Igår publicerade vi recensionen av Dragon’s Dogma: Dark Arisen – remastern som släppts till PlayStation 4 samt Xbox One – och nu har undertecknad även lagt upp videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Vi får återigen kiva in i det monsterfyllda Gransys, och vi får även ta del av den packade expansionen Dark Arisen som undertecknad aldrig spelade när tilläggspaketet släpptes under den förra konsolgenerationen.
Ni ser videorecensionen av Dragon’s Dogma: Dark Arisen nedan.
Dragon’s Dogma: Dark Arisen har finslipats, och nu levereras Capcoms monsterinfesterade Gransys till PlayStation 4 och Xbox One.
Berättelsen börjar i den lugna lilla byn Cassardis som frodas i solskenet, men en dag drar skuggorna fram över sanddynorna som täcker den vita stranden. En stor drake flyger in över byn och skapar ett blodigt kaos, samtidigt som den sliter hjärtat ur huvudrollsinnehavaren som vi själva får namnge. Hela Gransys hamnar under en ilande terror som sätter skräck i alla, och mitt i allt vaknar den hjärtlösa ”Arisen” upp och tar på sig världens framtid på sina axlar. Jakten på den blodtörstiga draken startar.
Spelarna får inte bara chansen att sätta ett namn på sin hjälte, utan kan formge honom eller henne i en lätthanterlig editor. Jag pryder min ”Arisen” med ärr och gör honom till en lagom stor krigare, men vi får också chansen att skapa en medhjälpare. Dessa kallas för Pawns, och gör allt för att skydda sin mästare, och jag skapar en kvinnlig magiker. Förutom att vi får styra över medhjälparens utseende kan vi också bestämma hur han eller hon ska tilltala protagonisten. Det ger en trevlig, personlig touch, för oavsett vilken personlighet vi skapar, så kommer denne ofta med tips och berättar om taktiker och monster som dyker upp på vägen genom den farofyllda värld som presenteras. Precis som originalutgåvan låter Dragon’s Dogma: Dark Arisen oss att plocka med (och byta ut) två stycken ytterligare Pawns som skapats av andra spelare. Dessa medhjälpare lär sig också handskas med monstren som gömmer sig i Gransys alla hörn och vrår. Dessutom har vi olika jobb att välja mellan, och vi kan också byta klass senare för att både kombinera vissa förmågor, samtidigt som vi får en varierad upplevelse när striderna skiljer sig rejält när vi väljer att gå från en renodlad närstridsfighter till magiker eller pilbågsskytt.
Berättelsen ligger där i periferin, liksom sidouppdragen som fås av både karaktärer och på olika anslagstavlor. Det stora utropstecknet i Dragon’s Dogma är själva äventyret – att kliva ut på en otrolig upptäcktsfärd är oerhört spännande. När natten tränger på hittar också de allra farligaste monstren ut ur sina hålor, och när jag för första gången ställs emot ett stort troll med ett enormt cyklopöga är döden inte långt borta. Det blir dock värre när en stor drake gömmer sig i skogen, och jag plockar med mitt team och inser snabbt att uppgiften är omöjlig. När jag försöker ta mig därifrån följer dock inte alla Pawns med, och även om jag hamrar på kommandon som ”Come!” och ”Go!” springer de tillbaka mot den eldsprutande besten. Om någon av mina följare dör, och spelaren inte väcker de till liv i tid, försvinner de också från gruppen, vilket blir lite av ett problem när det huvudsakliga målet ligger någon helt annanstans.
Den grafiska biten har förbättrats rejält i jämförelse med den PlayStation 3-utgåva som jag spelade när originalet släpptes. Allt ser betydligt klarare ut, men det märks också att Dragon’s Dogma är ett actionrollspel som ursprungligen släpptes under 2012. Den ödesmättade stämningen lyser emellertid igenom när det kommer till designen, och trots att det känns aningen styltigt att styra en stark krigare är dusterna med fienderna riktigt intressanta. Vi kan inte kasta oss undan fiendernas slag, utan får förlita oss på en sköld om vi har en klass som kan hantera detta. Vi kan emellertid använda oss av olika förmågor, som bland annat låter oss dela ut ett slag, och sedan hoppa tillbaka ett steg.
