Let Them Come är ett retrodoftande, råbarkat actionspel som dök upp från ingenstans. Bakom projektet står indieutvecklaren Versus Evil, och de levererar den störtsköna actionhjälten Rock Gunar som ställer sig bakom sitt vapen och mejar ned horder av fiender.
Den härligt pixliga grafiken påminner starkt om tiden då Super Nintendo och Sega Mega Drive var de hetaste spelkonsolerna, och det kryddas med riktigt underhållande spelmekanik och en jakt på hiscore.
Let Them Come finns till PlayStation 4 samt Steam, och nedan ser ni vår videorecension.
För ett par dagar sedan publicerade vi recensionen av Sonic Forces här på PlayZine, och nu har vi även lagt upp videorecensionen av Segas plattformsspel på SpelPaus.
Sonic Forces har sin beskörda del av brister, men jag hittar också ljusglimtar som förnöjer.
L.A. Noire utvecklades av Team Bondi och gavs ut av Rockstar, och vi kunde känna igen mycket av spelmekaniken från de sistnämndas Gran Theft Auto-serie. Trots att vi hade en öppen värld att köra omkring i var det ändå berättelsen, dialogerna, de färgstarka karaktärerna och mordutredningarna och de olika fallen som stod för den stora behållningen.
Nu har den remastrade versionen släppts till PlayStation 4, Xbox One samt Nintendo Switch, och bland nyheterna hittar vi exempelvis stöd för HDR till Sonys och Microsofts maskiner, medan Nintendo-varianten förstås både kan spelas i stationärt och bärbart läge.
Jag har hårdtestat PlayStation 4-versionen, och ni ser recensionen nedan på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Polyphony Digital har lämnat sin ‘comfort zone,’ och deras nya racingspel fokuserar inte längre på mängder av turneringar mot datorstyrda racingförare eller en gigantisk bilpark. Istället ligger styrkan vid de adrenalinpackade racen online mot levande motstånd.
Utvecklarna har emellertid fortsatt att fokusera på detaljer, och direkt när vi möter menyerna presenteras de riktigt snyggt, även om de känns aningen röriga innan vi får grepp om dem. Även bilarna är oerhört välgjorda, ända ned på detaljnivå där vi hittar små finesser även om vi zoomar in på på små utvalda delar. När bilarna står och varvar inför ett spännande onlinerace känner man nästan doften av spänningen i luften, och när den rullande starten växlar över från autostyrning till att vi själva får ta över fordonet börjar verkligen allvaret på riktigt.
Gran Turismo Sport är visserligen tunt på rent innehåll, speciellt om vi jämför med de tidigare delarna i huvudserien, men det gör också att fokuset på det som verkligen inkluderas blir desto starkare. Jag ska inte sticka under stol med att jag letade efter funktioner som inte fanns vid start, och blev ganska besviken när jag bara hittade ett ganska grått arkadläge där vi endast får köra mot AI-motståndare i separata lopp. I det som kallas för kampanj hittar vi lite olika utmaningar som inte känns speciellt lockande, och i träningsläget tappar jag snabbt intresset när jag får testa på lite start och stopp. Istället har racingupplevelsen fokus på just det som titeln avslöjar, själva e-sporten i sig, och här gör Polyphony Digital ett riktigt bra jobb.
Vi kan ställa upp i tre olika lopp (som byts ut med jämna mellanrum) i en form av rankade race, och vi kan lägga ned hur mycket tid vi vill på att finslipa våra kvaltider. Dessa ligger sedan kvar lika länge som de finns tillgängliga, och den fantastiska körkänslan som Gran Turismo Sport erbjuder, för oss som spelar racingspel med handkontroll, har jag aldrig tidigare upplevt i något racingspel. Ända sedan Forza Motorsport 2 har jag föredragit själva rattandet av fordonet i den Turn 10-utvecklade racingserien, men här går Gran Turismo Sport om med en ännu bättre blandning av simulator- och arkadupplevelse. Därför blir det oerhört beroendeframkallande att lägga mängder av tid på att bara slipa varvtider för att få en bättre startposition i de riktiga loppen.
Bilarna må inte vara lika många som tidigare, men det är fortfarande riktigt triggande att samla på sig de allra bästa för att få de bästa förutsättningarna för varje lopp. Då och då får vi välja mellan en mängd olika fordon, men det är som allra roligast när vi måste använda en bil från det egna garaget. När de riktiga loppen sedan drar igång är det en oerhört skön känsla när man tar en perfekt kurva och tar sig förbi några motståndare som inte får en lika perfekt sväng. Helt plötsligt känner man sig som en riktig kung på banan, även om det inte behöver betyda att man lägger sig först i det race som 19 andra mänskliga motståndare ställer upp i.
