Recensioner – Sida 29

Flockers

Publicerad den 2015-10-012015-10-03 av Tommy

Vad blir resultatet om man blandar Worms och Lemmings? Flockers såklart. Fåren har fått nog av maskarnas barbariska metoder, och i det nya pusseläventyret från Team 17 får vi valla de fluffiga djuren genom en vapenfabrik – som förstås är fylld av hinder och faror.

Flockers är rått och blodigt, färgglatt och aningen humoristiskt i tonen – en smått galen blandning signerat Team 17. Samtidigt är det avskalat och starkt fokuserat på själva spelsekvenserna, medan ursäkten till att ta de hundratals fåren genom områden packade med sågklingor och spikmattor finns undangömt i utvecklarnas förhandssnack. Den fysiska versionen innehåller inte ens en manual som berättar om fårens flykt från maskarnas vapenfabrik. Hundra procent gameplay – precis som det ska vara när det kommer till beroendeframkallande klurigheter.

De första banorna introducerar spelaren för mekaniken, men svårighetsgraden stiger relativt snabbt, och utmaningarna kräver både list och snabba beslut av spelaren. Olika kommandon gör att fåren bland annat hoppar vid avsatser, springer längs väggar och bildar trappsteg och stoppklossar. En till synes enkel uppgift kan leda hela flocken ner i döden, och om man inte uppfattar misstagen i tid blir också konsekvenserna därefter.

Flockers levereras med över 60 olika banor, och personligen återvände jag nästan till varenda en flera gånger för att klättra på hiscore-listorna och plocka alla stjärnor (oftast tre per bana) som delas ut. Jag har svurit när fåren har ramlat ned för branta stup och krossats mot marken, och blivit irriterad när jag missat att sätta ut trappsteg och hindrat fårflocken från att kliva in i en blodig död. Den härliga ”aha-upplevelsen” slår emellertid allt när jag lyckas lösa ett problem, och för alla försvarslösa djur i säkerhet.

Flockers kommer inte att ta spelvärlden med samma storm som Team 17 gjorde med Worms, men vad gör det när vi får en modern Lemmings-tolkning – med de fluffiga fåren i huvudrollen från spelserien som förgylde mängder av timmar för oss under 90-talet?

Risen 3: Titan Lords – Enhanced Edition

Publicerad den 2015-09-282015-10-01 av Tommy

Risen 3: Titan Lords släpptes till Playstation 3, Xbox 360 och PC i fjol, och nu har vi fått en förfinad konsolversion till Playstation 4. Grafiken och speciellt bilduppdateringen har fått sig en renovering och vi har begett oss ut på äventyr packat med pirater, rom och blodtörstiga monster.

Resan startar med att vi får följa den döda piratkaptenen Steelbards son och dotter som beger sig till en ö för att hitta en beryktad skatt. Något går dock snett, och när den manliga protagonisten – som inte får något titulerat namn – dör begraver systern sin bror under ett stenrös på ön. En medicinman dyker plötsligt upp och återupplivar mannen som sedan får bege sig ut på jakt efter sin försvunna själ.

Introduktionen lämnar mig med en besk eftersmak, och när jag blir presenterad för världen i Risen 3 förs tankarna till de tidiga levnadsåren från den förra konsolgenerationen. Detaljerna är få medan protagonistens design är oerhört tråkig och oengagerande. Stridssystemet gör inte heller den första timmen särskilt intressant. Jag känner inte att det finns någon riktig möjlighet till tajming i de första sammandrabbningarna med spelets monster, och systemet tillåter mig att endast använda en snabbare, och en starkare attack. I det här skedet är magierna svåra att komma över och en våg av tristess och irritation är det enda som sköljer över mig.

När den strikta inledningen är avklarad öppnar sig emellertid en hel äventyrsvärld upp. Jag beger mig ut på djupt vatten och kliver i land på en till synes oskyldig liten ö. Den visar sig sedan vara styrd av en barbarisk ledare, och det är upp till spelaren om hen vill ställa sig på de svagas sida eller slå följe med den onde översittaren. Då och då får jag också ta konsekvenserna för mitt tidigare handlande, och ibland fantiserar jag om vad som skulle ha hänt om jag agerat annorlunda i en viss situation.

