget annat än fantastiskt.

Evans vision är ett land i fredens tecken, utan krigande och lidande. När vi tillsammans tar de första stegen mot målet får vi kontrollen över ett litet kungarike som med tiden expanderar. Detta är ett väldigt beroendeframkallande inslag, och för att fylla staden med folk måste vi gå ut och leta efter dem som kan tänka sig att flytta dit. En stor del kan värvas genom sidouppdrag, där vi får bege oss ut och dräpa stora fiender, eller lösa folks diverse problem. Andra nästan slänger sig i famnen för att få komma till landet som de har hört så mycket gott om, och vissa dyker upp naturligt i samband med att huvudberättelsen tar sig vidare. Med hjälp av ett kassavalv, som fylls på snabbare och snabbare ju fler invånare som bor i riket, kan vi lägga pengar på att bygga hus där vi kan ta fram nya magier, åkrar som genererar en god skörd, hus som smider nya vapen och en hel drös av andra saker som hjälper oss under äventyret. Vi måste emellertid ha invånare som är bra på de olika jobben för att kunna forska fram nya lösningar – som i sin tur också kostar pengar. Precis som den övriga upplevelsen är detta också förpackat med en oerhört härlig charm, och samtidigt som det är lättförståeligt är det också oerhört givande att se staden växa. Samtidigt får man en viss kontakt med alla invånare efter att ha träffat dem under olika uppdrag, vilket gör det hela betydligt mer givande.

Vi hittar också två stycken olika sorters strider. Den mer klassiska varianten, där vi spöar fiender med våra karaktärer, låter oss slåss mot fiender i actionpackade bataljer, och de flyter på oerhört bra där vi snabbt kan växla mellan de olika karaktärerna. Exempelvis har Evan många magier till hands, Roland är allra bäst med sitt svärd och Tani använder sig av sin pilbågsteknik och spjut samtidigt som hon kan stjäla pengar och prylar från fienderna. Ett nytt moment är också att vi får hjälp av små varelser kallade Higgledies, och vi får olika fördelar och anfallsmetoder beroende på vilka uppsättningar vi använder oss av. Exempelvis kan vissa hela, medan andra använder sig av element som vatten och eld, och andra av svart magi.

Den andra typen av strider hittar vi större strider mot en hel arme. Vi kastar oss ut på stridsfältet i en mer taktisk (men ändå fartfylld) upplevelse. Vi har fyra olika trupper att basa över, och beroende på vad de är för typ så har de svagheter och styrkor mot olika sorters fiendegrupper. Detta tillsammans med stadsbyggandet gör att spelsekvenserna aldrig blir långtråkiga, och alla ger sitt för att förgylla detta fantastiska äventyr.

Ni no Kuni II: Revenant Kingdom är en fantastisk upplevelse, och den granna designen tillsammans med musiken och den mysiga berättelsen lyckas förtrolla mig varje minut. Blandningen av klassiskt och nytt ger en väldigt härlig upplevelse för både nya och äldre spelare, och det finns en hel uppsjö av saker att göra bredvid den röda tråden som huvudhandlingen ger.

Ni no Kuni II blev allt det jag hoppades, och mycket mer därtill.

Videorecension: Monster Hunter World

Publicerad den av Tommy

Monster Hunter World var en stor satsning från Capcoms sida, där hela företaget kunde gå i konkurs om de inte lyckades övertala den västerländska publiken. Med över 6 miljoner skeppade och sålda digitala exemplar är det klart att det blev en succé, men hur bra är äventyret egentligen?

Se gärna vår videorecension av Monster Hunter World nedan.

SpelPaus: Videorecension av Let Them Come

Publicerad den av Tommy

Let Them Come är ett retrodoftande, råbarkat actionspel som dök upp från ingenstans. Bakom projektet står indieutvecklaren Versus Evil, och de levererar den störtsköna actionhjälten Rock Gunar som ställer sig bakom sitt vapen och mejar ned horder av fiender.

Den härligt pixliga grafiken påminner starkt om tiden då Super Nintendo och Sega Mega Drive var de hetaste spelkonsolerna, och det kryddas med riktigt underhållande spelmekanik och en jakt på hiscore.

Let Them Come finns till PlayStation 4 samt Steam, och nedan ser ni vår videorecension.

Recension: Sonic Forces

Publicerad den av Tommy

Sonic Mania är ett av årets allra bästa spel, och det satte återigen den blåa igelkotten på kartan. Detta satte också ännu högre press på Sonic Forces, där Sega blandar en två- och tredimensionell upplevelse.

