Recension: Dragon’s Dogma – Dark Arisen Remastered

Dragon’s Dogma: Dark Arisen har finslipats, och nu levereras Capcoms monsterinfesterade Gransys till PlayStation 4 och Xbox One.

Berättelsen börjar i den lugna lilla byn Cassardis som frodas i solskenet, men en dag drar skuggorna fram över sanddynorna som täcker den vita stranden. En stor drake flyger in över byn och skapar ett blodigt kaos, samtidigt som den sliter hjärtat ur huvudrollsinnehavaren som vi själva får namnge. Hela Gransys hamnar under en ilande terror som sätter skräck i alla, och mitt i allt vaknar den hjärtlösa ”Arisen” upp och tar på sig världens framtid på sina axlar. Jakten på den blodtörstiga draken startar.

Spelarna får inte bara chansen att sätta ett namn på sin hjälte, utan kan formge honom eller henne i en lätthanterlig editor. Jag pryder min ”Arisen” med ärr och gör honom till en lagom stor krigare, men vi får också chansen att skapa en medhjälpare. Dessa kallas för Pawns, och gör allt för att skydda sin mästare, och jag skapar en kvinnlig magiker. Förutom att vi får styra över medhjälparens utseende kan vi också bestämma hur han eller hon ska tilltala protagonisten. Det ger en trevlig, personlig touch, för oavsett vilken personlighet vi skapar, så kommer denne ofta med tips och berättar om taktiker och monster som dyker upp på vägen genom den farofyllda värld som presenteras. Precis som originalutgåvan låter Dragon’s Dogma: Dark Arisen oss att plocka med (och byta ut) två stycken ytterligare Pawns som skapats av andra spelare. Dessa medhjälpare lär sig också handskas med monstren som gömmer sig i Gransys alla hörn och vrår. Dessutom har vi olika jobb att välja mellan, och vi kan också byta klass senare för att både kombinera vissa förmågor, samtidigt som vi får en varierad upplevelse när striderna skiljer sig rejält när vi väljer att gå från en renodlad närstridsfighter till magiker eller pilbågsskytt.

Berättelsen ligger där i periferin, liksom sidouppdragen som fås av både karaktärer och på olika anslagstavlor. Det stora utropstecknet i Dragon’s Dogma är själva äventyret – att kliva ut på en otrolig upptäcktsfärd är oerhört spännande. När natten tränger på hittar också de allra farligaste monstren ut ur sina hålor, och när jag för första gången ställs emot ett stort troll med ett enormt cyklopöga är döden inte långt borta. Det blir dock värre när en stor drake gömmer sig i skogen, och jag plockar med mitt team och inser snabbt att uppgiften är omöjlig. När jag försöker ta mig därifrån följer dock inte alla Pawns med, och även om jag hamrar på kommandon som ”Come!” och ”Go!” springer de tillbaka mot den eldsprutande besten. Om någon av mina följare dör, och spelaren inte väcker de till liv i tid, försvinner de också från gruppen, vilket blir lite av ett problem när det huvudsakliga målet ligger någon helt annanstans.

Den grafiska biten har förbättrats rejält i jämförelse med den PlayStation 3-utgåva som jag spelade när originalet släpptes. Allt ser betydligt klarare ut, men det märks också att Dragon’s Dogma är ett actionrollspel som ursprungligen släpptes under 2012. Den ödesmättade stämningen lyser emellertid igenom när det kommer till designen, och trots att det känns aningen styltigt att styra en stark krigare är dusterna med fienderna riktigt intressanta. Vi kan inte kasta oss undan fiendernas slag, utan får förlita oss på en sköld om vi har en klass som kan hantera detta. Vi kan emellertid använda oss av olika förmågor, som bland annat låter oss dela ut ett slag, och sedan hoppa tillbaka ett steg.

Precis som titeln antyder inkluderar också remastern Dark Arisen-expansionen, och den bjuder inte minst på ön Bitterblack Isle som bjuder på en rejäl utmaning. Bakom vart och vartannat hörn möter jag riktigt tuffa fiender, hittar utrustning och prylar som måste renas från förbannelser, och vi bjuds på ett rejält äventyr. När huvudberättelsen börjar närma sig sitt slut besöker jag den monsterpackade ön som ingjuter ny äventyrslust när farorna i Gransys börjar minska i takt med att huvudkaraktärens och hans ‘pawns’ level stigit i takt med att utrustningen blir bättre. Det råder en stor dos mystik kring Bitterblack Isle, och samtidigt som jag smyger fram genom mörka gångar hör jag en röst som får mig ännu mera vaksam och får mina förväntningar på de kommande farorna att stiga.

Dragon’s Dogma: Dark Arisen bjuder inte på några fantastiska karaktärer, eller en sjukt spännande berättelse, utan det är äventyret som är det stora målet. Farorna som gömmer sig i Gransys, och inte minst på nyss nämnda Bitterblack Isle, ger hela tiden en spänning om vad som finns i de områden som ännu inte har genomsökts, och vi har mängder av möjligheter att skräddarsy våra två fasta karaktärer genom det jobbsystem som låter oss att testa på olika sorters stilar.

Dragon’s Dogma: Dark Arisen är ett fantastiskt äventyr, och det har aldrig sett så här bra ut på konsol tidigare.

Annonser