Tekken 7 har funnits tillgängligt i de japanska arkadhallarna i ett par år nu, men konsolversionen kommer fullmatad med extra allt. Mitt intresse för fightingspel växte fram efter att jag lagt vantarna på Street Fighter II till Amiga 500, men det sinade med åren för att sedan dö ut helt i och med Dead or Alive 4 där online-motståndarna alltid lyckades läsa mina rörelser och kontrade nästan alla mina attacker. Injustice 2 (se gärna videorecensionen) fick emellertid mitt intresse att komma tillbaka, och Tekken 7 fyller på med en stor dos glöd.
Ni ser min videorecension (via vår Youtube-kanal SpelPaus) av Tekken 7 nedan.
Housemarque har gett oss fantastiska spel så som Resogun samt Alienation, och nu har de slagit sig ihop med ‘shoot em up’-kungen Eugene Jarvis – som stått för spel som Robotron och Smash TV – för att ge oss Nex Machina.
Precis som vi kunde förutspå handlar det om en riktig ‘bullet hell shooter,’ med massiva explosioner, galet kulregn och en fantastisk avvägning av fiender och utmaning som ställer till en hel del problem även för mig som är van med spel i genren. Jag är visserligen inte något proffs, även om jag spelat min beskärda del av ‘shoot em ups,’ men det är precis lagom svårt för att man ska känna glädje när man tar sig vidare, och samtidigt inte bli alltför irriterad av antalet gånger som man dör, då hela skärmen exploderar.
Det märks att Housemarque har lånat mycket ingredienser från sitt Resogun, även om det rör sig om en helt annan typ av spelupplevelse. Den livsviktiga ‘dash’-funktionen finns kvar, och vi får fortfarande bege oss ut för att rädda människor som hotas av utomjordinar. Den här gången har det även bakats in en hel del hemligheter, gömda bonusar finns utplacerade lite här och var, men det finns sällan tid till att utforska, eftersom att spelaren skickas iväg till en ny del av banan så fort motståndet är eliminerat. Det gör att jag redan känner sug efter att återvända till de första världarna för att hitta allt som jag missade under min första genomspelning.
Än så länge har jag bara ägnat två timmar med Nex Machina, men det märks direkt vilken kvalité det handlar om. Designen, grafiken och musiken sätter den perfekta arkadkänslan, och hade jag hittat det i en arkadhall hade mina mynt garanterat tagit slut. Bara bossarna är ett fantastiskt inslag i sig, och de bjuder också på flera olika faser. I början kan bjässen kännas som en väldigt enkel utmaning, men sedan brassar de på med mer och mer fientlig eld, och vi hittar en hel del uppfinningsrikedom när det kommer till dessa tuffare strider.
Ett litet minus är att det inte finns någon möjlighet att spela online tillsammans med en vän. Ex Machina är som upplagt för coop, men vi kan fortfarande spela tillsammans med en vän i soffan. I mitt tycke väger det faktiskt tyngre än online-coop, speciellt i dagens läge där couch-coop har blivit relativt sällsynt.
Det är svårt att säga om jag kommer att spela Nex Machina lika länge som jag har spelat Resogun, men just nu känns det som om Housemarque har överträffat sig själva.
Utawarerumono, titeln är knappast den enklaste att uttala, och den första delen i serien släpptes redan under 2002 till PC. Originalet sågs dock inte utanför Japans gränser, men varumärket mynnade ut i både anime och manga. Trots att Mask of Deception är min allra första bekantskap med serien, så sjunker jag direkt in i den mystiska och spännande berättelsen.
Allt börjar med att en ung man vaknar upp i den frusna vildmarken med minnesförlust. Han minns inte var han kommer ifrån, vem han är, eller varför han befinner sig mitt ute i det kalla, snöklädda landskapet med tunna sjukhuskläder. Han hinner inte riktigt reflektera över det någon längre tid, utan ställs inför en enorm skorpionliknande varelse som försöker sätta tänderna i honom, och plötsligt blir han räddad av Kuon – en kvinna som han kommer att slå följe med.
Mask of Deception är i första hand en visuell novell som kretsar kring berättelsen. Vi känner igen tillvägagångssättet från fantastiska spel så som Steins Gate och Root Letter, men den här gången har storyn mixats med inslag från strategiska rollspel. Berättandet har fortfarande det största fokuset, men vi får vara delaktiga i striderna på ett helt annat sätt än i andra visuella noveller. De första bataljerna är oerhört enkla, och går mestadels ut på att kliva fram och dela ut slag mot fienden. När vi gräver djupare, och deltar i fler strider lär vi oss bland annat att blocka, och spelet innehåller en funktion som gör det möjligt att utföra kritiska attacker om vi lyckas tajma olika sorters mätare rätt.
