Recension: Divinity Original Sin 2

Publicerad den av Mikael

Divinity: Original Sin var ett fantasyrollspel från Larian Studios som släpptes till Windows den 30 juni 2014 och som senare fick en Enhanced Edition i oktober 2015. PC-versionen uppdaterades gratis för alla som ägde originalet, samtidigt som den polerade utgåvan även lanserades till PlayStation 4 och Xbox One. Nu är uppföljaren här, och formatet som gäller är återigen PC.

Undertecknad spelade endast Enhanced Edition till Playstation 4. Det var ett spektakulärt spel som stillade mitt begär efter ”den där känslan” som jag fick av att minnas Baldurs Gate 2 från min barndom. Det var ett spel jag körde på LAN med vänner och hade hysteriskt roligt med. I Divinity: Original Sin Enhanced Edition fann jag inte en perfekt version av det mitt hjärta suktade efter, däremot så gav det mig en väldigt rolig upplevelse med strategiska moment som jag inte stött på tidigare. Eftersom spelet tillät coop – både i soffan och över nätet – stillade det även mitt begär att få gå ut på äventyr med en vän. På den fronten vann spelet mig på alla plan förutom när det kom till handling och världsbyggande. Charmen med Divinity: Original Sin låg nämligen inte i världen, utan i de strategiska momenten, humorn och det djup i världen spelet skapade trots dess komiska angrepp på den episka fantasygenren.

I Divinity: Original Sin 2 möts vi av en betydligt mer avancerad historia, särskilt då äventyret låter oss spela som eller med olika Origin-klasser. En touch som ger oss möjlighet att i olika konversationer få ett alternativ för den karaktärens bakgrund, vilket till skillnad från ens ‘civic points’ faktiskt känns meningsfulla ur ett handlingsperspektiv. Visst, det fungerar inte perfekt. Exempelvis har Fane, en livsform som nyligen släppts fri och som upptäcker att hela hans ras är borta. För somliga kanske det skulle komma som en härlig överraskning, men för Fane så har det förts ett steg längre. Det är nämligen så att ingen känner till hans civilisation, den är varken en myt eller en legend. Den har helt enkelt aldrig existerat. I sken av det blir det konstigt att karaktären i diskussioner talar som om han känner till i min mening, mindre eller isolerade händelser och bakgrunder som tar oss ut ur hans berättelse. För hade inte karaktären precis vaknat upp? I min mening har alla spel sina skavanker och det här är en av de få jag finner i Divinity: Original Sin 2. Visst, det finns buggar och annat, men tyvärr är det numera mer av vardagen än något speciellt såsom industrin ser ut idag.

Där världen, handlingen och karaktärerna för mig var svåra att få ett seriöst grepp om i spelets föregångare så slår de mig nu med häpnad. Jag är faktiskt intresserad av den där tysta och hårda krigaren trots att arketypen finns i så många spel. Och den där röda ödlan som inledningsvis behandlar mig som sin slav och bokstavligen lyser upp av att vara så pretentiös, ja, jag vill veta vad jag kan göra för att hjälpa honom. Som fjärde medlem i mitt lag spelade jag med en arketyp jag själv är väldigt förtjust i, den av en varelse som delar sinne med något annat. Vi har sett liknande i de flesta spel, exempelvis i Pillars of Eternity. Och även om Divinity: Original Sin 2 inte avviker allt för mycket från den etablerade formen av en sådan karaktär så bildar blandningen av dessa tre perspektiv i en spelomgång en rätt unik spelberättelse trots att den liknar så mycket annat.

Spelet har även lyckats med en rad av förbättringar i spelmekaniken, fokus ligger fortfarande på att kombinera olika effekter med varandra och att använda omgivningen till sin fördel. Lite såsom jag förväntar mig att jag skulle göra om det vore på riktigt. Förvisso kan man vinna utan att bry sig om det, beroende på svårighetsnivå, men charmen ligger i att blanda direkta attacker med att kontrollera omgivningen. Och här har Larian lyckats förbättra sitt tidigare spel genom att behålla stommen, göra förändringar och lägga till nya sätt att slakta horder av fiender för att råda bot på känslan av upprepning.