Spelaren stöter på mängder av personer som också kan lära spelarens karaktär ett och annat, och det handlar om allt från alkemi, till stridens ädla konst och ficktjuveri. Spelaren blir inte bara starkare av de erfarenhetspoäng som trillar in, utan lär sig nya saker utan något utstakat kunskapsträd, och innan något har hunnit bli tradigt och tjatigt får vi lära oss något nytt. När jag sedan går med i ett gille låser sig nya möjligheter upp, och det finns hela tiden saker att göra som håller mig ifrån den röda tråd som binder fast huvudhandlingen.

Risen 3: Titan Lords är betydligt svårare än det genomsnittliga actionrollspelet, och när en ny fiende dyker upp pushar adrenalinet lite extra, men tyvärr saknas den riktiga udden. Trots att striderna blir mer underhållande ju längre in i spelet jag kommer, är de rent tekniskt mediokra – precis som de övriga aspekterna med spelet. Det är svårt att få till den rätta tajmingen, även långt efter att introduktionen är förbi, och ibland är det irriterande att mötas av den förnedrande ”End-skylten” som förklarar spelarens död. Speciellt när det känns som om allt är spelets fel och inte mitt egna. Lyckligtvis kan vi spara närsomhelst, så länge karaktären inte befinner sig mitt i en strid, och dessutom är punkterna för en automatiserad sparning sällan långt borta.

Piranha Bytes har gjort ett väldigt hafsigt jobb med grunderna för Risen 3: Titan Lords, medan innehållet är rikt på spännande material. Vi kan fylla vårt skepp med samarbetspartners som gärna hänger med och slåss, helar och gör allt i sin makt för att hjälpa oss på resan, och den öppna övärlden känns trots allt levande och dynamisk. Samtidigt är grafiken och designen inte speciellt vacker, även om det finns platser som faktiskt är mysiga. Striderna känns stela, och det är svårt att få in tajmingen även om vi kan parera attacker och kasta oss från fiendens anfall. Men till slut anpassar jag min spelstil till den samarbetspartner som är med på mina upptåg, och även om det faktiskt blir underhållande att slåss känns det aningen konstlat och trubbigt.

Risen 3: Titan Lords är en oslipad diamant, med extremt hårda kanter.

Broken Sword 5: The Serpent’s Curse

Publicerad den 2015-09-222015-09-29 av Tommy

Snart är det två decennium sedan Revolution Software släppte Broken Sword: The Shadow of the Templars, och när vi besöker George Stobbart och Nico Collard för att ta del av deras senaste äventyr får vi en uppsjö av referenser och minnestriggande sekvenser som sätter liv i nostalgins starka känslor. Nu har Broken Sword 5: The Serpent’s Curse släppts till Playstation 4 samt Xbox One, och undertecknad har drömt sig tillbaka till en svunnen tid då peka-och-klicka-äventyr tillhörde vanligheterna.

Man behöver inte ha spelat The Shadow of the Templars för att kunna njuta av The Serpent’s Curse som står stadigt på sina egna ben. George och Nico står och småpratar på ett galleri i Paris när en man stormar in, tar en tavla, och skjuter ihjäl ägaren. Det är början på en resa som är betydligt mer snårig än vad den först verkar, och den tar oss till platser som London, värmande Katalonien i Spanien och Frankrikes mysiga kaféer i Paris.

När spelaren får greppa kontrollen är det uppenbart att de klassiska peka-och-klicka-momenten står för hela kärnan. Vi hittar till synes obetydliga prylar, så som tuggummi och en kackerlacka, men alla föremål har ett syfte. Pusslen är ofta kluriga, men de blir aldrig för långsökta som i Myst-serien, utan när en gåta är löst känns det ofta betydligt mer självklart än vid en första anblick.

De handmålade bakgrunderna är något utöver det vanliga, och när jag kommer på mig själv att stirra ut över Paris som sträcker sig mot horisonten har jag ett leende på läpparna. Röstskådespeleriet är många gånger klockrena, och det serietidningsliknande karaktärerna – som alla har otroligt starka personligheter – får den atmosfäriska stämningen att bita mig fast framför tv-skärmen bra mycket längre än vad jag först hade planerat.

Broken Sword 5: The Serpent’s Curse är en väldigt nostalgiska resa för oss som förälskade sig i originalet och serien under 90-talet, och vi stöter på bekanta ansikten som poliskonstapel Moue och andra personligheter som jag inte vill avslöja. Det är en del av nöjet, att hitta både små och stora referenser till tidigare spel, och Revolution Software har verkligen pressat in mängder av fan-service utan att det känns påtvingat.