Vi hittar också en förarrank som baseras på hur pass bra vi kör i de rankade loppen, men det finns också en ranking som baseras på ‘fair play.’ Rankningen för oss som racerförare kan inte heller gå över den som baseras på hur pass schysst vi kör, och tanken är väldigt god i grunden. I praktiken är det dock värre, och det är också den allra största svagheten med Gran Turismo Sport. Spelaren kan exempelvis bestraffas för att han eller hon saktar ned i en kurva och får en rejäl smäll i baken, något som spelkoden – helt felaktigt – läser som att vi stänger vår motståndare. Dessutom har jag fått väldigt hårda bestraffningar när jag blivit totalt överkörd, och flugit ut på gräsmattan, något som spelkoden uppfattar som att jag genar.
Gran Turismo Sport har emellertid en underbar körkänsla, och möjligheten till HDR gör att färgerna lyser oerhört bra på en TV som visar upp detta väl. Upplevelsen är inte maxad på innehåll som tidigare, och även om vi kan lägga lite tid i träningsläget, ta oss an ett gäng utmaningar, och spela vanliga onlinerace utefter våra egna premisser, så är det verkligen det rankade läget som verkligen förgyller racingspelet och lyfter det till sin höga nivå. Då och då dyker det dessutom upp några olika onlineturneringar, varav en som precis har startat, som sätter extra krydda på den fantastiska onlinetävlingsupplevelse som Gran Turismo Sport verkligen är.
Igår publicerade vi recensionen av Dragon’s Dogma: Dark Arisen – remastern som släppts till PlayStation 4 samt Xbox One – och nu har undertecknad även lagt upp videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Vi får återigen kiva in i det monsterfyllda Gransys, och vi får även ta del av den packade expansionen Dark Arisen som undertecknad aldrig spelade när tilläggspaketet släpptes under den förra konsolgenerationen.
Ni ser videorecensionen av Dragon’s Dogma: Dark Arisen nedan.
Igår publicerade jag recensionen av Koei Tecmos och Omega Force Warriors All-Stars här på PlayZine, och nu har jag laddat upp videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Warriors All-Stars kretsar kring ett gäng olika hjältar från spelserier som Ninja Gaiden, Dead or Alive, Nioh samt Nights of Azure, och självklart får spelaren piska tusentals fiender i actionrollspelet.
Ni ser min videorecension av Warriors All-Stars nedan.
För några dagar sedan publicerades recensionen för Sonic Mania här på PlayZine, och nu har undertecknad laddat upp videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Jag vågade inte hoppas på att Sonic Mania skulle bjuda på något mer än en ordentlig nostalgikick, som skulle vara under några timmar, men Sega har verkligen lyckats skapa något mer än så.
Sega tar oss tillbaka till Yakuza-seriens första äventyr som släpptes under PlayStation 2-eran, och nu får vi en totalrenovering. Yakuza Kiwami drar inte bara nytta av helt nya visuella förutsättningar, utan förädlas även med andra spännande ingredienser i denna remake.
Kiryu Kazuma har precis lämnat fängelset – efter ett brott han inte begått. Tio år har passerat sedan den kaxiga, men hedersamma och rättvisa maffiamedlemmen kunde gå fri på gatorna, och han har nu uteslutits från sin Yakuza-klan. De inledande timmarna är fyllda av filmsekvenser i ett högst berättelsedrivet actionäventyr, som har starka rollspelsinfluenser. Detta är första gången som vi får träffa på barnhemsflickan Haruka, och när hennes öde korsas med Kiryu skapas ett spännande band mellan de båda karaktärerna, och det starka persongalleriet är minst lika spännande som den röda tråden. Då jag aldrig tog mig fram till sluttexterna i originalet, trots att jag föll pladask för upplevelsen, har det varit en fröjd att ta sig igenom de dramatiska episoderna som innehåller en mängd olika spännande vändningar.
Goro Majima får ännu mera plats i Yakuza Kiwami, och förutom att han självfallet finns kvar i huvudberättelsen, dyker han även upp när vi minst anar det för att testa Kiryus fighting-förmåga som blivit rostig efter alla år på kåken. Den som inte känner till den klassiska Yakuza-profilen kan vänta sig en totalt galen karaktär – på ett sådär härligt japanskt sätt. Han växlar mellan att vara en otroligt brutal maffiaboss, till att göra helt urflippade saker som skulle få självaste Uwe Boll att skämmas. När vi sedan har gett Majima tillräckligt mycket stryk lär vi oss också nya förmågor som kan användas om vi slåss med Dragon-stilen.