Är du som mig kommer du verkligen att trivas med dina multipla spelomgångar och det nästintill oändliga spelläge som är ”game master” där en av dina vänner kan agera som en spelmästare likt i traditionella papper-och-penna-spel. Eftersom att spelet ger dig möjligheten att forma dina karaktärer så förändras även upplevelsen, särskilt då din Origin-karaktär ändrar ditt närmande till världen på så starkt sätt. Du kan för den delen skapa och forma en karaktär och helt strunta i Origin-berättelserna. Ett alternativ som passar dig som vill skapa din egen bakgrund bäst. För vill du vara ”magiker” i ditt sätt får du då särskilda alternativ i dialoger, likaså om du vill följa bilden av en bandit. Då spelet belönar utforskning så får du även möjlighet att ta spelet i ditt eget tempo. Dessvärre är rörelsehastigheten på tok för låg, något jag emellertid löste via att installera en mod.

Divinity Original Sin 2 rekommenderas starkt och är verkligen i toppen när det kommer till spel i SRPG-genren. Har du ett behov av sådana spel är det verkligen rätt titel, särskilt då du kan spela tillsammans med vänner.

Det enda negativa i min mening och alltså inte ”de kunde ha gjort såhär,” utan att spelet inte har släppts till konsol, jag sitter nämligen i min soffa framför tvn när jag spelar det via datorn och då med en Xbox 360-kontroll. Kontrollerna är alltså magnifika och jag slås ständigt av tanken: ”Varför finns det inte till konsol?” Och det enda svaret jag hör är: Money money money… För jag kommer då definitivt köpa spelet igen när det släpps till konsol (vilket det troligen lär göra, även om det inte har utannonserats) så jag kan spela det med vänner som inte är PC-spelare.

Intrepid Izzy kickstartas till Dreamcast, PC och kanske PS4

Publicerad den av Tommy

Den lilla utvecklarstudion Senile Team står bakom indietitlar som Rush Rush Rally Racing till Dreamcast och Beats of Rage som släpptes till samma format, PlayStation 2, Xbox och ett gäng andra enheter. Nu arbetar tremanna-teamet med plattformsspelet Intrepid Izzy, och de har dragit igång en kampanj på Kickstarter.

Intrepid Izzy beskrivs som en blandning av plattform och beat em’ up, och det presenteras i retrodoftande 2D-grafik med varma färger och en grafisk stil som influerats av serietidningar.

Intrepid Izzy kommer att släppas till Dreamcast och PC om målet på 35,000 euro uppnås, och samlas 45,000 euro in kommer även en HD-konvertering att släppas till PlayStation 4.

De som bidrar med 15 euro får en digital kod till Steam eller PlayStation 4, medan de som skjuter till 30 euro kan få ett fysiskt exemplar till Dreamcast. Om allt går som det ska lanseras Intrepid Izzy till samtliga format under november 2018, och nedan ser ni den första trailern.

 

Square Enix släpper ny story-sekvens till Final Fantasy XV

Publicerad den av Tommy

Square Enix fortsätter att stödja Final Fantasy XV, och nu har studion släppt en uppdatering som ger en ny berättelsemässig sekvens.

Det handlar om en ny scen till kapitel 12, och Square Enix berättar att den inträffar ”på tåget och hjälper spelarna att förstå världen och karaktärernas känslor bättre.”

Studion har också släppt fem stycken bilder från scenen som ni hittar nedan och dem blir större om ni klickar på dem.

Recension: Ark – Survival Evolved

Publicerad den av Tim

Efter två år i Early Access till PC och tio månader till PlayStation 4 är Ark: Survival Evolved äntligen här på riktigt. Här lever dinosaurier och människor på samma plats, och båda kan vara minst lika farliga.

