Rising Star Games och utvecklaren Ground Shatter berättar att RICO kommer till Nintendo Switch så snart som nästa vecka!
Spelet bjuder in oss till att bli en medlem av elitestyrkan RICO där du har 24 timmar på dig att lösa ett fall och sätta stop på organiserad brottslighet. Du kommer att få sparka ner dörrar och skjuta din väg genom slumpmässigt genererade nivåer som är sagda att göra varje fall ”nytt och unikt”.
Du kommer även att kunna ta med en vän om du så vill och får därför spela som duon ”Loose-cannon” – poliser som hjälper varandra genom förortens våldsamma hålor. Både online och lokal multiplayer är tillgänglig.
James Parker som är regissör för RICO säger detta i ett press meddelande:
”Spel kan förändra människors liv, informera oss om det mänskliga tillståndet och berätta episka berättelser om kärlek, liv och förlust… RICO gör inte något av det här, det är ett spel om att sparka ner dörrar, skjuta de onda och ofta i härliga slow motion.”
Spelet Erbjuder:
Kämpa mot klockan och lös ett fall under 24 timmar
Online-Co-op och offline i Split-screen
”Daglig spel” med leaderboards online
Slumpmässigt genererade fall, uppdrag och miljöer
Upplåsbara vapen, karaktärsdrag samt utrustning
Med en arkadliknande taktisk shooter med vapen och utrustningar att låsa upp samt leaderboards att kämpa mot så känns detta spel som något man bör hålla öron och ögon öppna för. Du kommer att kunna ladda ner RICO till din Nintendo Switch den 14 mars.
Idag fyller Pokémon hela 23 år ungt! Med detta fick vi då en present av Game Freak.
Precis som vi rapporterade höll Nintendo en Pokémon Direct-sändning i eftermiddags, och med hjälp av denna utannonserade de Pokémon Sword och Pokémon Shield, generation åtta i serien och spelen släpps till Nintendo Switch under höst/vinter detta år. Det bjöds på gameplay-sekvenser som titulerades ”Inte fullständiga produkten” med lite information från utvecklaren Game Freak.
Pokémon Sword och Pokémon Shield är ett helt nytt äventyr som utspelar sig i regionen Galar, med helt nya Pokémon att fånga. Du kommer som vanligt att få välja mellan tre olika Pokémons vid starten, en apa vid namn Grookey (gräs), en kanin vid namn Scorbunny (eld) och slutligen en vattenödla vid namn Sobble (vatten).
Om en Limiterad bundle med spelet och en Switch kommer är ännu oklart, men magkänslan lutar mot ett Ja.
Vilken börjar-Pokémon kommer du att välja? Scorbunny ser ut att bli min favorit, men magkänslan säger att Sobble kommer bli en riktig bjässe i sin tredje utveckling.
Microsoft flyttar över sin exklusiva indietitel Ori and the Blind Forest till Nintendo Switch -betyder detta att Xbox Game Pass är på väg till Switch? Enligt Direct Feed Games Youtube-kanal så stämmer detta.
Microsoft kommer att lansera sin streaming-teknik ”Project xCloud” – som tillåter Xbox One spel att streamas på mobiler/surfplattor (Nintendo Switch?) vart som helst genom en dedikerad xbox app. Under utannonseringen av deras projekt så var inga detaljer direkt konkreta förutom att man fick se Forza spelas via en mobiltelefon, men efter ryktena om att Ori and the Blind Forest och Super Lucky’s Tale (två exklusiva indiespel för Xbox) kommer till Switch så är det inte mer än logiskt att deras xCloud kommer lanseras till Nintendo Switch när tjänsten blir tillgänglig.
Enligt Microsoft själva så ska en betaversion för xCloud börja redan nu 2019 för mobiler, surfplattor och PC med ytterligare utannonseringar i år som förmodligen kommer tas upp under E3.
Är du taggad över att kunna spela flera titlar på din Nintendo Switch genom Xbox Game Pass?