Peka-och-klicka-genren föds inte på nytt med Broken Sword 5: The Serpent’s Curse, den väcks återigen till liv. Med en fantastisk blandning av humor, spänning och en bländande estetik har Revolution Software levererat ett underbart äventyr.

Fotnot: Vi har testat Xbox One-versionen av Broken Sword 5: The Serpent’s Curse.

Tearaway Unfolded

Publicerad den 2015-09-192015-09-24 av Tommy

Media Molecules härliga papperssaga Tearaway har tagit sig till Playstation 4 och fått undertiteln Unfolded. Skaparglädje blandas med ett charmigt skruvat äventyr som berör.

Tearaway bjöd på en kraftfull resa när det släpptes till Playstation Vita under 2013, och vi blev bjudna på en mysig och stämningsfull saga om den lilla budbäraren Iota där ett speciellt band med spelaren byggdes upp. Skamligt få har upplevt det härliga originalet, och nu har Little Big Planet-skaparna tagit sagan till Playstation 4 – en konsol med en betydligt större kundbas.

Tearaway var skräddarsytt för Playstation Vita, och Media Molecule har fått tänka om med Unfolded för att anpassa spelet till det nya formatet. Och precis som med originalet utnyttjas kontrollens alla tillgängliga finesser för att ge spelaren känslan av att inte bara se och styra, utan även känna på världen med fingrarna. Ljusskenet som kommer från Dualshock 4 används som ficklampa när vi behöver lysa upp vår omgivning, ge liv åt växter samt andra inventarier och med hjälp av den touch-känsliga plattan kan vi styra vinden och vika pappersflygplan som Iota kan använda för att flyga fram genom skyn.

Världen är byggd av papper, och Media Molecule har verkligen använt sig av fantasin när de skapat det lilla paradiset som invaderats av elaka lappisar. Äventyret är fyllt av speciella karaktärer, och många sekvenser lockar lika mycket till skratt som andra förgyller den speciella myskänslan som tar några extra kliv tack vare den härliga musiken. Det bästa är emellertid att vi själva får vara med och sätta färg på världen.

Vi kan ta kort med spelets ingame-kamera och sedan redigera bilderna.

Tearaway Unfolded innehåller mycket nytt material som gör sagan större, och vi får ett stort smörgåsbord att smaka av. Spelaren kan slänga in prylar och varelser rakt in i handkontrollen, och sedan kan vi kasta tillbaka dem in i den originella spelvärlden för att träffa fiender eller lösa pussel. Utmaningen blir aldrig påtaglig, men det är lätt att beundra den finurlighet som lagts på många av de uppgifter som vi ställs inför. Enkla små knep som ger riktigt trevliga upplevelser.

Den allra bästa ingrediensen i originalet var emellertid inte den speciella världen som målades upp, utan att vi fick vara med och påverka det mesta som visades på skärmen. Vi kan fortfarande klippa och klistra papperslappar som skärs med hjälp av touch-plattan, men den ger långt ifrån lika stor precision som PS Vita-skärmen. Detta blir klart redan i början när vi ska rita en krona till en ekorre som ska delta i en pjäs, och en liten sak som ovala objekt – så som ögon – blir väldigt svåra att få till. Något som var väldigt lätt och flöt på smärtfritt i originalet blir tidskrävande och detaljerna är smått omöjliga att få till.

Jag lyckades aldrig riktigt med ansiktet.

Det finns emellertid en app som kan laddas ned till Android- och iOS-format för att skapa pappersmagi, men även om Media Molecule har gjort vad de kan så blir det alltid bökigt när fler prylar krävs för att vi ska få den fulla upplevelsen. Detsamma gäller verkliga bilder och dylikt som kunde tas direkt med Playstation Vitan i originalet, och nu krävs det (såklart) den officiella kameran till Playstation 4 för att det ska bli möjligt i Unfolded.

Det var något speciellt med att ha hela Iotas lilla värld i sin hand – bokstavligt talat – till Playstation Vita. Även om spelet är oerhört snyggt till Sonys senaste konsol känns det inte riktigt som om äventyret går att överföra till ett av dagens stationära format utan negativa konsekvenser. Tearaway Unfolded är fortfarande ett spel som lyckas beröra, men det når aldrig originalets förträfflighet.

Recension: Until Dawn

Publicerad den 2015-09-112017-08-30 av Tommy

Tio ungdomar åker till en enslig stuga i bergen för att festa, men efter ett elakt busstreck går något extremt fel. Någon smyger omkring i den mörklagda skogen medan snön fullkomligt öser ned, och två tjejer försvinner i ovädret.

