Animen och mangan Fairy Tale har blivit spel, rollspel närmare bestämt, och vi blir bjudna på en färgglad resa som inkluderar turordningsbaserade strider, erfarenhetspoäng och en härlig atmosfär.
Jag har aldrig varit i kontakt med Fairy Tale tidigare, och som oinvigd av varumärket kastas jag direkt in i hetluften och får strida med ett gäng färgglada karaktärer. Det dröjer dock inte länge innan de hamnar i en djup sömn och de vaknar inte upp förrän sju år senare. För mig som inte har bekantat mig med varumärket tidigare blir det hela lite rörigt, men saker och ting lugnar snabbt ned sig och efter en kort stund myser jag verkligen tillsammans med den härliga ensemblen av personligheter. Berättelsen tar nämligen sin början nästan 100 animeavsnitt in i serien, men storyn blir betydligt mer förståelig snabbt.
Efter de inledande striderna (vilka jag ska berätta mer om lite senare) visar det sig att Fairy Tale, gillet som var det absolut största i hela Fiore-kungadömet, är på ruinens brant. Pengarna är slut, deras anseende är kört i botten och de är inte längre lika kraftiga som tidigare. De vill emellertid inte ge upp utan ger allt för att återfå sin forna glans och för spelaren betyder det att vi får bege oss ut på en mängd uppdrag. Förutom huvudberättelsen så kan vi höja gillets ranking genom att ta oss ann olika uppdrag och bygga ut basen. Detta gör att vi exempelvis kan handla fler prylar i butiken, men också höja procentandelen för mottagna erfarenhetspoäng av de karaktärer som inte följer med ut i strid. Uppdragen känns också intressanta till en början där vi ska ut och slåss mot fiender och monster samt samla in föremål. Tyvärr blir de repetitiva efter ett tag, men lyckligtvis kan vi då fokusera på huvudberättelsen.
Striderna är av klassisk JRPG-karaktär. Som jag tidigare berört är de turordningsbaserade och karaktärerna är placerade i ett sorts rutnät. Här är emellertid magierna av högsta vikt och vanliga attacker gör sällan någon märkbar skada. Varje magi har också ett mönster för vilka rutor av rutnätet som de har möjlighet att träffa, och vi hittar element som vatten och eld. Äventyret är dock i det enklaste laget, speciellt då jag till en början gör alla sidosysslor som finns tillgängliga. Vi ser också vilka attacker som fienderna är svaga emot, och det innebär att vi inte behöver tänka speciellt mycket när det kommer till våra strategier.
Med det sagt så är Fairy Tale knappast ett dåligt spel, tvärt om. Jag tycker verkligen om atmosfären, investerar mig i karaktärerna som är riktigt intressanta – speciellt när det interagerar med varandra. Det är inte det snyggaste spelet på marknaden rent tekniskt, men designen har en härlig charm. Ibland exponeras dock de kvinnliga karaktärernas kroppar på ett inte helt okej sätt, där kameran zoomar in på olika kroppsdelar. Det känns verkligen synd.
Fairy Tale är i det stora hela ett härligt japanskt rollspel där berättelsen engagerar mig som spelare och karaktärerna är intressanta. Jag som inte sett animen eller läst mangan blir också sugen att göra det, och för mig är det ett väldigt gott betyg. Trots solfläckarna blir jag väldigt sugen på att återvända till den här spelvärlden, och jag hade blivit riktigt glad om Gust och Koei Tecmo utannonserade en uppföljare.
X PLAY! ZINE 