Precis som titeln antyder inkluderar också remastern Dark Arisen-expansionen, och den bjuder inte minst på ön Bitterblack Isle som bjuder på en rejäl utmaning. Bakom vart och vartannat hörn möter jag riktigt tuffa fiender, hittar utrustning och prylar som måste renas från förbannelser, och vi bjuds på ett rejält äventyr. När huvudberättelsen börjar närma sig sitt slut besöker jag den monsterpackade ön som ingjuter ny äventyrslust när farorna i Gransys börjar minska i takt med att huvudkaraktärens och hans ‘pawns’ level stigit i takt med att utrustningen blir bättre. Det råder en stor dos mystik kring Bitterblack Isle, och samtidigt som jag smyger fram genom mörka gångar hör jag en röst som får mig ännu mera vaksam och får mina förväntningar på de kommande farorna att stiga.
Dragon’s Dogma: Dark Arisen bjuder inte på några fantastiska karaktärer, eller en sjukt spännande berättelse, utan det är äventyret som är det stora målet. Farorna som gömmer sig i Gransys, och inte minst på nyss nämnda Bitterblack Isle, ger hela tiden en spänning om vad som finns i de områden som ännu inte har genomsökts, och vi har mängder av möjligheter att skräddarsy våra två fasta karaktärer genom det jobbsystem som låter oss att testa på olika sorters stilar.
Dragon’s Dogma: Dark Arisen är ett fantastiskt äventyr, och det har aldrig sett så här bra ut på konsol tidigare.
Bandai Namcos fantastiska Tekken 7 (se gärna videorecensionen) säljer riktigt bra. Fighting-spelets regissör och producent, Katsuhiro Harada, meddelar att seriens nionde installation sålts i över 2 miljoner exemplar.
När Harada får frågan (via Twitter) hur många exemplar som sålts av Tekken 7 som sålts till konsol svarar han ”över 2 miljoner exemplar.” Vi vet alltså inte om siffrorna bara gäller versionerna till Xbox One och PlayStation 2, eller om regissören också inkluderar försäljningen av PC-utgåvan som har sålt över 311000 exemplar enligt SteamSpy.
Bandai Namco ser alltså ut att slå sina egna förväntningar som låg på 2,1 miljoner sålda exemplar av Tekken 7 fram till slutet av finansåret som slutar den 31 mars 2018.
The Inner World – The Last Wind Monk är uppföljaren till det hyllade peka-och-klicka-äventyret The Inner World. Undertecknad har testat en förhandsversion.
Den välpolerade upplevelsen som följer en rad av spel som verkar föra tillbaka peka-och-klicka-spelen med intressanta pussel, intressant och annorlunda artistisk stil och en lustig värld är alltså tillbaka. Där det första äventyret brast har nu uppföljaren lyckats och jag tänker då främst på spelets röstskådespelande och karaktärerna i sig. I övrigt levererar det mycket av samma ingredienser som sin föregångare och då framförallt bra tips när du har fastnat i de olika pusslen.
Utvecklarna påstår att du inte behöver spela det första spelet för att njuta av uppföljaren, men väldigt snabbt märker jag att det nog är bäst att ända ta sig an det först – ett enkelt uppdrag då det finns tillgängligt på de flesta medier, även din smartphone.
För mig vinner spelet mycket på sina roliga pussel och händelser, med en story som inledningsvis passar bra i dagens klimat med osäkra identiteter där det finns anledning, oavsett bakgrund, att i viss mån dölja ens inre tankar för att inte bli betraktade som kättare. Anledningen och något som spelet visar om och om igen? Individer gör ofta det som krävs för att bekräfta sina egna tankar och undvika att möta den obehagliga sanningen. Det är nämligen lättare att vara populistisk och följa strömmen.
Den stora skillnaden för mig, med en bakgrund i Beneath A Steel Sky och liknande spel, är att du fritt kan navigera mellan olika karaktärer på ett enkelt och lättillgängligt sätt. Samtidigt är världen intressant då den är väldigt unikt uppbyggd med en stil som gör den väldigt komisk.