Until Dawn är ett skräckfyllt äventyr där spelaren får vara med och påverka dialogerna, handlingen och det mesta som händer. Ni är säkert bekant med uttrycket fjärilseffekten – där en liten gärning kan få stora konsekvenser – och den har en central roll i äventyret. Det handlar alltså inte bara om små skillnader som i Telltales The Walking Dead-serie, utan rejäla förändringar som påverkar utgången.

Flera av karaktärerna är stereotypiska för filmer med huvudkaraktärer i tonåren, med den typiska populära tjejen-och-killen-duon som mest är jobbig, men det betyder inte att de för den delen inte är intressanta. Dessutom gömmer sig några riktiga guldkorn bland ensemblen och skådespelarna har gjort ett fantastiskt jobba med att sätta liv i sina karaktärer. Vi hittar bland annat Samantha – som gestaltas av Hayden Panettiere – och Sveriges Peter Stormare gör ett fenomenalt jobb när han spelar en obehaglig psykolog som ställer mystiska frågor till spelaren.

De visuella bitarna är fenomenala, och det är svårt att hitta några spår från den Playstation 3-version som var under utveckling innan Until Dawn bytte format till Playstation 4 i fjol. De mörka, trånga och i många fall klaustrofobiska miljöerna bryts av med en ljussättning som jag inte har sett i ett spel tidigare. När vi letar oss fram i skogen eller en kall källare lyser ofta en ficklampa eller någon annan mindre ljuskälla upp en liten, liten bit av nattmörkret.

Atmosfären byggs inte bara upp av den välputsade grafiken, utan även musiken gör sitt till för att höja tempen. De audiovisuella bitarna höjer atmosfären tillsammans med den välskrivna skräckhistorien, och när spelet väl är igång är det svårt att lägga ifrån sig kontrollen. Min nyfikenhet vill hela tiden veta vad som kommer att hända härnäst, och även om den sista delen inte är lika bra som de första partierna, fann jag äventyret underhållande rakt igenom.

Jag blev dessvärre inte särskilt skrämd, trots att vi hittar både psykologisk skräck, och rena skrämselmoment. Det beror troligen på att jag är luttrad inom genren, men atmosfären är väldigt speciell och lockande. Istället dras jag till mystiken, karaktärernas relationer och även om de rena spelmomenten mestadels är begränsad till att förändra handlingen uppskattar jag upplägget.

Kameravinklarna är relativt låsta, och ibland kan det ge smärre kontrollproblem. I den här genren gör det mig emellertid inte särskilt mycket, och jag föredrar att kameran fokuserar på det som är viktigt för handlingen. Vid några få ska vi dock använda skjutvapen, och tyvärr finns det inte någon möjlighet att ändra Y-axeln till det omvända – det vill säga att kameran går uppåt när man trycker nedåt. Lyckligtvis är träffytan relativt stor, och vi får ganska lång tid på oss att sikta, men jag hade uppskattat möjligheten att använda mig av ett sådant sikte som passar mig.

Personligen föll jag pladask för Telltales spelifiering av The Walking Dead-serien, och Until Dawn tar konceptet steget längre. Här får vi chansen att påverka handlingen rejält samtidigt som jag nästan spricker av spänning för att ta reda på vad mina handlingar får för konsekvenser. Äventyret är runt nio, tio timmar långt, men jag måste spela om det för att ta reda på vad som händer om jag gör andra val.

Until Dawn är spänning och mystik – på riktigt.

Everybody’s gone to the Rapture

Publicerad den 2015-09-072015-09-12 av Tommy

Everybody’s Gone to the Rapture sätter spelaren i en lugn brittisk landsbygd fylld av en bitterljuv atmosfär. Vi blir presenterade inför den lantliga idyllen där en katastrof gömmer sig i ett levande ljus, och bit för bit uppdagas vad människorna har tvingats gå igenom.

När jag tar mina första klappande steg i Everybody’s Gone to the Rapture möts jag av en mystiskt tyst och lugn omgivning. När jag kliver in i den första byggnaden trycker jag igång en radioapparat som ger en vag bild av vad som hänt i det lilla samhället. Det råder inte någon tvekan om att det finns en anledning till den ödsliga stämningen, men samtidigt letar jag mig vidare efter fler ledtrådar.