Efter att jag har skapat min karaktär vaknar jag upp på en solig sandstrand fylld av palmer, och jag kikar ut över vattnet. Allt känns väldigt fridfullt, men jag får inte någon notis om vad jag gör där eller vad som ska göras. Det blir starten på en initial upptäcktsfärd, och jag plockar några bär i buskarna och använder händerna för att slå sönder ett träd som resulterar i att jag får lite resurser. Plötsligt växlar den stekande solen till ett regnväder, och snart får jag ett meddelande om att kroppen börjar bli kall. Det är inte särskilt konstigt då jag springer runt i kalsonger, och inte har kommit så långt att jag börjat göra mina egna kläder. Då börjar jag röra mig snabbare inåt på ön, och plötsligt hör jag hur något stort rusar bakom mig. Med hjärtat i halsgropen tittar jag bakåt, och möts av en enorm dinosaurie, men efter att den har tittat lite nyfiket på mig tappar den intresset och vänder igen.

Det finns inte några uppdrag som gör att jag lär mig något på vägen, och jag vägrar sitta på Google för att läsa rader av text för att få en introduktion till Ark: Survival Evolved – ett spel som jag aldrig testade under den långa Early Access-processen. Det om något skulle förstöra den stämningen som äventyret bjuder på, och trots att det kan vara enerverande att dö en massa gånger utan att riktigt ha fattat galoppen är det något jag hellre tar. Det hade emellertid varit trevligt om det fanns några uppdrag som på ett smart sätt lär mig grunderna, utan att fungera som tråkiga tutorials.

Till slut har jag byggt mig en hydda och gjort upp en eld, men lyckan blir kortvarig när ett gäng andra spelare kommer och gör slut på mitt liv snabbare än jag hunnit räkna till tio. Inlärningskurvan är hög, och det tar en hel del timmar innan den riktiga underhållningen presenterar sig. Det handlar om att överleva och jag ansluter mig till andra spelare för att vi ska kunna arbeta tillsammans. Det märks tydligt att Ark: Survival Evolved är menat att spela andra, och även om du inte är den sociala typen som letar upp folk i spel, kan du alltid äventyra med en vän då spelet tillåter oss att spela det i coop.

Djungelns lag är vad som gäller – den starkaste överlever – och den som nöjer sig med hotet från dinosaurierna kan alltid välja en PvE-server som gör att vi slipper oroa oss för att andra spelare ska komma och hoppa på oss. Det är också det som faller mig mest i smaken, för det är trots allt ett väldigt utmanande äventyr, även på den normala svårighetsgraden. Oerhörda mängder av resurser måste samlas in, och då är det alltid välkommet att kunna göra detta tillsammans med andra spelare. Dinosaurier kan också tämjas, det är en utmanande detalj i sig, men när vi väl har vunnit över ett av dessa magnifika varelser på vår sida känns det som om man verkligen har åstadkommit något stort.

Det finns mängder av olika sorters förhistoriska varelser som vandrar omkring i världen, och ju längre in vi tar oss, desto större faror stöter vi på. En enorm insekt kan vara dödlig om vi inte passar oss, men när en stor T-Rex kommer stormande rycker jag verkligen till av rädsla, och lägger på en rem för att ta mig därifrån. Men, när vi besöker farligare områden kan vi också hitta bättre resurser som behövs för att utveckla vår gemensamma lilla by som byggts upp med mina nyfunna vänner. Ensam är verkligen inte stark.

Den grafiska biten lider av en hel del problem (har spelat PlayStation 4-versionen). ‘Screen tearing’ är vanligt förekommande, och det har hänt att karaktären har studsat tillbaka några bildrutor av oförklarlig anledning. Ark: Survival Evolved ser inte speciellt bra ut rent tekniskt, och vatteneffekterna är i det sämsta laget.

Däremot trivs jag i den stämningsfulla världen och det är underhållande och beroendeframkallande att samarbeta med andra spelare. Jag hade gärna sett några fler direktiv än att vi ska överleva dagen, men Ark: Survival Evolved innehåller ändå intressanta ingredienser som får mig att stanna. Jag bygger vapen för att kunna slåss mot dinosaurier och utvinner material som är oerhört viktiga. Och när jag går upp i nivå funderar jag på om de behövs läggas på min hälsa eller färdigheter som gör det möjligt att bygga bättre saker. Ark: Survival Evolved har en hel del potential, och jag hoppas att detta inte är det sista vi ser från världen och varumärket.

