Recensioner – Sida 25

Recension: Uncharted 4: A Thief’s End (PS4)

Publicerad den 2016-05-292016-05-30 av Tommy

Naughty Dog har levererat en episk resa med mystiska hemligheter och färgstarka karaktärer. Vi beger oss av för att rota i piratvärldens gamla sägner, och det magnifika paketet levereras med en audiovisuell tyngd som jag aldrig tidigare upplevt. Men, är detta spelunderhållning?

Uncharted 4 är den avslutande delen för Naughty Dogs resa tillsammans med Nathan Drake, Elena Fisher (numera Drake) och Victor Sullivan. Sam Drake dyker upp från de döda och lyckas dra med sig sin lillebror tillbaka in i skattjägarbranschen – ett liv Nathan lämnat bakom sig för ett betydligt stillsammare familjeliv med fredagsmys, Crash Bandicoot och tjafs om disken.

Äventyret skyndar långsamt och efter en kort actionladdad sejour till havs får vi följa med Nathan och Sam till brödernas barn- och ungdomsår. Naughty Dog har vågat gå emot spelbranschens normer, och istället för att smälla på den stora trumman direkt, bygger studion upp en atmosfär som är så härlig och tjock att den nästan går att att ta på. Karaktärsgalleriet är oerhört starkt, och när Sam kommer in i bilden vänds Nathans liv upp och ned – han älskar sin bror som också kommer med en stor mängd problem som drabbar alla inblandade. Men, det är inte bara dialogerna som fördjupar upplevelsen, utan miljöerna som hela tiden överraskar med nya wow-moment. Världen ser oerhört levande ut, och de tekniska, visuella bitarna överträffar allt som pressats fram av en spelkonsol tidigare. Allt från animationer, till bergstoppar, bakgrunder, fotsteg i lera och levande växtliv ger en illusion av verklighet och backas upp av en enastående design där varje kuliss skulle kunna ståta som ett oerhört vackert vykort.

En nyhet för Uncharted 4 är att vi försetts med en änterhake som kan användas till att svinga sig omkring i det fantastiska sceneri som målar upp sig i Madagaskar, Skottland och alla andra platser som upplevelsen låter oss besöka. Den används bland annat till att svinga sig mellan avsatser till platåer som annars skulle vara utom räckhåll, men förutom att det är en oerhört användbar pryl, ger den också en kittlande upplevelse. För Uncharted 4 är en riktig upplevelse, och ibland glömmer jag bort att det handlar om ett spel. När jag svingar mig över de häpnadsväckande miljöerna blir jag ofta dinglande i luften extra länge för att njuta av den nervpirrande känsla som bara de riktigt snabba och höga attraktionerna på en nöjespark kan förmedla.

Som i ren Metal Gear Solid-stil kan vi smyga oss igenom kniviga situationer, och ta ut fiender i det tysta. Vi behöver emellertid inte vrida och vända ut och in på kontrollen för att utföra olika manövrar, och när vi smyger i gräset hukar sig till och med Nathan automatiskt för att inte bli sedd av sina motståndare. De actionpackade striderna är emellertid så pass underhållande att jag börjar avlossa kulorna ganska kort efter att ett gäng illasinnade legosoldater dyker upp. De nya, stora miljöerna bjuder verkligen upp till dans när de största striderna i äventyret brakar loss, och den här gången räcker det inte med att gömma sig bakom en låda för att komma undan helskinnad. I sådana lägen omringar fienden spelaren snabbt, och vi måste hålla oss i rörelse hela tiden när vi kommer in i hetluften. Många spel lider dock av ett jobbigt inslag, där fienderna vet exakt var du befinner dig om du blivit upptäckt. Här kan du emellertid gömma dig igen, medan motståndaren söker på den plats där de såg dig senast. Det ger ett oerhört djup i striderna som är svårt att hitta någon annanstans, och den artificiella intelligensen har förbättrats avsevärt sedan serien var aktuell under den förra konsolgenerationen.

Uncharted 4 handlar emellertid nästan mer om äventyr än om action. Som vanligt ska små pussel lösas, och Nathan måste hela tiden hitta sin väg fram genom de storslagna omgivningarna. Vi ska helt enkelt hitta sätt att klättra på enorma byggnader, kasta oss utför berg, och ta oss vidare till målet där skatterna ligger och väntar. Miljöerna gömmer också mängder av dokument och skatter som låser upp en hel radda av bonusmaterial, men det är inte enkom alla samlarprylar som lockar mig till att leta runt på alla möjliga platser. Nathan Drakes fjärde stationära äventyr är så oerhört vackert att jag helt enkelt vill uppleva naturen, de hemliga grottorna och den fantastiska miljö som Naughty Dog har målat upp. Upplevelsen lockar hela tiden till utforskning, och jag vill se mer av världen där allt utspelar sig. De största områdena låter mig också använda fordon för att ta mig omkring i landskapet, men istället för att jag rör mig mot målet hittar jag hela tiden sidospår där jag kliver ur för att söka terrängen till fots.

Serien är mest känd för sin kampanj, och flerspelarläget som gjorde entré i Uncharted 2 har fått stå i bakgrunden, och jag ska ärligt säga att jag kom i kontakt med varumärkets multiplayer först när Uncharted 4 betatestades. Drabbningarna med mänskliga spelare bjuder emellertid på väldigt god underhållning, och vi hittar klassiska lägen som rena dödsmatcher, och upplägg där vi ska föra en skatt hem till basen och lagets kista. Den stora charmen ligger emellertid i utformningen av spelets kartor, där det finns utrymme för en mängd olika strategier. Nyckelordet är samarbete, och den som vill gå vinnande ur matcherna gör bäst i att hjälpa sina lagkamrater. Ju fler omgångar som spelas, ju fler vapen och prylar låses upp, och vi kan bland annat få hjälp av stora bumliga minigun-bjässar som fullkomligt sprutar bly på motståndaren, och sjukhuspersonal som sköter om sårade spelare i laget. Dessa kan hyras med spelets ingame-valuta som spelare får tag på under varje omgång, och vi kan också använda magiska föremål så som min favorit – en sarkofag som tar livet av ouppmärksamma närstående fiender.

Uncharted 4 är inte bara ett spel, utan en rejäl upplevelse som ger härliga minnen att tänka tillbaka på. Spelet blandar äventyr med galet bra actionmoment där allt från grafik och design till fantastiska spelsekvenser får mig att tappa hakan titt som tätt. Musiken och ljudeffekterna bidrar också starkt till närvarokänslan, och den audiovisuella biten är inget annat än nyskapande av den allra högsta kvalitén. Pusslen är dock precis som vanligt i det enklaste laget, och jag hade gärna sett lite klurigare nötter att knäcka. Men, i det stora hela är det en petitess, för Uncharted 4 är årets allra bästa spelupplevelse hittills.

