Recension: Valkyria Chronicles Remastered (PS4)

Valkyria Chronicles baseras löst på andra världskriget, och äventyret presenteras med en teknik och design som liknar en vacker målning i rörelse. Undertecknad har tagit reda på om den remastrade rollspelsupplevelsen från Playstation 3-eran har klarat av tidens saltvatten.

Europas naturliga förråd av Ragnite – som är spelvärldens version på bensin – har sinat och East Europan Imperial Alliances tar till drastiska metoder för att kunna fylla på sin depå. Den lilla nationen Gallia invaderas av desperata styrkor, och den tidigare så lugna landsbygden förvandlas snabbt till en krigszon. En liten grupp av civilbefolkningen har format ett lantvärn som ställs inför den omöjliga uppgiften att stå emot fiendens jättelika armé, och framtiden ser mörk ut.

När äventyret drar igång blir vi presenterade för Welkin Gunther som tar kommandot över lantvärnet, och vid sin sida har han Alicia Melchiot. Welkin tar plats i en modifierad pansarvagn, och tillsammans rullar de ut på stridsfältet mot det annalkande hotet.

Stridssystemet är uppbyggt kring ett turordningsbaserat koncept, men många realtidsinslag har bakats in i upplägget. Inför dusterna med fienden får vi placera ut ett antal olika soldater på en eller flera utstakade punkter på kartan, och vi kan dra mycket nytta av den befintliga förhandsinformationen. Stora öppna ytor gagnar prickskyttar, medan tunga pansarvagnar enklast tas ut av raketeld. Spelarens alla tillgängliga drag växlar mellan en överblick på kartan och i tredjepersonsvy nere på fältet, och fienden är osynlig i de båda lägena så länge ingen av mina karaktärer har dem i sitt blickfång. Om vi har modet skickar vi ut en, eller ett par, spanare som klarar av att gå betydligt längre sträckor än alla andra för varje drag. I det värsta scenariot stöter jag på en hop med fiender som börjar att skjuta direkt när de får syn på mig, och under nästa drag springer de fram till kroppen vilket gör att min soldat hamnar i en grav på kyrkogården.

Karaktärerna har ett stort fokus, och trots att vi hittar många birollsinnehavare i truppen avger de ett personligt avstamp. De utbrister i en mängd olika utrop och kommentarer när de befinner sig på stridsfältet, och de har också olika attribut som kännetecknar dem. En av tjejerna i mitt team blir exempelvis deprimerad när jag vill att hon ska skjuta en av mina mänskliga fiender, och en annan blir oerhört peppad bredvid en pansarvagn. Detta ger en personlig bild av birollskaraktärerna, samtidigt som det även har en stor påverkan på deras prestation.

Levelsystemet är inte kretsat kring varje enskild karaktär, vilket är riktigt bra då vi har en hel drös av personligheter att välja mellan. Istället är de indelade i klasserna som de tillhör. Vi får själva disponera över erfarenhetspoängen som ramlar in efter varje avklarat uppdrag, och oavsett om det rör sig om mekaniker som lagar pansarvagnen eller soldater med kulsprutor blir de inte bara starkare, utan då och då får vi också tillgång till ett nytt kommando som vi kan utföra med hjälp av radiokommunikation som finns i stridstanken. Detta kan ge flera olika fördelar, men det kostar också omgångspoäng. Dessa delas ut inför varje gång det är spelarens eller fiendens tur, och det är de som avgör hur många drag som truppen kan göra.

Striderna är väldigt engagerande och under de mer krävande bataljerna infinner sig ett nervöst pirr hela vägen in i mål. Under ett uppdrag förvandlades min tidigare offensiv till en rent defensiv reträtt, och jag tvingas dra tillbaka allt från mina spanare till de välskyddade anti-tank-soldaterna och den kraftfulla pansarvagnen. Trots fiendeeldens hårda slag mot min trupp, där flera soldater dog, lyckades jag ändå smita förbi den bevakade frontlinjen, och ta ut mitt mål. Efter uppdraget gör jag min dittills skönaste sparning, med ett avtagande adrenalinpåslag som lämnar mig helt matt.

Storyn fortskrider genom en bok där vi kliver in i varje avsnitt ifrån en bild. De olika sekvenserna som nystar upp handlingen blandar både lättsammare dialoger, och en betydligt mer seriös tonsättning där karaktärerna gestaltas på ett väldigt effektfullt sätt. Den nazistiska synen lyser också fram där folkgruppen Darcsen illustrerar judehatet. En historisk legend berättar om Darcsen-katastrofen som ödelade hela kontinenten innan Valkyrur besegrade dem. Till skillnad från många andra japanska rollspel är huvudrollsinnehavarna är inte alls särskilt sugna på att slåss, utan drömmer om vad de ska göra när kriget är över. Alicia funderar på ingredienser till kommande brödrecept när hon vandrar genom en fiendetät skog en mörk natt, och Welkin är galet intresserad av insekter och växtriket.

Det finns så mycket kärlek i Valkyria Chronicles Remastered att det är svårt att hitta några direkta brister. Allt från en oerhört tät stämning och den dundersköna designen till den beroendeframkallande spelmekaniken förgyller upplevelsen. Äventyret innehåller även små mysiga ingredienser, så som överraskningar för alla som tycker om rollspelet Skies of Arcadia, och det extramaterial som pytsades ut till originalet i form av betalt DLC. Det enda som bråkar med mig ibland är kontrollen. Vi kan exempelvis gömma oss bakom sandsäckar och andra föremål, och det är inte alltid helt smärtfritt att kliva över dessa. Större problem blir det dock när jag klart och tydligt springer förbi en landmina, men att den tickar av ändå. Dessutom bråkar kontrollen stundtals när jag ska ratta den stora bångliga pansarvagnen. Det blir dock petitesser i det stora hela, och precis som med originalet till Playstation 3 berikar Valkyria Chronicles Remastered JRPG-utbudet till Playstation 4 något enormt.

Valkyria Chronicles Remastered – japansk rollspelskärlek när den är som bäst.