Kan robotar, eller rättare sagt androider en dag bli mänskliga och vad är skillnaderna mellan människa och robot när båda visar känslor? Det är några av de frågor som David Cage berör med sitt och Quantic Dreams nya spel Detroit: Become Human.
Detroit: Become Human utspelar sig i en nära framtid, närmare bestämt 2038 och Android-butiker är ett vanligt fenomen. Robotarna är slående lika vanliga människor och de säljs för att bland annat utföra hushållssysslor, grovjobb och andra saker som människorna helst slipper göra själva. Varför anställa en mänsklig barnvakt när en android kan jobba dygnet runt, eller en byggarbetare som sliter tills komponenterna lossnar utan att klaga? De är nästintill lika vanliga som dagens mobiltelefoner, och de flesta har en android hemma oavsett samhällsklass.
Vi får följa och interagera med tre stycken androider, och precis som i Quantic Dreams tidigare spel får alla val och prestationer en mängd olika konsekvenser. Spelmekaniken från studions tidigare spel – Fahrenheit, Heavy Rain och Beyond: Two Souls – känns igen från start, men det ligger ett nytt skimmer över Detroit: Become Human. Vi möter Connor, en polisrobot som kastas in i ett gisslandrama. Den berörda familjens android har tagit den lilla dottern som gisslan, och mamman skriker förtvivlat över det faktum att det är en av de människoliknande robotarna som ska agera förhandlare. Samtidigt jobbar Connor utan egna känslor och är kodad för ett enda mål – att slutföra uppdraget utan att störas av moral eller empati. Senare möter han den alkoholiserade polisen Hank, och jag ställer mig frågan om den frostiga relationen kommer att kunna tinas upp av mina val och handlingar.
Kara, som vi fick se redan i Quantic Dreams teknikdemo för PlayStation 3 under 2012, är emellertid den mest spännande personligheten. Speciellt då jag gör allt för att gå den goda vägen så gott det går, även om konsekvenserna av mina handlingar inte alltid får den bästa utgången. Hon hamnar hos den missbrukande föräldern Todd, som är pappa till den lilla flickan Alice. Relationen mellan dessa två karaktärer (Kara och Alice) är väldigt stark, och deras resa tar mig till både mysiga och skrämmande miljöer som gör sitt för att höja den täta stämningen.
Sist men inte minst har vi Markus, en android som tar hand om en känd gammal konstnär som sett sina bästa dagar. Markus blir behandlad som en son, och inte som många andra i hans situation som utnyttjas som slavar. Det finns dock de människor som ser androidernas närvaro som ett stort hot. Demonstranter samlas på gatorna för att rikta hård kritik mot robotarna som ”tar deras jobb,” men situationen blir desto hårdare när androiderna kliver ur sin standardiserade kod och börjar agera själva. Kan de kanske till och med bli mänskligare än människorna själva?
Detroit: Become Human är inte ett särskilt speligt spel, utan det lever på sin berättelse och framförallt dialogerna. Huvudstoryn är spännande, där spelarens val verkligen får konsekvenser. De flesta kapitel kan avslutas på flera olika sätt, som sedan avspeglas i den fortskridande storyn, men det kan också handla om att hitta ett vapen som sedan kan användas vid flera tillfällen längre fram. Efter varje episod visas ett schema över de saker jag hittat, utfört och gjort, samtidigt ser jag en massa luckor för de potentiella händelsemönstren som jag aldrig följde. Det lockar verkligen till en, om inte flera omspelningar, och med tanke på att äventyret är ungefär tio timmar långt känns konceptet aldrig uttjatat när jag möter sluttexterna.
Den grafiska upplevelsen är fenomenal, och ibland får jag fråga mig själv om det verkligen är en sekvens ur ett spel. Människorna och androiderna ser verkligen levande ut, både när det rör sig om utseendet och de fantastiska animationerna. Dessutom är miljöerna ofta häpnadsväckande med sekvenser som ger riktiga wow-upplevelser. När röstskådespelarna också levererar med stor klass tillför detta mycket till berättelsens trovärdighet.
Detroit: Become Human är verkligen spännande, även om David Cage ibland kommer med en och annan klyscha, och några av sekvenserna når inte riktigt hela vägen fram. Äventyret kryllar emellertid av riktiga guldklimpar till moment och händelser som jag kommer att minnas en lång tid framöver. Spelaren får flyta med i berättelsen och samtidigt ställas inför svåra val, och de olika ‘quick time’-tillfällena känns logiska när det rör sig om en såpass filmisk upplevelse. Att få vara med och styra över karaktärernas handlingar, och sedan leva med konsekvenserna, gör att jag kommer betydligt närmre personligheterna än om jag är en passiv åskådare av en spännande film.
PlayZine 