Uncharted 4 – årets största spel är magiskt.

Fantastiskt!

Recension: Valkyria Chronicles Remastered (PS4)

Publicerad den 2016-05-222016-05-27 av Tommy

Valkyria Chronicles baseras löst på andra världskriget, och äventyret presenteras med en teknik och design som liknar en vacker målning i rörelse. Undertecknad har tagit reda på om den remastrade rollspelsupplevelsen från Playstation 3-eran har klarat av tidens saltvatten.

Europas naturliga förråd av Ragnite – som är spelvärldens version på bensin – har sinat och East Europan Imperial Alliances tar till drastiska metoder för att kunna fylla på sin depå. Den lilla nationen Gallia invaderas av desperata styrkor, och den tidigare så lugna landsbygden förvandlas snabbt till en krigszon. En liten grupp av civilbefolkningen har format ett lantvärn som ställs inför den omöjliga uppgiften att stå emot fiendens jättelika armé, och framtiden ser mörk ut.

När äventyret drar igång blir vi presenterade för Welkin Gunther som tar kommandot över lantvärnet, och vid sin sida har han Alicia Melchiot. Welkin tar plats i en modifierad pansarvagn, och tillsammans rullar de ut på stridsfältet mot det annalkande hotet.

Stridssystemet är uppbyggt kring ett turordningsbaserat koncept, men många realtidsinslag har bakats in i upplägget. Inför dusterna med fienden får vi placera ut ett antal olika soldater på en eller flera utstakade punkter på kartan, och vi kan dra mycket nytta av den befintliga förhandsinformationen. Stora öppna ytor gagnar prickskyttar, medan tunga pansarvagnar enklast tas ut av raketeld. Spelarens alla tillgängliga drag växlar mellan en överblick på kartan och i tredjepersonsvy nere på fältet, och fienden är osynlig i de båda lägena så länge ingen av mina karaktärer har dem i sitt blickfång. Om vi har modet skickar vi ut en, eller ett par, spanare som klarar av att gå betydligt längre sträckor än alla andra för varje drag. I det värsta scenariot stöter jag på en hop med fiender som börjar att skjuta direkt när de får syn på mig, och under nästa drag springer de fram till kroppen vilket gör att min soldat hamnar i en grav på kyrkogården.

Karaktärerna har ett stort fokus, och trots att vi hittar många birollsinnehavare i truppen avger de ett personligt avstamp. De utbrister i en mängd olika utrop och kommentarer när de befinner sig på stridsfältet, och de har också olika attribut som kännetecknar dem. En av tjejerna i mitt team blir exempelvis deprimerad när jag vill att hon ska skjuta en av mina mänskliga fiender, och en annan blir oerhört peppad bredvid en pansarvagn. Detta ger en personlig bild av birollskaraktärerna, samtidigt som det även har en stor påverkan på deras prestation.

Levelsystemet är inte kretsat kring varje enskild karaktär, vilket är riktigt bra då vi har en hel drös av personligheter att välja mellan. Istället är de indelade i klasserna som de tillhör. Vi får själva disponera över erfarenhetspoängen som ramlar in efter varje avklarat uppdrag, och oavsett om det rör sig om mekaniker som lagar pansarvagnen eller soldater med kulsprutor blir de inte bara starkare, utan då och då får vi också tillgång till ett nytt kommando som vi kan utföra med hjälp av radiokommunikation som finns i stridstanken. Detta kan ge flera olika fördelar, men det kostar också omgångspoäng. Dessa delas ut inför varje gång det är spelarens eller fiendens tur, och det är de som avgör hur många drag som truppen kan göra.

Striderna är väldigt engagerande och under de mer krävande bataljerna infinner sig ett nervöst pirr hela vägen in i mål. Under ett uppdrag förvandlades min tidigare offensiv till en rent defensiv reträtt, och jag tvingas dra tillbaka allt från mina spanare till de välskyddade anti-tank-soldaterna och den kraftfulla pansarvagnen. Trots fiendeeldens hårda slag mot min trupp, där flera soldater dog, lyckades jag ändå smita förbi den bevakade frontlinjen, och ta ut mitt mål. Efter uppdraget gör jag min dittills skönaste sparning, med ett avtagande adrenalinpåslag som lämnar mig helt matt.

Storyn fortskrider genom en bok där vi kliver in i varje avsnitt ifrån en bild. De olika sekvenserna som nystar upp handlingen blandar både lättsammare dialoger, och en betydligt mer seriös tonsättning där karaktärerna gestaltas på ett väldigt effektfullt sätt. Den nazistiska synen lyser också fram där folkgruppen Darcsen illustrerar judehatet. En historisk legend berättar om Darcsen-katastrofen som ödelade hela kontinenten innan Valkyrur besegrade dem. Till skillnad från många andra japanska rollspel är huvudrollsinnehavarna är inte alls särskilt sugna på att slåss, utan drömmer om vad de ska göra när kriget är över. Alicia funderar på ingredienser till kommande brödrecept när hon vandrar genom en fiendetät skog en mörk natt, och Welkin är galet intresserad av insekter och växtriket.

Det finns så mycket kärlek i Valkyria Chronicles Remastered att det är svårt att hitta några direkta brister. Allt från en oerhört tät stämning och den dundersköna designen till den beroendeframkallande spelmekaniken förgyller upplevelsen. Äventyret innehåller även små mysiga ingredienser, så som överraskningar för alla som tycker om rollspelet Skies of Arcadia, och det extramaterial som pytsades ut till originalet i form av betalt DLC. Det enda som bråkar med mig ibland är kontrollen. Vi kan exempelvis gömma oss bakom sandsäckar och andra föremål, och det är inte alltid helt smärtfritt att kliva över dessa. Större problem blir det dock när jag klart och tydligt springer förbi en landmina, men att den tickar av ändå. Dessutom bråkar kontrollen stundtals när jag ska ratta den stora bångliga pansarvagnen. Det blir dock petitesser i det stora hela, och precis som med originalet till Playstation 3 berikar Valkyria Chronicles Remastered JRPG-utbudet till Playstation 4 något enormt.

Valkyria Chronicles Remastered – japansk rollspelskärlek när den är som bäst.

Fantastiskt!

Nu hoppas vi förstås att Sega släpper Valkyria Chronicles 2 och 3 till Playstation 4 som företaget hintar om.