Xbox game pass är en icke streamande speltjänst via Xbox där prenumeranter av tjänsten har tillgång till mängder av titlar att spela när de vill, helt utan extra kostnad under tiden deras prenumeration är aktiv.
Vad är det som bor i innandömet av en maskin? Gudar, eller Demoner?
Demot för Daemon x Machina: Final Prototype var här under en begränsad tid tid för Nintendo Switch och självklart var jag snabb på att ladda ner och spela.
När jag först såg utannonseringen av spelet under Nintendo Direct 2018 så jublade jag av glädje, ÄNTLIGEN ett Mech-spel on the go!
Studio 1 Utvecklar ett Mech-spel och tar alla befintliga titlar inom subgenren och gör om och gör rätt, vilket föder spelet Daemon x Machina. Du spelar som en frilansande Mech-pilot som vaknar upp efter en allvarligt olycka, och du har blivit ”uppgraderad” med nya cyborg-delar – som du sedan kan uppgradera ytterligare i laboratoriet.
Du får uppdrag som skickar dig ut för att skydda en stad eller slåss mot kolossalt stora mecha-monster eller till och med ‘mecha aces’ som ser ut som du fast med andra tankar om hur saker och ting ska gå tillväga.
Daemon x Machina är uppdelat i två segment. Hemmaplan vilket ser ut som ett enda stort garage med attiraljer du förmodligen kommer att kunna uppgradera, och ja du kan gå runt fritt och observera alla detaljer i omgivningen, eller så kan du ta dig an uppdrag som skickas ut av Four – ett högteknologiskt datacenter som vet och kan allt om alla, eller?
I garaget kan du välja att installera dina nya eller snarare begagnade delar du stulit från besegrade Mechas ute på fältet eller varför inte måla din mecha i din egna stil eller välja färdiga scheman som till exempel ‘Camouflage.’ Oj, glömde jag nämna att du kan sätta dekaler på din mech också? Och inte bara på ett ställe, utan på varje del!
Hypen är på riktigt men jag väljer medvetet att lämna ute alla negativa saker om spelet då detta trots allt är en demoversion och saker kommer att ändras, men vad jag har sett och upplevt just nu så är detta ett spel som kommer att införskaffas dag ett.
Milestones senaste supercross-spel är här, och undertecknad har kört loss och klättrat i karriären.
Monster Energy Super Cross: The Official Videogame 2 må ha ett onödigt långt namn, men det överträffade alla mina förväntningar. Det har tagit några kliv sedan föregångaren, och det känns som om utvecklarna har förbättrat många ingredienser.
Precis som jag brukar göra när det kommer till racingspel kastar jag mig direkt på karriärläget. Jag börjar med att skapa en karaktär, och även om jag inte har så många olika alternativ att skapa min blivande supercross-stjärna syns det knappast sedan när det är dags att bege sig ut på banan. När det kommer till att välja hoj får vi möjlighet att välja mellan stora varumärken som bland annat Yamaha och Husqvarna, men väl på banan är de i stort sätt identiska. Vi får lägga upp vår agenda veckovis, och vi har val som att träna, olika utmaningar och så kan vi träna, vila, träffa fansen eller snacka med media. Om vi väljer att prata med media får vi fler fans, och om man fotar sig med sin sponsor får man prestigepoäng som i sin tur leder till att karaktären stiger i level. Det ger en extra tyngd till spelupplevelsen istället för att vi bara får spruta sand kring banorna.
När vi väl beger oss ut för att tävla är körkänslan och fysiken precis som jag förväntar mig. Jag är visserligen inte särskilt kunnig när det kommer till supercross, men fordonet för sig som det bör i svängar samt över gupp och hopp. Vi får också fördela vikten så att vi tar kurvorna bättre, och vi kan också utföra något som kallas för ”scrub” när crossen är i luften. Detta gör att vi kan minska tiden i luften, och det ger en riktig fördel om det görs på rätt sätt, och med rätt tajming. Det är något som är oerhört svårt att få till på ett bra sätt, men den som lyckas utnyttja funktionen vinner mycket på detta.
