Recension: Dark Rose Valkyrie

Publicerad den av Tommy

Compile Heart har gett oss rollspelsserier som Neptunia samt Fencer, och med Dark Rose Valkyrie till PlayStation 4 blandar de in en del nya ingredienser i deras spelformel.

Dark Rose Valkyrie utspelar sig under en alternativ version av Japan under 1929, och premissen kretsar kring att en meteorit kallad för ”Black Garnet” har träffat jorden och spridit ett virus som förvandlar människor till monster som kallas för ”Chimeras.” Asahi Shiramine blir utvald som kapten för fotsoldatsstyrkan Special Force Valkyrie vars uppgift är att utplåna hotet.

I rollen som nybliven kapten är Asahi osäker, och stöter på problem när han sätter sitt liv på spel för att stärka sin trupps förtroende för honom. Styrkan består mestadels av kvinnliga karaktärer, vilket är ett trevligt inslag, men vi blir presenterade för en ensemble av stereotypiska karaktärer. Vi hittar bland annat personer som den rika tjejen, den alldeles för seriösa soldaten och tvättkillen som har hjärtat på rätt ställe. Trots att galleriet inte är så färgstarkt som jag hade velat se, är det ändå intressant att prata med de olika karaktärerna, och sedan få olika dialogval som sedan påverkar bandet medan de olika personerna.

Det är emellertid ute på stridsfältet som Dark Rose Valkyrie glänser som mest. Trots att den visuella biten påminner om en svunnen tid, trivs jag i världen, även om miljöerna känns något upprepande här och var. Även karaktärsdesignen lämnar en del att önska, och ibland misstar jag en soldat för en annan, och det tar en stund innan jag får grepp om alla kämpar. Vi hittar emellertid ett ganska djupt, turbaserat stridssystem som i början är något förvirrande. Lyckligtvis stiger svårighetsgraden i lagom takt att jag greppar systemet i samband med att bättre färdigheter behövs. Varje karaktär kan utföra ett gäng olika attackkombinationer, och det gäller att sätta ihop rätt attacker med varandra för att bland annat höja kombinationsmätaren, som gör att varje slag och skott gör mer skada. När vi lyckats få ner fiendens guard-mätare får vi ofta hjälp av karaktärerna som står vid sidan om, och samtidigt som de kan dela ut ett och annat slag, kan de också braka ut i en fullmatad explosionsartad skottfest där de pepprar fienderna med allt de har.

I högkvarteret kan vi uppgradera utrustning samt vapen, och vi får också möjlighet att producera prylar till vår arsenal och annan utrustning. Precis som i många av Compile Hearts spel är utrustningen viktigare än karaktärernas levelnivå, och vi får resurser genom att spöa fiender, och kan sedan byta in dem mot material i shoppen. Här kan vi också åta oss olika uppdrag, såväl sådana som för handlingen framåt, och sidoutmaningar som ger en hel del trevliga belöningar. När vi inte försöker jaga äventyrets antagonist, får vi leta upp extra svåra monster, eller  döda ett visst antal av olika fiender. Extrauppdragen tenderar att bli något upprepande, men trots detta blir det aldrig tråkigt, utan jag peppas hela tiden till att fortsätta ta mig an de olika utmaningarna.

Vi har en världskarta som vi kan vandra omkring på, och samtidigt växlar dag till natt och vice versa. På natten får vi inte bara en mer skrämmande musik, utan vi stöter även på tuffare fiender, och det är just när Dark Rose Valkyrie utmanar oss som det är som mest intressant. Dygnet rör sig emellertid inte i realtid när vi är i någon form av ‘dungeon,’ utan byts exempelvis mellan natt till dag när vi lämnar området. Beroende på hur månen står kan vi också få möta ovanligare fiender, som i sin tur kan släppa ifrån sig bättre och intressantare material som vi inte har möjlighet att få av platsens fiender annars.

Ett intressant inslagslag är att vi får hålla förhör med medsoldaterna vid olika tillfällen. Introduktionsuppdraget är emellertid av den mer humoristiska sorten, då någon har stulit en bakelse från Asahis rum. Vi får välja vilka karaktärer vi ska ställa frågor till, och de berättar i sin tur vad de vet om några av de andra karaktärerna. Detta ger en extra guldkant, och också en ytterligare anledning till att småprata med de olika personligheterna utanför själva storyuppdragen, för att kunna läsa av dem bättre om de nu skulle vara den skyldige och ljuga.