Recension: Battleborn (PS4)

Publicerad den 2016-05-212016-05-22 av Tommy

Universums näst sista stjärnan har slocknat, och Battleborn-hjältarna kallas ut i krig. Ett mörkt hot vilar på ett serietidningsbetonat upplägg med massor av action som kräver samarbete.

De första intrycket av Battleborn-kampanjen är riktigt positivt. Jag kastas in i ett snabbt introduktionsuppdrag som bjuder på lite rörig story, men handlingen nöjer sig snabbt med att agera birollsinnehavare. Istället får vi en och annan humoristisk kommentar, och de har gjort ett gott arbete med att föra över den humoristiska tonen från Gearbox Softwares Borderlands-serie.

Varje uppdrag utspelar sig som ett tv-avsnitt och är relativt fristående från övriga episoder – även om de binder ihop handlingen på sitt egna sätt – och varje del startar med att vi får bygga ett lag tillsammans med ett gäng andra spelare över nätet (och det finns möjlighet att spela med en vän på delad skärm). I de bästa av världar kompletterar alla varandra med olika krigshjältar som kan hela och ‘buffa’ olika attribut, samtidigt som andra tyngre karaktärer lägger allt fokus på att peppra fienderna fulla av bly och sprängämnen. Om vi inte startar upp en omgång med ett gäng vänner händer detta tyvärr väldigt sällan, och istället fokuserar de flesta på ren attack – även om de inte har Battleborn-hjältar som först och främst är ämnade för detta.

När vi klampar in på stridsfältet får vi sällskap av en massiv fiendehord som försöker göra livet surt för oss. Förutom att vi får ta ut motståndet med våra vapen och förmågor, är banorna utrustade med kanoner av olika slag som kan byggas med hjälp av spelets digitala valuta. Detta blir extra användbart när det kommer till att försvara en viss punkt eller ett visst område och sätter lite extra krydda på tillvaron. Kampanjens främsta egenskap är emellertid de bossfighter som dyker upp, och även om det går ganska fort att knäcka koden för hur de ska besegras är de så pass innovativa att de sällan blir tråkiga.

Kampanjens uppdrag fungerar ungefär som Destinys raider, men tyvärr har uppfinningsrikedomen inte riktigt infunnit sig på Gerbox kontor. Upplägget gör att vi får spela om samma banor många gånger, och efter nyhetens behag finner jag inte riktigt intresset för att återuppleva några av dusterna flera gånger. Å andra sidan blir det ofta rörigt när några av spelarna inte vet vad som krävs för att sig förbi ett visst scenario, och när extraliven – som är gemensamma för alla i laget – tickar ner till noll är snart äventyret över. Det finns inte några checkpoints att luta sig emot, utan om liven tar slut, eller om något obligatoriskt delmål misslyckas är det hela över.

Battleborn kommer med 25 stycken karaktärer som kommer att bli fler med tiden via DLC-släpp. Bara en handfull krigshjältar är dock tillgängliga i början, och de nås antingen genom att klara av ett specifikt kriterium eller genom att nå tillräckligt hög spelarranking. Levelnivåerna fungerar på samma sätt i både kampanjen och multiplayer-läget, och vi blir erbjudna två olika nivåsystem. Karaktärerna har ett bestående levelsystem, och ett som nollställs efter varje dust. Förutom att olika former av utrustning kräver en viss nivå, är det ändå de rörliga levelnivåerna som gör störst spelmässig påverkan. Varje omgång får vi vänta på att förmågor ska låsas upp, men det finns ett stort problem. Efter varje levelökning måste spelaren välja bland minst två alternativ, och i de flesta fall bör vi läsa på om vad uppgraderingen faktiskt gör. Eftersom att Battleborn är ett snabbt lagbaserat spel slutar det ofta med att jag gör ett slumpmässigt val, utan att ha så stor koll på vad jag egentligen förbättrade.

Multiplayer-läget är ändå det som de flesta spelare har längtat efter. Precis som i kampanjen gäller det att försöka skräddarsy ett sammansvetsat lag för att kunna bryta ned sina motståndare, och detta blir extra viktigt då vi inte hittar några former av rena dödsmatcher. Actionrökaren inkluderar emellertid klassiska Capture som låter oss slåss om olika kontrollpunkter, och det mest uppsnackade spelläget Incursion. Här får vi lotsa fram en hop minions till fiendebasen, och två stycken Sentry Bots ska pangas i luften. Allt är frid och fröjd när jag spelar med ett gäng samarbetande vänner, men efter några sejourer med slumpmässigt utvalda spelare blir eftersmaken bitter. Det kräver strategiska drag, och inte det kaos som uppstår när alla bara vill få så många ‘kills’ som möjligt.

Battleborn har ett trevligt upplägg, men utförandet hade kunnat vara bättre. Designen är inte klockren, och de grafiska detaljerna talar mer om en free-to-play-upplevelse än en fullpristitel. Detsamma gäller de banor och uppdrag som knappast avspeglar den ofantliga budget som produktionen vilar sig emot. Jag har emellertid haft en underhållande tid med Battleborn, men bara när jag har ett gäng samarbetsvilliga vänner som slåss vid min sida. Tyvärr är det en relativt blek upplevelse för den som väljer de slumpmässiga medspelarna – något som Gearbox visserligen inte kan göra något åt.

Stor potential och godkänt utförande, men vad har den enorma budgeten lagts på?

Bra!

Nedan ser ni lanseringstrailern som Gearbox levererade för Battleborn.

Recension: Homefront: The Revolution (PS4)

Publicerad den 2016-05-182016-05-21 av Tommy

Nordkorea har ockuperat amerikansk mark, och i Philadelphia har en motståndsrörelse gjort uppror. Spelaren kastas in i ett gerillakrig för att befria landet från diktaturens klor.

Homefront: The Revolution bjuder på ett Amerika i spillror, och på gatorna patrullerar tungt beväpnade nordkoreaner tillsammans med pansarvagnar och drönare. I den fiktiva verkligheten har storföretaget Apex monopol på den digitala marknaden, och med en trojansk häst i alla sina produkter slår de ut hela den amerikanska militären. Under trasiga och söndersprängda omgivningar gömmer sig emellertid en motståndsrörelse som inte skyr några medel för att stoppa de utländska fienderna.