En barncykel ligger övergiven på vägen, och husen gapar tomma precis som bilarna med sina öppna dörrar. Det är som om invånarna lämnat sina tillhörigheter rakt upp och ned, och det enda livstecknet är en brinnande cigarett som håller på att brinna ut i ett askfat. Jag tar några steg till – och ett svävande ljus visar upp ett minne av dialoger mellan några av byns färgstarka individer.

Stämningen är fridfull, men samtidigt ilar den tragedi som gömmer sig i varenda vrå när jag går runt i de inbjudande miljöerna som förgylls av vackra ängar, härliga små hus och den obligatoriska brittiska puben. Var jag än sätter min fot får jag se små återgivna samtal från de tidigare invånarna, och medan ett par tanter diskuterar sina släktingars kärleksaffärer försöker andra ta reda på vad som håller på att hända i det till synes lugna samhället.

Miljöerna lockar lika mycket till utforskning som de speciella berättelserna som uppenbarar sig genom telefoner, radioapparater och små återblickar av händelser som uppstått mellan olika karaktärer. Början blev dock extra seg på grund av att The Chinese Room glömt bort att presentera spelaren för fartökningsknappen (R2.) Farten ökas successivt efter några sekunder, och det tog sin tid att upptäcka funktionen eftersom att den inte är uppenbar vid den första anblicken.

Everybody’s Gone to the Rapture är en väldigt audiovisuell upplevelse där musiken framförs av en kör som ger en väldigt pampig och episk touch till den redan täta atmosfären. Spelaren har inte någon chans att påverka utgången, men det är vår nyfikenhet som avgör hur pass mycket av bybornas situation vi får ta del av. Rent tekniskt skulle vi kunna skynda oss (även om det går relativt långsamt även med R2 intryckt) igenom äventyret från början till slut, men i The Chinese Rooms äventyr är det verkligen resan som är målet. Dialogerna etsar sig fast även efter att äventyret är slut, och jag kommer garanterar att återvända för en ytterligare spelomgång. Inte idag, inte imorgon, men en dag i framtiden när jag vill tillbaka till den bitterljuva stämningen och återuppleva den fantastiska resa som jag nyss avslutat.

Steins Gate

Publicerad den 2015-08-262015-09-11 av Tommy

I Steins Gate får vi stifta bekantskap med den 18-årige Rintarou Okabe som dagdrömmer om att vara en fruktad, galen vetenskapsman. Han låtsas vara förföljd av en hemlig organisation och skapar till synes helt meningslösa ”uppfinningar” tillsammans med sina vänner. Men vad händer när dagdrömmarna blir verkligare än Okabe vill att de ska vara samtidigt som de lyckas förändra både tid och rum?

Steins Gate är en visuell novell som först lanserades till Xbox 360 i Japan under 2009. Det handlar om en väldigt japansk historia, och det förvånar mig inte att vi fått en västerländsk version först nu (rättare sagt 2014 då en engelsktextad PC-version släpptes.) Äventyret är fullt av uttryck som kan vara förvirrande för personer som inte är införstådda i delar av landets kultur, men tack vare ett smart lexikon förklaras många av de ord och knepigheter på ett enkelt och lättförståeligt sätt.

Historien börjar som en enkel och tämligen normal tillvaro för ett gäng japanska ungdomar där vi hittar färgstarka personligheter som hackern Daru, den lättsinniga Mayuri och Kurisu som studerat i Nordamerika. Dialogerna lockar ofta till skratt, och den riktiga grädden på moset är när Okabe försöker härma de amerikanska folkets uttryck.

Det som börjar som en lättillgänglig och gemytlig skrattfest blir snart seriösare när handlingen tar fart. Av en slump lyckas vännerna skicka sms bakåt i tiden, och när gänget lyckas förändra det förgångna finns det andra krafter i världen som vill komma åt den fantastiska tekniken.

Den visuella novellen är långt ifrån lika spelbar som Danganronpa (läs gärna recensionen av uppföljaren,) och förutom att klicka handlingen framåt är det enda momentet som vi kan påverka ett antal svar på olika sms som poppar upp i Okabes mobil med jämna mellanrum. Vi kan oftast välja om vi ska strunta i att svara, eller välja vilket ord vi ska ge en kommentar på, men själva meddelandena är redan förutbestämda. Det gör förstås att vi kan slappna av och följa händelserna i lugn och ro, men vi får aldrig någon känsla av kontroll.

