Recension: Atelier Lulua – The Scion of Arland

Publicerad den av Mikael

När vi senast fick bege oss in i Atelier-seriens universum handlade det om spinoff-äventyret Nelke & the Legendary Alchemists: Atleiers of the New World (se gärna videorecensionen), men nu är det dags för den regelrätta uppföljaren.

Atelier Lulua: The Scion of Arland sätter spelaren i rollen som Elmurulia Frixell, eller Lulua som hon kallas. Hon är en aspirerande alkemist och även dotter till Rorolina Frixell som var protagonisten i Atelier Rorona. Lulua kämpar för att bli en lika bra alkemist som sin mamma, men hon utvecklas inte så snabbt som hon egentligen vill. En dag dimper emellertid en glänsande bok ner i hennes skalle från tomma intet, och snart märker vår huvudrollsinnehavare att hon är den enda som kan läsa vad som står på sidorna.

Boken innehåller recept och andra hemligheter, och nya sidor blir läsbara vartefter hon behöver dem. Texterna behöver emellertid dechiffreras, och hon får hintar om hur detta ska göras. Exempelvis kan vissa platser behöva upptäckas, en viss fiende måste besegras eller ett visst föremål måste skapas. Precis som i seriens andra installationer ligger mycket fokus på att skapa föremål genom alkemi, och dessa hittas ute på fältet – där fiender härjar – i butiker, i staden där hon bor och på en hel del andra platser. Detta krävs både för att huvudberättelsen skall fortskrida samtidigt som de även kan vara välbehövliga i strid. Samtidigt kan Lulua även tillverka föremål som exempelvis ett fiskespö som gör det möjligt att fiska.

När hon och hennes vänner är ute i fält stöter de också på en drös olika fiender. Här handlar det om klassiska turordningsbaserade strider där karaktärerna får ett gäng olika specialtekniker att använda sig av. Här kan även tillverkade bomber, helande föremål och annat som vi skapat komma väl till hands, och det är alltid intressant att se vilka föremål som kan skapas härnäst. Fienderna släpper också en hel del prylar som vi kan använda oss av när vi skapar genom alkemin, och det blir en beroendeframkallande syssla att försöka hitta olika sorters föremål för att sedan bege sig till grytan och skapa något nytt.

Atelier Lulua – The Scion of Arland är ett väldigt mysigt rollspelsäventyr, där karaktärerna känns lagom levande. Vi hittar den spralliga Lulua i huvudrollen och hon backas upp av sin vän Eva och den seriösa svärdmästaren Aurel. Förutom att de såklart finns med i den röda tråden som nystas upp genom huvudhandlingen hittar vi en drös valbara sekvenser där Lulua och Eva kan prata om hur otursförföljd stadens chef för barnhemmet är medan andra kan innehålla ett kort skämt. Det är underhållande och jag blir glad av att spela The Scion of Arland, men karaktärerna är knappast oförglömliga och faller i det stereotypiska facket.

Äventyret börjar i en ganska lugn takt, men snart blir det riktigt spännande. Systemet där vi får skapa nya föremål genom alkemi, testa dem i strid, eller när vi fångar något i vår hov, är riktigt underhållande och beroendeframkallande. Atelier Lulua – The Scion of Arland bjuder på en väldigt mysig rollspelsresa och även om vi kanske får ägna lite väl mycket tid åt att grinda föremål eller erfarenhetspoäng, så är det ett riktigt bra JRPG.

Recension: Our World is Ended

Publicerad den av Mikael

På förhand var jag oerhört intresserad av Our World is Ended. Tankarna fördes till den fantastiska visuella novellen Steins Gate (läs gärna recensionen) och under det inledande partiet var jag verkligen fast och förväntansfull.

Our World is Ended har en riktigt härlig design, och när protagonisten Reiji håller en monolog av filosofisk karaktär om hur vi människor ser på vår värld känns det spännande. Frågor som om varje människas syn på världen är lika individuell som de själva ställs, och till slut väcks han från sina tankar av Yuno.