Yakuza Kiwami börjar som alla spel i serien med en ordentligt knappsmasharfest, och när vi samlat på oss tillräckligt mycket ‘Heat’ kan vi dela ut rikligt med megabrutalt smörj. Ju längre in i äventyret vi kommer krävs det emellertid mer av spelaren, speciellt för den som vill prova på sina färdigheter i arenan. Efter några möten med ett gäng tuffare karaktärer lär man sig också deras attackmönster, och också vilket tillvägagångssätt som fungerar bäst mot dem. Spelaren kan växla mellan fyra olika kampsportsstilar, och Brawler blir min favorit där Kiryu rör sig hyfsat snabbt och delar ut hyggligt mycket skada. Däremot växlar jag gärna till den betydligt starkare stilen Beast, för dess kraftiga ‘Heat’-attacker, eller en betydligt snabbare variant när kvickare fötter är att föredra. Tyvärr hamnar Dragon-klassen i skymundan, och jag tycker att den känns lite för långsam i kontrast till den skada som attackerna gör. Dessutom saknar jag många färdigheter när äventyret slutar, eftersom att jag inte stött på Goro Majima tillräckligt många gånger, samt att jag inte tagit mig igenom alla de utmaningar som krävs för att bemästra klassen. Och istället sparade jag mycket av detta till post-game.
Det finns också ett gäng sidosysslor att sätta tänderna i, och här hittar vi en mängd olika minispel och andra saker som lockar. Ofta möts vi också av en massa intressanta sidoberättelser som många gånger får mig att dra på smilbandet, där Kiryu tar sig utanför sin machostil och verkligen bjuder på sig själv. Tyvärr finns det inte några klassiska spel att slänga mynt på i arkadhallen, som i Yakuza 0 där vi bland annat kunde spela klassiska Out Run. Men vi kan fortfarande testa vårt prickskytte i basebollhallen, dejta och lägga ned alldeles för mycket pengar på att uppgradera minibilar för att tävla på plastbanor. Jag la aldrig någon större uppmärksamhet på det i Yakuza 0, men den här gången fastnade jag ordentligt. Det är löjligt kul att mixtra och trixa med bilarnas egenskaper, för att anpassa dem till de olika banorna där vi bland annat får spela olika sorters turneringar. Själva racen är relativt självgående, även om vi har ett par sätt att påverka loppen, och det är i förberedelserna den stora lockelsen ligger.
Barnsligt kul alltså, i ett actionäventyr som bjuder på många brutala sekvenser, varvat med galen japansk humor när den är som bäst. Sega har verkligen lyckats med remaken av Yakuza-originalet, och avslutningen är något av de allra kraftfullaste spelupplevelserna jag tagit del av på senare tid. Yakuza 0 står fortfarande som min favorit i serien, men Yakuza Kiwami är en fantastisk upplevelse som bara blir bättre och bättre ju längre in i äventyret vi kommer.
Kiryu Kazuma är en fantastisk protagonist, och jag ser verkligen fram emot att få fortsätta hans äventyr i Yakuza 6.
Uncharted 4: A Thief’s End var en häpnadsväckande upplevelse på många sätt, och i den fristående expansionen Uncharted: The Lost Legacy har Nathan Drake lämnat över huvudrollen till Chloe Frazer som vi lärde känna i seriens andra del.
The Lost Legacy utspelar sig ett år efter händelserna i Uncharted 4: A Thief’s End, och tillsammans med Chloe befinner sig spelaren på en marknadsplats i Indien. Stämningen är oerhört tät, och vi rör oss snart mot mörka gator som genomsyras av det inbördeskrig som råder i landet, där gränderna är fulla av soldater som knappast är av den vänligare sorten. De inledande kapitlen visar upp den tuffa Chloe som har ett betydligt mer hårdfört sätt att handla än Nathan Drake, även om hon har hjärtat på rätt ställe. Naughty Dog har alltid varit bra på att skapa spännande karaktärer, och den tuffa tjejen gör ett enastående jobb som äventyrets nya protagonist.
Chloe slår snart följe med Nadine Ross som var en av antagonisterna i originaläventyret, och det är en väldigt spännande kombination där de båda jobbar tillsammans för att hitta artefakten Tusk of Ganesh. I sedvanligt Uncharted-manér är de emellertid inte ensamma om att leta efter den mystiska skatten, utan får konkurrens av Asav – en krigsherre som har en hel armé och en betydligt större budget till sin hjälp. Antagonisten spelar förstås inte enligt lagboken, och döden ligger sällan långt bort från vårt protagonistpar.