Förutom att atmosfären är fantastisk med sin härliga musik, trevliga bakgrunder och härliga karaktärsdesign hittar vi också intressanta teorier gällande tidsresor. Det låter förstås som en alldeles omöjlig uppgift, men Steins Gate bjuder på många filosofiska tolkningar och ger oss en bild av olika händelser som skulle kunna bli ett rejält problem om det faktiskt blev möjligt. Det är få spel som fått mig att tänka efter lika mycket som Stein Gate, och det i sig är ett väldigt gott betyg för 5pb:s och Nitroplus fantastiska äventyr.

Den enda solfläcken som gömmer sig i själva storyn är att vissa översättningar kunde vara bättre. När jag ändrar bakgrunden på Okabes mobil står det exempelvis att ringtonen har blivit ändrad, och det får mig förstås att undra om lokaliseringen fått lida på fler ställen. Men även om det märks att allt inte blivit riktigt rätt här och var är det något som inte stör nämnvärt när vi kommer till en summering som väger upplevelsens helhet.

När drygt 20 timmar har passerat börjar eftertexterna rulla, och med hjälp av listan över troféer ser jag att det fortfarande finns flera slut att nå samt betydligt mer handling att hitta någonstans däremellan. Precis som med en god bok blir jag sugen på att återbesöka världen någon gång i framtiden för att hitta de vinklar som jag missade under den första resan.

Resident Evil: Revelations 2 – skivversionen

Publicerad den 2015-08-022015-09-11 av Tommy

Resident Evil: Revelations 2 tar avstickarserien till en ny nivå, och vi hittar ett äventyr som flirtar mer med varumärkets ursprung än de senaste spelen i originalserien. Till skillnad från föregångaren som först släpptes till Nintendo 3DS har Capcom utvecklat spelet till de stationära konsolerna i första hand (en Playstation Vita-version är emellertid under utveckling) och det märks på slutresultatet.

Resident Evil: Revelations 2 utspelar sig mellan Resident Evil 5 samt 6, och Claire Redfield och Barry Burton står för huvudrollerna. Antiterroristorganisationen Terra Save tar strid mot de kemiska terroristerna, men någonting går snett. Barrys dotter Moira samt Claire blir tillfångatagna av maskerade män, och de vaknar upp i ett fängelse – och där börjar deras skräckfyllda resa mot svar och frihet.

Designen påminner rejält om seriens original – zombie-inälvor har kladdats fast på övergivna bilar, och seriens fans lär känna igen många av de knep som Capcom använde sig av under 90-talet. Stämningen är tät, och skräcken ligger där som en tät dimma, men vi hittar också en mer actionbetonad tolkning där vi också får poäng baserade på vår prestation som sedan kan användas till att förbättra karaktärernas förmågor – så som starkare vapeneld i hukat läge och även snabbare och mer förödande slag med kniven.

Förutom att vi får ta kontrollen över både Barry och Claire – som båda har sin egna arsenal – får vi också kontrollera Moira som slår följe med Claire. Barrys dotter är dock inte bekväm med att använda skjutvapen, men hon har en kofot som vapen, och tar också hand om en ficklampa som blir en viktiga ljuskälla i de mörka miljöerna. Ljuset blir också ett viktigt vapen, då Moira kan lysa fienderna i ögonen för att sedan låta Claire ta hand om monstren.

Fiendedesignen var smått horribel i Resident Evil: Revelations, och även om uppföljaren inte riktigt når samma toppklass som de tidigare delarna i originalserien har monstren renoverats till det bättre. När vi stöter på de större och svårare fienderna är det inte alltid lätt att stå emot med den klassiska, om än svaga, kniven och fler än en gång har jag blivit skrämd av ett till synes omöjligt läge. Denna skräck förgylls självfallet av en mer gedigen fiendedesign, och lyckan är stor när jag hittar ett nytt vapen, eller lite ammunition i kniviga situationer.

Resident Evil: Revelations 2 är uppbyggt av fyra avsnitt som släppts var för sig digitalt, men som alla inkluderas i skivversionen. Under varje episod får vi spela både som Barry och Claire, och medan Redfield får hjälp av Moira får Barry hjälp av den lilla flickan Natalia. Hon har en förmåga som gör att hon kan se fiender genom väggar, och hon kan också smita igenom mindre öppningar som ingen av de andra karaktärerna kan ta sig genom.