Reiji får en ordentlig kalldusch när Yuno häller en slush över honom, och här blåser plötsligt den härliga inledningen bort som vinden. Istället för att fokus ligger på världsliga frågor riktas fokus på Yunos (Reijis kvinnliga kollega) kropp, där karaktärerna diskuterar och kommenterar hennes utseende och former. Ord som ”tuttvapen” myntas och bilden zoomar in på utvalda delar av henne. Riktigt osmakligt, minst sagt, och denna inramning är tyvärr inte något som försvinner längre fram i berättelsen.

Hade de skalat bort de riktigt osmakliga momenten, som när karaktärer jämför kvinnors bröst, så hade det emellertid varit en ganska härlig story. Our World is Ended kretsar kring en japansk utvecklarstudio och i arbetsskaran hittar vi en stor klick färg även om det är ett klyshigt gäng det handlar om. Vi hittar karaktärer som ett riktigt genibarn, en snuskig VD, en svår goth-tjej och en skolflicka. Studion arbetar med AR samt VR, och de har tagit ett stort kliv när det kommer till de teknologiska framstegen inom dessa områden.

För det mesta rör det sig om en klassisk stil där vi klickar (det finns även ett auto-system) oss fram genom dialogvalen, men ibland får vi också vara med och påverka. Vid några tillfällen får vi helt enkelt möjlighet att välja vad Reiji ska säga, och alternativen glider fram på skärmen. Är spelaren för långsam står Reiji där tyst, och det är ett riktigt intressant inslag som jag hade velat se mer av.

Our World is Ended är obalanserat, där musiken, berättelsen och karaktärerna kan glimma till ordentligt emellanåt, men det hela svärtas ned av det osmakliga fokuset på kvinnokroppen. Fler än en gång har jag tänkt ”snälla, låt den här intressanta sekvensen fortskrida utan att den ska avbrytas av någon sunkig kommentar” och allt för ofta har jag blivit besviken. Äventyret har helt klart sina ljuspunkter, men i slutändan är det inte mer än en godkänd upplevelse.

Ny trailer för Concrete Genie – släpps i höst med PS VR-stöd

Publicerad den av Mikael

Sony visar upp mer från Concrete Genie och förutom att de bjuder på en ny trailer ger de oss också färsk information.

Concrete Genie skulle komma att släppas under våren i år, men lanseringen har istället skjutits upp till ”hösten 2019”. Sony avslöjar också att äventyret kommer att inkludera stöd för PlayStation VR, men vi får inte några konkreta detaljer kring detta.

Concrete Genie lanseras till PlayStation 4 i höst, och ni ser den nya vackra trailern nedan.

 

Ny trailer för Crash Team Racing Nitro-Fueled visar PS4-exklusivt material

Publicerad den av Mikael

PlayStation 4-versionen av Crash Team Racing Nitro-Fueled kommer att få en del exklusivt material, och dessa presenteras i en ny trailer.

PlayStation 4-versionen kommer att innehålla en del retro-skins till Crash, Coco och Cortex, samt en retroinspirerad bana. Dessutom kommer versionen även att inkludera retrobilar att ratta runt.

Crash Team Racing Nitro-Fueled är en remake av originalet, Crash Team Racing som släpptes till PlayStation under 1999. Precis som Crash Bandicoot N. Sane Trilogy inkluderar denna remake helt ny och uppgraderad grafik och mängder av nya detaljer. Förutom att spelet inkluderar nya tolkningar av de klassiska banorna och tävlande karaktärer får vi även chansen att köra omkring på nya platser med nya personligheter.

Crash Team Racing Nitro-Fueled släpps till PlayStation 4, Nintendo Switch och Xbox One den 21 juni.