Laddningstiderna är lite väl långa, och tyvärr finns det inte någon möjlighet att spela med kompisarna på en och samma konsol. Själv tycker jag att det är som allra roligast att möta kompisarna hemma i soffan, och det är något av en besvikelse att detta tyvärr inte går.
Trots detta är Monster Energy Supercross: The Official Videogame 2 en bra supercross-upplevelse. Nästan varje gång jag spelar känner jag att jag bara vill ”köra ett race till” och det slutar ofta med en eller ett par timmar till med spelet. Det om något är ett gott omdöme.
Dark Souls har remastrats, och vi får återigen besöka Lordran för att dö.
Se gärna när undertecknad spelar de första 45 minuterna.
Demons Souls sågs som ett ganska obskyrt spel där ingenting var självklart, och det var lika oförlåtligt som svårt. Sedan kom Dark Souls, och serien fick verkligen fart där miljontals spelare antog utmaningen som actionrollspelet bjuder på. Denna mörka fantasyvärld bjuder kommer inte med glada färgexplosioner, inga händer att hålla i eller någon karta med märkta mål. Istället är det ond bråd död som väntar bakom vart och vartannat hörn.
Till skillnad från när jag spelade Bloodborn håller jag min sköld högt. Där jag mest kastade mig undan fiendernas attacker i Bloodborne, väljer jag istället skölden som främsta skydd i Dark Souls Remastered. Det beror förstås på vilka fiender som står framför mig och min yxa, och varje gång jag ställs inför ett nytt hot – det kan vara nya fiender eller nya konstellationer av monster jag mött tidigare – gäller det att lista ut en bra strategi. Är anfall det bästa försvaret, eller ska jag hålla en defensiv ställning? Och vågar jag verkligen kliva igenom en öppning som är täckt av dimma, med risken att det gömmer sig en alldeles på tok för svår boss bakom ridån?
Stämningen är ordentligt ödesmättad och innehåller en form av skräck. Den blir desto starkare när jag vet att varje kliv på främmande mark kan innebära en hård död, och förlorade själar (läs erfarenhetspoäng) om jag dör och inte lyckas ta mig tillbaka till dödsplatsen på ett enda försök. Känslan när jag låser upp en genväg till en lägereld – där jag bland annat kan uppgradera min karaktär – bringar alltid glädje. Men, den starkaste känslan är ändå när stora blodtörstiga och starka bossar faller till marken. Då adrenalinet går ur kroppen och en form av lugn infinner sig en kort stund innan jag fortsätter min resa in på osökt territorium.
De serverproblem som originalet led av finns inte i Dark Souls Remastered, och den här gången kan sex spelare, istället för fyra, spela tillsammans online. Ibland kan det vara riktigt skönt att spela ihop med några som vet var man ska gå, och vid andra tillfällen vill jag möta farorna på egen hand. Det är helt enkelt skönt att kunna variera sig även om det blir en extra kick när svåra utmaningar övervinns ensam. Dessutom flyter det i 60 bilder per sekund, och den enda gången jag upplevde någon form av rejält dropp i bilduppdateringen var när jag gick igenom ett vattenfall. Den viktigaste nyheten är ändå att Blighttown är lagat.
När jag sätter igång originalet för att jämföra spelen är det uppenbart att grafiken har fått sig en ordentlig push, och den nya remastern har effekter som inte inkluderades i min PlayStation 3-version. Annars är allt sig likt. Föremål, fiender, hemligheter och bossar är där de var i spelet som lanserades under 2011.
Dark Souls Remastered gör det en remaster ska göra, och här handlar det framförallt om bilduppdateringen som på sina håll var undermålig i originalet. Detta är en nyversion av ett fantastiskt spel, och trots att Dark Souls har sju år på nacken är det en ypperlig version för de som vill spela det igen, eller för den som besöker Lordran för första gången.