Medan de första kapitlen är fulla av tät atmosfär, och väldigt rakt fram, utan några större möjligheter till ordentlig utforskning, så öppnar äventyret sedan upp sig och närmar sig ‘open world’-genren. Vi förs in i en djungel som påminner om Madgaskar-området i Uncharted 4: A Thief’s End, men det känns ändå färskt och eget på sitt sätt. Vyerna är fantastiskt vackra, och när vi kastar oss ut för ett stup och slänger ut repet för att svinga oss över till en ny avsats kittlar det i hela magen. Vattenfall forsar ned från de stora bergen, och djurlivet bidrar till att ge liv åt miljöerna som presenteras. Den smått magiska ljudbilden, och den nästan fotorealistiska grafiken bidrar verkligen till närvarokänslan.
På marken är jeepen tillbaka, och den är inte bara ett fortskaffningsmedel som gör att vi kan ta oss fram snabbare. Den låter oss nästan att köra över vad som helst, och jag flyger över bergsavsatser och fullkomligt dundrar ned mot marken – och kan fortfarande fortsätta att köra. Bara bilkörningen skulle kunna stå som grund för ett riktigt roligt offroad-spel.
Uncharted: The Lost Legacy känns som en hyllning till hela spelserien. Under spelets sex till nio timmar, beroende på hur mycket tid som läggs på utforskning, får vi en fantastisk blandning av några av varumärkets bästa kännetecken. De ikoniska, scriptade momenten finns kvar, där filmsekvenser och spelbara moment byts ut sömnlöst, och det öppna området som presenteras under en del av äventyret levererar en härlig mix. Vi hittar självfallet ett gäng sekvenser där vi får plocka fram pistoler, gevär och granater för att ta ut blodtörstande soldater, men expansionen lägger mer kraft på pussel och utforskning än vad vi är vana med när det rör sig om spelserien. Problemlösningen är ofta spännande, och här och var får vi faktiskt tänka till en aning, även om det hela aldrig blir speciellt svårt. En av de actionladdade sekvenserna har emellertid blivit en av mina favoriter sett över hela spelserien, men jag vill inte förstöra någons upplevelse med att berätta vad det hela handlar om.
Chloe Frazer axlar huvudrollen med bravur, och jag skulle knappast gnälla om det skulle visa sig att hon står som protagonist för ett framtida spel i serien. Naughty Dog har pressat in väldigt mycket kärlek under de sex till nio timmar som äventyret sträcker sig. Men, vem vill inte leta efter gömda skatter, stanna upp och vila ögonen på den fantastiska utsikten, eller lägga ned alldeles för mycket tid i det fantastiska fotoläget?
Volition har mixat sin Saint’s Row-serie med Overwatch för att ge oss Agnets of Mayhem. Resultatet är en oerhört actionpackad och beroendeframkallande upplevelse – och jag vill aldrig att äventyret ska ta slut.
Tolv stycken spelbara superhjältar har anslutit sig till organisationen Mayhem för att sätta stopp för Legions planer på att förinta hela nationer. Här är emellertid inte den röda tråden den viktigaste aspekten, utan sammansättningen av ett helt galet färgstarkt karaktärsgalleri. Allt är over-the-top, och vi hittar personligheter som söker hämnd, medicin för sin utsatta by, och andra som deltar bara för att det är så sjukt häftigt att spränga skurkar och deras kumpaner i bitar.
Agents of Mayhem utspelar sig i en framtidsversion av Sydkoreas huvudstad Seoul, och spelaren får sätta ihop en trupp bestående av tre stycken olika hjältar (som inte drar sig från att spränga en och annan civilperson i bitar om de också tar med sig en fiende i fallet), och dessa kan förstås också bytas ut. Redan här visar sig spelets attityd, där karaktärerna fäller en och annan kommentar för att sedan slänga sig ned mot Seoul och den kopiösa mängd av olika actionpackade utmaningar som finns runt varje knut. Vi kan visserligen ta bilen till nästa valda uppdrag, men det parkourliknande upplägget lockar alltid till att ta sig framåt till fots. Varför bara dubbelhoppa när vi till och med kan trippelhoppa? Och vissa av karaktärerna kan till och med ge sig en ytterligare push uppåt genom att bland annat greppa tag i en öppen yta. Här och var gömmer sig skattkistor med skins, ritningar för nya fordon och annat smått och gott som gör livet lättare och roligare för spelaren och de olika soldaterna. Det mest intressanta är emellertid alla sidospår som går att hitta, patrullerande trupper som måste få sin dos av bly, utposter som måste erövras, och affärsverksamheter som måste sättas i Mayhems regi för att vi ska kunna få en stadigare inkomst. Hela tiden blir vi belönade med saker som förstärker karaktärernas förmågor, och vi kan forma vårt team efter de förmågor som presenteras. Samtidigt stiger karaktärernas levelnivå i en rasande takt, och vi kan hela tiden bestämma hur tufft motståndet ska vara då vi har 15 olika svårighetsgrader att vraka och välja mellan.