Spelidén bygger på en öppnare värld, och det är tydligt att utvecklarna har kikat på spel som Assassin’s Creed. Här och var finns det olika kontrollpunkter som oftast vaktas av beväpnade fiender, och om spelaren lyckas ta över kommandot för området blir livet lite lättare för den nedtryckta befolkningen, och framförallt motståndsrörelsen som slåss i motvind. Vissa faciliteter tillhandahåller ockupanterna med drönare, och när jag lyckas få bort en av dessa stationer blir det förstås mindre obemannade flygfarkoster i luften. Dessutom kan spelaren väcka de hjärntvättade amerikanska invånarna genom att ändra radiokanaler för att minska närvaron av nordkoreansk propaganda, och rädda de förslavade människorna från blodtörstiga vakter.

Motståndsrörelsen tar till alla metoder som går, och det finns ett gäng olika vapen som spelaren kan förse med hemmasnickrade tillbehör. Det ger en liten illusion av den desperation som rebellerna befinner sig i, och den uppfinningsrikedom som skapas i och med detta. Olika rester från fordon och drönare kan också samlas ihop för att exempelvis skapa bomber av olika slag och en pryl som automatiskt hackar alla elektroniskt styrda enheter – såväl pansarvagnar som lås och andra tig.

Homefront: The Revolution bygger på en intressant idé, men utförandet är tyvärr desto sämre. Bilduppdateringen är otroligt låg, och när spelet drar igång sin autosparning låser sig skärmen i flera sekunder, vilket gör sig extra påmint när ett av sidouppdragen slutförs mitt i en strid. Hela flytet raseras. Buggarna lägger sig också på hög, och allt från karaktärer, till gräs, motorcyklar och vapen har hängt i luften, medan texturer varit helt genomskinliga och både fiender samt rebeller har försvunnit mitt framför ögonen på mig. Det hela blir inte bättre av att stora folksamlingar kan klämma ihop sig i trånga utrymmen och dörröppningar, och i rent vredesmod har jag plockat fram ett vapen för att göra lidandet kort, för mig alltså.

Fiendeelden är kraftfull, och det behövs inte många kulor för att vi ska falla till marken. Det gör att vi kan gynnas av att smyga oss in på hårt bevakade områden och ta ut motståndet i det tysta. Det blir extra spännande med en tyst armborst som inte väcker andras uppmärksamhet, men om vi blir upptäckta går larmet och fienden strömmar in. I detta skede önskar jag förstås att jag plockat med mig ett annat vapen som ger ifrån sig betydligt fler skottsalvor innan det är dags att ladda om. Men, när actionmomenten brakar lös sjunker intresset avsevärt. Ögonen blir snabbt trötta efter den mer precisionskrävande upplevelsen i kombination med den hackande bilduppdateringen och karaktärerna är bokstavligt talat dummare än tåget. Datorstyrda medspelare kan springa åt helt fel håll, och fler än en gång har jag sett stora fordon och pansarvagnar försöka köra igenom en ogenomtränglig betong- eller tegelvägg.

Upplevelsen blir snabbt repetitiv, och atmosfären gynnas knappast av de pinsamma karaktärerna och den på förhand intressanta plotten förvandlas till en kladdig sörja som aldrig klarar av att ta sig ur gyttjan. Jag väntar hela tiden på att jag ska få göra annat än att kasta något på ett fordon, kuta in i ett bevakat område och sätta på strömmen, eller något som påminner om detta. Tyvärr bjuder huvuduppdragen sällan på något unikt, och när utvecklarna valde att strunta i ett multiplayer-stöd hoppades jag på coop-möjligheterna. Fyra spelare kan ta sig ann olika uppdrag tillsammans, och för det mesta går de ut på att försvara en av medspelarna när han eller hon hackar någon sorts elektronikpryl. Det handlar alltså inte om något intressantare än så.

Visst finns det stunder då jag hittar underhållning när jag sakta men säkert gör ett område till en säkrare plats, men den bittra sanningen är att Homefront: The Revolution är mediokert. De halvöppna Philadelphia är generiskt, grått och tråkigt, och allt från handlingens presentation till den fallerande bilduppdateringen är underkänt. Det glimmar till då och då, och ibland har jag lagt ett par timmar på att ta över fästen och få invånarna att resa sig mot nordkoreanerna utan att jag vet var tiden har tagit vägen.

Homefront: The Revolution är ett helt okej actionspel som lider av en undermålig optimering. Var finns den lagande patchen nu när vi behöver den?

Godkänt!

Recension: Shadow of the Beast (PS4)

Publicerad den 2016-05-162016-05-18 av Tommy

Heavy Spectrum har tagit Reflections klassiska Shadow of the Beast, moderniserat konceptet, och levererat en hybrid av nytt och retro. Generösa 3D-bakgrunder backar upp en spelplan på två dimensioner där actionmomenten får stå i centrum.

Det ultrasvåra Shadow of the Beast släpptes till Amiga under 1989 innan det konverterades till en drös andra format så som Super Nintendo och Sega Mega Drive. Precis som i originalet hittar vi Aarbron i huvudrollen, och efter att antihjälten kidnappats och blivit förvandlad till ett monster, med sylvassa klor och vässade tänder, startar en jakt på hämnd.

När vi får ta kontrollen över Aarbron är han satt i magiska kedjor, och sceneriet bjuder på sagolika äppelträd och svajande grönt gräs. Kort därefter färgas grässtråna av rött, kladdigt blod, när en grupp soldater faller offer för spelarens brutala våld. Kroppsdelar slits i stycken och den aggression som gömmer sig inom huvudrollsinnehavaren kastas upp på ytan. Det första intrycket talar om rent och skärt knapptryckarmos, men i slutändan är det långt ifrån sanningen. När fiendehorderna blir större, och när monstren kastar sig över mig från båda håll, måste jag utnyttja både specialförmågor och kast i ren Dark Souls-stil.

Banorna innehåller också ett och annat pussel och en hel del plattformshoppande, där Aarbron kan utnyttja sina klor för att klättra, glida och hoppa ifrån väggar. Nivåerna innehåller också hemligheter som lockar till utforskning i sann Castlevania– och Metroid-anda. De sandstormande vidderna och mörka hålorna i världen Karamoo innehåller gömda talismaner – som sedan kan användas till att förbättra, eller förändra vår huvudrollsinnehavares färdigheter – och sfäriska klot som låser upp mer av handlingen. Dessutom kan vi hitta hemliga strider som i sin tur kan leda till ännu tuffare bataljer.

Här och var stöter vi på en och annan ensam fiende, men när vi ställs inför de riktiga striderna framträder ett par barriärer som stoppar oss ifrån att rymma från hotet. Det börjar oftast med att en eller två illasinnade varelser kliver ut från det skyddade området, och för att höja kombinationsmätaren lamslår jag det första motståndet med några enklare slag som inte tar kol på fienden. Spelaren får avväga om monstren och soldaterna ska mosas så snabbt som möjligt, eller om det finns utrymme för att utföra attacker som ger högre poäng eller tillskott till bland annat liv- eller blodmätaren – som fungerar som en form av energi för Aarbrons specialattacker. När någon av de större fighterna är avklarade delas en medalj ut, och den som vill nå den allra ädlaste valören måste vara både spektakulär och undvika pisk. Det är sällan så svårt att vi faller livlösa till marken, och utmaningen ligger istället i att nå riktigt höga resultat.

