recension

Koei Tecmo och Omega Force tog upp kampen med Japans jätte – Monster Hunter-serien från Capcom i och med Toukiden. Sedan fick vi se Toukiden Kiwami som var en kraftigt utökad version av originalet, och nu är den regelrätta uppföljaren här, Toukiden 2.

Spelaren kastas in i ett feodalt Japan, där demonliknande varelser kallade Oni, från japansk mytologi, står för det stora hotet. Plötsligt kastas protagonisten in i framtiden av en demon, och en skärrad huvudperson befinner sig plötsligt tio år in i framtiden. Här är livet hårt för den delen av mänskligheten som har överlevt den hemska attacken från fienden, och soldater kallade för ‘Slayers’ ställer sig emot det stora hotet.

Spelaren visar sig snabbt duglig i strid, och när vi får bosätta oss i ett litet rum i den lilla byn Mahoroba börjar jakten på resurser som gör det möjligt för smederna att skapa starkare utrustning och kraftigare vapen. Men, förstås får vi också ställa upp på att försvara det lilla samhället från demonerna Oni, och berättelsen spinner igång när vi får träffa den lilla roboten Tokitsugu, och en kvinnlig professor som skapat den mekaniska kroppen.

När vi sedan kliver ut genom porten som skyddar samhället från det rådande hotet stöter vi på monster, men vi hittar också folk som behöver vår hjälp. Genom att försvara en transport (något som är högst frivilligt) blir fler prylar tillgängliga i byn, och en känsla av att mina bedrifter påverkar mitt kommande liv i Mahoroba infinner sig snabbt. Det är emellertid först när bossarna börjar dyka upp, och när större hot får mer plats som en kraftigare och mer påtaglig upplevelse presenteras, och med hjälp av ett synfilter kan vi se vilka delar av dessa som kan slås av för att försvaga fienden ytterligare. Det gäller dock att vara snabb med att få bort kroppsdelarna innan monstren lyckas plocka tillbaka dem. Här kommer mina medsoldater in, och vi har ofta med oss ett gäng riktigt kapabla stridskämpar ut i strid, även när det kommer till berättelsedrivna uppdrag. De innehar en förvånansvärt hög artificiell intelligens, och plockar upp pengar och föremål vilket leder till att spelaren kan lägga sin kraft på att fälla den berörda Oni-demonen. När vi ligger nere för räkning är de ofta snabba med att återuppliva oss, och vi kan också befalla dem att satsa allt på attack, helande eller annat som påverkar stridernas utgång. De gör emellertid ofta rätt val om vi låter dem agera på sitt egna sätt, vilket gör att jag sällan pillar med denna funktion.

En annan viktig detalj, både när det kommer till de spelmässiga bitarna, och den huvudsakliga berättelsen, är användandet av en så kallad ‘Demon Hand’ som professorn har uppfunnit. Med den kan vi bland annat kasta ut en enorm kand och dra oss till fienden, och göra det möjligt att anfalla från ovan. Det fungerar riktigt bra, även om kontrollschemat strular en aning när jag spelar Toukiden 2 via ‘remote play’ på PS Vita. Då behöver vi nämligen trycka på skärmens touch-känsliga frontskärm, och det blir förstås ett hinder när vi inte riktigt ser vad som händer.

Det är beroendeframkallande att jaga monster, ta på sig sidouppdrag, och bege sig ut med vänner och annat folk online för att spöa fiender och stora bossar samtidigt som vi hela tiden förbättrar utrustningen. Det stora minustecknet hittar vi dock i striderna som har en central punkt. Kombinationerna blir aldrig särskilt spännande, och jag får en känsla av att jag slår igenom fienden istället för att faktiskt sätta det hårda stålet i Oni-demonernas kroppar. Samtidigt som det krävs en viss tajming för att utföra de bästa attackerna, så känns upplevelsen aningen självgående. Även om vi måste använda oss av avvärjande kast åt sidan för att då och då undvika fiendens attack, så känns det mest som att utmaningen ligger i att ta sig ann uppdrag som passar för spelarens utrustning, än ren spelskicklighet. Det blir en aningen tudelad upplevelse, där jag ibland bara njuter av att jaga monster i de öppna områdena, samtidigt som en tristess infinner sig när upplevelsen är som värst.

Toukiden 2 når aldrig Monster Hunters storhet, och trots att karaktärerna håller en helt godkänd nivå rent designmässigt, så känns den grafiska biten föråldrad, och fienden ser aldrig särskilt spännande ut. Min förkärlek till japansk mytologi hjälper förstås till att krydda upplevelsen, men ett mer välsvarvat stridssystem, och ännu vassare design hade höjt spelglädjen enormt.