Det går emellertid ofta flera timmar mellan varje strid, men eftersom att SRPG-inslagen blir riktigt beroendeframkallande, speciellt längre in, återbesöker jag ofta äldre fighter och slåss för mer erfarenhetspoäng. Det tar ett bra tag innan vi ställs emot något utmanande motstånd, även om vi kör på ”Hard,” men på det sättet är det en perfekt inkörsport för dem som inte har vågat sig på genren tidigare.
Protagonisten får det provisoriska namnet Haku, och även om han inte minns någonting står det klart att han kommit till en plats som skiljer sig mycket från hans egen värld. När han åtar sig så kallade lättare jobb, som är ämnat för barn, orkar han knappt, och när han ska ta på sig kläder som han får låna förstår han inte hur dem ska sitta. Allt verkar annorlunda, och tillsammans med Kuon beger de sig ut på en händelserik och underhållande resa.
Ett av äventyrets bästa egenskaper är mixen av färgstarka karaktärer. Min favorit är trollkarlen Maroro som har både humor och hjärta, och han är så där knasigt japansk – på ett väldigt bra sätt. Tyvärr har det bakats in väldigt sexistiska inslag här och var, och ibland måste jag plocka fram den så kallade skämselkudden. Dessutom känns det som om vissa sekvenser lagts till som utfyllnad, där vi ibland får se långa, utdragna dialoger om vad karaktärerna äter och hur det smakar. Några sidospår, där vi får lära känna karaktärerna på olika sätt, är såklart alltid välkomna, men när de känns onödiga och tråkiga sjunker intresset.
På det stora hela är emellertid Mask of Deception en väldigt bra, spännande visuell novell, som bjuder på mystik, humor och en otroligt mysig atmosfär. Att vi då och då får ta del av välsvarvade SRPG-strider är ett stort plus, och förhoppningsvis bjuds vi på mer av den varan i uppföljaren som släpps senare i år.
Codemasters levererade en väldigt seriös historia med DiRT Rally, och seriens avstickare riktade sig till alla simulatorälskare. Vi fick en väldigt verklighetstrogen rallyupplevelse, men detta gjorde också att studion skrämde iväg en skara spelare som följt med i originalserien. I DiRT 4 levererar de emellertid flera valmöjligheter när det kommer till svårighetsgraden – både vad gäller AI-motståndarna och själva bilkörningen. Resultatet? Det får ni i vår, och SpelPaus videorecension nedan.
Mitt intresse för fighting-spel startade under 90-talet i och med Street Fighter II till Amiga, och det fortsatte även när pixlarna byttes ut mot polygoner. Glädjen för genren svalnade dock genom åren, och den stora dödsstöten kom i och med Dead or Alive 4.
Nu har jag emellertid fått tillbaka mitt intresse för genren, och det är tack vare Injustice 2 som jag åter igen spelar fighting-spel med ren och skär glädje.
Ni ser min, och vår, videorecension för Injustice 2 nedan.
Imorgon, den andra maj, släpper Sony och Koei Tecmo den första expansionen till det svåra actionrollspelet Nioh (se gärna vår videorecension).
Det nedladdningsbara materialet heter Dragon of the North, och paketet innehåller nya banor, yokai, vapen, ”guardian spirits” och karaktärer. Dessutom släpps ett versus-läge – som är gratis för alla – i samband med lanseringen.
Vi kommer att få se två ytterligare spelpaket till Nioh under året, och de går under namnen Japan’s Best Warrior och Peaceful and Tranquil.
Sonys mål var att skeppa 20 miljoner PlayStation 4-konsoler till butik mellan den 1 april 2016 och den 31 mars 2017. I företagets årsredovisning bekräftar de att de lyckats.
Detta betyder att 60 miljoner PlayStation 4-konsoler har sålts totalt till butik sedan lanseringen under 2013, och deras nya mål för det kommande räkenskapsåret är lite lägre. Mellan den 1 april 2017 och den 31 mars 2018 räknar företaget att sälja 18 miljoner PlayStation 4-enheter.
Codemasters har släppt en ny trailer för sitt Dirt 4 som släpps till PlayStation 4, Xbox One och PC i sommar.
Den nya videon visas upp till musik från Grace Potter med låten ‘Instigators.’ Dirt 4 kommer att inkludera över 40 olika låtar från grupper som The Chemical Brother, Freak and Pretty Vicious och The Amazons.
Vi kommer att kunna ratta 50 olika fordon, och spelarna kommer att kunna välja mellan två olika spelstilar – ”Gamer” och ”Simulation.”
Dirt 4 släpps till PlayStation 4, Xbox One samt PC den 9 juni, och ni ser den nya trailern nedan.
X PLAY! ZINE 