Den bitterljuva och kusliga stämningen visualiseras med oerhört tilltalande miljöer som verkligen kommer till liv även om det mesta bara existerar där som en vacker kuliss. Men det finns tillfällen då den moderna hårdvaran gör sig påmind på andra sätt när sekvenser av mer episka mått dundrar igång i bakgrunden, för att sedan ta sig ut på och förbi den tvådimensionella spelplanen. Läckert är bara förnamnet.

Vi får tillgång till en liten arsenal av superkrafter, och de ger oss bland annat möjligheten att spetsa fienderna med stora spjutspetsar som sticker upp från marken, och en form av raserikedja som låter oss inträda i en form av QTE-sekvens. Den sistnämnda ingrediensen – som bland annat gjorde mig lite irriterad i Heavy Rain – fungerar förvånansvärt bra och bygger på samma premiss som hela stridssystemet – tajming. Efter varje bana utdelas mana som gör det möjligt att bygga på Aarbrons krafter, men vi kan också lägga de insamlade poängen på att låsa upp en emulering av originalspelet och förse det nya äventyret med musiken från 1989.

Handlingen ligger och myser i bakgrunden, och presenteras av filmsekvenser som låses upp genom att uppfylla vissa specifika mål. Klippen som nystar upp berättelsen är separerade från banorna, vilket gynnar upplägget som utformats kring ett starkt omspelarvärde, där vi helst av allt slipper att kika på samma berättelse flera gånger. Visserligen innehåller även de spelbara bitarna mellansekvenser med kortare dialog av oförståeliga språk, där vi kan låsa upp undertexter genom erfarenhetspoäng, eller rättare sagt mana, men de klickas enkelt bort med ett knapptryck.

Shadow of the Beast är ett oerhört beroendeframkallande, brutalt actionäventyr som nästan sätter mig i samma järngrepp som hiscore-betonade spel ala Resogun och Tetris. Genrerna skiljer sig från varandra som dag och natt, men den där lockelsen av att hela tiden gå tillbaka för att ge sig på samma uppdrag och spelsekvenser om och om igen för att leverera ett bättre resultat, är intakt. Problemen ligger dock i att Heavy Spectrum ger oss för lite av det goda, och när sluttexterna börjar rulla efter två timmar och 20 minuter känns det som om jag bara har fått den första av två akter. Dessutom är bossarna lite för tama, och även om striderna är underhållande är de precis som resten av spelet – avklarade lite för snabbt.

Och, även hemligheterna är lite för få, där det mesta upptäcks efter första eller andra genomspelningen – i en titel som lägger all sin tyngd på omspelarvärdet. Med det sagt är det ändå lätt att tycka om Shadow of the Beast. Jag återvänder till banorna för att bemästra alla strider och plocka ädlare medaljer i varje fight, för att sedan kämpa om ett bättre slutresultat. Dessutom slåss jag på ‘leaderboardsen’ om att utföra världens snabbaste ‘speedrun,’ och de högsta poängen, men jag suktar efter mer. Om Sony och Heavy Spectrum skulle utannonsera en expansion, eller rent av en uppföljare till Shadow of the Beast, skulle jag bli oerhört lycklig.

”Underbart är kort,” som Magnus Uggla sjöng. I det här fallet är det även oerhört beroendeframkallande.

Recension: Nights of Azure (PS4)

Publicerad den 2016-05-112016-05-14 av Tommy

Nights of Azure är ett smalare rollspel, om ett fasansfullt hot, som blandar en seriös ton med japanska galenskaper. Mysiga dialoger, härlig musik och actionpackade strider mixar sig med ett Pokemon-upplägg som handlar om att ”fånga dem alla.”

Under nätterna töms gatorna på folk för att istället fyllas av monster. Nattens härskare har tagit sig lös från sitt fångenskap, där det ultimata målet är att skapa en evig natt. Lyckligtvis har spelets två protagonister hittat varandra, och de kvinnliga karaktärerna Lilysse och Arnice beger sig ut för att stoppa de ondskefulla planerna.

På pappret låter det som om plotten faller i samma spår som många av de rollspel som släppts genom åren, men det handlar inte om någon grandios resa där vi får besöka mängder av storstäder, tappa minnet och möta en oansenlig mängd av birollskaraktärer. Istället är utgångspunkten ett mystiskt hotell som blir hem åt en liten skara karismatiska rollfigurer. Dialogerna är variationsrika, och vi får allt från en lättsinnigare ton, som kan balansera på gränsen mellan charmigt och barnsligt, till en betydligt seriösare presentation som är av de mer poetiska slaget. Hotellet rymmer mer rum och mystik än vad den första anblicken avslöjar, men ofta hänger jag i baren och småpratar med mina vänner och nyfunna bekantskaper, för att sedan utföra ett och annat sidouppdrag.

Den mystiska organisationen Curia har utsett Lilysse till ett helgon, och hon får den otacksamma uppgiften att offra sitt liv för att stänga in nattens härskare på nytt. Arnice, som är en halvdemon, ställer sig emellertid emot Curias orimliga planer, men antar ändå jobbet som sin väktare. I sin strävan efter att rädda sin vän från sitt bistra öde samlar hon kraft genom blått blod (vilket förvandlar de flesta vanliga människor och somliga objekt till monster) som kan bytas mot både prylar och en högre level.

Hotellet är i princip den enda lugna punkten i Nights of Azure, och det är därifrån vi får utgå innan det är dags för strid. Stridsfälten varierar från allt mellan ett tivoli och kloaker till ett infesterat slott, men det är själva striderna som står för behållningen. Precis som i Pokemon får vi en mängd varelser som slåss vid vår sida, och samtidigt som vi bankar fiender med Arnice, kan vi använda oss av våra bundsförvanters magier och specialförmågor. Ju högre kombinationsmätaren tickar, desto mer erfarenhetspoäng, eller rättare sagt blått blod, delas ut. Att skapa den perfekta gruppen av slagsmålskämpar, för att utföra så massiva kombinationer som möjligt, är en ganska beroendeframkallande syssla. Av någon oklar anledning har dock utvecklarstudion Gust bakat in ett tidtagarur som räknar nedåt när vi beger oss ut för att slåss. Om den skulle ticka ut får vi emellertid behålla alla prylar, och den erfarenhetspoäng som samlats in, men vi får återvända till hotellet. Det blir mer en irriterande faktor än något som triggar upplevelsen, men som tur är blir det aldrig någon fråga om en direkt tidsbrist.