Dark Rose Valkyrie är beroendeframkallande, och berättelsen är lagom spännande. Handlingen blir dessvärre aningen tråkig och blek efter ett tag, men de spelmässiga bitarna levererar där vi får jaga fiender för att kunna producera bättre utrustning, och när jag får nya kunskaper som gör att jag kan attackera monstren på ett nytt sätt får rollspelsäventyret ny färg. Jag har väldigt svårt att sluta spela, och hela tiden finns det något som går att finslipa, och jag blir alltid bättre och bättre på att använda mig av alla soldaters olika styrkor.

Dark Rose Valkyrie är ett underskattat rollspel, och en av Compile Hearts bästa titlar.

Recension: Pressure Overdrive

Publicerad den av Tommy

Chasing Carrots släppte Pressure under 2013, och nu lanserar de en utökad version till PlayStation 4, Xbox One och PC som studion kallar för Pressure Overdrive.

Vi får en blandning av klassisk table-top-racing samt shoot em’ up, och allt förpackas i en humoristisk inramning med steampunk-fokus. Den elake Count Soap II snor åt sig allt vatten med hjälp av sina små robotar, och planen är att bygga ett extravagant och lyxigt badhus med hutlösa priser. Spelaren axlar rollen som den unga Morgan, och ansluter sig till motståndsrörelsen “La Resistance” för att sätta stopp för planerna, och fylla sjöarna med vatten igen.

Berättelsen presenteras genom dialogfria filmklipp, men även om humorn inte riktigt lockar till något skratt, så behöver vi ju faktiskt en anledning till att skjuta sönder varenda fiende som attackerar vår relaxade hjälte och hans bil. Vi ställs inför 33 actionladdade banor och den första börjar som en ‘tutorial’ där vi får lära oss grunderna, och medan vi börjar med ett vapen som sedvanligt sprutar skotteld i en lång stril, så kan vi uppgradera både arsenalen och bilen i motståndsrörelsen egna butik. Vi kan exempelvis köpa uppgraderingar som låter oss kasta ut sprängmedel som kan klistra sig fast på fienderna, eller välja vapen som inte pepprar skottsalvor lika snabbt, men är betydligt starkare.

Vi har emellertid inte bara en mätare som avslöjar hur pass hel eller skadad Morgans dödsbringande fordon är, utan även en kräftmätare som visar hur pass mycket ånga bilen har. Detta krävs för kunna utnyttja alla vapen och prylar som används mot fienderna, och den påverkar även motorns kraft. När ångan sinat åker spelaren i snigelfart, och det går inte heller att avfyra skottsalvor lika frekvent. Därför behöver vi balansera de olika tillgängliga uppgraderingarna med tåliga skydd, tillbehör som ökar maxgränsen för ångan och andra prylar som gör att vi exempelvis kan hoppa, göra en ordentlig rush, eller skicka ut en stötvåg mot fienderna. Ångan fylls emellertid på efter varje dödad robot, medan livmätaren endast får sig en push vid olika checkpoints i kampanjen. Samtidigt är det inte allt för lätt att tjäna in tillräckligt mycket slantar för alla uppgraderingar under den första halvan av actionfesten. Det går inte att spela samma bana om och om igen för att hamstra mynt, utan när maxgränsen är nådd går det inte att få ut mer klirr till kassan från det uppdraget.

Det går också att spela tillsammans med en vän i soffan, men Pressure Overdrive saknar möjligheter för att spela med folk över nätet. Dessutom lämnar coop-funktionen en del att önska. Oavsett om vi spelar kampanjen själva eller med en vän, och kör om någon av banorna som redan är avklarade, kan vi bara använda samma uppsättning av prylar och vapen som vi använde när vi klarade dem vid första försöket. Det värsta hände dock när jag och en vän begav oss in i ett nytt race, som ännu inte var genomspelat. Då startade min medspelare utan något vapen, och behövde logga ut och in igen med sin profil för att över huvud taget ha något annat än en harmlös bil.

Därför valde jag att spela igenom hela kampanjen själv innan jag gav mig på det lokala coop-läget och här fungerar ‘Freemode’ och ‘Endless mode’ betydligt bättre. I det förstnämnda läget startar varje vald bana med att vi får köpa på oss utrustning och uppgraderingar med de mynt som vi har samlat på oss under varje race fram till och med sagda bana. Har vi exempelvis samlat på oss 400 mynt under de tre första racen, är det också det som vi har att röra oss med om vi väljer den fjärde banan. I ‘Endless mode’ får vi istället bege oss ut på en slumpmässigt genererad bana som blir svårare och svårare ju längre vi tar oss. Vid olika tillfällen får vi också möjligheten att använda intjänade mynt till att göra extra snurr på en enarmad bandit, där vi kan välja olika sorters uppgraderingar till fordonen.