Omega Force har tolkat Hajime Isayamas Attack on Titan-manga igen, och Attack on Titan 2 (eller A.O.T. 2 som det heter i Europa) är en blandning av bisarra jättar och beroendeframkallande gameplay som ger en riktigt härlig frihetskänsla.
Detta är min första bekantskap med hela varumärket, vilket såklart betyder att jag aldrig har testat föregångaren. Men, det blir snabbt klart att mänsklighetens existens hotas av stora, nakna jättar som attackerar de enorma murar som byggts upp till den befolkning som överlevt anstormningen från den till början okände fienden. Människorna har emellertid byggt upp en motståndsstyrka, och där ställer sig spelaren som färsk kadett.
Till sin hjälp har vi en utrustning som låter de mänskliga soldaterna svinga sig fram bland hus, träd samt andra fasta objekt, och vi kan såklart fästa fast repen i de stora jättarna för att rikta in våra attacker. Det gäller att slå av lemmar för att försvaga fienden, hindra dem från att röra sig fritt genom att slå av ett ben eller en arm som gör att de inte kan dela ut lika mycket spö. Nådastötarna delas ut i jättarnas nackar, och tajmingen är av största vikt.
En riktig frihetskänsla infinner sig när man får flyga upp i luften med hjälp av repen, och när man väl får grepp om kontrollen är det oerhört tillfredsställande att hoppa mellan tak och olika fiender utan att behöva nudda marken, och vi kan också använda oss av våra medssoldater för att dela ut attacker tillsammans eller var och en för sig.
De bästa och mest underhållande dusterna är när det verkligen kryllar av jättar, och det inte bara handlar om att slå ihjäl hur många fiender som möjligt på kortast möjliga strid, utan när vi måste använda oss av en god taktik. Vi kan sätta upp olika sorters attacktorn och andra byggnader som antingen hjälper oss i fighten, eller ger oss material som vi kan använda för att skapa olika sorters utrustning.
Även om Attack on Titan 2 skiljer sig en del från Omega Force andra Dynasty Warriors-liknande kreationer, kan vi förstås förbättra karaktärens förutsättningar genom att gå upp i level. Antingen kan vi lägga tid på träning för att förbättra olika attribut, eller så kan vi lägga till olika sorters ”skills” som ger oss fördelar som mer hälsa, starkare attacker eller låter oss utföra olika sorters manövrar. För det sistnämnda krävs en viss poäng för att kunna använda så många ”skills” som möjligt, och dessa förmågor fås när vi förbättrar kontakten med olika sorters karaktärer. Vänskapen byggs när vi deltar i strid, men vi kan också kommunicera med olika soldater, och personligheter som finns i den stad som byggts innanför murarna. Vi får delta i dialoger, där vi kan använda oss av olika dialogval för att förhoppningsvis säga något som får den berörda karaktären att gilla det du väljer att säga.
Attack on Titan 2 är ingalunda ett spel för alla, och det är en nischad produkt som är väldigt bra för den publik som det hela riktar sig till. Upplevelsen får guldkant när vi får slå våra påsar med vänner eller annat folk online där vi kan ta oss ann olika uppdrag, eller ställas fyra mot fyra där spelarna möter jättarna och tävlar om att dra ihop flest poäng. Den grafiska aspekten är långt ifrån toppen av dagens spel, men det ser ändå bra ut med tanke på det kaos som de stora striderna erbjuder, även om bilduppdateringen går ned när det blir som allra mest hektiskt. Tyvärr är de olika dialogerna med andra karaktärer inte speciellt engagerande, och även om de är valfria krävs de för att samla ihop så många förmågor som möjligt, så det blir ett ganska stort minus. Den röda tråden, huvudhandlingen, är emellertid spännande och erbjuder en berättelse som då och då blomstrar till med berörande filmsekvenser.
