Recension: Gran Turismo Sport

Polyphony Digital har lämnat sin ‘comfort zone,’ och deras nya racingspel fokuserar inte längre på mängder av turneringar mot datorstyrda racingförare eller en gigantisk bilpark. Istället ligger styrkan vid de adrenalinpackade racen online mot levande motstånd.

Utvecklarna har emellertid fortsatt att fokusera på detaljer, och direkt när vi möter menyerna presenteras de riktigt snyggt, även om de känns aningen röriga innan vi får grepp om dem. Även bilarna är oerhört välgjorda, ända ned på detaljnivå där vi hittar små finesser även om vi zoomar in på på små utvalda delar. När bilarna står och varvar inför ett spännande onlinerace känner man nästan doften av spänningen i luften, och när den rullande starten växlar över från autostyrning till att vi själva får ta över fordonet börjar verkligen allvaret på riktigt.

Gran Turismo Sport är visserligen tunt på rent innehåll, speciellt om vi jämför med de tidigare delarna i huvudserien, men det gör också att fokuset på det som verkligen inkluderas blir desto starkare. Jag ska inte sticka under stol med att jag letade efter funktioner som inte fanns vid start, och blev ganska besviken när jag bara hittade ett ganska grått arkadläge där vi endast får köra mot AI-motståndare i separata lopp. I det som kallas för kampanj hittar vi lite olika utmaningar som inte känns speciellt lockande, och i träningsläget tappar jag snabbt intresset när jag får testa på lite start och stopp. Istället har racingupplevelsen fokus på just det som titeln avslöjar, själva e-sporten i sig, och här gör Polyphony Digital ett riktigt bra jobb.

Vi kan ställa upp i tre olika lopp (som byts ut med jämna mellanrum) i en form av rankade race, och vi kan lägga ned hur mycket tid vi vill på att finslipa våra kvaltider. Dessa ligger sedan kvar lika länge som de finns tillgängliga, och den fantastiska körkänslan som Gran Turismo Sport erbjuder, för oss som spelar racingspel med handkontroll, har jag aldrig tidigare upplevt i något racingspel. Ända sedan Forza Motorsport 2 har jag föredragit själva rattandet av fordonet i den Turn 10-utvecklade racingserien, men här går Gran Turismo Sport om med en ännu bättre blandning av simulator- och arkadupplevelse. Därför blir det oerhört beroendeframkallande att lägga mängder av tid på att bara slipa varvtider för att få en bättre startposition i de riktiga loppen.

Bilarna må inte vara lika många som tidigare, men det är fortfarande riktigt triggande att samla på sig de allra bästa för att få de bästa förutsättningarna för varje lopp. Då och då får vi välja mellan en mängd olika fordon, men det är som allra roligast när vi måste använda en bil från det egna garaget. När de riktiga loppen sedan drar igång är det en oerhört skön känsla när man tar en perfekt kurva och tar sig förbi några motståndare som inte får en lika perfekt sväng. Helt plötsligt känner man sig som en riktig kung på banan, även om det inte behöver betyda att man lägger sig först i det race som 19 andra mänskliga motståndare ställer upp i.

Vi hittar också en förarrank som baseras på hur pass bra vi kör i de rankade loppen, men det finns också en ranking som baseras på ‘fair play.’ Rankningen för oss som racerförare kan inte heller gå över den som baseras på hur pass schysst vi kör, och tanken är väldigt god i grunden. I praktiken är det dock värre, och det är också den allra största svagheten med Gran Turismo Sport. Spelaren kan exempelvis bestraffas för att han eller hon saktar ned i en kurva och får en rejäl smäll i baken, något som spelkoden – helt felaktigt – läser som att vi stänger vår motståndare. Dessutom har jag fått väldigt hårda bestraffningar när jag blivit totalt överkörd, och flugit ut på gräsmattan, något som spelkoden uppfattar som att jag genar.

Gran Turismo Sport har emellertid en underbar körkänsla, och möjligheten till HDR gör att färgerna lyser oerhört bra på en TV som visar upp detta väl. Upplevelsen är inte maxad på innehåll som tidigare, och även om vi kan lägga lite tid i träningsläget, ta oss an ett gäng utmaningar, och spela vanliga onlinerace utefter våra egna premisser, så är det verkligen det rankade läget som verkligen förgyller racingspelet och lyfter det till sin höga nivå. Då och då dyker det dessutom upp några olika onlineturneringar, varav en som precis har startat, som sätter extra krydda på den fantastiska onlinetävlingsupplevelse som Gran Turismo Sport verkligen är.

Re:PLAY – första avsnittet av vår nya podcast

Förutom att vi dragit gång ett samarbete med PlayStation Madness, så har vi även startat ett samarbete med bloggen PlayStation Sverige.

I vårt första avsnitt av vår nya podcast Re:PLAY pratar jag och Joel Brage, chefredaktör på PlayStation Sverige, om spel som Super Mario Odyssey, Wolfenstein II: The New Colossus, South Park: Fractured but Whole och Call of Duty: WWII.

