Ys VIII: Lacrimosa of Dana försenas till PC – berör ej uppdateringen till PS4- och PS Vita-versionerna

I fjol släppte NIS America Falcoms fantastiska Ys VIII: Lacrimosa of Dana till PlayStation 4 och PlayStation Vita här i väst, och den 30 januari i år skulle rollspelsäventyret släppas till PC. Studion har dock problem, och tvingas skuta upp PC-lanseringen på obestämd tid.

Anledningen är att NISA America inte får ordning på bilduppdateringen, och Falcom kommer att ta in en annan utvecklare som ska få rätsida på problemen samt göra ”andra justeringar.”

Under oktober förra året berättade företaget också att Ys VIII: Lacrimosa of Dana skulle uppdateras med en förbättrad lokalisering, och patchen kommer fortfarande att släppas till PlayStation 4- och PS Vita-versionen den 30 januari.

Nedan kan ni se vår videorecension av Ys VIII: Lacrimosa of Dana.

Här är Sega-samlingen

I fjol publicerades en video på vår Youtube-kanal SpelPaus där jag visade upp min PlayStation-samling, och nu har turen kommit till Sega-samlingen.

Sega Mega Drive var min första stationära konsol, även om jag hade spelat en hel del på min bror NES. Det första mötet med Sonic var dock svårslaget, och just att det var mitt egna spel. Efter att ha hoppat över Sega Saturn satte jag emellertid tänderna i Dreamcast vid dess lansering. Konsolen var före sin tid med serier som Shenmue där människor strövade omkring på gatorna och levde sina egna liv, samt en dygnsrytm som gick från morgon till natt och ett vädersystem som ändrade sig från dag till dag. Dessutom erbjöd maskinen onlinespel med titlar som Phantasy Star Online och ChuChu Rocket.

Ni ser videon där jag visar upp delar av min Sega-samling nedan.

Nintendo höjer förväntningarna på Switch försäljningssiffror

Nintendo Switch starka försäljningssiffror överstiger till och med Nintendos egna förväntningar. Konsolen, som erbjuder en hybrid mellan stationärt och bärbart spelande, fortsätter att sälja fantastiskt, och under en intervju med tidningen Kyoto Shimbun berättar Nintendo-chefen Tatsumi Kimishima att de räknar med att sälja 20 miljoner enheter under räkenskapsåret 2018 (vilket sträcker sig mellan den 1 april 2018 och den 31 mars 2019).

Det skulle då betyda att den totala försäljningssiffran för Nintendo Switch skulle landa kring 37 miljoner sålda enheter den 1 april nästa år.

Fire Emblem Heroes firar det nya året med bonusar

Nintendos och Intelligent Systems firar det nya året med att ge alla som spelar deras Fire Emblem Heroes ett gäng olika bonusar.

Under den resterande delen av januari kommer spelarna att bli belönade med Orbs varje gång de loggar in (upp till tio gånger). Vi kommer också att kunna få Orbs genom att klara av ”Special Maps” och dessutom kommer vi att få Orbs och stamina-poäng genom olika uppdrag.

Spelarna har också chansen att få tag på karaktärsmodeller med nyårstema, och dessa inkluderar Azura, Camilla och Takumi.

Fire Emblem Heroes
finns tillgängligt till Android och iOS.

SpelPaus: Videorecension av Let Them Come

Let Them Come är ett retrodoftande, råbarkat actionspel som dök upp från ingenstans. Bakom projektet står indieutvecklaren Versus Evil, och de levererar den störtsköna actionhjälten Rock Gunar som ställer sig bakom sitt vapen och mejar ned horder av fiender.

Den härligt pixliga grafiken påminner starkt om tiden då Super Nintendo och Sega Mega Drive var de hetaste spelkonsolerna, och det kryddas med riktigt underhållande spelmekanik och en jakt på hiscore.

Let Them Come finns till PlayStation 4 samt Steam, och nedan ser ni vår videorecension.

Recension: Sonic Forces

Sonic Mania är ett av årets allra bästa spel, och det satte återigen den blåa igelkotten på kartan. Detta satte också ännu högre press på Sonic Forces, där Sega blandar en två- och tredimensionell upplevelse.

Dr. Robotnik och hans kumpaner siktar på att ta över världen, och när Sonic hamnar i knipa kommer en aspirerande hjälte in i bilden. Det handlar om en avatar som spelaren själv får skapa och samtidigt välja och vraka i ett enormt bibliotek av olika kläder, attiraljer och vapen. Dessutom dyker en klassisk Sonic upp från en annan dimension – den tvådimensionella dimensionen.