I slutändan är spelet däremot bara ett… spel. En mening som en ung jag aldrig trodde att jag skulle yttra, för vad betyder det? Jo. Det finns spel som engagerar oss, som vi känner att vi bara måste spela. The Last Wind Monk är inte ett sådant spel, förvisso är det välgjort, men det levererar ingenting vi inte har sett tidigare. Det må vara polerat, men det är inte särskilt engagerande. Även om handlingen är intressant så ägnar jag inga tankar åt den efter mina spelsessioner. Heller får jag ingen längtan att gå tillbaka och ta mig vidare, det blir alltså mer som ett jobb. Är du ett stort fan av peka-och-klicka-äventyr så kommer du nog trivas, men för oss andra som inte är jätteintresserade i genren så skulle jag påstå att det är en titel du aldrig kommer förlora något på att inte spela.
Det är förvisso charmen med spel, filmer och ja, underhållning i stort. När många av oss var små fick vi ta allt vi kunde se för att stilla våra behov. Idag är världen olik, för idag finns det mer än vi någonsin kan hinna med. Jag tror därför att The Inner World – The Last Wind Monk kommer att nå framgång, för även om bara en procent av alla spelare är intresserade av genren och spelet i sig så innebär det stora intäkter för en liten utvecklare. Jag rekommenderar därför äventyret till dem som verkligen längtar efter ett nytt peka-och-klicka-äventyr, men för oss andra, nja, då kan vi nog vänta på ett annat spel i genren med en betydligt större budget. För då, då skulle vi kunna tala om en ny spelupplevelse.
Turn 10 och Microsoft tog upp kampen med Sonys och Pholyphony Digitals Gran Turismo under Xbox- och PlayStation 2-eran. Forza Motorsport var en simulator som fokuserade på verklighet, men under åren har serien förts mer och mer mot det arkadiga hållet. Forza Motorsport 7 är inte någon undantag, och nu är det dags att starta motorerna igen.
När vi kickar igång Forza Motorsport 7 presenteras vi för ett gäng introduktionslopp, och det slår mig direkt hur pass vackert racingspelet är. Trots avsaknaden av HDR lyser verkligen färgerna på Xbox One, och när till och med asfalten ser spännande ut gör Turn 10 allt rätt när det kommer till den grafiska biten. Trots att spelet endast visas i 1080p på Microsofts originalkonsol är det oerhört snyggt, och samtidigt som lacken blänker, regneffekterna imponerar lika mycket som alla andra vädereffekter, så försiggår det också en hel del saker i bakgrunden. Medan en soluppgång ligger perfekt placerad bakom ett berg, för att skapa en fantastisk atmosfär, flyger fåglar och helikoptrar i skyn, och det alldeles underbara himlavalvet fylls av härliga godsaker. När mörkret faller sprakar fyrverkerier, och allt känns verkligen levande, och doften av klassiska arkadspel gör sig påmind på ett underbart sätt.
Efter introduktionsracen hittar vi karriärläget, och med 32 banor och 700 bilar är det ett verkligt kraftpaket som erbjuds. Vi hittar visserligen en och annan malplacerad tävling, där vi exempelvis ska fälla bowlingkäglor med en limousin, och införandet av lastbilsrace känns inte optimal. De tillför ingenting, liksom rallybilarna som inte hör hemma på gatorna i Forza-serien, men när det kommer till banracingen är serien och Turn 10 verkligen mästare. I alla fall för oss som föredrar en mix av arkad och simulator, och serien ligger närmare det förstnämnda idag, vilket faller mig i smaken. När jag redan vid ett tidigt stadium får ratta en oerhört snabb Porsche glider smilbandet uppåt, och vi slipper timmar av tragglande med mediokra bilar, även om de allra snabbaste bilarna och racen blir tillgängliga senare.