Det är också svårt att låta bli att reta upp fienden så att de börjar kasta ut vågor av trupper mot oss, där de blir svårare och svårare ju längre vi kommer, för att sedan kulminera i att en stark dödstörstande robot riktar sin skotteld mot spelaren. När vi har utfört tillräckligt mycket förödelse bombarderar Legion oss med betydligt starkare motstånd, och hela staden blir panikslagen när en stor Golem går bärsärkagång och demolerar allt och alla i sin väg, eller när fienden använder sig av andra maffiga sätt att skapa ödeläggelse.
I hubb-området Ark kan vi lägga pengarna på uppgraderingar som låses upp beroende på vilken nivå själva Mayhem-byrån har uppnått. Leveln stiger i takt med att vi bland annat låser upp nya spelbara agenter, gör uppdrag och låser upp olika bilar med hjälp av ritningar som vi hittar. Dessutom kan vi skicka ut karaktärer på uppdrag i hela världen, och efter några minuter kommer de tillbaka med föremål, kontrakt eller så har de hittat en av Legions underjordiska baser. Här kan vi bege oss ut för att leta efter eftertraktade föremål samtidigt som vi sätter gruppens stridstekniker på prov.
Agents of Mayhem är väldigt karaktärsfokuserat, och även om vi spelar med en karaktär åt gången, kan vi växla mellan de tre soldaterna med ett enkelt knapptryck. Förutom att det kan vara tillfredsställande att använda en av sina absoluta favoritkaraktärer under längre perioder, så är det otroligt givande att växla mellan dem mitt i striden för att utnyttja deras olika förmågor. När jag exempelvis använder Fortune för att få en stark fiende ur balans, och sedan byter till Oni – som sätter kritiska skott i plytet på bjässen – fylls jag av ren eufori. Vi kan använda specialförmågor som bland annat låter oss kasta ut bomber som exploderar, eller sätter ett glasklart headshot. Medan dessa har en ‘cooldown’ på ett antal sekunder är det emellertid Mayhem-förmågan som är karaktärernas allra starkaste triumfkort. Här hittar vi allt från förmågor som utbringar full förödelse, till färdigheter som låter spelaren spreja fiender med skotteld, eller rent utav låter oss bli osynliga. Eller varför inte kasta ut en boombox och få alla fiender att skaka rumpa till musiken? Humor och over-the-top-action när allt är som allra bäst.
Det är emellertid inte bara i spelmekaniken som de olika karaktärerna bjuder på en varierad upplevelse. Oavsett om vi går in på ett uppdrag från kampanjen där vi ska spöa skiten ur en pop-plåga som är dödskär i sig själv, eller springer och hoppar runt i den neonfärgade staden bjuder alla karaktärer på en färgartad explosion. Dialogerna ger personligheterna liv, och medan den stenhårda Yakuza-medlemmen Oni snackar om heder, så lockar ninjatjejen Scheherazades hemligheter, medan den enorma ryssen Yeti dricker sprit och visar sig intresserad av pingis. Samtidigt som det är lätt att hitta favoriter blandar jag gärna om i gruppen ofta både för den dialog- och spelmässiga biten.
Den enda solfläcken är att jag har stött på en del buggar, där grafiken för Mayhem-attacken etsade sig fast på skärmen vid ett par olika tillfällen, och en gång föll jag handlöst genom Seouls gator. Trots det så störde det inte upplevelsen nämnvärt.
När jag testadeAgents of Mayhem tidigare i sommar ökade mitt intresse rejält, men innerst inne fanns en gnutta skepticism som sa att det kunde bli upprepande i längden. Den farhågan har verkligen blåst bort med fullversionen, och istället får vi en otroligt beroendeframkallande upplevelse som nästan är omöjlig att slita sig ifrån.
X PLAY! ZINE 