Nästa Wolfenstein-spel kommer till Switch

Publicerad den av Mikael

Wolfenstein II: The New Colossus var ett fantastiskt spel, och förutom PlayStation 4, Xbox One och PC så släpptes det även till Nintendo Switch – även om den versionen lanserades betydligt senare. Nu berättar Bethesdas marketing executive, Pete Hines att nästa spel i serien också kommer till Nintendo Switch.

Under en panel på PAX Aus berättade Hines att ”the next Wolfenstein game” kommer till Nintendo Switch. Det är dock oklart om det handlar om Wolfenstein: Youngblood som utannonserades i somras, eller Wolfenstein III,  även om vi inte har fått en ordentlig utannonsering av huvudseriens tredje titel (Hines har däremot berättat att de absolut kommer att göra en tredje del).

Så om det handlar om Wolfenstein: Youngblood, Wolfenstein III eller något annat återstår att se. Det vi vet är att vi får se mer Wolfenstein till Nintendo Switch.

Recension: Pro Evolution Soccer 2019

Publicerad den av Mikael

Konami har släppt Pro Evolution Soccer 2019, och undertecknad har grottat ned sig i Fifa-seriens stora utmanare.

Medan Fifa-serien har alla tunga licenser, har Konami alltid levererat när det kommer till spelet på planen. Känslan och spelarnas beteenden överglänser det som Electronic Arts lyckas prestera i min mening, och flytet i spelet är rent av spektakulärt stundtals. Nickarna är inte lika produktiva som i fjolårets utgåva, och det känns som ett ganska välkommet inslag. Ett bra spel är mer gynnande än att bara spela ut på yttrarna för att slå inlägg vid vart och vartannat anfall. Domarnas agerande kan såklart ifrågasättas då och då, men de tillåter ofta ganska mycket innan de visslar i sin pipa, och de viftar sällan med sina kort.

De mjuka animationerna är också riktigt snygga, och ger också flyt till spelet. Det händer såklart en och annan konstighet på planen, men de gör sig sällan synliga. Problemet är snarare att det känns som ett mellanår för Pro Evolution Soccer-serien där få nyheter faktiskt gör någon ordentlig skillnad. Konami har talat mycket om det färska inslaget ”magic moments” och detta innebär att de allra bästa spelarna har ett gäng specialare som de kan använda sig av. Detta innebär i praktiken att de berörda utespelarna kan göra mer iögonfallande passningar och skott, medan de bästa målvakterna kan göra mer spektakulära räddningar. Det hela ser snyggt ut, men det är något som sker automatiskt, och kräver inte några speciella knappkombinationer. Det hela förändrar dock inte spelet på planen i någon stor utsträckning.

När det kommer till menyer och funktioner utanför planen haltar dock Pro Evolution Soccer 2019 fortfarande. Bristen på licenser gör sig återigen påmind, och trots att Konami har kopplat licenserna för den franska, portugisiska och danska ligan har de inte längre kvar licensen för Champions League. När det kommer till Allsvenskan hittar vi Malmö bland valbara lag, men vi kan inte spela några heta derbyn eller liknande. När det kommer till spellägen är det fortfarande Master League som står för det starkaste kortet för den som väljer att spela på egen hand, men när det kommer till spelarköp är det för lätt att signa de riktigt stora stjärnorna samtidigt som vi också får till en transfer av dessa för en, i sammanhanget, billig peng.

Pro Evolution Soccer 2019 är fortfarande ett riktigt bra spel när det kommer till fotbollen på plan, och jag har som allra roligast när jag möter en vän där timmarna verkligen kan flyga förbi. De få nyheterna gör dock att Pro Evolution Soccer 2019 inte känns som en självklar uppgradering från fjolårets upplaga, men flytet och känslan är svårslagen.

MechWarrior 5: Mercenaries försenas till 2019

Publicerad den av Mikael

MechWarrior 5: Mercenaries har försenats och kommer att släppas under 2019.