Dr. Robotnik och hans kumpaner siktar på att ta över världen, och när Sonic hamnar i knipa kommer en aspirerande hjälte in i bilden. Det handlar om en avatar som spelaren själv får skapa och samtidigt välja och vraka i ett enormt bibliotek av olika kläder, attiraljer och vapen. Dessutom dyker en klassisk Sonic upp från en annan dimension – den tvådimensionella dimensionen.

Berättelsen är inte något som fångar mitt intresse, och ibland är den mer skruvad än den borde vara. Storyn har tack och lov aldrig varit Sonic-seriens fokus, utan det är de snabba fötterna på de plattformsfyllda banorna som det hela handlar om. Och där hittar jag väldigt mycket problem, även om det faktiskt också innehåller en del ljusa stunder. De allra bästa sekvenserna upplever jag faktiskt med den moderna Sonic på 3D-banorna, och trots att precisionen inte är den bästa, så har de faktiskt de allra mest intressanta spelsekvenserna, med stora mäktiga loopar att springa runt i, och mängder av fiender att springa igenom med dash-funktionen.

Svårighetsgraden är väldigt låg, och utmaningen ligger istället i att ta sig så snabbt som möjligt till mål för att få en bra tid. Den som spöar många fiender och rusar igenom banan relativt snabbt blir belönad med en S-rank, och för att låsa upp bonusbanor behöver vi samla på oss ett visst antal röda stjärnor utefter banorna. Det går relativt snabbt att springa igenom huvudberättelsen, och det är istället uppbyggt som så att vi lockas till att spela om dem för att också låsa upp en ofantlig mängd prylar till avataren.

Men, det är just avataren som står för den allra tråkigaste delen i Sonic Forces, och sanningen är att det är ett totalt bedrövligt inslag. Att lägga in mängder av vapen i ett Sonic-spel är inte den smartaste idén som kommit från Sega, och när avataren springer omkring på 2D-banorna fungerar det hyggligt, även om det aldrig blir underhållande. Det är på 3D-banorna som den ordentliga frustrationen kommer när vi utför olika attacker – beroende på vapen – och på så sätt flyger av en plattform av bara farten. Precisionen är ett problem som genomsyrar alla delar av upplevelsen, där vi exempelvis ska slänga ut ett rep kring ett föremål för att svinga oss framåt, och ibland kommer det upp en ikon som låter oss utföra själva kastet, och ibland inte. Det blir en form av lotto som verkligen förstör flytet i Sonic Forces som bör handla om just det och fart.

Personligen såg jag fram emot de banor och delar som utnyttjade den klassiska 2D-uppbyggnaden (men med grafiska 3D-bakgrunder), men det märks att spelmotorn aldrig anpassats för just detta. Dessutom är bandesignen – med hjärndöda och tråkiga fiender – smått bedrövlig, och magin som genomsyrade Sonic Mania går inte att hitta någonstans.

Jag blir dessutom besviken på bossfigherna, där endast en dust med Dr. Robotnik tillsammans med 2D-Sonic är intressant, och det handlar om den fight som vi kunde spela under Comic Con Stockholm. Här finns det lite finurliga knep som får mig att sukta efter mer, men det kommer aldrig. Utvecklarna lyckas emellertid skapa en spännande slutstrid, och även om hela Sonic Forces lider av precisionsproblem, finns det ljuspunkter som är värda att uppleva.

Sonic Forces har en mängd problem, så som inkluderandet av avataren som vi kan klä med en ultrastor mängd prylar och kläder som ser ut som om det handlade om ett tråkigt mobilspel med oinspirerande mikrotransaktioner. Men när det glimmar till, och bjuder på den där mäktiga och ikoniska farten som vi kommit att associera med Sonic, lyser plattformsäventyret upp.

Videorecension: L.A. Noire – den remastrade versionen

Publicerad den av Tommy

L.A. Noire utvecklades av Team Bondi och gavs ut av Rockstar, och vi kunde känna igen mycket av spelmekaniken från de sistnämndas Gran Theft Auto-serie. Trots att vi hade en öppen värld att köra omkring i var det ändå berättelsen, dialogerna, de färgstarka karaktärerna och mordutredningarna och de olika fallen som stod för den stora behållningen.

Nu har den remastrade versionen släppts till PlayStation 4, Xbox One samt Nintendo Switch, och bland nyheterna hittar vi exempelvis stöd för HDR till Sonys och Microsofts maskiner, medan Nintendo-varianten förstås både kan spelas i stationärt och bärbart läge.

Jag har hårdtestat PlayStation 4-versionen, och ni ser recensionen nedan på vår Youtube-kanal SpelPaus.