Berättelsen är inte något som fångar mitt intresse, och ibland är den mer skruvad än den borde vara. Storyn har tack och lov aldrig varit Sonic-seriens fokus, utan det är de snabba fötterna på de plattformsfyllda banorna som det hela handlar om. Och där hittar jag väldigt mycket problem, även om det faktiskt också innehåller en del ljusa stunder. De allra bästa sekvenserna upplever jag faktiskt med den moderna Sonic på 3D-banorna, och trots att precisionen inte är den bästa, så har de faktiskt de allra mest intressanta spelsekvenserna, med stora mäktiga loopar att springa runt i, och mängder av fiender att springa igenom med dash-funktionen.

Svårighetsgraden är väldigt låg, och utmaningen ligger istället i att ta sig så snabbt som möjligt till mål för att få en bra tid. Den som spöar många fiender och rusar igenom banan relativt snabbt blir belönad med en S-rank, och för att låsa upp bonusbanor behöver vi samla på oss ett visst antal röda stjärnor utefter banorna. Det går relativt snabbt att springa igenom huvudberättelsen, och det är istället uppbyggt som så att vi lockas till att spela om dem för att också låsa upp en ofantlig mängd prylar till avataren.

Men, det är just avataren som står för den allra tråkigaste delen i Sonic Forces, och sanningen är att det är ett totalt bedrövligt inslag. Att lägga in mängder av vapen i ett Sonic-spel är inte den smartaste idén som kommit från Sega, och när avataren springer omkring på 2D-banorna fungerar det hyggligt, även om det aldrig blir underhållande. Det är på 3D-banorna som den ordentliga frustrationen kommer när vi utför olika attacker – beroende på vapen – och på så sätt flyger av en plattform av bara farten. Precisionen är ett problem som genomsyrar alla delar av upplevelsen, där vi exempelvis ska slänga ut ett rep kring ett föremål för att svinga oss framåt, och ibland kommer det upp en ikon som låter oss utföra själva kastet, och ibland inte. Det blir en form av lotto som verkligen förstör flytet i Sonic Forces som bör handla om just det och fart.

Personligen såg jag fram emot de banor och delar som utnyttjade den klassiska 2D-uppbyggnaden (men med grafiska 3D-bakgrunder), men det märks att spelmotorn aldrig anpassats för just detta. Dessutom är bandesignen – med hjärndöda och tråkiga fiender – smått bedrövlig, och magin som genomsyrade Sonic Mania går inte att hitta någonstans.

Jag blir dessutom besviken på bossfigherna, där endast en dust med Dr. Robotnik tillsammans med 2D-Sonic är intressant, och det handlar om den fight som vi kunde spela under Comic Con Stockholm. Här finns det lite finurliga knep som får mig att sukta efter mer, men det kommer aldrig. Utvecklarna lyckas emellertid skapa en spännande slutstrid, och även om hela Sonic Forces lider av precisionsproblem, finns det ljuspunkter som är värda att uppleva.

Sonic Forces har en mängd problem, så som inkluderandet av avataren som vi kan klä med en ultrastor mängd prylar och kläder som ser ut som om det handlade om ett tråkigt mobilspel med oinspirerande mikrotransaktioner. Men när det glimmar till, och bjuder på den där mäktiga och ikoniska farten som vi kommit att associera med Sonic, lyser plattformsäventyret upp.

Videorecension: L.A. Noire – den remastrade versionen

L.A. Noire utvecklades av Team Bondi och gavs ut av Rockstar, och vi kunde känna igen mycket av spelmekaniken från de sistnämndas Gran Theft Auto-serie. Trots att vi hade en öppen värld att köra omkring i var det ändå berättelsen, dialogerna, de färgstarka karaktärerna och mordutredningarna och de olika fallen som stod för den stora behållningen.

Nu har den remastrade versionen släppts till PlayStation 4, Xbox One samt Nintendo Switch, och bland nyheterna hittar vi exempelvis stöd för HDR till Sonys och Microsofts maskiner, medan Nintendo-varianten förstås både kan spelas i stationärt och bärbart läge.

Jag har hårdtestat PlayStation 4-versionen, och ni ser recensionen nedan på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Recension: WWE 2K18

Det är dags för 2K Sports senaste del i deras WWE-serie, och vi äntrar wrestlingringen återigen.

När jag var liten var wrestling något av veckans höjdpunkter, på tv och med spel som Pro Wrestling till Nintendo 8-bitars samt mitt allra första egna lir, WWF Superstars till den klassiska Gameboy. När min bror avslöjade att wrestling var ”teater” och inte riktiga fighter mellan min idol Hulk Hogan och hans motståndare fullkomligt flög luften ur mig, och det var en värre upplevelse än när jag förstod att det var min mosters man som satte på sig bomullsskägg och agerade tomte på julafton.