Re:PLAY finns även på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Paris Games Week – tankar och reflektioner kring Sonys pressvisning

Vi har startat en ny Youtube-kanal (kommer inte att drabba SpelPaus uppdateringar på något sätt) tillsammans med Dani Mezei från PlayStation Madness – vilket också blir namnet. Till skillnad från våra övriga produktioner fokuserar den nya kanalen endast på PlayStation-konsolerna och dess spel, och vi börjar med att dela med oss av våra tankar och reflektioner kring Sonys livestream och pressvisning som de höll under Paris Games Week.

Recension: South Park – The Fractured but Whole

Cartman och gänget från South Park är tillbaka och den här gången skapar de sitt egna superhjältegäng, spöar störiga sjätteklassare och skiter på toaletten.

Min erfarenhet av South Park är väldigt skral. Jag har sett något avsnitt med en homosexuell hund, och en av filmerna där ett gäng mörkhyade män får ställa sig som en mänsklig sköld för skottelden (de är emellertid smarta nog att ducka när skotten börjar hagla). Humorn är i många avseenden kontroversiell, fylld av pubertala sexskämt och fisar i ansiktet. Det är precis så som jag även upplever South Park: The Fractured but Whole, och det är nästan så att jag skäms över hur förbannat roligt jag tycker att det mesta är.

Det börjar redan när vi får skapa vår karaktär, ”The New Kid” som precis flyttat in på gatan. Valet av hudfärg påverkar svårighetsgraden i viss mån, och ju mörkare karaktären är, desto svårare blir det att få tag på pengar och dylikt. Tankarna förs till de amerikanska fotbollsspelarna som ställer sig på knä i USA under nationalsången för att demonstrera mot diskrimineringen av mörkhyade i landet. Här gör Ubisoft och South Park Digital Studios en liknande grej, men med humor.

När äventyret drar igång hamnar vi mitt i ett lajvrollspel, och precis som när jag själv var barn lever dem sig in i leken som om det vore verklighet. I South Park suddar man emellertid på gränserna, men när en bil kommer på gatan, och hela leken måste stannas upp och ”plockas undan” skrattar jag högt av igenkänningsfaktorn. De får också superhjältekrafter som de använder sig av för att ta sig till vissa platser i staden snabbt, men självfallet också i strid.

Stridssystemet ger oss ett rutnät där karaktärerna kan ta ett visst antal steg varje runda, och även dela ut stryk samt fylla på livet och buffa teamets attribut. Det börjar som en väldigt enkel match, där fienderna (som bland annat består av sjätteklassare, mammor och lekande ninjor) biter i gräset snabbt. Sedan blir det visserligen inte någon jättesvår uppgift, men svårighetsgraden ökar givetvis, och vi behöver använda oss av en del teknik för att gå vinnande ur striderna. Dessa är bra i sig och många av dusterna som tillhör berättelsen är också packade med härliga (och bisarra) skämt. Förutom att vi får slåss tillsammans med ett gäng kända ansikten från tv-serien får vi förstås också slåss med huvudkaraktären som kan kombinera förmågor från ett antal olika superhjälteklasser, och det är riktigt spännande att försöka para ihop den allra bästa uppsättningen. Själv lägger jag allt fokus på attack och utnyttjar den förmåga som delar ut mest stryk, medan jag använder Human Kite (Kyle) som helare. När fienden anfaller får vi poäng som fyller en mätare (om vi klickar på rätt knapp tillräckligt fort) och när den är fylld kan vi utföra en riktig specialattack som bland annat kan göra att fienderna börjar blöda, eller blir äcklade och spyr. Favoriten blir ändå Super Craigs attack med sitt marsvin.

South Park: The Fractured but Whole är fylld av sjuk, rå humor, och ämnen som sex, våld och droger får väldigt stor plats, och det blir oerhört roligt när alla sjuka skämt levereras på löpande band. Jag skulle kunna berätta om det sjukaste dagiset någonsin, om den minst sagt oheliga kyrkan och andra sekvenser, men uppföljaren till Stick of Truth är fyllt av fantastiskt roliga moment som förstås blir betydligt bättre om de upplevs på egen hand.

South Park: The Fractured but Whole är sjukt och riktigt roligt – sjukt kul helt enkelt.

War Thunder kommer till Xbox One – får Xbox One X-stöd

Gaijin Entertainment avslöjar att War Thunder är på väg till Xbox One, och det kommer också att få en uppdatering för Xbox One X.

War Thunder är gratis att spela, och informationen kring Xbox One-versionen är än så länge knapphändig. PlayStation 4 Pro-versionen stödjer emellertid en upplösning på 4K, vilket förhoppningsvis även gäller för Xbox One X-versionen.

War Thunder finns tillgängligt till PlayStation 4, PC, Linux, OS X och android, och vi väntar fortfarande på ett konkret släppdatum till Xbox One.