Karriärläget, som kallas för Driver’s Cup, är indelat i sex olika delar som låses upp i takt med att poäng efter de olika tävlingarna samlas in. Vi får också erfarenhetspoäng, och när vi når en ny nivå får vi välja mellan olika bilar, kläder till racingföraren eller kosing. Ju fler, och ju ovanliga och bättre bilar vi äger, desto fler bilar får vi också tillgång till hos bilhandlaren, och vi kan också lägga de intjänade slantarna på diverse ‘loot-boxar.’ Själv tycker jag att det är ett spännande inslag, där vi ibland kan få riktiga vrålåk, och kort som ger oss diverse fördelar. Motståndarnas svårighetsgrad kan både sänkas och höjas, och desto svårare konkurrenter, desto mer klirr till kassan ges efter varje lopp. Vi får dock inte något för att plocka bort olika hjälpmedel, som bland annat kan hjälpa oss att bromsa, eller linjen som indikerar var vi ska placera bilen, och hur snabbt vi ska köra. Istället kan vi köpa diverse moddar (som försvinner efter att de används) som ger större belöningar efter racen om vi följer dess villkor.
Till skillnad från Project Cars 2 är Forza Motorsport 7 en betydligt mer lättillgänglig upplevelse, med riktigt härlig och följsam körkänsla även för oss som spelar med en handkontroll. Visst får du fortfarande bättre precision med en ratt, men det behövs absolut inte för att få en fantastisk spelupplevelse. Forza Motorsport 7 är långt ifrån det mest verklighetstrogna racingspelet därute, men det är ett väldigt underhållande bilspel som jag kommer att spela en lång tid framöver. När det sedan får en ordentlig push med Xbox One X i november kommer det dessutom att leverera en nytändning, speciellt med tanke på att det ser så pass otroligt bra ut redan nu.
Forza Motorsport 7 är årets bästa racingspel hittills – för oss som gillar en mer arkadbetonad upplevelse.
Nu är det fredag och det betyder också att Xur drog till Destiny 2 klockan 11.00, svensk tid, i förmiddags. Den här gången plockade den mystiska försäljaren med sina prylar till European Dead Zone, och befinner sig en liten bit från Winding Coves landningsmärke.
Vi kan bland annat lägga vantarna på ‘Pulse Riflen’ Vigilance Wing för 29 Legendary Shards, och nedan kan ni se resten av prylarna som Xur har med sig den här helgen.
Det är fredag och i samband med att helgen nalkas besöker Xur planeten Io i Destiny 2.
Den här gången befinner han sig i en grotta i Giant’s Scar-regionen på Io, och han har bland annat med sig kpisten Riskrunner som blir din för 29 Legendary Shards.
Dessutom har Xur med sig följande utrustning:
Square Enix fortsätter att stödja Final Fantasy XV, och nu har studion släppt en uppdatering som ger en ny berättelsemässig sekvens.
Det handlar om en ny scen till kapitel 12, och Square Enix berättar att den inträffar ”på tåget och hjälper spelarna att förstå världen och karaktärernas känslor bättre.”
Studion har också släppt fem stycken bilder från scenen som ni hittar nedan och dem blir större om ni klickar på dem.
Efter två år i Early Access till PC och tio månader till PlayStation 4 är Ark: Survival Evolved äntligen här på riktigt. Här lever dinosaurier och människor på samma plats, och båda kan vara minst lika farliga.
Efter att jag har skapat min karaktär vaknar jag upp på en solig sandstrand fylld av palmer, och jag kikar ut över vattnet. Allt känns väldigt fridfullt, men jag får inte någon notis om vad jag gör där eller vad som ska göras. Det blir starten på en initial upptäcktsfärd, och jag plockar några bär i buskarna och använder händerna för att slå sönder ett träd som resulterar i att jag får lite resurser. Plötsligt växlar den stekande solen till ett regnväder, och snart får jag ett meddelande om att kroppen börjar bli kall. Det är inte särskilt konstigt då jag springer runt i kalsonger, och inte har kommit så långt att jag börjat göra mina egna kläder. Då börjar jag röra mig snabbare inåt på ön, och plötsligt hör jag hur något stort rusar bakom mig. Med hjärtat i halsgropen tittar jag bakåt, och möts av en enorm dinosaurie, men efter att den har tittat lite nyfiket på mig tappar den intresset och vänder igen.