Arnice kan utnyttja sin demoniska sida genom att förvandla sig till ett antal olika specialgestalter, och förutom att basattacken är betydligt starkare, så hittar vi en extra bombastisk attack som kommer väl till pass mot spelets bossar. De skiljer sig alla tillräckligt mycket från varandra för att de ska kännas intressanta, men oftast handlar det om att kasta sig undan när golvet fylls av röda markörer som indikerar att en tyngre attack är på väg att inträffa.

Den stora behållningen i Nights of Azure ligger just i det lilla, och smalare upplägget, där charm och atmosfär får en central roll precis som i Gusts Atelier-serie. Samtidigt är det också spelets akilleshäl, och mysfaktorn får aldrig någon riktig push av ordentliga wow-moment. Grafiken luktar starkt av den förra konsolgenerationen, och det råder inte några tvivel om att det är Playstation 3-versionen som fått störst fokus. Dessutom känns extrauppdragen ganska tafatta, och när sluttexterna rullar undrar jag om äventyret gömt en och annan hemlighet ifrån mig. Efter närmare efterforskningar förstår jag att så inte är fallet, och eftersmaken blir lite bitter trots att jag upplevt ett riktigt underhållande äventyr. Det känns dock som att något saknas när jag når maxleveln som ligger på den låga siffran 10.

Nights of Azure är emellertid en riktigt mysig rollspelsupplevelse som tar slut aningen för fort.

Recension: Dead or Alive Xtreme 3 Venus

Publicerad den 2016-04-222016-05-03 av Tommy

I Dead or Alive Xtreme 3 får vi dra till en soldränkt paradisö för att spela volleyboll och knuffa semesterturister i vattnet. Fokuset kring upplevelsen har kretsat kring sitt kontroversiella upplägg, men undertecknad tar reda på om det finns något under ytan.

Dead or Alive Xtreme 3 sätter spelaren i huvudrollen efter att Muay Thai-fightern Zack lämnat över ansvaret för sin paradisö till oss. Vår uppgift blir att roa nio tjejer i allmänhet, och en i synnerhet, under en två veckors lång semester. Verktygen till detta hittar vi i form av ett antal olika minispel, och en stor del av spelet går även ut på att ge dem rätt presenter. Utvecklarstudion har dock, precis som många av er säkert redan vet, lagt ett oerhört stort fokus på de kvinnliga kropparna, och kameran sveper gärna en extra gång över guppande bröst eller en putande rumpa.

Men, vad hittar vi då under huven, och finns det någon underhållning i de spelmässiga bitarna? När jag startar Dead or Alive Xtreme 3 väljer jag att ägna min första tid med svenska Maria Rose, och när Honoka erbjuder sig att bli partner med ‘min’ soldyrkande slagsmålskämpe tackar jag förstås ja. Tillsammans spelar vi beachvolleyboll, tävlar i löpning och hoppar på puffar i en pool som ligger mitt i den härliga paradisön. När natten faller på springer jag emellertid över till kasinot för att prova lyckan i spel som Blackjack och Poker.

För mig stod själva volleybollmatcherna som den stora lockelsen med Dead or Alive Xtreme 3, men jag blir direkt besviken på den katastrofala kameravinkeln. I de flesta fall är det oerhört svårt att avgöra avståndet till bollen, och istället för att ge oss en bra överblick, gör ‘kameraproducenten’ allt för att filma tjejernas rörelser och kroppar. Det blir aldrig naket, men när den sexuella aspekten får ett så stort utrymme att det skadar de spelmässiga bitarna blir det extra tydligt att Team Ninja inte brytt sig särskilt mycket om gameplayet.

Minispelen består i stort sett av att hamra på en och samma knapp så fort det bara går, eller någon form av QTE – att vi ska trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle. Detta gäller oavsett om vi får klättra i berg eller tävla om att springa till en flagga i sanden. Trots att det är seriens tredje del känns spelmomenten rushade, fattiga på innehåll, och istället får vi fundera på vilka presenter som tjejerna skulle kunna vara intresserade av.

Jag vill så gärna lägga fokus på de spelmässiga bitarna, men de sexuella aspekterna tar över för mycket av spelupplevelsen. Vi får en hög av utmaningar som gör att vi kan höja vår level, och när några av dessa går ut på att fota tjejerna när de krälar i sanden kring en liten statyett, eller hoppar på madrasser i poolen, så tappar jag all form av intresse. Ett av minispelen går dessutom ut på att knuffa ner tjejer i vattnet med rumpan, och det blir en form av sten-sax-påse som inte har någon form av underhållningsvärde. När jag väl lyckas stiga i rang, och hoppas att jag ska låsa upp något spännande, får jag istället tillgång till en mer utmanande bikini i shoppen.

Den roligaste sysslan är att spela poker i kasinot, och självfallet pryds korten av tjejerna själva i olika utmanande poser. Jag har spelat bort stora mängder av ingame-pengar efter att timmarna skenat iväg. Det är inte något fel med spel som inte har något direkt mål, förutom att ha kul, men semestern har inte något annat än utmanande kroppar att bjuda på. När de två veckorna i paradiset är över får vi ett betyg som bedöms utefter hur nöjda tjejerna är med sin semester, men innan jag kommer dit har jag slutat att bry mig. Efter fem, sex genomspelningar är jag oerhört trött på Team Ninjas paradissemester, och det känns som en befrielse när jag lägger Dead or Alive Xtreme 3 Venus ‘på hyllan.’

Recension: Dirt Rally (PS4)

Publicerad den 2016-04-172016-04-22 av Tommy

Codemasters släppte först Dirt Rally som Early Access innan det blev en fullständig PC-titel, och sedan pumpade studion vidare med konsolversionerna. Undertecknad har bränt gummi och kraschat sönder allt för många rallybilar och tagit reda på hur pass underhållande Dirt Rally är till Playstation 4.

Gruset sprutar under däcken när jag rivstartar med en häftig gammal kärra från 60-talet. Det ojämna underlaget får bilen att kränga både åt höger och vänster, och det dröjer inte länge för än jag flyger rakt in i en bergsvägg. Direkt efter det första racet blir det otroligt tydligt att Dirt Rally är ämnat till att leverera en simulation av verkligheten, och det är otroligt stor skillnad mot fjolårets WRC 5 (läs gärna recensionen).