Förutom några fadäser när det rör sig om coop-funktionen, är Pressure Overdrive en underhållande upplevelse som är fylld av färgglad action, och spelet lägger sig på en medelnivå när det gäller svårighetsgraden. Det är långt ifrån svettiga ‘bullet hell’-shooters även om skärmen fylls med fiender och skotteld vid de allra tuffaste passagerna. Blandningen av fiender är riktigt bra, och de olika konstellationerna är ofta smarta där de olika fienderna blir betydligt svårare när de agerar tillsammans. När vi får en extra bra ‘superegenskap,’ efter att ha sprängt en röd lastbil, i rätt läge är det en skön känsla när vi får dubbelt så kraftig skotteld, möjlighet att vända fiender till att slåss för oss, eller gör oss odödliga samtidigt som alla motståndare exploderar om vi kör in i dem.

Jakten på hiscore-listorna kommer att fortsätta länge.

Recension: Final Fantasy XII: The Zodiac Age

Publicerad den av Tommy

Square Enix har tagit sitt Final Fantasy XII, lyssnat på spelarna, och renoverat jobbsystemet samt den elva år gamla grafiken och slutresultatet är en polerad utgåva som är sjukt beroendeframkallande och spännande. Här är Final Fantasy XII: The Zodiac Age.

När de flesta japanska rollspel var (och är) gladlynta och färggranna, gick Square Enix åt ett annat håll med Final Fantasy XII. Visst finns det färggranna och soldränkta miljöer, humor och glädje i seriens tolfte del, men den bjuder också på en mörkare berättelse om politiska stridigheter där folket ställer sig mot en kraftfull stormakt. Vi hittar också ett gäng huvudkaraktärer som bjuder på på spännande hemligheter och berättelser som ger dem liv, och det griper faktiskt tag mer i mig idag än vad det gjorde då. Äventyret framkallar inga emotionella berg-och-dalbanor, men jag tar till mig mer av historien denna gång.

En av rollspelets utmärkande punkter är att vi får bege oss ut på jakt efter betydligt starkare fiender som blir måltavlor efter att Ivalice invånare söker efter prisjägare som tar ut hoten. Ofta bjuder dessa sidouppdrag på rejäl utmaning, och varje gång det är dags för ett nytt hotfullt monster går pulsen upp ett snäpp. Det gäller att hitta monstrets alla svagheter och styrkor för att skräddarsy sitt lag av stridsdugliga karaktärer, och det leder oss också in på The Zodiac Ages största nyhet. I originalet fanns det inte något ordentligt jobbsystem, och detta rättades till en aning med en nyversion som släpptes på den japanska marknaden året efter originalutgåvan. Där kunde varje karaktär inrikta sig på ett specifikt jobb, och den här gången får vi dela ut två stycken jobb till var och en av de sex spelbara huvudkaraktärerna.

Precis som i originalet kan vi också ta hjälp av Gambits för att låta varje karaktär utföra specifika kommandon automatiskt, och vi har en hel drös av olika kombinationer att välja mellan. Vi kan förstås gå in och styra varje individ för hand, men att exempelvis ha en vit magiker som fyller på karaktärernas liv när det sjunker under valfri procenthalt är både bekvämt och behändigt. Originalet fick kritik för att det var relativt självspelande, men vi har förstås valmöjligheten att vrida och vända på detta precis som vi vill.

När det kommer till sidouppdragen och jakten på måltavlor krävs det ibland att vi tar oss relativt långt till fots, även om det finns ett teleporteringssystem som begränsas något av att vi behöver en magisk sten (som förbrukas) för att göra detta. I nyversionen kan vi välja att höja hastigheten både två och fyra gånger. Det är ingenting som jag använder frekvent, men det är ett välkommet inslag när det handlar om rena transportsträckor. Det ser dock rejält onaturligt ut, och förstör den härliga stämningen om det används för ofta, men det är något som självklart kan undvikas för dem som inte vill använda detta.