Idag är det en helt annan femma, där jag kan uppskatta talangen, och hela showen som ligger bakom de mest spektakulära wrestlingfighterna. Och när det rör sig om spel är verkligen WWE-serien den allra starkaste ‘contendern’ i ringen.

Jag har däremot inte särskilt stor koll på slagsmålskämparna idag, men det står klart att WWE 2K18 har något riktigt starkt att erbjuda alla stora fans av den show-baserade sporten. Via kan återuppleva klassiska stormatcher, eller varför inte svettas igenom en hypotetisk Wrestlemania XIV-rematch. Grunden och den typen av innehåll finns där, men de datorstyrda motståndarna råkar ibland ut för buggar där de fastnar i saker, eller rent av verkar glömma bort vad de har tänkt att göra. Och detta blir ett tydligare problem desto fler fighters som befinner sig i ringen, även om det är riktigt spännande att kunna slåss med hela åtta fighters i ringen samtidigt.

Den grafiska biten är också något i underkant, och jag lägger speciellt märke till hårfysiken som har fått stryka på foten. När många av stjärnorna har riktigt stora frillor blir det också extra noterbart, men det är såklart inte något som fäller WWE 2K18. Det ser trots allt helt okej ut på det stora hela, och det har inte heller varit den aspekten som får spelare att återkomma till serien år efter år. Utvecklarna har putsat på de andra grafiska bitarna, och framförallt välkomnar jag de nya animationerna som fått sig ett ansiktslyft. Det om något är viktigare aspekter än ett vackert hårsvall.

Alla som är vana vid de tidigare delarna av WWE 2K-serien kommer att ha väldigt lätt att komma in i årets upplaga. Det har inte hänt särskilt mycket med kontrollen, men det är också något som vi är vana vid när det rör sig om årliga sportspel, och istället är det små finjusteringar som hela tiden för utvecklingen framåt. De som däremot inte är vana vid att utföra submissions, grepp och kontringar får en väldigt smidig introduktion till detta. Vi kan också välja mellan två typer av system gällande submissions, där den vanliga ”katt-och-råtta”-styrningen med högerstyrspaken finns valbar, men också ett alternativ som ger oss klassisk button-mashing.

För att vinna matcher i WWE 2K18 så krävs en hel del strategiskt tänk, och inte bara snabba reflexer. Motståndarna måste oftast mjukas upp med dunkande slag, och signaturgreppen är precis så kraftfulla som jag vill att de ska vara. En ny aspekt med årets upplaga är att vikten har en roll att spela, där kämparna kan lyfta sina motståndare, och exempelvis ta de till ett hörn eller liknande. Han eller hon som blir lyft får hamra på kontrollen för att kunna ta sig loss, och det är ett roligt inslag som tillför friskt blod till serien. Som sagt, små förändringar som hela tiden gör spelserien bättre.

Karriärläget är förstås något som många kickar igång med, och det har en hel sjö av innehåll, där vi får vandra från träning till RAW och Smackdown, för att till slut ta sig hela vägen till The Big Leagues. Trots att jag inte har det intresse för wrestling idag, som förr, så är det en härlig känsla att ta sig från ruta ett, där man börjar med att skapa sin kämpe. Här finns mängder av alternativ när det kommer till dennes utseende, och de tekniska bitarna. Själv tycker jag att den mest intressanta biten är att välja signaturgrepp och entrésekvens, och sådant som rör min karaktär som slagsmålskämpe. När jag senare även låser upp andra godsaker genom att spela blir det också triggande att fortsätta. Det krävs dock ett ordentligt tålamod, för när vi får kliva bakom scen, skapa en persona, gäller det att hålla sig till sina karaktärskriterier för att lyckas väl. Vi kan välja mellan att knyta vänskapsband med massor av wrestlingstjärnor, men också tjafsa och skapa kaos. Målkriterierna är inte alltid lätta att sätta, och det kan vara en hård nöt att knäcka – speciellt i början.

WWE 2K18 är trots sina brister ett bra spel, och det finns massor av innehåll som lär glädja wrestling-fansen därute. Även jag, som inte har så stor koll på sporten blir intresserad, även om det är den strategiska uppbyggnaden av striderna som får mig som allra mest triggad.

 

Attack on Titan 2 – färsk trailer

Koei Tecmo har släppt en färsk trailer för deras Attack on Titan 2.

I den nya videon får vi se en dust med en stor titan, och vi får se prov på funktionen som kommer att låta spelaren svinga sig fram och dela ut stryk.

Nyligen fick vi också se en video som visar upp Danganronpa-samarbetet i Nintendo 3DS-versionen Attack on Titan 2: Future Coordinates.

Attack on Titan 2 släpps till PlayStation 4, Xbox One, Nintendo Switch samt PC under mars 2018, och ni ser den nya videon nedan.