Historierna mellan Barry och Claire flätas ihop, och när spelets klimax är nått har vi tagit oss igenom ett känslomässigt maratonlopp fyllt av skräck, action och atmosfär. De två extraepisoderna – som involverar Moira och Natalia – är dock ren dynga. Capcom har fyllt i två luckor i huvudstoryn, men de känns båda krystade och framtvingade varpå ingen av dessa tillför någon som helst spelunderhållning.

Utöver kampanjen – som du kan spela tillsammans med någon lokalt – hittar vi ett mycket intressant Raid-läge. Här kan vi ta en utav flera kända Resident Evil-personligheter – som har unika förmågor – för att möta vågor av zombies och muterade monster. Tillsammans med en vän – online eller offline – kan vi tävla om vem som skjuter flest fiender, och vi hittar både nya vapen och uppgraderingar. Dessa kan vi sedan tweaka som vi känner, och i takt med att karaktärernas level stiger kan vi ta på oss nya svårare uppdrag samtidigt som dagliga utmaningar både ger klirr i kassan och mycket erfarenhetspoäng.

Det märks att Capcom ser Resident Evil: Revelations 2 som ett digitalt spel, och inte en fullt prissatt skivutgåva. Även om designen är lockande så är de grafiska kvalitéerna inte i klass med dagens senaste spel. Dessutom spelar monstrens animationer oss en hel del spratt, men atmosfären och spelkänslan är i toppform. Även när eftertexterna har rullat fortsätter jag att spela kampanjen – beroende på våra prestationer får vi nya vapen att tillgå, och nya utmaningar. Vi hittar en hel hög av små godisbitar och det blir en beroendeframkallande upplevelse som ett gammalt Resident Evil-fan som jag själv har svårt att slita mig ifrån – vare sig det gäller kampanjen eller det actionpackade Raid-läget som bäst upplevs i en god väns sällskap.

Hyperdevotion Noire: Goddess Black Heart

Publicerad den 2015-07-232016-01-07 av Tommy

Hyperdevotion Noire: Goddess Black Heart är en Hyperdimension-spinoff, och Noire har tagit kommandot som huvudrollsinnehavare. Hon får det otacksamma uppdraget att föra samman ledarna och generalerna i hela Gamarket för att återställa balansen. Men som vanligt sätter onda krafter käppar i hjulet för våra hjältinnor.

Till skillnad mot originalserien – som är ett tvättäkta japanskt rollspel – är Godess Black Heart ett strategirollspel, men karaktärernas galna dialoger är intakta. Vi stöter på mängder av nördig spelhumor, och vad gäller handlingen så är det just karaktärernas inre intriger som får störst fokus. Den röda tråden är tam, och när det är dags för att slåss handlar det ofta om små gräl där den vinnande sidan får rollen som ledare eller dylikt.

Hela serien är en stor parodi på spelvärlden, och huvudkaraktärerna bygger alla på olika spelplattformar. Den något naive, men sprudlande Neptune har haft Sega som mall, medan Vert – som går efter devisen ”more is more” istället för ”less is more” – representerar Xbox. Vi hittar också mängder av referenser från spelserier som Yakuza och Resident Evil liksom spelbranschen i allmänhet.

Spelplanen – som blandar miljöer från tidigare Hyperdimension-spel – är uppbyggt av ett rutnät där alla spelbara karaktärer (som är många till antalet) har olika förmågor. Li-Fi (som bygger på Chun-Li från Street Fighter) har exempelvis möjlighet att gå fler rutor än många andra varje runda medan Noire (som bygger på Playstation-varumärket) är väldigt stark i närstrid.

Till skillnad mot Disgaea-serien där karaktärerna kan göra olika gruppattacker får Godess Black Heart-karaktärerna andra fördelar om de står jämsides med sina stridande kollegor. Varje intillstående gruppmedlem ger den agerande karaktären var sin puss på kinden, och dessa genererar sedan något som kallas för kärlekspoäng. Dessa kan sedan användas för att byta ut olika karaktärer (det finns alltid en maxgräns för hur många som får vistas på spelplanen samtidigt) och framförallt göra de allra starkaste attackerna.

Hyperdevotion Noire: Goddess Black Heart är en beroendeframkallande historia, och spelmomentet är bättre än handlingen. Dialogerna är visserligen ofta humoristiska, men de inkluderar lite väl mycket prat om struntsaker. Gameplayet bjuder oss emellertid på ett intressant stridssystem i grunden, och alla karaktärer utvecklas inte bara genom att nå en ny level, utan får bättre färdigheter efter att de klarar av olika utmaningar – så som att döda ett visst antal fiender eller göra x antal specialattacker med mera. I slutändan är dock striderna lite väl förenklade, och efter 15 timmars speltid börjar jag längta efter lite större krav på bra strategier.