Sonic Mania är ett av årets allra bästa spel, och det satte återigen den blåa igelkotten på kartan. Detta satte också ännu högre press på Sonic Forces, där Sega blandar en två- och tredimensionell upplevelse.
Dr. Robotnik och hans kumpaner siktar på att ta över världen, och när Sonic hamnar i knipa kommer en aspirerande hjälte in i bilden. Det handlar om en avatar som spelaren själv får skapa och samtidigt välja och vraka i ett enormt bibliotek av olika kläder, attiraljer och vapen. Dessutom dyker en klassisk Sonic upp från en annan dimension – den tvådimensionella dimensionen.
Berättelsen är inte något som fångar mitt intresse, och ibland är den mer skruvad än den borde vara. Storyn har tack och lov aldrig varit Sonic-seriens fokus, utan det är de snabba fötterna på de plattformsfyllda banorna som det hela handlar om. Och där hittar jag väldigt mycket problem, även om det faktiskt också innehåller en del ljusa stunder. De allra bästa sekvenserna upplever jag faktiskt med den moderna Sonic på 3D-banorna, och trots att precisionen inte är den bästa, så har de faktiskt de allra mest intressanta spelsekvenserna, med stora mäktiga loopar att springa runt i, och mängder av fiender att springa igenom med dash-funktionen.
Svårighetsgraden är väldigt låg, och utmaningen ligger istället i att ta sig så snabbt som möjligt till mål för att få en bra tid. Den som spöar många fiender och rusar igenom banan relativt snabbt blir belönad med en S-rank, och för att låsa upp bonusbanor behöver vi samla på oss ett visst antal röda stjärnor utefter banorna. Det går relativt snabbt att springa igenom huvudberättelsen, och det är istället uppbyggt som så att vi lockas till att spela om dem för att också låsa upp en ofantlig mängd prylar till avataren.
Men, det är just avataren som står för den allra tråkigaste delen i Sonic Forces, och sanningen är att det är ett totalt bedrövligt inslag. Att lägga in mängder av vapen i ett Sonic-spel är inte den smartaste idén som kommit från Sega, och när avataren springer omkring på 2D-banorna fungerar det hyggligt, även om det aldrig blir underhållande. Det är på 3D-banorna som den ordentliga frustrationen kommer när vi utför olika attacker – beroende på vapen – och på så sätt flyger av en plattform av bara farten. Precisionen är ett problem som genomsyrar alla delar av upplevelsen, där vi exempelvis ska slänga ut ett rep kring ett föremål för att svinga oss framåt, och ibland kommer det upp en ikon som låter oss utföra själva kastet, och ibland inte. Det blir en form av lotto som verkligen förstör flytet i Sonic Forces som bör handla om just det och fart.
Personligen såg jag fram emot de banor och delar som utnyttjade den klassiska 2D-uppbyggnaden (men med grafiska 3D-bakgrunder), men det märks att spelmotorn aldrig anpassats för just detta. Dessutom är bandesignen – med hjärndöda och tråkiga fiender – smått bedrövlig, och magin som genomsyrade Sonic Mania går inte att hitta någonstans.
Jag blir dessutom besviken på bossfigherna, där endast en dust med Dr. Robotnik tillsammans med 2D-Sonic är intressant, och det handlar om den fight som vi kunde spela under Comic Con Stockholm. Här finns det lite finurliga knep som får mig att sukta efter mer, men det kommer aldrig. Utvecklarna lyckas emellertid skapa en spännande slutstrid, och även om hela Sonic Forces lider av precisionsproblem, finns det ljuspunkter som är värda att uppleva.
Sonic Forces har en mängd problem, så som inkluderandet av avataren som vi kan klä med en ultrastor mängd prylar och kläder som ser ut som om det handlade om ett tråkigt mobilspel med oinspirerande mikrotransaktioner. Men när det glimmar till, och bjuder på den där mäktiga och ikoniska farten som vi kommit att associera med Sonic, lyser plattformsäventyret upp.
X PLAY! ZINE 