Klassisk Sonic springer igenom Casino Forest i ny Sonic Forces-video

Publicerad den av Tommy

Under Comic Con Stockholm testade vi på både det klassiska och moderna läget i Sonic Forces, och nu visar Sega upp mer från Classic Mode.

Sonic Forces utvecklas av samma studio som gav oss Sonic Generations och Sonic Colors, och den här gången får vi se när Sonic flyger fram på den retrodoftande banan Casino Forest.

Sonic Forces lanseras till PlayStation 4, Nintendo Switch, Xbox One och PC den 7 november.

Recension: Project CARS 2

Publicerad den av Tim

Project CARS slog ned som en bomb under 2015. Racingupplevelsen byggdes med passion och hjärta, och trots en betydligt lägre budget än vad Microsoft och Sony lägger på sina serier Forza Motorsport och Gran Turismo, lyckades Slightly Mad Studios skapa en fantastisk utmanare under Bandai Namcos vingar. Nu är uppföljaren här, och det handlar om en rejäl racingupplevelse även denna gång.

Precis som när det kom till Project CARS rör det sig om en otroligt realistisk upplevelse, och utvecklarstudion har tagit ett kliv längre med seriens andra del. När jag börjar min resa i racingkarriären sladdar jag direkt av banan med min lätta kartbil – den lägsta klassen som representeras – och jag känner mig fullkomligt överkörd av mina konkurrenter trots att jag bara rattar runt under träningspasset inför kvalifikationsracet. Det hela är så långt borta från arkadracing som vi bara kan komma, och om du tillhör skaran som spelar med en riktig racingrigg är detta spelet för dig. Med handkontroll känns det aningen oprecist, tänk dig hur det skulle vara att styra en riktig bil med en Dualshock 4 eller en kontroll till Xbox One. Så pass verklig är körkänslan i Project CARS 2. Lyckligtvis går det att slå på ett gäng olika hjälpmedel som gynnar dem som spelar utan ratt och pedaler.

Större delen av min Project CARS 2-karriär spelades emellertid med en handkontroll, men jag suktar verkligen efter att göra plats i mitt spelrum för en riktig racingrigg. Skillnaden är som dag och natt, och även om jag inte är någon fantast när det kommer till motorsport, är upplevelsen verkligen värd pengarna som det kostar om man ska ha det bästa materialet. Vi har kommit så pass långt i utvecklingen, samtidigt som Slightly Mad Studios inte tar några billiga genvägar, att detta känns som det perfekta tillfället att uppgradera racingupplevelsen till en mer verklig sådan. Trots det bjuder ändå Project CARS 2 på underhållning även om för oss som inte tagit steget fullt ut, och jag blir förvånad över att jag utnyttjar varenda sekund för att slåss om ‘pole position’ under kvalificeringsracen. Detta är också första gången som jag väljer att verkligen gå in för att meka med bilen i ‘pit stop.’ Trots att jag inte är något annat än en glad amatör, som alltid lämnat in min verkliga bil på service när det gäller allt från att byta däck till andra sysslor, försöker jag i alla fall att nå bästa resultat. Det kan exempelvis vara soligt under de första varven i kvalificeringen, för att sedan börja spöregna, och då gynnar givetvis andra inställningar.

Föregångaren innehöll ett sparsmakat antal bilar och banor, men med uppföljaren kommer 180 olika bilmodeller och en hel drös olika banor att bemästra. Jag chockas över att jag verkligen tar vara på träningspassen för att lära mig alla delar av banans passager, och när det riktiga racet sedan är igång rusar adrenalinet när jag ser att någon av mina medtävlande gör ett misstag, och jag får chans att ta mig om på insidan. Vissa gånger blir jag för ivrig och kör rakt ut i den sandiga marken som omger kurvan, och andra gånger får jag till den perfekta svängen. Misstagen ligger inte långt borta, och det kan röra sig om att bromsen trycks in en hundradel försent, eller att gasen pressas ned någon hundradel för tidigt i en kurva.