Det finns inte några uppdrag som gör att jag lär mig något på vägen, och jag vägrar sitta på Google för att läsa rader av text för att få en introduktion till Ark: Survival Evolved – ett spel som jag aldrig testade under den långa Early Access-processen. Det om något skulle förstöra den stämningen som äventyret bjuder på, och trots att det kan vara enerverande att dö en massa gånger utan att riktigt ha fattat galoppen är det något jag hellre tar. Det hade emellertid varit trevligt om det fanns några uppdrag som på ett smart sätt lär mig grunderna, utan att fungera som tråkiga tutorials.
Till slut har jag byggt mig en hydda och gjort upp en eld, men lyckan blir kortvarig när ett gäng andra spelare kommer och gör slut på mitt liv snabbare än jag hunnit räkna till tio. Inlärningskurvan är hög, och det tar en hel del timmar innan den riktiga underhållningen presenterar sig. Det handlar om att överleva och jag ansluter mig till andra spelare för att vi ska kunna arbeta tillsammans. Det märks tydligt att Ark: Survival Evolved är menat att spela andra, och även om du inte är den sociala typen som letar upp folk i spel, kan du alltid äventyra med en vän då spelet tillåter oss att spela det i coop.
Djungelns lag är vad som gäller – den starkaste överlever – och den som nöjer sig med hotet från dinosaurierna kan alltid välja en PvE-server som gör att vi slipper oroa oss för att andra spelare ska komma och hoppa på oss. Det är också det som faller mig mest i smaken, för det är trots allt ett väldigt utmanande äventyr, även på den normala svårighetsgraden. Oerhörda mängder av resurser måste samlas in, och då är det alltid välkommet att kunna göra detta tillsammans med andra spelare. Dinosaurier kan också tämjas, det är en utmanande detalj i sig, men när vi väl har vunnit över ett av dessa magnifika varelser på vår sida känns det som om man verkligen har åstadkommit något stort.
Det finns mängder av olika sorters förhistoriska varelser som vandrar omkring i världen, och ju längre in vi tar oss, desto större faror stöter vi på. En enorm insekt kan vara dödlig om vi inte passar oss, men när en stor T-Rex kommer stormande rycker jag verkligen till av rädsla, och lägger på en rem för att ta mig därifrån. Men, när vi besöker farligare områden kan vi också hitta bättre resurser som behövs för att utveckla vår gemensamma lilla by som byggts upp med mina nyfunna vänner. Ensam är verkligen inte stark.
Den grafiska biten lider av en hel del problem (har spelat PlayStation 4-versionen). ‘Screen tearing’ är vanligt förekommande, och det har hänt att karaktären har studsat tillbaka några bildrutor av oförklarlig anledning. Ark: Survival Evolved ser inte speciellt bra ut rent tekniskt, och vatteneffekterna är i det sämsta laget.
Däremot trivs jag i den stämningsfulla världen och det är underhållande och beroendeframkallande att samarbeta med andra spelare. Jag hade gärna sett några fler direktiv än att vi ska överleva dagen, men Ark: Survival Evolved innehåller ändå intressanta ingredienser som får mig att stanna. Jag bygger vapen för att kunna slåss mot dinosaurier och utvinner material som är oerhört viktiga. Och när jag går upp i nivå funderar jag på om de behövs läggas på min hälsa eller färdigheter som gör det möjligt att bygga bättre saker. Ark: Survival Evolved har en hel del potential, och jag hoppas att detta inte är det sista vi ser från världen och varumärket.
Under 2015 meddelade Take-Two att över 14 miljoner exemplar sålts av Red Dead Redemption, och många undrade om Rockstar inte skulle utannonsera en uppföljare.
För ett knappt år sedan bekräftades äntligen Red Dead Redemption 2 och vi fick se en trailer. Sedan dess har Rocksetar varit förtegna, men nu får vi en ny filmisk video.
I klippet får vi se den fredlösa Arthur Morgan och hans gäng Van der Linde.
Red Dead Redemption 2 släpps till PlayStation 4 och Xbox One under våren 2018.
X PLAY! ZINE 