MechWarrior 5: Mercenaries skulle ha släppts till PC under december i år, men Piranha Games VD Russ Bullock berättar att de vill ha mer tid åt att arbeta med kampanjen. Studion satsar hårt på att sätta spelet i rampljuset, och vi har fått vänta sedan 2002 då MechWarrior 4: Mercenaries lanserades.

MechWarrior 5: Mercenaries kommer att inkludera ett samarbetsläge för upp till fyra spelare, och stöd för moddar. Piranah Games kommer att ge oss ett konkret lanseringsdatum den 1 december i år under MechCon i Vancouver.

Nintendo visar Koopa Troopa och Blooper i Mario Tennis Aces

Publicerad den av Mikael

Camelot Software Planning och Nintendo har släppt ett par nya videor där de introducerar oss för Koopa Troopa och Blooper i Mario Tennis Aces.

Vi får bland annat se hur Koopa Troopa tar sig runt på banan i sitt skal, och när Blooper tar sig in på tennisplan i en hink fylld med vatten. Dessutom får vi såklart se karaktärernas specialare.

De två Nintendo-karaktärerna blir dock inte tennisstjärnor direkt vid släppet av Mario Tennis Aces om några dagar, utan de blir tillgängliga via en gratisuppdatering under juli.

Mario Tennis Aces släpps till Nintendo Switch den 22 juni, och ni ser videointroduktionerna för Koopa Troopa och Blooper nedan.

Recension: Space Hulk – Deathwing

Publicerad den av Mikael

Streum On Studio tar oss in i Warhammer 40K-universumet där vi får en högoktanig actionkavalkad med mörka toner.

Space Hulk – Deathwing baseras på Games Workshops brädspel Warhammer: Space Hulk. Till skillnad från en del andra spel i serien handlar det inte om turbaserade strider, utan en förstapersonsskjutare som kan upplevas ensam eller tillsammans med vänner. Actionspelet lanserades till PC för ett drygt år sedan, och då innehöll spelkoden en rad problem. Efter kritiken försenades PlayStation 4-versionen, och när den nu lanseras får vi en förbättrad upplevelse.

När jag kliver ut med min stora robotdräkt i de mörka tunnlarna märker jag direkt att miljöerna inte alls är lika tråkiga som i spel som Space Hulk Ascension. Styrkänslan är långt ifrån lika mobil som i många andra förstapersonsskjutare, men hur kan den vara det när kroppen är fylld av metall, det hade helt enkelt känts fel. Till mitt förfogande har jag också några av de specialkrafter som Space Hulk-karaktärerna även har i brädspelet, och det är en ganska skön känsla att kasta ut el när mängder, och då menar jag mängder, av fiender fullkomligt forsar fram mot mig.

Jag har inte några stora erfarenheter av Games Workshops brädspel, men även om det självklart lär ge en extra touch, så är det inget som krävs för att hänga med i berättelsen. Det är dock lite konstigt att flerspelarupplevelsen och singleplayer-delen har samma kampanj, men det är bara i multiplayer-delen som jag kan välja klass. Det är såklart en betydligt mer underhållande upplevelse att spela detta tillsammans med ett par vänner, men jag hade gärna haft möjligheten att välja klass även när jag spelar ensam.

Trots att detta är en förbättrad version hittar vi en del problem. Tyvärr hänger det sig då och då, vilket är högst irriterande när jag spelar tillsammans med några vänner. Till skillnad från enspelarkampanjen finns det inte några sparpunkter under uppdragen i multiplayer-delen, och det är oerhört bittert när det tar slut på grund av en bugg – då banorna ändå är relativt långa. Sedan kan bilden stanna till då och då, vilket jag antar beror på att spelet laddar in ett nytt område. Det är dock inte särskilt trevligt när spelaren är mitt inne i en actionfylld strid.