Medan bilen flyger genom de snöklädda, värmländska skogarna och de soldränkta grekiska bergen måste spelaren ta alla detaljer i beaktning. Allt från det berörda fordonet, till små gupp i vägen och själva underlaget som består av allt från is och snö till grus, asfalt och betong, gör en otroligt stor påverkan. Det tar ett bra tag innan jag får grepp om mina fordon och precis som jag, behöver mina mekaniker tid för att bekanta sig med bilarna, för att kunna förbättra dem med uppgraderingar. För varje turnering blir jag emellertid bättre, och till slut hittar jag mina favoritbilar. Det tar emellertid ett bra tag innan jag lyckas fylla mitt garage med den mängd bilar som krävs för alla olika tävlingar, och vi köper våra kärror för pengar som vinns genom olika tävlingar.

Ju mer tid som läggs ned på Dirt Rally, desto mer beroendeframkallande blir upplevelsen, och samtidigt som pengar samlas in, så kan spelaren fylla på sitt team med flertalet mekaniker. Innan vi anställer dem kan vi se vad de är bra på, och deras främsta syssla är att laga tävlingsbilen mellan loppen. Är det exempelvis spelarens motor som tar mest stryk, är det förstås smart att anställa folk som är duktiga på att laga motorer, eftersom att mekaniker-teamet bara får 30 minuter på sig att laga tävlingsbilen mellan vissa tävlingar. Dessutom kan vi ge mekanikerna olika fördelar efter att de varit med i teamet tillräckligt länge – eller rättare sagt efter att spelaren kört x antal kilometer med den berörda mekanikern i laget. Fördelarna gör det exempelvis möjligt att uppgradera japanska bilar, eller fordon med fyrhjulsdrift, i ett snabbare tempo.

Spelarna får en hel drös av tävlingar att sätta tänderna i, och efter extra lyckade turneringar får spelarna chansen att delta i duster av högre rang. Går det för dåligt får vi dock hoppa tillbaka till en lägre ‘division’ för att slicka såren, och fundera på vad som gick snett, och kanske köpa en ny bil inför nästa sejour. Dessutom hittar vi en hel del onlinetävlingar som går ut efter olika tider, och varje dag har spelarna något nytt att se fram emot.

Dirt Rally är otroligt utmanande, och det ger en extra guldkant när allt klaffar. Att få flyga över ett gupp och höra hur kartläsarens stämma tystna och sätta hjärtat i halsgropen, för att sedan landa och ta en perfekt rallykruva medan gruset sprutar under däcken, är något av de bästa spelupplevelser jag tagit del av på mycket länge. Samtidigt finns det stunder då allt gått åt det berömda helvetet och jag kört en klassisk ‘ragequit’ och svurit som en full fotbollssupporter när min bil totalkvaddats. Inte ett enda misslyckande har emellertid varit Dirt Rallys fel, utan mitt egna till hundra procent, och det gör att jag hela tiden återgår till racen med en oerhörd spellust.

Dirt Rally är en oerhört stark pärla som rekommenderas till alla som har minsta intresse för bilar och racing.

Recension: Resident Evil 6 (PS4)

Publicerad den 2016-04-162016-04-23 av Tommy

Resident Evil 6 tar den klassiska skräckserien ännu ett steg från det skrämmande originalet, och lägger stort fokus på action och samarbete. Det fick stå ut för en hel del hård kritik när det släpptes under den förra generationen, men undertecknad blir positivt överraskad av den färska Playstation 4-versionen.

När Resident Evil Remake aldrig nådde Capcoms försäljningsmässiga förväntningar tog den japanska spelstudions skräckserie en helt ny vändning. Med Resident Evil 4 tog serien ett steg ifrån den utsatta position som spelarna stod inför tidigare, och vi fick ett mer actionbetonat upplägg. När den femte delen sedan släpptes infördes coop-möjligheter och dessa plockades även över till Resident Evil 6 när det släpptes under den förra generationen. Personligen missade jag den sjätte installationen, och Playstation 4-versionen blir min första bekantskap med äventyret.

Spelaren kastas in i hetluften från två av de digitala huvudkaraktärernas första andetag, och vi får följa med in i en explosiv prolog. Sedan får vi ett smörgåsbord fyllt med fyra olika kampanjer att sätta tänderna i, och de fokuserar på både på klassiska karaktärer som Leon S Kennedy och Chris Redfield och nytillskott som Helena Harper. Vi får helt enkelt följa med på ett äventyr som ger oss fyra olika vinklar av händelserna i Resident Evil 6.

Återigen har ett virus spridit sig runt om i världen, och både människor och djur förvandlas till levande döda. Leon utbrister ”It’s Raccoon City all over again” när han förstår vad som händer i staden Tall Oaks, och vi minns såklart hans allra första äventyr där han överlevde händelserna i den klassiska Resident Evil-staden. Däremot skiljer sig Resident Evil 6 ordentligt från de mer klassiska äventyren som släpptes till Playstation (och format som Sega Saturn). Actionmomenten får all vår uppmärksamhet, och den skräckfyllda historien som byggt upp denna klassiska spelserie är som bortblåst.

Jag fyller de zombifierade fienderna med kulor från min magnum för att sedan kasta fram hagelbrakaren och fullkomligt slita ett gäng levande döda i köttiga slamsor. Zombiesarna släpper inte bara massor av ammunition, utan prylar som ger mig poäng till att utveckla mina färdigheter, och när jag låser upp ett bättre skydd mot fiendernas attacker kan jag använda det till alla olika kampanjer. Pusslen har däremot fått stryka på foten, och även om de finns där i bakgrunden så kräver de ungefär lika mycket hjärndöd tankeverksamhet som florerar i zombiesarnas huvuden.

Titeln får lida mer av att heta just Resident Evil 6 än vad den faktiskt gynnas av den. Serien lever med en viss förväntan, och även om Capcom gick ifrån det skräckladdade konceptet med den femte delen så har de tagit steget längre den här gången. Miljöerna är betydligt större än i många av de tidigare spelen, men de saknar den tyngd och atmosfär som vi fick se, och skräckmomenten är bortplockade förutom att en och annan zombie gömmer sig på marken och hugger tag i oss då och då. Vi tittar helt enkelt mer på vad Resident Evil 6 inte är, istället för att nöja oss med vad vi får.