Precis som förlagorna kan vi själva utveckla en hel del prylar, och bonusuppdragen är många. Efter drygt 50 timmar med Hyperdevotion Noire: Goddess Black Heart har jag fortfarande en del saker att uträtta även efter att sluttexterna har rullat förbi. Lyckligtvis hittar vi ett New Game Plus som låter oss spara alla föremål och karaktärernas levelnivåer för en ny spelomgång, och vi får också lite hintar om att det ska dyka upp mer material under en andra spelomgång.

Den intetsägande handlingen svärtar dock ned spelet lite väl mycket, och stridssystemet är också något simpelt om vi återigen jämför med genrens stora kung – Disgaea. Striderna drygas också ut eftersom att vi måste titta på varje fiendes agerande, även om de inte gör något alls (förutom att välja ”wait”) inför nästa omgång.

Hyperdevotion Noire: Goddess Black Heart är beroendeframkallande, men det saknar den riktiga spetsen och det djup som vi hittar i många andra bra rollspel. Såväl handling som stridssystem är väldigt förenklat, men stämningen är härlig samtidigt som jag finner en tillfredsställelse i att jaga alla spelets prylar som bara kan byggas av det som vi kommer över genom striderna.

Battlefield: Hardline

Publicerad den 2015-06-112015-09-11 av Tommy

Visceral Games fick förtroendet att sätta en egen touch på Electronic Arts Battlefield-serie i och med Battlefield: Hardline. De har frångått det klassiska krigstemat och riktat in sig på en jakt mellan tjuv och polis samtidigt som kampanjen fått en rejäl omstrukturering.

Vi blir presenterade för den patrullerande polisen Nick Mendoza (spelad av Nicholas Gonzalez,) och samtidigt som en korrupt poliskår beblandar sig med andra kriminella är vår huvudperson en typisk helyllesnut. Berättelsen är indelad i olika avsnitt, och tankarna förs direkt till första bästa amerikanska deckare.

I tidigare Battlefield-titlar har vi fått blytung action med taktiska inslag, men i Hardline skruvas intensiteten ned och blir en mer stealth-inriktad historia. Spelaren blir belönad med poäng om hen tar ut fienderna utan att bli upptäckt, i synnerhet om den kriminella personen är efterlyst av polisen. Visceral Games väljer dock att ge spelaren tillgång till fler vapen med hjälp av poängen, och det blir en tvetydighet när vi hela tiden blir uppmuntrade att gå den tysta och vapenlösa vägen.

Det gömmer sig ändå en trevlig atmosfär under ytan där filmscener vrider och vänder på situationerna – även om resan är packad med klichéartade moment som vi sett alldeles för många gånger i de otaliga polisserierna från staterna i väst. Vi blir också serverade ett antal olösta fall där banorna är packade av ledtrådar som sedan leder till en möjlig arrestering, men resultaten är sällan särskilt intressanta. I slutändan är det ändå en ljummen upplevelse, och skådespelare som nämnda Gonzalez och Kelly Hu lyckas inte ge kriminaläventyret den rätta tyngden.

Flerspelarläget är emellertid matigt precis som vanligt när det kommer till Battlefield som serie. Vi har stora kartor att röra oss på, och även här är det tjuvar som möter poliser och vice versa. I grund och botten är det emellertid samma gamla koncept som tidigare, och det kan kännas väldigt rörigt utan några samarbetande kompisar. Spelaren blir emellertid indelad i en mindre trupp, men det är sällan som någon faktiskt bestämmer sig för att använda sitt headset och kommunicera. I goda vänners lag blir det ändå precis så roligt som man gör det till. Visceral Games bjuder emellertid på några nya spellägen, och min favorit är onekligen Heist. Här ska tjuvarna spränga sig in i olika kassavalv, medan polisernas uppgift givetvis blir att se till att förövarna går därifrån tomhänta – och oftast döda.

Battlefield: Hardline har en oslipad kampanj som skulle kunna ta serien till nya höjder, men tillställningen blir ganska grådaskig. Att vi känner igen själva flerspelardelen väl behöver emellertid inte vara något negativt.