Recension: Yakuza Kiwami

Sega tar oss tillbaka till Yakuza-seriens första äventyr som släpptes under PlayStation 2-eran, och nu får vi en totalrenovering. Yakuza Kiwami drar inte bara nytta av helt nya visuella förutsättningar, utan förädlas även med andra spännande ingredienser i denna remake.


Se gärna videorecensionen på SpelPaus.

Kiryu Kazuma har precis lämnat fängelset – efter ett brott han inte begått. Tio år har passerat sedan den kaxiga, men hedersamma och rättvisa maffiamedlemmen kunde gå fri på gatorna, och han har nu uteslutits från sin Yakuza-klan. De inledande timmarna är fyllda av filmsekvenser i ett högst berättelsedrivet actionäventyr, som har starka rollspelsinfluenser. Detta är första gången som vi får träffa på barnhemsflickan Haruka, och när hennes öde korsas med Kiryu skapas ett spännande band mellan de båda karaktärerna, och det starka persongalleriet är minst lika spännande som den röda tråden. Då jag aldrig tog mig fram till sluttexterna i originalet, trots att jag föll pladask för upplevelsen, har det varit en fröjd att ta sig igenom de dramatiska episoderna som innehåller en mängd olika spännande vändningar.

Goro Majima får ännu mera plats i Yakuza Kiwami, och förutom att han självfallet finns kvar i huvudberättelsen, dyker han även upp när vi minst anar det för att testa Kiryus fighting-förmåga som blivit rostig efter alla år på kåken. Den som inte känner till den klassiska Yakuza-profilen kan vänta sig en totalt galen karaktär – på ett sådär härligt japanskt sätt. Han växlar mellan att vara en otroligt brutal maffiaboss, till att göra helt urflippade saker som skulle få självaste Uwe Boll att skämmas. När vi sedan har gett Majima tillräckligt mycket stryk lär vi oss också nya förmågor som kan användas om vi slåss med Dragon-stilen.

Yakuza Kiwami börjar som alla spel i serien med en ordentligt knappsmasharfest, och när vi samlat på oss tillräckligt mycket ‘Heat’ kan vi dela ut rikligt med megabrutalt smörj. Ju längre in i äventyret vi kommer krävs det emellertid mer av spelaren, speciellt för den som vill prova på sina färdigheter i arenan. Efter några möten med ett gäng tuffare karaktärer lär man sig också deras attackmönster, och också vilket tillvägagångssätt som fungerar bäst mot dem. Spelaren kan växla mellan fyra olika kampsportsstilar, och Brawler blir min favorit där Kiryu rör sig hyfsat snabbt och delar ut hyggligt mycket skada. Däremot växlar jag gärna till den betydligt starkare stilen Beast, för dess kraftiga ‘Heat’-attacker, eller en betydligt snabbare variant när kvickare fötter är att föredra. Tyvärr hamnar Dragon-klassen i skymundan, och jag tycker att den känns lite för långsam i kontrast till den skada som attackerna gör. Dessutom saknar jag många färdigheter när äventyret slutar, eftersom att jag inte stött på Goro Majima tillräckligt många gånger, samt att jag inte tagit mig igenom alla de utmaningar som krävs för att bemästra klassen. Och istället sparade jag mycket av detta till post-game.

Det finns också ett gäng sidosysslor att sätta tänderna i, och här hittar vi en mängd olika minispel och andra saker som lockar. Ofta möts vi också av en massa intressanta sidoberättelser som många gånger får mig att dra på smilbandet, där Kiryu tar sig utanför sin machostil och verkligen bjuder på sig själv. Tyvärr finns det inte några klassiska spel att slänga mynt på i arkadhallen, som i Yakuza 0 där vi bland annat kunde spela klassiska Out Run. Men vi kan fortfarande testa vårt prickskytte i basebollhallen, dejta och lägga ned alldeles för mycket pengar på att uppgradera minibilar för att tävla på plastbanor. Jag la aldrig någon större uppmärksamhet på det i Yakuza 0, men den här gången fastnade jag ordentligt. Det är löjligt kul att mixtra och trixa med bilarnas egenskaper, för att anpassa dem till de olika banorna där vi bland annat får spela olika sorters turneringar. Själva racen är relativt självgående, även om vi har ett par sätt att påverka loppen, och det är i förberedelserna den stora lockelsen ligger.

Barnsligt kul alltså, i ett actionäventyr som bjuder på många brutala sekvenser, varvat med galen japansk humor när den är som bäst. Sega har verkligen lyckats med remaken av Yakuza-originalet, och avslutningen är något av de allra kraftfullaste spelupplevelserna jag tagit del av på senare tid. Yakuza 0 står fortfarande som min favorit i serien, men Yakuza Kiwami är en fantastisk upplevelse som bara blir bättre och bättre ju längre in i äventyret vi kommer.

Kiryu Kazuma är en fantastisk protagonist, och jag ser verkligen fram emot att få fortsätta hans äventyr i Yakuza 6.

Annonser

One thought on “Recension: Yakuza Kiwami

  1. Ping: SpelPaus videorecenserar Yakuza Kiwami | SegaZine - Den Sega spelbloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s