Äventyrets stora antagonist är lika blek som nordisk hud är under vinterhalvåret, och trots att en och annan hemlighet skapar ett intresse för att ta reda på vad som faktiskt händer genom att spela igenom alla protagonisters kampanjer, så är det just spelets samarbetsfunktioner som gör Resident Evil 6 underhållande. Monstren är relativt varierade, och även om bossarna hade kunnat bjuda på mer, så längtar jag efter att få sparka de stora bjässarnas rumpa med mina vänner när jag sysslar med något annat. Vi hjälps åt och får både strida nära varandra, och på håll där en av oss exempelvis kan skydda den andra genom att använda ett prickskyttegevär. Det är hygglig samarbetsunderhållning utan att innehålla några scener som verkligen imponerar.

Playstation 4-versionen inkluderar allt nedladdningsbart material som släpptes till originalversionen, och vi blir presenterade inför flera olika onlinebaserade (även om några av dem kan spelas själv eller på delad skärm) spellägen. Det klassiska ‘Mercenary’-läget bjuder på rejäl zombieslakt där vi ska döda så många fiender som möjligt på tid, och vi ställs bland annat inför rena dödsmatcher där banorna fylls både med datorstyrda fiender och livs levande motstånd. Min personliga favorit är emellertid ‘Onslaught,’ och här ställs två spelare mot varandra. Vi ska emellertid inte rikta något vapen mot vår motståndare, utan ställs inför en mängd av datorstyrda fiender, och ju större combo vi lyckas få till, ju fler fiender dyker upp i motståndarens område. Problemet med flerspelarlägena är dock att det är ganska tomt på spelare, och det kan ta lång tid innan det går att hitta tillräckligt många motståndare för att dra igång en match.

Istället för att se Resident Evil 6 som en rättmätig uppföljare till skräckserien tar jag det istället för vad det är – en actionpackad upplevelse med Resident Evil-karaktärer. Det saknar skräck, det saknar stark atmosfär och exempelvis hade bossfighterna kunnat finslipas ytterligare. Den som är ute efter en rejält dos action med en vän får emellertid många timmars underhållaning att se fram emot.

Recension: Ratchet & Clank (PS4)

Publicerad den 2016-04-112016-04-29 av Tommy

Insomniac Games tar Ratchet & Clank in i den senaste generationen med en reboot av det klassiska Playstation 2-originalet. Undertecknad har recenserat det actionpackade plattformsäventyret och tagit reda på om den färska versionen är en värdig tolkning av originalet.

När Ratchet & Clank släpptes till Playstation 2 experimenterade Sony med ett gäng plattformshjältar för att hitta en rättmätig konkurrent till Nintendos skäggiga rörmokare. Idag har plattformsäventyr inte samma exponering i spelbranschen, och därför känns Insomniac Games nya reboot extra viktig för alla som ser tillbaka på de klassiska äventyren med goda minnen.

I slutet av april går biofilmen Ratchet & Clank upp på den vita duken, och den baserar sig på originalet, medan det nya Playstation 4-äventyret baserar sig på själva filmen. Vi får se videosekvenser som är tagna direkt från filmen, och resan är spetsad med nya moment för att knyta an till bioproduktionen. Rebooten är dock inte en nystart i samma anda som exempelvis Tomb Raider, utan utvecklarna har plockat frikostigt från Playstation 2-klassikern. Denna gång får vi emellertid uppleva äventyret i den galaktiska superhjälten kapten Qwarks synvinkel, och det är även han som för narrativet framåt som berättarröst.

Vi blir presenterade för ett klassiskt domedagsscenario om ondingar som vill ta över hela universum, och mitt i allt ihop stöter den håriga lombaxen Ratchet på roboten Clank och dem bildar direkt ett radarpar för att slåss mot en bättre framtid. Det är emellertid de karismatiska karaktärerna och dess snabba humor som bjuder på den storymässiga underhållningen, och den röda tråden får en betydligt mindre betydelse. Äventyret är även väl barnanpassat med svenska röster, och den som vill komma åt de engelska röstskådespelarna får ställa in språket i Playstation 4-konsolens inställningar.

Ratchet & Clank oerhört läckert, och Insomniac Games målar upp en ren fröjd för ögat med detaljrika världar som skapats med alla möjliga varma och kalla färger för att ge dem karaktär. Vi hittar banor med klassiska teman som is, lava och vatten, men de har sällan sett så pass inbjudande ut som nu. Trots att skärmen fylls av explosioner, skotteld och massor av fiender märkte jag inte av en enda dipp i bilduppdateringen. Himlen är också full av levande flygödlor och flygfarkoster som ger liv till de intressanta miljöerna, och äventyrslusten väcks direkt. Som tur är gömmer sig en drös hemligheter i vart och vartannat hörn, där vi kan samla guldskruvar för att låsa upp bonusmaterial som bland annat ger tillgång till nya färgskalor och kostymer. Dessutom hittar vi mängder av holokort som är populärt i universumet, och var gång vi fyllt en viss serie får vi olika fördelar som exempelvis mer skruvar (som fungerar som valuta) och mer raritanium.

Förutom att vi exempelvis kan köpa nya vapen med skruvarna så används raritaniumet till att uppgradera vapnen. Puffrorna är lika grandiosa som vi är vana vid i Insomniac Games spel, och vi känner igen dem från tidigare, men samtidigt som de är många till antalet så hittar jag en funktion för vartenda ett av dessa. Det är enkelt att hitta sina favoriter, och ju mer varje vapen används, ju starkare blir de och desto mer kan de uppgraderas. Vi hittar eldkastare, målsökande missiler och galenskaper som discokulan som får fienderna att börja skaka rumpa. Dessutom finner vi mängder av användbara prylar som ger oss möjlighet att ta oss till nya platser. När jag plötsligt kan andas obehindrat under vatten börjar jag att söka upp varenda vattenhål som jag tidigare inte kunde ta mig igenom, och när jag hittar magnetskor åker jag tillbaka till tidigare planeter – vilket i princip alltid är möjligt i denna öppna tolkning av originalet – för att leta efter gömda skatter.

Vi hittar även variation i själva spelmomenten, även om de flesta planeter låter oss pumpa fiender fulla med bly och ger oss plattformar att hoppa på. Ibland får vi bege oss upp i luften eller ut i rymden med Ratchets rymdskepp. De actionpackade luftstriderna ger äventyret en ytterligare tyngd, och ibland blir jag till och med lycklig när döden inträffar så att jag får spela om ett riktigt intressant scenario.

Jag har saknat den actionbetonade plattformsgenren och Insomniac Games gör så oerhört många rätt med Ratchet & Clank. Här får vi göra saker bara för att de är just underhållande, och vi får också lösa några småpussel emellan de actionfyllda dusterna. Bossarna bjuder på ren och skär spelglädje, och jag kommer att leva länge på denna mer öppna tolkning av Playstation 2-originalet.