Den visuella biten har fått sig ett ordentligt lyft, men den kantiga känslan finns fortfarande kvar. Dessutom är vissa bakgrunder lite väl detaljfattiga, men helhetsintrycket är riktigt bra. Designen är ljuvlig, och närvarokänslan förhöjs av det faktum att även musiken spelats in igen av en riktig orkester. Den som vill ha sin dos av nostalgi kan fortfarande använda originalmusiken, men den nya produktionen låter betydligt bättre. Vad som däremot känns lite malplacerat till detta är rösterna som är av en väldigt burkig karaktär, och när det var förståeligt i originalutgåvan är det svårt att förstå att ljudkvalitén är lika krasslig i remastern. Jag har svårt att tro att de använde en  så pass undermålig utrustning för inspelningen av rösterna, och det är underligt om de inte skulle ha sparat källmaterialet.

Final Fantasy XII: The Zodiac Age är emellertid en fantastisk nyversion, och Square Enix har gjort det mesta rätt den här gången. Trots att det har gått elva år sedan originalversionen lanserades har det klarat av tidens saltvatten med bravur, och nyheterna förgyller upplevelsen med en ordentlig guldkant.

Videorecension: The Surge

Publicerad den av Tommy

From Software gav oss fantastiska, och blodigt svåra, actionrollspel som Dark Souls samt Bloodborne, och i år har vi fått ett par nya – riktigt bra – tolkningar av subgenren. Först ut var Koei Tecmos samt Team Ninjas Nioh (se gärna recensionen) som sopade mattan med allt och alla, och sedan var det dags för The Surge från Deck13 som tidigare stått för bland annat Lords of the Fallen.

The Surge tar emellertid med sig en hel del nytt till dansen denna gång, och ni ser vår videorecension (via vår Youtube-kanal SpelPaus) nedan.

Videorecension: Tekken 7

Publicerad den av Tommy

Tekken 7 har funnits tillgängligt i de japanska arkadhallarna i ett par år nu, men konsolversionen kommer fullmatad med extra allt. Mitt intresse för fightingspel växte fram efter att jag lagt vantarna på Street Fighter II till Amiga 500, men det sinade med åren för att sedan dö ut helt i och med Dead or Alive 4 där online-motståndarna alltid lyckades läsa mina rörelser och kontrade nästan alla mina attacker. Injustice 2 (se gärna videorecensionen) fick emellertid mitt intresse att komma tillbaka, och Tekken 7 fyller på med en stor dos glöd.

Ni ser min videorecension (via vår Youtube-kanal SpelPaus) av Tekken 7 nedan.

Videorecension: Dragon Quest Heroes II (PS4)

Publicerad den av Tommy

Dragon Quest Heroes lanserades under 2015, och nu är uppföljaren här. Trots den korta utvecklingstiden har de släppt ett betydligt bättre spel än originalet – som ändå var riktigt bra, om än lite lätt.

Ni ser mina åsikter i videorecensionen av Dragon Quest Heroes II till PlayStation 4 nedan.

SpelPaus: Danganronpa 1.2 Reload – videorecension

Publicerad den av Tommy

Danganronpa Trigger Happy Havoc var en fantastisk upplevelse, och Spike Chunsoft fortsatte att leverera kvalité i och med uppföljaren (läs gärna recensionen).

Danganronpa 1.2 Reload släpps till PlayStation 4 om en vecka (den 17 mars), och undertecknad har ägnat runt 45 – 50 timmar med samlingen som inkluderar seriens två första delar. Ni ser min videorecension nedan.

SpelPaus: Videorecension för Berserk and the Band of the Hawk

Publicerad den av Tommy

Koei Tecmo-studion Omega Force står bakom den kritikerrosade Dynasty Warriors-serien, och vi har fått se flera fusioner mellan deras varumärke med spelserier som The Legend of Zelda (Hyrule Warriors) och Dragon Quest (Dragon Quest Heroes). Nu har Omega Force tagit sig an Kentaro Minouras Berserk-manga och -anime, och resultatet heter Berserk and the Band of the Hawk.

Detta blev min första bekantskap med Berserk-varumärket, men jag fastnade direkt för karaktärerna, berättelsen och den snygga stilen, vilket gjorde att jag slängde iväg en beställning på animeserien omgående.

Ni ser min videorecension för Berserk and the Band of the Hawk till PlayStation 4 nedan.

SpelPaus: Videorecension – Ys Origin

Publicerad den av Tommy

Nihon Falcom släppte Ys Origin till PC i Japan under 2006, och sedan lokaliserades rollspelsäventyret för den västerländska marknaden då spelet lanserades till Steam under 2012. Nu är PlayStation 4-versionen här, och undertecknad har recenserat äventyret för vår Youtube-kanal – SpelPaus.