De olika klasserna bjuder också på olika fördelar. Det som snabbt blir viktigt är att ha med sig en läkare som kan hela både mig och mina medföljande karaktärer. Även om jag väljer att spela ensam får jag med mig ett par AI-kontrollerade karaktärer, och med några enkla knapptryck kan jag beordra dem att exempelvis slå sönder dörrar och fylla på med liv. Under banorna kan vi också besöka Psy-Gate ett antal gånger för att ändra uppsättning på vapnen och specialförmågor, men också fylla på med medicin. Karaktärernas livmätare fylls inte på automatiskt, och det ger en liten extra dos av utmaning när vi måste fylla på och hushålla med resurserna.

Trots problemen är Space Hulk – Deathwing ett snyggt och underhållande spel. Det når inte den absoluta toppen, men specialförmågorna och möjligheten till samarbete gör det intressant.

Recension: Everspace

Publicerad den av Mikael

Everspace tar oss ut i galaxen och bjuder på en rymdskjutare förpackad i en rougelike-upplevelse. Vi har testat den tyska spelstudion Rockfish Games första spel.

Det första som slår mig är hur enkelt Everspace är att komma in i. Rymdskjutare i en tredimensionell värld är knappast en genre som är känd för lätthanterliga spelsekvenser, där jag exempelvis inte ens har lyckats landa mitt skepp i Elite Dangerous. Det är fortfarande mer avancerat än att kliva in i en vanlig förstapersonsskjutare, men det tar bara några minuter att greppa idén, och sedan bege sig ut på jakt efter rikedomar, uppgraderingar och fiender att skjuta ned med sina nya vapen.

Med det sagt är Everspace ingalunda ett lätt spel. När den normala svårighetsgraden har namnet ”The Way You’re Meant to Die” förstår jag direkt att det inte kommer att vara någon dans på rosor, och efter en lätt introduktion sprängs mitt skepp för första gången. Då får jag chansen att uppgradera en hel radda av saker, som mina vapens attack, chansen till att hitta ovanlig utrustning, och förbättra skeppets skydd mot fiendeeld. När jag varit ute på jakt har jag samlat på mig en massa material som kommer till nytta, och jag måste se till att utnyttja de pengar jag har tjänat in, då dessa försvinner när jag sedan beger mig ut på ett nytt försök.

På förhand oroades jag över att banorna var slumpmässigt genererade. Det brukar resultera i tråkiga miljöer som ser likadana ut överallt. När vi har en snygg rymdvärld att åka runt i gör det mig emellertid ingenting, och jag lättas snabbt av den insikten. Grafiken glänser kanske inte som den nuvarande konsolgenerationens snyggaste spel, men designen och kvalitén är helt klart mer än godkänd.

Svårighetsgraden på motståndet stiger snabbt, och fienderna har en väldigt god precision. Tråkigt nog känns det som att det är betydligt viktigare att ha gjort tillräckligt mycket uppgraderingar, så som en stark sköld och ett saftigt vapen, och inte spelarens prestation. Det är inte någon idé att ge sig på en grupp skepp om man misstänker att sina egna vapen inte är tillräckligt starka, för då lär det egna skeppet garanterat sprängas i luften – oavsett spelarens stridsduglighet. Det finns emellertid olika faktioner ute i rymden, och vissa av dem är neutrala mot spelaren, och öppnar inte eld förrän man själv går till attack. Detta kan också utnyttjas genom att få en fiende att skjuta mot en viss faktion, så att de hamnar i strid. Då kan spelaren relativt enkelt skörda rikedomar och förnödenheter som annars skulle ha varit för svårt på egen hand.

Everspace har ändå ett lagom djup. Jag dör, uppgraderar, tar mig igenom några sekvenser och repeterar samma procedur. Det är underhållande, men efter ett tag tappar jag intresset och det börjar kännas som en ordentlig upprepning. Till dess är det emellertid beroendeframkallande att hela tiden känna att uppgraderingarna gör nytta, och när jag för första gången hade samlat på mig tillräckligt mycket pengar för att köpa ett nytt skepp var lyckan total.