Sony utannonserar minst sju spel under Paris Games Week

Paris Games Week närmar sig och under spelmässan kommer Sony att hålla en presskonferens.

Sony drar igång sin presentation den 30 oktober klockan 17.00 svensk tid, och nu berättar företaget att de kommer att hålla en timmeslång livestream klockan 16.00 inför den ordentliga pressvisningen. Här ska hela sju spel utannonseras till PlayStation 4 och PlayStation VR samtidigt som de ska ge oss ”uppdateringar kring 14 spel som redan tillkännagivits.”

Ni kommer att kunna se både den stora presskonferensen och livestreamen via live.playstation.com, Twitch, YouTube och Facebook.

Wolfenstein II: The New Colossus – en stark inledning

William ”B.J.” Blazkowicz är tillbaka efter en bombastisk avslutning i Wolfenstein: The New Order. Organisationen Kreisau Circle lyckas rädda krigshjälten mot alla odds, och han faller i en fem månader lång koma efter att flera organ avlägsnats från hans kropp för att hålla honom vid liv.

Wolfenstein II utspelar sig under början av 60-talet, och presenterar en alternativ historia där nazisterna gick segrande ur det andra världskriget. Det är en dyster värld som målas upp, och mina två första timmar med actionäventyret har varit minst sagt kraftfulla.William drömmer sig tillbaka till barndomen, och samtidigt som han får sin mammas kärlek stormar hans far in och är fly förbannad för att sonen har varit intim med en mörkhyad tjej. Det fantastiska röstskådespeleriet, ljusarbetet och manuset berör och plockar fram många olika känslor.

Efter några berörande filmsekvenser kravlar sig William upp i en rullstol. Nazisterna har hittat motståndsrörelsen och tagit sig in på den ubåt där de befinner sig, och trots sitt handikapp ger aldrig B.J. upp. Han rullar ut med ett vapen i handen och blåser skallen av sina fiender som han känner ett så stort hat emot. Kontrollen känns förvånansvärt smidig trots att vi sitter i en rullstol, även om det aldrig flyter lika bra som när vi tar oss fram till fots. Däremot tillför det mycket till den råa atmosfär som råder, och det förstärker också bilden av William ”B.J.” Blazkowicz som en otroligt hårdkokt jävel.

Till slut stöter vi på Frau Engel, som ägnat fem månader åt att leta efter Kreisau Circle och William som dödade hennes kärlek. Engel visar direkt vilken vidrig människa hon är, samtidigt som hon ber sin dotter Sigrun att delta i det hela. Hon placerar sig emellertid inte i den nazistiska andan, och denna start sätter verkligen ribban högt för fortsättningen. Jag känner ett riktigt hat mot Engel, och MachineGames har verkligen lyckats med att skapa en sjukt hemsk antagonist som följer Hitlers ideal.

Wolfenstein II är rått och blodigt, och det gestaltas även när det kommer till närstrider och smygande avrättningar. Vi får inte en liten kniv att sätta i ryggen på våra fiender, utan har istället tillgång till en maffig yxa som vi kan använda när vi smyger upp bakom ryggen på en nazist för att sedan sätta ett välriktat, blodigt hugg i köttet. Stämningen är mörk, fylld av hat, och resultatet är inget annat än fantastiskt. Inledningen är ett praktexempel på hur man skapar en atmosfärisk känsla, och jag är helt uppslukad i MachineGames uppföljare till Wolfenstein: The New Order.

 

Outcast: Second Contact får släppdatum och ny trailer

Under 2014 startade Appeal en kampanj på Kickstarter för att finansiera en remake av Outcast. Den misslyckades, men i fjol startade de ett samarbete med Bigben Interactive för att fullfölja arbetet.

Nu berättar Appeal att Outcast: Second Contract kommer att släppas den 14 november till PlayStation 4, Xbox One och PC.

I samband med det utannonserade datumet får vi också en färsk trailer för Outcast: Second Contract som ni ser nedan.

Final Fantasy XII: The Zodiac Age – en miljon skeppade exemplar

Final Fantasy XII: The Zodiac Age är en fantastisk remaster, och nu berättar Square Enix att en miljon exemplar har skeppats.

Siffrorna inkluderar både exemplar som skeppats till butik, och köp via digital form, och det är fina siffror för en remaster. För att fira detta har Square Enix publicerat en remastrad version av en tidigare trailer som visar upp filmsekvenser.

Ny reklamfilm för Attack on Titan 2 visar filmsekvenser

Koei Tecmo har släppt en reklamfilm för Attack on Titan 2 i Japan, och de bjuder på en glimt av spelets filmsekvenser.

Precis som alla reklamfilmer är de ett kort klipp, och videon klockar in på 30 sekunder.

Attack on Titan 2 släpps här i väst under mars nästa år, och formaten som gäller är PlayStation 4, Xbox One, Nintendo Switch och PC.