Förutom spännande onlineracing är det karriärsläget som lockar allra mest, och där presenteras fem olika discipliner. Det trevliga är att dessa är upplåsta direkt från start, och vi kan sonika skippa de lägre serierna för att slänga oss i betydligt kraftfullare bilar på en gång. Lyckas vi också prestera på en hög nivå under tävlingarna låses även andra lopp upp snabbare, och det kan handla om att vi får vara med i klassiska race, eller tävla i en specifik bil.

Banracingen är fortfarande spelets starkaste kort, även om vi kan testa på vingarna i rallycross – som inte riktigt levererar när det kommer till bilfysiken. I vanliga fall har jag lite svårt för just banracing eftersom att jag inte riktigt känner mig inspirerad av miljöerna, men när loppen i sig är i så hög kvalité som de är i Project CARS 2 förändras verkligen min syn på detta. Det är här som Slightly Mad Stuios briljerar, och förtjänar alla lovord de kan få.

Den grafiska kvalitén är visserligen helt klart godkänd, och har en hel del kvalitéer som vackra solnedgångar. Däremot ser det relativt detaljlöst ut när vattnet sprutar från däcken efter att ett störtregn fyller banan med vatten. Färgerna förgylls emellertid med HDR-stödett, och det är på inge sätt en ful upplevelse, även om den är långt ifrån spel som släpps i Forza-serien.

Project CARS 2 är en riktigt bra upplevelse, och den växer ofantligt för de som använder sig av en riktig racingrigg. Slightly Mad Studios har tagit sitt koncept som de byggde med originalet och förfinat upplevelsen med fler bilar, banor och bilfysiken är så realistisk att de som spelar med handkontroll lär behöva slänga på ett och annat hjälpmedel för att hålla sig på banan. Föll du för föregångaren lär du älska Project CARS 2.

Atelier Lydie & Suelle kommer till Switch, PS4 och PC i Europa

Publicerad den av Tommy

Koei Tecmo berättar att Atelier Lydie & Suelle: The Alchemists of the Mysterious Painting kommer att släppas till Nintendo Switch, PlayStation 4 och PC här i Europa.

Det handlar om den sista delen i Atelier-seriens Mysterious-berättelse, och huvudkaraktärerna är, precis som titeln antyder, Lydie och Suelle Marlen som bor i sin fars lilla ateljé.

En dag hittar Lydie och Suelle en mystisk tavla och plötsligt befinner de sig inuti målningens värld. Deras far är oerfaren, och de får inte särskilt många kunder, men när tjejerna utforskar tavlan hittar de nya ingredienser som de ämnar att använda till att skapa landets främsta ateljé.

Atelier Lydie & Suelle: The Alchemists of the Mysterious Painting släpps till PlayStation 4, Nintendo Switch och PC här i Europa ”tidigt 2018.”

Första spelsekvenserna från Left Alive

Publicerad den av Tommy

Under Tokyo Game Show utannonserade Square Enix Left Alive – ett spel som blandar ingredienser från Metal Gear Solid– (inte minst när Yoji Shinkawa står för karaktärsdesignen) och Armored Core-serien, vilket regissören Toshifumi Nabeshima har arbetat med tidigare.

Då fick vi en snabb teaser som visade upp stämningen, och nu släpper Square Enix den första riktiga trailern där vi också får en snabb blick på Left Alives spelsekvenser.

Actionäventyret beskrivs som en ”survival action shooter,” och det kommer onekligen att inkludera postapokalyptisk, högoktanig action.

Left Alive släpps till PlayStation 4 och PC (Steam) under 2018.

Sledgehammer visar upp de allierade i Call of Duty: WWII

Publicerad den av Tommy

För ett par dagar sedan fick vi en filmisk trailer för Call of Duty: WWII som visade upp filmiska sekvenser från kampanjen. Nu visar Sledgehammer Games och Activision upp ett par av de allierade styrkorna.

Det handlar om två klipp där vi får möta Rousseau, ledaren i den franska motståndsrörelsen samt Arthur Crowley som arbetar för den brittiska säkerhetstjänsten.

Call of Duty: WWII släpps till PlayStation 4, Xbox One och PC den 3 november.